Enligt min kompis/bästis e ja bra vän.. Å enligt killen e ja bra flick vän.. Vet ej hur ja gör?

Var 30 år utan en vän.. Innan fick första

Heidi79 skrev:Var 30 år utan en vän.. Innan fick första

Det låter lite sorgligt.

Jag har bra vänner.

De vet att jag är introvert o vill helst vara för mig själv, men de frågar ändå om jag vill komma på t.ex. deras fester, o de accepterar att jag ibland säger nej, men de frågar ändå när det är fest igen. Men för det mesta går jag på festerna. Men sist fick jag en sån jäkla ångestattack då det var så mycket folk, o det är jobbigare nu när jag inte dricker alkohol längre.

Jag har inga vänner och har aldrig haft några.

en riktig aspie har oftast bara släkt, grannar och kollegor om man nu lyckas ha nått shitty jobb, sällan "polare"

antonius skrev:en riktig aspie har oftast bara släkt, grannar och kollegor om man nu lyckas ha nått shitty jobb, sällan "polare"

Jo tyvärr så är det nog så jag har inte så många vänner längre kvar tyvärr och när det kommer till kvinnor så har jag noll kunskap önskar att jag kunde lite mera om kvinnor

nescio skrev:Jag har inga vänner och har aldrig haft några.

Världen är svår ibland.

Skogkatt skrev:

Heidi79 skrev:Var 30 år utan en vän.. Innan fick första

Det låter lite sorgligt.

Man skall aldrig ge upp, det finns många bra. Plus att de andra "vinner" ju, fall man inte fortsätter tro.

man måste hjälpa sina vänner så gott det går man kan som vän komma med goda råd och hjälpa sina vänner om de mår dåligt man kan ställa upp för sina vänner så gott det bara går ju

man måste vara ärlig och ställa upp så gott man kan

https://genius.com/General-knas-en-god-van-lyrics

Richard skrev:Jag har bra vänner.

De vet att jag är introvert o vill helst vara för mig själv, men de frågar ändå om jag vill komma på t.ex. deras fester, o de accepterar att jag ibland säger nej, men de frågar ändå när det är fest igen. Men för det mesta går jag på festerna. Men sist fick jag en sån jäkla ångestattack då det var så mycket folk, o det är jobbigare nu när jag inte dricker alkohol längre.

jag försöker att ställa upp för mina vänner till 100 %.

jag tycker väldigt mycket om mina vänner

Richard skrev:-Man stället upp för sina vänner när de behöver hjälp.
-Man finns till hands när de är ledsna/behöver stöd.
-Man lyssnar på dem.

Det där är en bra sammanfattning. Det första, att ställa upp när någon behöver hjälp, är ganska lätt om man varken har jobb, familj eller vänner. Kräver inte så stor social eller praktisk förmåga heller.

Dom övriga två och framförallt den tredje, "att lyssna" är dock inte så lätt som det låter, Att man lyssnar betyder ju inte i det här fallet att man sitter tyst.

Om jag förstått det rätt nu efter 52 år så betyder "lyssna" i det här fallet att man på något sätt ska få den andra personen att prata vidare. Man ska inte ge råd utan "bara lyssna".

Mitt instinktiva sätt att "lyssna" är(tyvärr) att säga emot och ifrågasätta. Men det fungerar inte heller eftersom folk blir för upprörda.

RSD555 skrev:

Richard skrev:-Man stället upp för sina vänner när de behöver hjälp.
-Man finns till hands när de är ledsna/behöver stöd.
-Man lyssnar på dem.

Det där är en bra sammanfattning. Det första, att ställa upp när någon behöver hjälp, är ganska lätt om man varken har jobb, familj eller vänner. Kräver inte så stor social eller praktisk förmåga heller.

Dom övriga två och framförallt den tredje, "att lyssna" är dock inte så lätt som det låter, Att man lyssnar betyder ju inte i det här fallet att man sitter tyst.

Om jag förstått det rätt nu efter 52 år så betyder "lyssna" i det här fallet att man på något sätt ska få den andra personen att prata vidare. Man ska inte ge råd utan "bara lyssna".

Mitt instinktiva sätt att "lyssna" är(tyvärr) att säga emot och ifrågasätta. Men det fungerar inte heller eftersom folk blir för upprörda.

jo det var en bra sammanfattning det

Jag undrar vad man ska säga eller göra för att vara en bra lyssnare. Om man inte ska ge råd eller relatera till sig själv utan bara lyssna.

Tar ett enkelt exempel: En nära vän berättar om problem med ekonomin, "-jag jobbar och jobbar och vänder på varje krona men ändå räcker det inte till, blir alltid tvungen ta sms-lån i slutet på varenda månad!".

Ska man då säga typ: "Det låter jobbigt!". Och sen när vännen säger att den inte vet vad den ska hitta på så säger man att det inte är lätt? Eller finns det bättre sätt att lyssna?

Fråga 2:

Hur ger man vännen stöd och hjälp på ett vänligt sätt i en sån situation?

1. Jag rekommenderar att gå en kurs i vardagssamtal genom habiliteringen för att få lite tips och tricks.(eller gör som jag, reducera vänkretsen tills du bara har kvar de få som du funkar bra med).

2. Jag skulle säga att det är som du skriver att du gör säg ifrån och ifrågasätt om det verkligen håller i längden!, kanske inte direkt om personen bara vill berätta om sin frustration för någon men jag tror/tycker att vänner bör ifrågasätta om någonting är ohållbart(för att de bryr sig om personen i fråga).

Börja med att bekräfta/gulligulla med mjuk röst och lägga in lagom många medlidsamma "mmm", "näää!", "orättvist juh!", "usch, det måste kännas jobbigt!" och så vidare när personen berättar.

Tänk också på att lyssna aktivt och uppmärksamt. Då kan man sätta sig in i vännens perspektiv. Orsaken till de ekonomiska bekymren kanske är ett drogmissbruk, eller att personen måste betala sjukvård för sin döende mamma.

Jag tänker att man kanske ska reagera lite olika beroende på orsaken.

det är väl egentligen bara NT som har sk vänner, aspisar har i bästa fall flick/pojkvänner, grannar, släkt och de som nu råkar ha jobb, kollegor

antonius skrev:det är väl egentligen bara NT som har sk vänner, aspisar har i bästa fall flick/pojkvänner, grannar, släkt och de som nu råkar ha jobb, kollegor

Det är som du skriver för de allra flesta aspisar. Men jag vet att det går att ha riktiga vänner för jag har haft det flertalet gånger, så ingen behöver ge upp. Vänner man kan lita på och prata om vadsomhelst med finns på riktigt, att ha roliga träffar och skapa minnen tillsammans. Men jag tror givetvis det beror på hur mycket man vågar utmana sig själv med sociala möten och situationer.

I skolåldern är det definitivt lättare för osannolika vänskaper eftersom alla sorts människor går i skolan på grund av skolplikten, man tvingas umgås med varandra. Som vuxna delar ju jobben upp människor i mindre grupper där aspisen lättare hamnar utanför eftersom ingen måste interagera med en oftast.

Umgås en hel del med andra aspisar men de är alldeles för bekväma med avståndet för att aldrig bli mer personliga. Synd tycker förstås jag.
Kan tycka det kan vara värt obekvämligheterna i början av en kontakt för att senare få en sann vän.
Tror alla vi aspisar skulle vinna och må bättre av att släppa ängsligheten och bjuda mer på sig själv inför potentiella vänner. Inte tänka på felen.
Inte vara rädd för att visa sig öppen för att prata, och visar en personlig sida som vill bjuda in, eftersom den andre personen verkar intressant för oss.

förstår hur du tänker men man blir ofta betraktad som knäppisen eller clownen i gänget ändå om de är NT allihop, men om det är ok och man kan överse med det så må det då vara hänt och man trivs i deras sällskap så är det super bra

antonius skrev:förstår hur du tänker men man blir ofta betraktad som knäppisen eller clownen i gänget ändå om de är NT allihop, men om det är ok och man kan överse med det så må det då vara hänt och man trivs i deras sällskap så är det super bra

Jag kan erkänna att jag varit med om både och, alltså haft vänner som inte 100% tar en på allvar, driver med en, men de vänner jag gärna behöll längre var de som accepterade en för den man var och vice versa. Även vänner som tog en på allvar kunde vara NT, men då får man väl vara diskret med att man har en diagnos eller nonchalera den så de inte förstår vad det är för någonting. Börjar de gräva vad asperger/autism är för något kanske de har frågor eller blir misstänksamma eller tappar respekten, tar till sig fördomar, fast diagnosen kan se rätt annorlunda ut hos olika personer.

Jag är en ganska seriös/allvarlig person förutom när jag är ensam, eller vill peka ut någon ironi i något.

Men känner man sig som clownen/knäppisen med sin vän eller sina vänner är man antingen med fel person som bara har en omkring för att de tycker det är kul att skratta åt en, eller så kanske man själv är för dålig att vara tydlig när man skojar eller inte skojar och då kanske en NT tror du vill skämta hela tiden eller tycker det är okej hela tiden.

Att jag själv föredrar tillvaron till största delen seriös är väl för jag tycker det blir påfrestande och uttröttande med personer som driver och man vet inte riktigt vart man har dem hela tiden. Men man behöver inte vara tråkigt för man är seriös man kan vara trevlig och vara intresserad av en annan sorts vänskap, som att samtala, intressen, istället för att bara driva med varandra. Jag tror faktiskt inte alla NT bara vill ha en vänskap där de vill driva och skoja med den de delar sitt intresse med.

RapeRegs skrev:Börja med att bekräfta/gulligulla med mjuk röst och lägga in lagom många medlidsamma "mmm", "näää!", "orättvist juh!", "usch, det måste kännas jobbigt!" och så vidare när personen berättar.

Tänk också på att lyssna aktivt och uppmärksamt. Då kan man sätta sig in i vännens perspektiv. Orsaken till de ekonomiska bekymren kanske är ett drogmissbruk, eller att personen måste betala sjukvård för sin döende mamma.

Jag tänker att man kanske ska reagera lite olika beroende på orsaken.

Fattade först ingenting av det du skriver i det andra stycket, dina exempel med döende mamma och droger kändes som en helt annan värld än det jag frågade om.

Jag skulle gissa att personen i mitt exempel lägger sina pengar på flashiga kläder, dyra mobilabonnemang, Caffe Latte för 70 kr styck, utekvällar med drinkar och taxi och liknande.

Men nu när jag funderat ett par veckor tänker jag att det kanske är det som är mitt problem, att jag inte tänker utanför och förbi det som sägs. Och dina exempel känns bra, det här med "oj", "usch!", "näää" blir ju lättare om man tänker sig det värsta.

Men hur kommer man från den nivån på samtalet som jag avsåg i mitt exempel till den nivå dina exempel ligger på. Från kompisprat(där jag alltid fastnar)till vänskapligt kanske man kan säga. Räcker det med gulligull och bekräftelse eller krävs det följdfrågor eller något annat?

En grej jag kom på nu idag är att man kanske förutom oj, usch, nä, å vad jobbigt kan lägga till typ att "du kan gråta ut mot min axel", "jag finns alltid här för dig" och dylikt.

Att jag "kom på det" är kanske lite skrytsamt uttryckt, jag satt och funderade på något helt annat(hur jag skulle möblera om i mitt rum) när den tanken plötsligt slog mig som från ingenstans.

jag försöker att hjälpa mina vänner så gott det bara går och ställa upp för mina vänner

manne skrev:jag försöker att hjälpa mina vänner så gott det bara går och ställa upp för mina vänner

Vad säger eller gör du om någon säger att deras pengar inte räcker trots att dom jobbar och sliter?

RSD555 skrev:

manne skrev:jag försöker att hjälpa mina vänner så gott det bara går och ställa upp för mina vänner

Vad säger eller gör du om någon säger att deras pengar inte räcker trots att dom jobbar och sliter?

JA du bra fråga

RSD555 skrev:

manne skrev:jag försöker att hjälpa mina vänner så gott det bara går och ställa upp för mina vänner

Vad säger eller gör du om någon säger att deras pengar inte räcker trots att dom jobbar och sliter?

jag är beredd att låna ut mindre summor pengar till mina vänner ett par hundralappar då ställer självklart upp

men då så måste jag känna personen i fråga