Jag tycker mig läsa till höger och vänster om hur folk, efter det att de börjat inse sig ha, alternativt diagnosticerats med Asperger, börjat känna igen och se saker i sig själva som de inte sett tidigare. Kunnat förklara svagheter de kanske inte sett eller åtminstone inte kopplat till något allmänt sammanahang tidigare, och så vidare.

Frågan är, som en som inte känner igen något av detta (denna "Aha-upplevelse" många verkar haft), om detta gäller alla. Eller är det flera som jag som visserligen accepterar sin Asperger, men tycker att diagnosen varken var från eller till när det gäller egeninsikten?

PS. Ja, denna fråga är relaterad till tråden "Kände ni genast igen er i AS-symptomen?", men jag tycker att frågeställningen skiljer sig tillräckligt mycket för att motivera en egen tråd. Även om man inte kände igen sig direkt kan det ju hända att man efter ett tag börjar se sånt man inte såg tidigare.

Moderator mnordgren:

Slog ihop flera trådar om samma ämne.

Peter skrev:Jag tycker mig läsa till höger och vänster om hur folk, efter det att de börjat inse sig ha, alternativt diagnosticerats med Asperger, börjat känna igen och se saker i sig själva som de inte sett tidigare. Kunnat förklara svagheter de kanske inte sett eller åtminstone inte kopplat till något allmänt sammanahang tidigare, och så vidare.

Frågan är, som en som inte känner igen något av detta (denna "Aha-upplevelse" många verkar haft), om detta gäller alla. Eller är det flera som jag som visserligen accepterar sin Asperger, men tycker att diagnosen varken var från eller till när det gäller egeninsikten?

PS. Ja, denna fråga är relaterad till tråden "Kände ni genast igen er i AS-symptomen?", men jag tycker att frågeställningen skiljer sig tillräckligt mycket för att motivera en egen tråd. Även om man inte kände igen sig direkt kan det ju hända att man efter ett tag börjar se sånt man inte såg tidigare.

I mitt fall definitivt en aha-upplevelse. Även om jag inte har diagnos (än, har just börjat rulla igång snöbollen), men väl kunskapen och medvetenheten och vad det skulle kunna vara har rubbat min världsbild (eller åtm. självbild) kan man säga.

/Barracuber

Ja, jag har lärt mig mycket.
Framför allt kanske att diagnosen (eller vetskapen om att jag är aspergare) band ihop en mängd lösryckta beteenden och egenskaper hos mig.
Jag började se ett mönster och en helhet i det som skiljer mig från mängden.

Mitt kylskåp klickade till en kväll, och allt jag hade i huvudet försvann, ryggraden spatt till och mina ögonlock fladdrade i någon sekund. Just i ögonblicket efter detta fick jag min aha-upplevelse, även om händelsen i sig kanske inte var helt signifikant.

Jag har ju inte diagnos, men framtida möjlighet att få en eventuell sådan. Efter att jag förstått exekutiva funktioner någorlunda är jag övertygad om att jag har i alla fall samma problembild. Att senare förstå central koherens har gjort stor skillnad, och faktiskt gjort att jag förstår mig själv bättre. Sedan alla småsaker, som att Jaha! Talande Tystnader finns på riktigt! och så vidare.

(Känslan är ungefär som att vara en pusselbit med tusen sidor som plötsligt passar någonstans.)

[edit: Raderade irrelevant avsnitt.]

Jag tror (vet) att det finns många som liksom du inte haft någon nytta av sin diagnos. Det är här inget unikt med just aspergerdiagnosen. Diagnosen är ett viktigt hjälpmedel (men inte det enda och inte i samtliga fall nödvändigt) för vidare hjälp. Det skiftar från person till person vad man kan och vill göra av diagnosen. Likaså skiftar det betydligt mellan landsting och kommuner vad de vill och kan göra av diagnosen.

För min egen del var det fullständigt livsavgörande att inse att AS låg bakom min särart. En underbar, om än lite oglamorös, insikt!

Bror Duktig skrev:Ja, jag har lärt mig mycket.
Framför allt kanske att diagnosen (eller vetskapen om att jag är aspergare) band ihop en mängd lösryckta beteenden och egenskaper hos mig.
Jag började se ett mönster och en helhet i det som skiljer mig från mängden.

Samma här. Inga himlaomstörtande uppenbarelser, dock.

JAA!!!

Innan mina diagnoser (ADHD med autistiska drag) visste jag att nåt var fel men inte vad. Nu ett år senare har jag en klarare bild och därför oxå lättare att se vad jag kan och vill göra för att förändra det som inte fungerar så bra.
_____________________________________________________________

Får jag tillägga att det jag nu ser att jag kan och vill göra för att bli mer balanserad och bättre fungerande inte stöds av psykiatrin. Hade jag fått några pengar över för alla års hårda jobbslit hade jag kunnat hjälpt mig själv, men nu är jag beroende av hjälp från andra och får det inte

Jag skulle ta en paus från jobbandet och vila upp mig. Laga min sönderstressade själ. Sen hade jag så småningom blivit en människa igen (human being istället för human doing). Nu är jag bara en muskel som rycker. Jag hade bearbetat mina låsta tanke- och beteendemönster med kognitiv terapi och levt lyckligare mina resterande dagar med vett och sans i jobbandet så jag hade kunnat gjort annat oxå som umgås med nära och kära, och gett mig tid för vila och eftertanke samtidigt.

DocFrasse, är det här nåt du kan hjälpa mig med?

För min del var det en väldigt stor AHA-upplevelse att läsa "Om Aspergers syndrom" av Tony Attwood.

Jag är tillräckligt gammal för att ha mängder med upplevelser/känslor/beteenden som jag inte kunnat förklara tidigare. Nu vet jag vad de beror på. Vilken lättnad!
Att jag sedan hittade hit förtar knappast glädjen över att ha "hittat hem".
Om jag skulle självdiagnosticera mig så är jag en solklar AS. Men jag får väl se hur det blir framöver.

Jag har nog inte riktigt hunnit "smälta" och analysera vetskapen om min Asperger-diagnos fullt ut än och det lär ta tid. Den s.k Aha-upplevelsen kommer jag nog aldrig att få fullt ut heller.

Men efterhand tycker jag mig förstå mig själv och mina tillkortakommanden bättre. Att förvänta sig någon närmast överjordisk "klarsyn" ligger inte för mig och det tror jag man ska akta sig för och bara se diagnosen som en tänkbar "pusselbit".

Den växande insikten om mig själv har den positiva egenskapen att jag gradvis tolererar mig själv och mina brister bättre än tidigare. Tex börjar jag förstår varför skäligen enkla saker kan te sig närmast omöjliga och oöverstigliga för mig.

Man kan väl säga att tidigare tyckte jag bara att jag var en lat, letargisk, initiativlös jävel då mina ingångsättningssvårigheter gjorde att jag inte kunde förmå mig att göra saker, och det blev en konflikt mellan logik och emotionell frustration.

Jag har förvisso fortfarande oftast svårt med att komma igång med sådant som inte ligger inom mina specialintressen, eller är tillräckligt intressant. Till det hör bla. städning, tvätt, ta ut sopor, betala räkningar och skicka in papper mm praktiska hushållsgöromål.

Har inte på något sätt fått någon universiallösning i och med diagnosen givetvis men det har gjort att jag inser att jag har svårt för en del för majoriteten (NT-personer?) "självklara" saker, troligen därför att jag har problem med exekutiva funktioner och perceptuellorganisation (som det står i min utredning). Egentligen skit samma vad det kallas men det finns "förmildrande omständigheter" iaf så att säga!

En positiv konsekvens av diagnosen är även att jag beviljats hjälp enl LSS och då fått viss praktisk och organisatorisk hjälp med mina problemområden. Innan jag hade diagnos så vägrade jag erkänna att det överhuvudtaget fanns några problem, närmast en sorts självbedrägeri får jag väl säga numera.

Sammanfattningsvis så för mig har det varit mestadels positivt med att få en diagnos även om jag vissa dagar tvivlar på den, och kan känna mig stigmatiserad av den t.om! Då jag ansökte om en utrednning var jag väl iofs. generellt ganska välvilligt inställd till en NPF utredning då jag sökte en förklaringsmodell som var lite mer nyanserad än att jag bara var allmänt "knäpp & dum" då jag agerade/funkade, som jag gjorde och även forfarande gör.

Processen att acceptera och lära känna sig själv bättre lär ta sin tid och jag förväntar mig absolut inga världsomvälvande "mirakel", men att fördra mig själv bättre varande AS eller inte!

Avslutningsvis vill jag fråga om du tror att ditt konstaterande att "diagnosen varken var från eller till när det gäller egeninsikten" bottnar i att du tyckte att du var så väl medveten om dina starka och svaga sidor, personlighet redan?

/Erik

Känner igen mig myyycket i ditt inlägg, Erik. Det där med exekutiva funktioner och organisation tror jag kommer hamna även i min utredning, om jag nu någonsin får nån diagnos.

OT: Bara ett litet tips: När du citerar folk, glöm inte att lägga till ett litet

Kod: Markera allt

[/quote]

som avslutning av citatet så blir dina inlägg mycket lättare att läsa.

Exempelvis så här ska du "koda" när du citerar (Savanten Sigge=fiktiv medlem):

Kod: Markera allt

Hej! Erik här. Jag vill svara dig Savanten Sigge på detta som du skrev:

[quote="Savanten Sigge"]...det som Sigge skrev som du vill citera fram till hit:[/quote]

resten av ditt inlägg...

Avslutet [/quote] efter order hit: var det du missade misstänker jag.

Gick det att begripa??

/Barracuber

Tack för påpekandet och intressant att du känner igen dej det gick fint att begripa.
Jag är inte helt oinsatt i HTML-tag /sluttag, men jag har ändrat den där texten ett par gånger redan så jag tänkte int så noga på he då jag var helt inne i att skriva.. he he
det där med simultanförmåga och att skifta fokus du vet..

/Erik

Peter skrev:PS. Ja, denna fråga är relaterad till tråden "Kände ni genast igen er i AS-symptomen?", men jag tycker att frågeställningen skiljer sig tillräckligt mycket för att motivera en egen tråd. Även om man inte kände igen sig direkt kan det ju hända att man efter ett tag börjar se sånt man inte såg tidigare.

Intressant frågeställning! Och visst motiverar det en egen tråd. För här kan jag verkligen känna igen mig. Det jag satt i fetstil från ditt inlägg är precis klockrent hur det var för mig! Jag kände bara delvis igen mig i AS-symptomen vid diagnosen, men senare har jag börjat inse mer och mer.

Jag håller med Erik.

Jag också i stort sett, så mycket jag har orkat skumma. Och Barracuber, Docfrasse med säkert flera.

Jag hade inget fel på självinsikten enligt de kriterier som var normala innan pusselbiten "NPF" började bli känd. Men det hjälpte ju inte mot alla mina problem och konstigheter. Tvärtom, faktiskt. Jag var den sämst fungerande utåt "friska" människan i världen, det fanns ingen orsak till det mer än min egen dålighet, den var uppenbart ohjälplig och jag ville inte leva längre. Om inte diagnosen själv, så åtminstone tipset så att jag kunde läsa in mig litet på AS och AD(H)D, gav mig en möjlighet att fortsätta leva. Problemen och konstigheterna föll faktiskt på plats.
Ändå är jag tvärtemot schablonbilden av både AS och ADHD på många och centrala punkter.

Trådar om det här dyker upp då och då (för den som ids leta).

Hur skulle jag kunna lära mig mer om mig själv efter diagnos?
Jag förstår inte, hur skulle diagnosen 'veta' mer om mig än mig, vilket man måste säga är en förutsättning för alla former av lärande.
Helt orimligt är det.

Diagnosen ger en struktur. Strukturer gör saker klarare eller tydligare. Blir mer överskådligt och begripligt. Hjärnan är komplex, diagnosen är ett sätt att försöka kartlägga hjärnan och vad som är norm och avvikande. Eftersom man bara har sin egen hjärna så är det svårt att veta hur man avviker eftersom man är sin egen norm. I jämförelse med andra så lär man sig mer om sig själv och diagnosen handlar om en jämförelse med normen.

Vissa har själva kommit underfund med sina styrkor och svagheter, andra blir hjälpta av utredande team. Tack för det!:)

Jag har själv levt med en person som inte har har en susning om sin Asperger. Detta gjorde/gör livet för de närmaste oerhört påfrestande, eftersom personen i fråga är totalt omedveten om sina egenheter, sin trångsynthet i vissa frågor och sin totala brist på anpassningsförmåga och lyhördhet.

Detta gör att personen uppfattades som grymt otrevlig och fruktansvärt stor på sig. Så fort ingen tänker/gör eller fungerar som honom/henne så är de "idioter" eller "korkade" eller "fårskallar" etc. Om människor inte förstår direkt vad personen försöker förklara kommer samma harrang.

Personen är också totalt okapabel att acceptera att någon flyttar på hans/hennes saker och helt inställd på att saker måste göras i en speciell ordning och blir allmänt otrevlig om någon vill att något ska göras före utsatt tid.

Den här personen skulle tjäna oerhört på att få lite "sjukdomsinsikt" (sjukdom är fel ord, jag vet. Hade inget bättre). Om det skedde skulle personen kunna jobba med de sidor som gör personen odräglig att leva med och som orsakar att människor ogillar personen trots att personen i grund och botten inte alls är en elak människa. Personen skulle också själv må mycket bättre eftersom h*n skulle förstå sina egna reaktioner på saker och ting och inse varför andra tycks vara så fientliga.

Själv har jag fått upp ögonen för flera mindre trevliga sidor hos mig som jag helt enkelt var blind för tidigare. Det är saker jag jobbar med och antagligen kommer att få jobba med större delen av mitt liv, men att vara medveten om dem gör att jag kan bli en bättre människa.

Zombie skrev:
Jag hade inget fel på självinsikten enligt de kriterier som var normala innan pusselbiten "NPF" började bli känd. Men det hjälpte ju inte mot alla mina problem och konstigheter. Tvärtom, faktiskt. Jag var den sämst fungerande utåt "friska" människan i världen, det fanns ingen orsak till det mer än min egen dålighet, den var uppenbart ohjälplig och jag ville inte leva längre. Om inte diagnosen själv, så åtminstone tipset så att jag kunde läsa in mig litet på AS och AD(H)D, gav mig en möjlighet att fortsätta leva. Problemen och konstigheterna föll faktiskt på plats.
Ändå är jag tvärtemot schablonbilden av både AS och ADHD på många och centrala punkter.

Detta får gälla för mig med.

Sam skrev:

Zombie skrev:
Jag hade inget fel på självinsikten enligt de kriterier som var normala innan pusselbiten "NPF" började bli känd. Men det hjälpte ju inte mot alla mina problem och konstigheter. Tvärtom, faktiskt. Jag var den sämst fungerande utåt "friska" människan i världen, det fanns ingen orsak till det mer än min egen dålighet, den var uppenbart ohjälplig och jag ville inte leva längre. Om inte diagnosen själv, så åtminstone tipset så att jag kunde läsa in mig litet på AS och AD(H)D, gav mig en möjlighet att fortsätta leva. Problemen och konstigheterna föll faktiskt på plats.
Ändå är jag tvärtemot schablonbilden av både AS och ADHD på många och centrala punkter.

Detta får gälla för mig med.

(OT):

Fråga till Zombie och även kanske till Sam,

Vilken schablonbild tänker ni på som inte stämmer in på er?

Det finns nog både en och flera schablonbilder på både AS och ADHD.
Jag kan tänka mig, när det gäller AS, kanske datanörden o/e eremiten o/e savanten o/e känslokall introvert?
När det gäller ADHD kanske virrpanna o/e aggressiv buffel?

Det blir ju verkligen trubbiga schabloner eftersom verkligheten ju som vi vet är oändligt mycket mer nyanserad och mångbottnad än så.

Jag kan svara för mig själv att vissa av de där schablonerna ovan gäller och kan ha gällt mig i vissa sammanhang och i vissa perioder i mitt liv, ex eremit och datanörd. Delar av det finns såklart kvar inom mig, mer eller mindre framträdande. Men det visar ju att även vi NPF:are adapteras och utvecklas under livet, man är inte stöpt i en och samma form.

/Barracuber

barracuber skrev
Jag kan tänka mig, när det gäller AS, kanske datanörden o/e eremiten o/e savanten o/e känslokall introvert?
När det gäller ADHD kanske virrpanna o/e aggressiv buffel?

Jag tänker nog mest på den schablon som framställs i många faktaböcker om AS och till vissdel om AD/HD, att ALLA med AS är nördar, asociala, empatilösa och att vi inte klara förändringar, att vi är helt oflexibla och vid AD/HD som du skriver "virrpanna o/e aggressiv buffel".
Var på träff i helgen. när jag frågade om jag var som X hade tänkt sig mig, så var svaret NEJ, jag trodde att du skulle vara osocial, svårpratad, osv...helt annolunda än vad jag är.

Liknande här. Jag är (vad min AS beträffar) inte datanörd, naturvetarnörd, känsloarm, eremitisk, svartvitseende, allmänt överlogisk eller oresonlig, har inte nedsatt inlevelseförmåga, så länge det inte gäller rena spel som kräver fältherremässiga egenskaper har jag inga problem med undermeningar och liknande, jag är inte "stel" i uppträdandet, verkar vad jag än har för konstig hjärna åtminstone inte ha någon "extremvariant av den manliga", och så vidare och så vidare. Och även om en del av de sakerna har varit långsamma med att visa sig så att normalhalvblinda människor ser dem, så kan jag omöjligt se att någon av dem i sig skulle vara frukter av livslång kompensationsträning.

Inte heller är jag (vad AD(H)D:n beträffar) hyperaktiv, rastlös utåt, har svårare än de flesta att hålla en röd tråd, med mera sådant.

Det vill säga, många av oss vet att man inte måste vara på de sätten. Men till och med de som utredde mig och gav mig diagnoserna, och som jag har förstått måste ha varit ovanligt bra yrkesfolk, var till stora delar fast i de schablonerna. För att nu inte tala om nästan alla de böcker jag lyckades få tag i.
Vad då med mera normaltaffliga "experter"?

Zombie skrev:Det vill säga, många av oss vet att man inte måste vara på de sätten. Men till och med de som utredde mig och gav mig diagnoserna, och som jag har förstått måste ha varit ovanligt bra yrkesfolk, var till stora delar fast i de schablonerna. För att nu inte tala om nästan alla de böcker jag lyckades få tag i.
Vad då med mera normaltaffliga "experter"?

WORD!!

Klipper in nåt jag skrev i min dagbok angående en - bara en- senkommen upplevelse av plötslig insikt, som kom sig av paraplybegreppet AS (eller npf) och att jag antagligen drogs med sånt, på samma sätt som mina ungar och flera i släkten (dock odiagnosticerade). Det var dock nåt jag insåg INNAN jag fick diagnos, men jag var så pass säker att jag skulle få det att jag lägger in det här i alla fall:

"Och så nu nåt helt annat. Trots allt jag klurat på och läst om npf så insåg jag inte en sak om mig själv, fast den är sjukt basal - och väldigt aspig - förrän häromdagen. Om jag gör nåt som att t ex dricka grönt te med myntasmak i "min" kopp på kvällen; gå en viss väg när jag promenerar; ha med mig en bok i väskan när jag går ut; kolla en sajt först av allt när jag sätter på datorn; sitta vid datorn som defaultaktivitet; ta en kaka till kaffet eller vad som helst, och jag sen gör det på samma sätt, och inte för att det var ett särskilt bra sätt, eller särskilt bra att göra just det, så blir det otroligt lätt en vana eller rutin.

Spelar roll kanske ni tänker, men får jag inte göra på mitt sätt så blir jag ofta frustrerad och det är där problemet ligger. Om jag ska sätta på datorn för att kolla när bussen går och jag störs som fan av att jag inte hinner kolla om jag fått nåt intressant mejl, så har jag de facto problem. Likaså om jag ska ut och vet med mig att jag inte kommer att hinna läsa, och därför inte borde ha med en bok som väger tungt, men ändå står och överlägger med mig själv om det tills jag nästan missar tåget. På samma sätt om jag nästan inte kan dricka teet om det är i fel kopp eller av fel sort. Eller känner mig skavig länge för att jag tvingades gå "fel väg". Eller blir förbannad för att andra (ovetandes) hindrar mig på nåt sätt. Det är alltså så med massor av saker.

Förstod att jag måste bli bättre på att inte tillåta saker att bli rutiner, eller bryta dem fast det kliar i mig. Sen kan jag också skaffa mig bättre rutiner, medvetet, för får jag väl in en vana så är det oftast inga bekymmer att bara fortsätta (som ni vet som sett mig gå ner över tjugo kg, sluta röka och annat). Det låter knäppt som upptäckt, men det var det, för mig."

Och så en skitviktig uppdatering, glömde det antagligen för att det var för viktigt. Utan att på nåt sätt vilja bagatellisera min trötthet och min ångest, så tror jag en del av det som ter sig som dåligtmående är "dåliga vanor", och att flera går att bryta, eller byta. Feng shuia sitt liv helt enkelt.

oxymoronen Erik skrev:Avslutningsvis vill jag fråga om du tror att ditt konstaterande att "diagnosen varken var från eller till när det gäller egeninsikten" bottnar i att du tyckte att du var så väl medveten om dina starka och svaga sidor, personlighet redan?

/Erik

Skulle först säga att jag tycker hela ditt inlägg var mycket bra och jag håller med om det mesta, även om mina igångsättningssvårigheter yttrar sig lite mer generellt och kommer in även i mina specialintressen eller sådant jag är otroligt intresserad av eller motiverad till. Ingenting går säkert...

Vad gäller denna avslutande fråga så är det onekligen en viktig aspekt. Jag tyckte jag hade så god egeninsikt som var möjligt givet mina kunskaper innan diagnosen men trodde ändå att diagnosen möjligen kunde tillföra ljus till platser jag inte tidigare utforskat. Därför har jag blivit ganska besviken när jag konstaterat att så inte verkar vara fallet. Utredningen bekräftade mer eller mindre vad jag trodde sedan tidigare både vad gällde starka och svaga sidor och även om jag från början var direkt rädd att Aspergerdiagnosen skulle tvinga mig att erkänna svagheter jag inte trott eller velat erkänna att jag hade, så verkar det nu inte riktigt vara så. Inga "nya" svagheter har trätt fram i ljuset, utan det är endast de gamla vanliga som jag varit väl bekant med i 15 år som kom in.

Nu skall erkännas att detta inte är helt sant. Det visade sig till exempel att mentalisering verkligen är en svaghet för mig, vilket jag inte trodde tidigare, men endast relativt mina styrkor och inte på något vis i absoluta tal (testmässigt; i verkligheten kan det ju ändå innebära problem). Jag bekräftade också sådant som jag mest betraktade som lösa observationer tidigare, som att jag är försiktig och ordentligt riskaversiv och är svag på sådant som kräver snabbhet.

Så i slutändan handlar det nog mest om att ingenting nytt framkom som kunde sprida ljus just över mina värsta svårigheter, som utan tvivel är igångsättningssvårigheterna. Det är dessa jag sökt hjälpt för och dessa jag behöver hitta lösningar för, men när det gäller dem har varken utredning eller diagnos tillfört ett jota.