Richard skrev:

marcusdirect skrev:33 år gammal man. Autism och ADD. Fick diagnosen 2019.
Bor i Småland.

Diagnosen autism förklarar väl varför jag har så svårt att koppla till andra människor och ADDn förklarar väl mina koncentrationssvårigheter. Jag vet inte, jag försöker att inte tänka på mig själv som autist men på senare tid har jag väl mer och mer accepterat det och därmed göra förändringar i mitt liv för att...kunna förändra mitt liv. Att vara medveten om mina begränsningar kan ju hjälpa mig att acceptera mig själv.

Har också diagnosen depression. Har varit deprimerad hela mitt vuxna liv och självmedicinerade med narkotika och alkohol i 16 år. Är idag nykter och tar Sertralin dagligen och det har räddat mitt liv som jag ser det.

Liknar det jag har också.

Har autism, troligen ADD också, då jag har väldigt svårt att koncentrera mig. Har också självmedicinerat med allt möjligt. Var deprimerad sen jag var 16 år. Men så efter 25 år (när jag var 41) så släppte äntligen depressionen, o jag slutade dricka alkohol.

La om en del vanor, så som då alkoholen, matvanor, sömnvanor o jag gick ner i vikt, så blev det bättre. Men jag har fortfarande kvar min paranoia och en del oro. Men jag har inte självmordstankar varje dag längre. Samt har jag fortfarande kvar 6 olika psykofarmaka.

Jag såg en dokumentär igår som förklarade hur magen och hjärnan är ihopkopplade och att magen är "den andra hjärnan", på tal om att lägga om bl.a matvanor. Jag har också påbörjat det nu. bl.a inget godis mer. Om magen mår bra så finns det chans att det blir bättre i huvudet också, även om jag nu mår ganska bra.


Släppte din depression "bara sådär"?

Jag är lite småparanoid också, till viss del till följd av amfetaminmissbruk skulle jag tro. Jag kan få för mig saker, som att folk är emot mig och så...suicidtankar kommer och går, ofta kommer dom...men, jag har sagt en bottomline till mig själv : vad som än händer, avsluta inte livet. typ.

Jag tog alla möjliga droger, bara för att komma bort från allt vad depression hette, visst, man mår bra av både amfetamin, heroin o allt möjligt. Men jag är bara beroende av benzo, men det får jag utskrivet o sköter doseringen.

Det jag gjorde när depression var att jag skulle börja studera. Jag är sjukpensionär och man får inte studera deltid, till skillnad från att jobba deltid. Utan då måste man lägga hela sjukersättningen vilande om man ska studera. Så jag studerade de 12,5% man får lov.

Men studierna funkade inte, lärarna svarade inte på frågor o man fick inget svar på uppgifter man lämnade in. Men jag la studierna på morgonen. Jag som normalt sovit till 11:30 på dagarna. De första veckorna var det jobbigt att vara där kl 08:00, men sen vande jag mig vid att gå upp tidigt. Jag har slutat studera för länge sen, men nu går jag upp mellan 04 o 05 varje dag. Vaknar o ser fram emot en ny dag! O inte sova bort hela förmiddagen o ändå vara trött som en zombie.

Samtidigt slutade jag dricka öl, från att ha druckit 6-8 starköl varje dag, till att sluta helt. La även om matvanorna, innan åt jag inget på hela dagen men proppade i mig på kvällen. Jag gick ner ca 30 kg i samband med det, vilket var lättande. Men har fortfarande vissa ätstörningar.

Detta tillsammans bidrog till att depressionen släppte.

Min paranoia började i gymnasiet, jag drog mig tillbaka o skyllde på social fobi, men det utvecklades till ren paranoia senare. Den går att medicinera bort hyfsat bra. En sak förvärrade min paranoia när polisen tog mig på väg till min sysselsättning. De visste precis vilken väg o tid jag tog, alltså hade dom spanat på mig. Fast jag hade inte gjort ett dugg, fick inte ens en ursäkt!

Hursomhelst är det skönast o slippa de depressiva tankarna, som självmordstankar o sånt.

Richard skrev:Jag tog alla möjliga droger, bara för att komma bort från allt vad depression hette, visst, man mår bra av både amfetamin, heroin o allt möjligt. Men jag är bara beroende av benzo, men det får jag utskrivet o sköter doseringen.

Det jag gjorde när depression var att jag skulle börja studera. Jag är sjukpensionär och man får inte studera deltid, till skillnad från att jobba deltid. Utan då måste man lägga hela sjukersättningen vilande om man ska studera. Så jag studerade de 12,5% man får lov.

Men studierna funkade inte, lärarna svarade inte på frågor o man fick inget svar på uppgifter man lämnade in. Men jag la studierna på morgonen. Jag som normalt sovit till 11:30 på dagarna. De första veckorna var det jobbigt att vara där kl 08:00, men sen vande jag mig vid att gå upp tidigt. Jag har slutat studera för länge sen, men nu går jag upp mellan 04 o 05 varje dag. Vaknar o ser fram emot en ny dag! O inte sova bort hela förmiddagen o ändå vara trött som en zombie.

Samtidigt slutade jag dricka öl, från att ha druckit 6-8 starköl varje dag, till att sluta helt. La även om matvanorna, innan åt jag inget på hela dagen men proppade i mig på kvällen. Jag gick ner ca 30 kg i samband med det, vilket var lättande. Men har fortfarande vissa ätstörningar.

Detta tillsammans bidrog till att depressionen släppte.

Min paranoia började i gymnasiet, jag drog mig tillbaka o skyllde på social fobi, men det utvecklades till ren paranoia senare. Den går att medicinera bort hyfsat bra. En sak förvärrade min paranoia när polisen tog mig på väg till min sysselsättning. De visste precis vilken väg o tid jag tog, alltså hade dom spanat på mig. Fast jag hade inte gjort ett dugg, fick inte ens en ursäkt!

Hursomhelst är det skönast o slippa de depressiva tankarna, som självmordstankar o sånt.

Jag är glad för din skull!

marcusdirect skrev:

Richard skrev:Jag tog alla möjliga droger, bara för att komma bort från allt vad depression hette, visst, man mår bra av både amfetamin, heroin o allt möjligt. Men jag är bara beroende av benzo, men det får jag utskrivet o sköter doseringen.

Det jag gjorde när depression var att jag skulle börja studera. Jag är sjukpensionär och man får inte studera deltid, till skillnad från att jobba deltid. Utan då måste man lägga hela sjukersättningen vilande om man ska studera. Så jag studerade de 12,5% man får lov.

Men studierna funkade inte, lärarna svarade inte på frågor o man fick inget svar på uppgifter man lämnade in. Men jag la studierna på morgonen. Jag som normalt sovit till 11:30 på dagarna. De första veckorna var det jobbigt att vara där kl 08:00, men sen vande jag mig vid att gå upp tidigt. Jag har slutat studera för länge sen, men nu går jag upp mellan 04 o 05 varje dag. Vaknar o ser fram emot en ny dag! O inte sova bort hela förmiddagen o ändå vara trött som en zombie.

Samtidigt slutade jag dricka öl, från att ha druckit 6-8 starköl varje dag, till att sluta helt. La även om matvanorna, innan åt jag inget på hela dagen men proppade i mig på kvällen. Jag gick ner ca 30 kg i samband med det, vilket var lättande. Men har fortfarande vissa ätstörningar.

Detta tillsammans bidrog till att depressionen släppte.

Min paranoia började i gymnasiet, jag drog mig tillbaka o skyllde på social fobi, men det utvecklades till ren paranoia senare. Den går att medicinera bort hyfsat bra. En sak förvärrade min paranoia när polisen tog mig på väg till min sysselsättning. De visste precis vilken väg o tid jag tog, alltså hade dom spanat på mig. Fast jag hade inte gjort ett dugg, fick inte ens en ursäkt!

Hursomhelst är det skönast o slippa de depressiva tankarna, som självmordstankar o sånt.

Jag är glad för din skull!

Tack!

Hoppas det lättar för dig med!

Kvinna, 34 år från Norrbotten. Jag har flera diagnoser som gör mig funktionshindrad så jag lever isolerat, egentligen mycket mer än jag skulle vilja. Känner mig väldigt ensam. Fick göra en utredning för tre år sedan som visade på autism nivå 1. Tyckte att det var jättejobbigt från början och själva utredningen var jättetuff. Men det har gjort jättestor skillnad i mitt liv att få en diagnos så jag är glad för att jag gjorde det.

Mina specialintressen kan variera en hel del, men återkommande är böcker (älskar fantasy), släktforskning, vara i naturen, hundar, att teckna och måla.

Tycker inte riktigt om sociala medier så jag blev väldigt glad när jag upptäckte detta forum.

Irion skrev:Tycker inte riktigt om sociala medier så jag blev väldigt glad när jag upptäckte detta forum.

Då skulle du ha varit här för runt 10 år sedan, då var det lite mer drag! Men jag förstår vad du menar, sociala medier förhåller sig väl ungefär till relationer som porr förhåller sig till sex!

Välkommen till forumet, till de som är nya här.

välkommen till dårarnas paradis @Irion

antonius skrev:välkommen till dårarnas paradis @Irion

I wish I was a fool and I wish it was a paradise! Men jag dricker lite till, så kanske jag kommer lite närmare!

Freddy Dreadful skrev:

Irion skrev:Tycker inte riktigt om sociala medier så jag blev väldigt glad när jag upptäckte detta forum.

Då skulle du ha varit här för runt 10 år sedan, då var det lite mer drag! Men jag förstår vad du menar, sociala medier förhåller sig väl ungefär till relationer som porr förhåller sig till sex!

Önskar att jag hade varit här då. Känner mig ganska ringrostig med hur det funkar med klassiska forum men förhoppningsvis gör jag inget fel.

Jag har ganska svårt för sociala medier. Det är så lätt att fastna i det eviga flödet och jag mår inte så bra av det. Det har ju sina fördelar också men det är verkligen en balansgång.

Tack så mycket för välkomnandet.

Irion skrev:Önskar att jag hade varit här då. Känner mig ganska ringrostig med hur det funkar med klassiska forum men förhoppningsvis gör jag inget fel.

Asså, det här är ett forum för Aspergare. Hur skulle du kunna göra bort dig?
Välkommen!

Ignatius skrev:

Irion skrev:Önskar att jag hade varit här då. Känner mig ganska ringrostig med hur det funkar med klassiska forum men förhoppningsvis gör jag inget fel.

Asså, det här är ett forum för Aspergare. Hur skulle du kunna göra bort dig?
Välkommen!

Det kan kännas obehagligt att börja hänga här ändå. Kanske mer skrämmande just med andra aspergare?

Minns att det kändes väldigt laddat att skriva eller kommentera här, när jag själv anslöt för några år sen.
Även om jag oftast inte tyckt att jag har gjort bort mig, har det hänt att jag reagerat på hur andra kommenterar mitt inlägg. Och känt mig väldigt missförstådd. Då har jag ältat hur jag borde ha låtit bli att posta. Eller att jag borde ansträngt mig mer innan jag publicerade min post.

Som aspergare blir vi missförstådda av andra människor nästan hela tiden. I alla fall väldigt ofta.
Men det gör i alla fall inte mig immun mot rädslan att bli missförstådd, särskilt av andra aspergare.

Hoppas detta inte avskräcker dig som är ny från att stanna kvar här. Välkommen!

Jag har inga problem att uppfatta ironi o liknande, t.o.m. lite för mycket, om någon säger nått konstigt på allvar, så avfärdar jag det som ironi, o personen får förklara att det är på riktigt.

Har även full förståelse för folk som ångrar sig, kanske gör bort sig. Men här kan man bara ändra inlägget 15 minuter efter man postat det, sedan sitter det inbankat i sten!

Jag säger ofta ärligt att jag inte längre står för allt jag skrivit, inte bara här. T.ex. när jag outades med över 30 000 inlägg på Flashback, ofta skrivna under påverkan av både det ena o det andra, var ju hyfsat pinsamt. Försöker begrava dom kontona, men det är såklart pinsamt om nån drar upp nått gammalt som man inte längre står för.

Har även full förståelse för folk som ångrar sig, kanske gör bort sig. Men här kan man bara ändra inlägget 15 minuter efter man postat det, sedan sitter det inbankat i sten!

Jag säger ofta ärligt att jag inte längre står för allt jag skrivit, inte bara här

Ungefär samma här: Det jag skriver står jag för just i det ögonblicket. Inte mer än så.

Jag har inget Flashbackkonto och har aldrig haft (som tur är). Inte heller Reddit, X eller något liknande. Och jag dricker minimalt med alkohol, tar inga droger. Så det jag skriver blir inte påverkat av något sådant.

Men saker händer ofta, efter att jag postat ett inlägg här, som gör att jag ändrar mig och tycker annorlunda en kort tid senare.

Ibland beror det på insikten om att mitt inlägg kan tolkas på ett helt annat sätt än jag menade. Även när det inte handlar om ironi. Ofta beroende av vad någon svarar. Att tänka klart och vara tydlig är inte alltid lätt.
När jag var yngre var jag snabbare i tanken. Men nu för tiden går det trögare.

Det här får avsluta mina inlägg i det här sidospåret av trådens ämne.
Huvudtråden är ju vad jag förstår tänkt att handla om vilka som är medlemmar i detta forum.
Kul att fler fortsätter att ansluta och att presentera sig!