nomemorytoday skrev:https://youtu.be/GlhV-OKHecI

slackern skrev:Isbad kan nog inte ha varit så skön behandling då är nog bältning 100 gånger bättre.

slackern skrev:Isbad kan nog inte ha varit så skön behandling då är nog bältning 100 gånger bättre.

manne skrev:

slackern skrev:Isbad kan nog inte ha varit så skön behandling då är nog bältning 100 gånger bättre.

JA psykiatrin för 50 år sedan under 50 tal var nog inte rolig direkt.

fruktansvärd tid och inhumana behandlingar.

slackern skrev:

manne skrev:

slackern skrev:Isbad kan nog inte ha varit så skön behandling då är nog bältning 100 gånger bättre.

JA psykiatrin för 50 år sedan under 50 tal var nog inte rolig direkt.

fruktansvärd tid och inhumana behandlingar.

50 år sedan var 70-talet.

slackern skrev:

manne skrev:

slackern skrev:Isbad kan nog inte ha varit så skön behandling då är nog bältning 100 gånger bättre.

JA psykiatrin för 50 år sedan under 50 tal var nog inte rolig direkt.

fruktansvärd tid och inhumana behandlingar.

50 år sedan var 70-talet. Eller 73 och tidigare under 70-talet.

Alien skrev:Det tror jag inte. Ratched är en teveserie, helt påhittad. Vill man veta hur det verkligen var så kollar man en dokumentär el läser en faktabok/självbiografisk bok av någon som suttit på mentalsjukhus.

Med tre fallbeskrivningar som röd tråd undersöker Johannisson psykiatrins makt och roll gentemot den enskilda individens möjlighet att själv ta makten över sin diagnos och sjukdom. Författaren Agnes von Krusenstjerna (1894–1940), i boken kallad Agnes von K, konstnären Sigrid Hjertén (1885–1948), kallad Sigrid H, och författaren och nobelpristagaren Nelly Sachs (1891–1970), kallad Nelly S, fick olika psykiatriska diagnoser och var inskrivna på Beckomberga sjukhus.

Agnes von Krusenstierna fick diagnosen hysteri.
---
Sigrid Hjertén fick diagnosen schizofreni och drabbades av såväl stupor som katatoni. Hon dog till följd av en illa utförd lobotomi.
---
Den hyperkänsliga Sachs utvecklade efter moderns död paranoia; hon ansåg sig vara förföljd av nazister och lida som de förintade i Auschwitz. För Johannisson visar dessa tre psykiatriska kvinnoöden ändå att man även kan bli ”aktör inom sin diagnos”.

DN 2015-09-17 skrev:Den här gången har Johannisson skrivit om galenskap och kreativitet utifrån tre kvinnliga konstnärer som under långa perioder var intagna på Beckomberga.

En av dem är författaren Agnes von Krusenstjerna, som är ung på 20-talet när normen för kvinnor fortfarande är snäv men där de djärvaste börjar länga efter att leva annorlunda.

Själv är hon psykiskt ömtålig och får som 16-åring skrikattacker. Hon river sönder sina kläder, skär sig i ansiktet, har tvångstankar, och med jämna mellanrum tas hon in på olika sjukhem.

Johannisson citerar rikligt ur journaler. Det är smärtsam läsning. Alla dessa olika behandlingar och experiment: vanskliga medicinmixar, tvångströjor, elchocker, lobotomier. (I Sverige genomförs 4500 lobotomier, 1944–1945 görs nära 90 procent av dem på kvinnor).

Samtidigt, och det är bokens tema, visar hon hur de här kvinnorna inte bara är offer. De har också grandiosa drag: de är divor. De spelar och visar upp galenskap – för att få vara som de egentligen är.

Johannisson säger inte att de inte är psykiskt sjuka. Det är de. Men de skapar sig också utrymme genom sin sjukdom. Agnes von Krusen­stjerna säger själv att hon skriver in sig för att ”rasa ut”. Hon arbetar ­sedan ovanligt bra.

I boken finns många som skriker, rätt ut, i timmar, och sedan sjunker ner i utmattning. Självskadebeteendena finns ju kvar i dag, men just skrik­andet hör man sällan talas om.