Hej.
Läser på allt jag kan om Asperger inför en kommande utredning, men tänker hela tiden på mitt ex, på honom verkar varje detalj stämma. Ibland har han sagt riktigt sårande och dumma saker, jag har förut trott att det var av elakhet, men han kanske inte visste bättre. När man berättar för honom att han sagt nåt sårande blir han helt oförstående och tycker att han bara varit ärlig. Här kommer några (milda) exempel:

Vi skulle till en finare tillställning, och han fick se mig i högklackat och klänning för första gången. Hans kommentar: "Vad konstig du ser ut". Jag hade förstås velat höra att jag var strålande vacker.

Om min mamma: "Vad ful hon är, hon ser ju ut som en gammal parkbänksalkisk". Vill helst inte höra sånt om min familj.

På restaurang när vi beställt olika maträtter: "Den där såsen du fick ser ut som en spya". Jag tappade helt matlusten.

Till kompisar om deras nyfödda dotter: "Är det meningen att hon ska vara så där röd och skrynklig och se ut som en gubbe?"

Allt han sa var ju sant, men hade varit bättre osagda. Har det hänt att ni sagt liknande saker, och inte fattat varför folk blir upprörda?

Onekligen ett rätt "aspigt" drag, ja...

hrr skrev:Vi skulle till en finare tillställning, och han fick se mig i högklackat och klänning för första gången. Hans kommentar: "Vad konstig du ser ut". Jag hade förstås velat höra att jag var strålande vacker.

Det låter som typisk "love of sameness". Du såg annorlunda ut och det upplevde han som konstigt.

Om detta var exempel på "milda" anmärkningar undrar jag hur hans omilda är.

Påminner om när jag sa om en manlig bekant till mina föräldrar att han såg ut precis som en chimpans. Jag sa det när han var där och det värsta var att det låg något i det. Men då var jag fem år. Sen dess har jag lärt mig att censurera och inte säga precis allt jag tänker.

Det är en stor skillnad på att inte säga att nån är snygg när man inte tycker det (det som somliga kallar vit lögn, social kompetens osv, men som jag ser som ljug) och att säga allt som flyger förbi i huvudet som om man inte hade nåt filter mellan hjärna och mun, och kalla det ärlighet och rakhet. Inte så lätt alla gånger.

Ditt gamla ex låter som mina bokstaviga ungar när de var ändå yngre. Lite kompensatoriska strategier har de allt lärt sig, tack och lov!

Att hålla tyst när man inte har något snällt att säga och ingen bett om ens åsikt har jag väl lärt mig allt mer och mer.

Men att hålla tyst när någon frågar en om en åsikt då? Två gånger bara de senaste månaderna har jag råkat ut för att människor frågat mig om vad jag tycker om deras nya frisyr, som jag då kanske inte tyckt varit allt för bra, men ändå inte velat säga något negativt om. Och då blev det bara "Funkar väl"... Vilket inte kändes optimalt, men det gör ju nästan fysiskt ont att ljuga också. Problematiskt det där...

ling0n skrev:Att hålla tyst när man inte har något snällt att säga och ingen bett om ens åsikt har jag väl lärt mig allt mer och mer.

Men att hålla tyst när någon frågar en om en åsikt då? Två gånger bara de senaste månaderna har jag råkat ut för att människor frågat mig om vad jag tycker om deras nya frisyr, som jag då kanske inte tyckt varit allt för bra, men ändå inte velat säga något negativt om. Och då blev det bara "Funkar väl"... Vilket inte kändes optimalt, men det gör ju nästan fysiskt ont att ljuga också. Problematiskt det där...

Går det inte att inte säga nåt alls då också, t ex att säga nåt sånt som Jag måste bara vänja mig, i mitt huvud ser du ut som du gjorde innan du klippte dig, och du vet att jag har svårt med förändringar... Då drar man bort uppmärksamheten från frisyren iaf.

Det kan vara för att han inte begrep bättre, ja.

Jag har gjort bort mig på samma sätt i min dar (aspie + impulsiv är ingen bra kombination) och fått lära mig att både vänta in olika infallsvinklar (för att bryta vaneseende) och sätta filter mellan tanke och handling. Samt diverse omvägar för att slippa ljuga, eftersom jag knappast kan lära mig det.

Kan gå att avhjälpa. Fast kanske bara med rejält med förstående hjälp; om inte, är risken stor att det går så långsamt medan man fortsätter få skit i sådan mängd att man får allvarliga skador av det istället.

Sedan kan det ju bero på vad man hade chans att lära sig som barn, bero på annat än AS, och så vidare.

ling0n skrev:Att hålla tyst när man inte har något snällt att säga och ingen bett om ens åsikt har jag väl lärt mig allt mer och mer.

Men att hålla tyst när någon frågar en om en åsikt då? Två gånger bara de senaste månaderna har jag råkat ut för att människor frågat mig om vad jag tycker om deras nya frisyr, som jag då kanske inte tyckt varit allt för bra, men ändå inte velat säga något negativt om. Och då blev det bara "Funkar väl"... Vilket inte kändes optimalt, men det gör ju nästan fysiskt ont att ljuga också. Problematiskt det där...

Känner igen mig helt. Jag kan hålla näbben om jag inte har nåt positivt att säga men har skitsvårt att ljuga.

hrr, om det är AS ditt ex har så kanske den insikten kan hjälpa dig att i efterhand inse att det inte var elakt manat? Och kanske t o m se det humoristiska i såna grodor?

Jag känner igen mig i ling0ns och Zombies beskrivningar, men har med åren lärt mig att behärska mig. Ibland så får däremot folk skylla sig själva.

Ett exempel från i somras. Jag åkte tåg från Östersund till Uppsala, en resa som tar ca. 5 timmar. Mittemot mig sitter en snäll dam som eskorteras av sin stupfulle make. Han börjar störa mig och alla andra i vagnen, och efter att han för femtioelfte gången frågat mig vad jag läser och vad jag gör, så vände jag mig till honom och sade: "Jag är agronom. Du däremot är en bipolär maniker eller hypoman, som uppenbarligen självmedicinerar med alkohol. Du bör söka hjälp, eller om du inte vill det, så bör din hustru göra det åt dig". Frugan tittade på mig och sade "tack". Sedan gav jag henne mina nummer till psyk. och tipsade om beroendekliniken på Karolinska.

Det finns en gräns för vad jag orkar hålla för mig själv...

Coolt! Ibland har det faktiskt sina poänger att inte censurera sig...

Jo, men samtidigt så tycker nästan alla mina vänner att det var elakt av mig. Jag förstår inte varför, eftersom jag bara ville väl. Mitt budskap var "jag förstår dina problem, men du behöver hjälp med dem för att du inte skall lasta över dem på alla i din omgivning".

Lakrits skrev:Jag känner igen mig i ling0ns och Zombies beskrivningar, men har med åren lärt mig att behärska mig. Ibland så får däremot folk skylla sig själva.

Ett exempel från i somras. Jag åkte tåg från Östersund till Uppsala, en resa som tar ca. 5 timmar. Mittemot mig sitter en snäll dam som eskorteras av sin stupfulle make. Han börjar störa mig och alla andra i vagnen, och efter att han för femtioelfte gången frågat mig vad jag läser och vad jag gör, så vände jag mig till honom och sade: "Jag är agronom. Du däremot är en bipolär maniker eller hypoman, som uppenbarligen självmedicinerar med alkohol. Du bör söka hjälp, eller om du inte vill det, så bör din hustru göra det åt dig". Frugan tittade på mig och sade "tack". Sedan gav jag henne mina nummer till psyk. och tipsade om beroendekliniken på Karolinska.

Det finns en gräns för vad jag orkar hålla för mig själv...

Oj, vad häftigt.

Har en mycket mindre rolig historia, om det bra med att inte vara så himla filtrerad och polerad. En kompis sa nåt om en jobbrelaterad historia och drog på tok för många växlar på det som hänt. Jag sa med skämtsam ton att hon nästan lät lite paranoid och att hon skulle försöka spalta upp problemet i mindre högar istället. Senare fick jag höra att hon varit väldigt tacksam för att jag sagt så och att hennes mamma (som jobbar inom psykvården) också varit glad för att hon fått en ärlig kommentar istället för att bli klappad medhårs åt ett farligt eller iaf icke-konstruktivt håll.

Ja, det var en riktig människotjänst du gjorde där, Lakrits! Uppenbarligen, eftersom den (troligen) närmast drabbade tackade dig. (För det verkade ju inte som om tacket var ironiskt ?)
Ibland är det så underligt att just det som "borde" vara "fel" blir mer rätt än vad kanske något annat hade kunnat bli.

Undrar hur eller vad dina vänner uppfattar ...

******

Jag har också både hört och varit med om sådant som alfapetsmamma berättar närmast ovan.

Sociala konventioner har sina standardblanketter för friktionsfri ytlighet förtryckta på baksidan, och den där välanpassningen många av oss åstundar är inte så lyckad för dem som har den som det enda de kan.
Svårt att kombinera, lära sig lita på den där berömda intuitionen eller något, när man samtidigt har svårt att fylla i standardblanketten.

Lakrits skrev:Jag känner igen mig i ling0ns och Zombies beskrivningar, men har med åren lärt mig att behärska mig. Ibland så får däremot folk skylla sig själva.

Ett exempel från i somras. Jag åkte tåg från Östersund till Uppsala, en resa som tar ca. 5 timmar. Mittemot mig sitter en snäll dam som eskorteras av sin stupfulle make. Han börjar störa mig och alla andra i vagnen, och efter att han för femtioelfte gången frågat mig vad jag läser och vad jag gör, så vände jag mig till honom och sade: "Jag är agronom. Du däremot är en bipolär maniker eller hypoman, som uppenbarligen självmedicinerar med alkohol. Du bör söka hjälp, eller om du inte vill det, så bör din hustru göra det åt dig". Frugan tittade på mig och sade "tack". Sedan gav jag henne mina nummer till psyk. och tipsade om beroendekliniken på Karolinska.

Det finns en gräns för vad jag orkar hålla för mig själv...

Åh! Respekt! *stum beundran*

Själv kan jag glatt instämma i kören "säger-det-jag-tänker-vilket-inte-alltid-är-så-lyckat". Minns en gång när en kompis hade klippt sej kort, från att ha varit långhårig. Min reaktion? "Du ser ju ut som en monchichi!".

Som tur är är hon väldigt bra och vi skrattade åt det tillsammans.

Jo, jag börjar förstå att hans kommentarer inte var elakt menade. Men det som stör mig fortfarande är att han vägrade ta åt sig av kritiken och försöka göra en ändring. När jag uttryckligen sa åt honom att jag blir sårad av vissa slags kommentarer fortsatte han med dem ändå.

Zombie skrev: ... och den där välanpassningen många av oss åstundar är inte så lyckad för dem som har den som det enda de kan.

Åh vad bra sagt!!

hrr skrev:Jo, jag börjar förstå att hans kommentarer inte var elakt menade. Men det som stör mig fortfarande är att han vägrade ta åt sig av kritiken och försöka göra en ändring. När jag uttryckligen sa åt honom att jag blir sårad av vissa slags kommentarer fortsatte han med dem ändå.

Vissa personer begriper inte att de inte begriper.

Andra kan behöva en väldigt tydlig beskrivning av exakta ordalydelser som är fel och vilka som istället är rätt.

Jag vet inte vilken sort din polare tillhör.

hrr skrev:Jo, jag börjar förstå att hans kommentarer inte var elakt menade. Men det som stör mig fortfarande är att han vägrade ta åt sig av kritiken och försöka göra en ändring. När jag uttryckligen sa åt honom att jag blir sårad av vissa slags kommentarer fortsatte han med dem ändå.

Somliga lär sig strategier och kompensation, mer eller mindre bra, och till ett högre eller lägre pris för dem själva. Somliga kan inte, av en eller annan anledning. Det låter som han inte kunde annat.

alfapetsmamma skrev:

hrr skrev:Jo, jag börjar förstå att hans kommentarer inte var elakt menade. Men det som stör mig fortfarande är att han vägrade ta åt sig av kritiken och försöka göra en ändring. När jag uttryckligen sa åt honom att jag blir sårad av vissa slags kommentarer fortsatte han med dem ändå.

Somliga lär sig strategier och kompensation, mer eller mindre bra, och till ett högre eller lägre pris för dem själva. Somliga kan inte, av en eller annan anledning. Det låter som han inte kunde annat.

Precis. En del är helt stumma och släpper varken in andra eller skickar något tillbaka, lite som att försöka bolla en ärtpåse mot en vägg. Men de flesta med AS eller liknande kan lära sig att fungera mer eller mindre "normalt" i sin omgivning.

Lakrits skrev:

alfapetsmamma skrev:

hrr skrev:Jo, jag börjar förstå att hans kommentarer inte var elakt menade. Men det som stör mig fortfarande är att han vägrade ta åt sig av kritiken och försöka göra en ändring. När jag uttryckligen sa åt honom att jag blir sårad av vissa slags kommentarer fortsatte han med dem ändå.

Somliga lär sig strategier och kompensation, mer eller mindre bra, och till ett högre eller lägre pris för dem själva. Somliga kan inte, av en eller annan anledning. Det låter som han inte kunde annat.

Precis. En del är helt stumma och släpper varken in andra eller skickar något tillbaka, lite som att försöka bolla en ärtpåse mot en vägg. Men de flesta med AS eller liknande kan lära sig att fungera mer eller mindre "normalt" i sin omgivning.

Dessutom är det ofta så att folk som inte så ofta säger sitt hjärtas mening tänker desto mer, och också utgår ifrån att andra har en hidden agenda med sånt de säger, eller tänker ändå fulare än de säger. Därmed kan ett krasst konstaterande, som sårar, tros vara sagt med meningen att såra, fast det bara var just ett konstaterande av faktum.

Jag menar alltså att en del av att nåt uppfattas om elakt eller värderas som elakt ligger hos den som hör det. Därmed inte sagt att man kan säga att andras sårade känslor alltid är deras ansvar, bara att det här också finns utrymme för en massa feltolkning beroende på okunskap/brist på acceptans kring annorlunda tänk och "kommunikationsstil".

Nu ska jag sluta preacha autismaktivism, bums!

(Att jag ville säga det här handlar inte främst om mig, utan om min stora tös som ofta trotts vara elak, när hon bara högt råkat säga det de flesta tänkt. Mycket av Kejsarens nya kläder där.. Hon har farit illa av det av den feltolkningen, minst sagt.)

Tar man inte in kritik för sådant här så kan det också bero på att man behöver
- mycket längre tid att smälta den;
- tydligare formulerade orsaker och väldigt tydliga förslag till alternativ (samt kanske också massor med utrymme att diskutera dem tills man kommer fram till något som är görbart för en själv);
-rentav en fullständig genomgång från grunden av världen kring dessa konventioner (om man, säg, har att ta igen vad andra kunde redan som småbarn);
...

Det kan också hända att kritiken går så hårt åt en redan bräcklig självkänsla att man av den anledningen inte har något annat val än att avvisa den - tills man har kunnat fylla på med mycket större mängder kärlek och bekräftelse för ens goda sidor än vad en utanförstående, som inte har den här problematiken, begriper att någon behöver för en sådan sak.

(Om jag nu fortsätter att gå efter (bland andra) mig själv.)

Det var fint beskrivet, Zombie. Låter som rimliga förklaringar.

Lite off-topic om det där att behöva tid, så påminner det mig om när mamma eller mina väninnor kommer med välmenande förslag som jag tycker låter tråkiga; t ex att jämföra priser, kolla kvitton, sätta gränser, ta nya kontakter, motionera mera eller något annat som tar emot. Min första reaktion är ofta att sätta mig helt på tvären så att jag framstår som alldeles oresonlig på den punkten. Ibland vill jag inte diskutera saken ö h t just då och känner mig trängd om de envisas. De suckar och ger upp och tror därmed att deras ord fallit för döva öron. Men jag har hört allt de sagt och när jag bara fått smälta det ifred i några veckor kan det hända att jag inser att de ev hade en poäng i alla fall och kanske bestämmer mig för att prova det de föreslagit.

Ett konkret exempel på när exet vägrat försöka ändra sig är en utstående tand jag har och som han tyckte var väldigt rolig och skämtade om hela tiden. Till slut sa jag åt honom att jag inte tyckte att det var kul att hela tiden bli påmind om mina operfekta tänder, att jag blev ledsen och bad honom att inte säga nåt om mina tänder alls. Men han fortsatte med skämten ändå. Han kanske trodde att jag överdrev, eller något annat, men jag tycker att jag var väldigt tydlig.

Det låter onekligen lite märkligt, hrr. Behöver ju inte vara just AS som är orsaken till det... det är nog rätt få aspergare som inte fattar eller bryr sig om man säger ifrån så tydligt, fast det förekommer förstås.