Exploitbat skrev:Du tycker alltså att du inte borde få ha en autism-diagnos alls, eller är det den du till slut fick som känns fel?

Jag har också varit osäker kring min diagnos då jag känner att jag saknar en del problem och svårigheter som känns viktiga för att få en diagnos, men samtidigt verkar det mesta som går att läsa om Asperger på diverse sidor och som rör diagnoskriterierna lite missvisande, i alla fall om man läser på ett forum som detta där personer med AS-diagnos vistas.

Hur som helst har jag svårigheter och problemområden, och jag tar tacksamt emot den hjälp jag kan få för att tackla eller ta mig runt dessa problem, samtidigt som Asperger ändå känns som rätt diagnos för mig då jag känner igen mig väldigt mycket.

Det jag menar är ungefär: vad innebär det för dig att du får en diagnos? Om du har gjort en utredning bör du ha gjort den av en anledning?

Gör en ny utredning på ett annat ställe än där du gjorde den tidigare för att få fler åsikter kring det hela.

Ditt inlägg var mycket intressant att läsa. Tack för ett bra svar.

Jag tycker min diagnos känns bra av den anledningen att jag har svårigheter med umgänge. Samtidigt så känns det fel av samma anledning som du först hade, att jag saknar problem som känns viktiga för att kunna få en autism-diagnos.

Det är också för att jag har läst att man ska ha problem innan tre års ålder, vilket jag absolut inte hade. Allt började typ vid tonåren. Den sociala biten blev svårare och rutiner och vanor blev mer strikta.

Om jag skulle försöka förklara på vilket sätt den sociala biten är svår så skulle det vara som följande:

Svårt att veta när man får gå hem när man umgås med någon. Det är också jobbigt när man inte vet hur många timmar man kommer att behöva umgås.

Varför ska man umgås om man inte har något att göra? Om man t.ex. är hemma hos någon och ser på tv så skulle jag förmodligen inte förstår varför jag inte bara kan se på tv hemma istället.

Det är lätt att umgås med familjen eftersom man bor med dem. Det är även lätt att umgås med EN person i skolan då man slipper allt jobbigt som jag nämnt i den första punkten.

Sen tar det på mina krafter. Är det ett AST-drag att inte kunna "filtrera" bort alla ansikten och saker runt omkring, och att det därför blir kaos i huvudet och man blir irriterad och trött?
(Det där var några anledningar..) Känner någon likadant?

En diagnos för mig innebär att jag kanske kan förstå mig själv lite bättre. Det kan min familj förhoppningsvis också göra då jag vet att mamma blev lite ledsen och orolig över att jag inte kunde umgås med folk när jag var yngre.
Det var dock inte jag som bad om en utredning utan det var mamma som kontaktade BUP eftersom jag var deprimerad. Jag hade flera samtal, samt gjorde ett WAIS test. Därefter fick jag min diagnos.

Att inte kunna/ha nedsatt förmåga att filtrera är autistiskt, ja. Hemskt uttröttande att ta in allt på en gång.

Tillägg: Jag skulle beskriva det som att hjärnan inte kan prioritera tillräckligt. Alla ljud (exempelvis) är lika viktiga och tas in i lika hög grad, oavsett om det är klockans tickande, datorns surrande, skramlet från porslinet eller rösten från personen som sitter mitt emot och försöker umgås med en. NT-hjärnan är suverän på att städa bort överflödigheter medan den autistiska hjärnan av någon anledning ofta inte är det i samma grad.

Schmetterling skrev:Att inte kunna filtrera är autistiskt, ja. Hemskt uttröttande att ta in allt på en gång.

Ack så jobbigt!

Jag tycker/tror att det här är en viktig frågeställning.

Visst är det så att många inte känner igen sig i alla kriterier som behövs för en diagnos, men ändå verkar man ha överseende med det. Fler och fler blir diagnostiserade med NPF och det är kanske viktigt att börja ifrågasätta om det verkligen är rätt att bli tillskriven ett hjärnfel som säger att man aldrig kan utvecklas, utan att man alltid kommer ha exakt samma problematik.

För mig gav det en enorm hopplöshet att tänka så när personer i min omgivning ville diagnostisera mig i ganska tidig ålder och min mamma vägrade helt enkelt gå med på det. Men som lite mer vuxen såg jag fördelarna med att få en av dessa diagnoser eftersom hjälpen man får är enorm när problematiken man har rör sig inom kriterierna för autismspektrumstörning. Däremot gör det mig ledsam att man inte kan få samma hjälp ändå, utan att behöva diagnos.

Det som oroar mig är hur många det är som blir diagnostiserade. Har vi alla verkligen ett hjärnfel? Är våra problem inte alls orsakade av omgivning?

Jag läser i det du skriver att det finns en önskan om att kunna göra saker, t ex skaffa intressen under sommarlov. Det här är ingenting som måste vara ett bestående problem bara för att du fått NPF-diagnos, även om många skulle vilja hävda motsatsen. Det är enligt mig fel att begränsa människor på det viset och säga att alla problem de har är permanenta. Det hämmar personlig utveckling.

Jag har också ett stort behov av att vara själv, men när jag var liten så var jag väldigt ledsen över att vara själv, men ändå slutade det alltid så eftersom alla umgängesformer för mig gjorde att jag hamnade i konflikter vilket ledde till kraftiga känsloutbrott. Minns att jag tänkte på självmord och önskade mig dödliga sjukdomar innan sju års ålder. För mig har andra människor alltid varit orsaken till smärta, men deras frånvaro har också gjort ont. Därför har jag sett det som ganska meningslöst allting. Just nu kan jag ty mig till en person åt gången väldigt bra, jag kan ha en partner eller en bästa vän men inte så mycket mer. Jag har en del vänner, men jag tycker att det är väldigt jobbigt att umgås med dem, men precis som du så har jag en önskan om att det inte skall vara såhär. Jag önskar mig ett större socialt nätverk och ett annat liv än det jag har. Därför får jag terapi där jag får tips och råd om hur jag skall bemöta andra personer utan att alltid bli ledsen eller upprörd.

Förut hade jag heller inga intressen. Tills jag bestämde mig för att ha som intresse att skaffa mig intressen.
Jag började prova på lite instrument, började sjunga, tecknade/målade... allt sådant som man kan göra själv. Tricket var att ha tålamod och det fick jag ju nu eftersom jag hade som intresse att skaffa intressen. Allt det där som andra människor kan har de lärt sig genom att spendera tid med det. Det är bara det som det handlar om egentligen: att fördela tid och att ha tålamod.

Nu är det mest träning och veganmat som jag är intresserad av.

Jag hoppas att det går bra för dig!

0010100 skrev:
Förut hade jag heller inga intressen. Tills jag bestämde mig för att ha som intresse att skaffa mig intressen.
Jag började prova på lite instrument, började sjunga, tecknade/målade... allt sådant som man kan göra själv. Tricket var att ha tålamod och det fick jag ju nu eftersom jag hade som intresse att skaffa intressen. Allt det där som andra människor kan har de lärt sig genom att spendera tid med det. Det är bara det som det handlar om egentligen: att fördela tid och att ha tålamod.

Nu är det mest träning och veganmat som jag är intresserad av.

Ditt intresse låter kul. Jag kanske borde försöka med det, ha det som ett intresse att skaffa intressen. Då kommer jag inte ha lika mycket svårigheter med att göra lite olika saker om det är det som är intresset. Jag har faktiskt försökt läsa böcker och att sticka, går väl sådär…

För övrigt tycker jag att du skrev en hel del vettiga saker som är värda att tänka lite på.

robotuprising skrev:Har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast

De på psykiatrin tror att jag har asperger, men jag själv tror att det är snarare ett starkt tekniskt intresse och allmän ointresse inför vad de menar är normal social aktivitet.
Jag är 26 och arbetar som ingenjör.

- Jag har ett par vänner och alla finns inom samma branch som jag.
- Är inte gift och har aldrig haft längre förhållanden. Men jag känner inte heller för det och lider inte direkt av att inte ha något fast förhållande.
- Jag har egen lägenhet och har inga problem med ekonomin.

Problemet som de anser att är viktigt är att jag inte vill arbeta inom andra brancher, samt att jag inte har intressen utanför det tekniska.

Anledningen till att jag kom i kontakt med psykiatriker var att jag hade panikattacker. Men det är ju ett helt annat problem och inte nödvändigtvis kopplat till varken asperger eller annat.

Jag vet inte, egentligen kanske det inte spelar så stor roll. Det finns inga mediciner eller annat, så ser man på situationen på det sättet så behöver jag kanske inte bry mig vilket som.

Jag har hört att psykiatrin diagnosticerar personer med autism för att bli av med dem och kunna neka dem vård. Folk med högfungerande autism anses vara omöjliga att bota för tex deppression, panik mm eftersom det anses vara en del av diagnosen. Om du går till en psykolog kommer du ofta få samma svar och denna kommer neka dig all typ av vård bara den får reda på att du har autism. Glöm inte heller att du förlorar rätten att bosätta dig i flera länder, gå med i militären, adoptera barn och i princip ingen arbetsgivare kommer vilja anställa dig om det kommer fram att du är diagnosticerad.

NormBrytaren skrev:

robotuprising skrev:Har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast

De på psykiatrin tror att jag har asperger, men jag själv tror att det är snarare ett starkt tekniskt intresse och allmän ointresse inför vad de menar är normal social aktivitet.
Jag är 26 och arbetar som ingenjör.

- Jag har ett par vänner och alla finns inom samma branch som jag.
- Är inte gift och har aldrig haft längre förhållanden. Men jag känner inte heller för det och lider inte direkt av att inte ha något fast förhållande.
- Jag har egen lägenhet och har inga problem med ekonomin.

Problemet som de anser att är viktigt är att jag inte vill arbeta inom andra brancher, samt att jag inte har intressen utanför det tekniska.

Anledningen till att jag kom i kontakt med psykiatriker var att jag hade panikattacker. Men det är ju ett helt annat problem och inte nödvändigtvis kopplat till varken asperger eller annat.

Jag vet inte, egentligen kanske det inte spelar så stor roll. Det finns inga mediciner eller annat, så ser man på situationen på det sättet så behöver jag kanske inte bry mig vilket som.

Jag har hört att psykiatrin diagnosticerar personer med autism för att bli av med dem och kunna neka dem vård. Folk med högfungerande autism anses vara omöjliga att bota för tex deppression, panik mm eftersom det anses vara en del av diagnosen. Om du går till en psykolog kommer du ofta få samma svar och denna kommer neka dig all typ av vård bara den får reda på att du har autism. Glöm inte heller att du förlorar rätten att bosätta dig i flera länder, gå med i militären, adoptera barn och i princip ingen arbetsgivare kommer vilja anställa dig om det kommer fram att du är diagnosticerad.

exakt, tyvärr gäller det mer och mer, och inte bara sjukvården, tillhör man inte eliten, eller åtm släkt med den, har man inte så stora chanser någonstans, om man inte djupt involverad i NT:n chargång och sociala interaktionsmekanismer

antonius skrev:

NormBrytaren skrev:

robotuprising skrev:Har jag fel diagnos? de säger asperger, jag säger knappast

De på psykiatrin tror att jag har asperger, men jag själv tror att det är snarare ett starkt tekniskt intresse och allmän ointresse inför vad de menar är normal social aktivitet.
Jag är 26 och arbetar som ingenjör.

- Jag har ett par vänner och alla finns inom samma branch som jag.
- Är inte gift och har aldrig haft längre förhållanden. Men jag känner inte heller för det och lider inte direkt av att inte ha något fast förhållande.
- Jag har egen lägenhet och har inga problem med ekonomin.

Problemet som de anser att är viktigt är att jag inte vill arbeta inom andra brancher, samt att jag inte har intressen utanför det tekniska.

Anledningen till att jag kom i kontakt med psykiatriker var att jag hade panikattacker. Men det är ju ett helt annat problem och inte nödvändigtvis kopplat till varken asperger eller annat.

Jag vet inte, egentligen kanske det inte spelar så stor roll. Det finns inga mediciner eller annat, så ser man på situationen på det sättet så behöver jag kanske inte bry mig vilket som.

Jag har hört att psykiatrin diagnosticerar personer med autism för att bli av med dem och kunna neka dem vård. Folk med högfungerande autism anses vara omöjliga att bota för tex deppression, panik mm eftersom det anses vara en del av diagnosen. Om du går till en psykolog kommer du ofta få samma svar och denna kommer neka dig all typ av vård bara den får reda på att du har autism. Glöm inte heller att du förlorar rätten att bosätta dig i flera länder, gå med i militären, adoptera barn och i princip ingen arbetsgivare kommer vilja anställa dig om det kommer fram att du är diagnosticerad.

exakt, tyvärr gäller det mer och mer, och inte bara sjukvården, tillhör man inte eliten, eller åtm släkt med den, har man inte så stora chanser någonstans, om man inte djupt involverad i NT:n chargång och sociala interaktionsmekanismer

Jag hoppas att jag lyckats hindra en hel del folk från att diagnosticera sig via det här forumet. Det är skrämmande att det här ämnet om vilka rättigheter man förlorar som autist inte tas upp i de stora medierna. Jag undrar om psykiatriker fullt förstår alvaret i diagnoser de klistrar fast på folk.

NormBrytaren skrev:Det är skrämmande att det här ämnet om vilka rättigheter man förlorar som autist inte tas upp i de stora medierna.

Ja, jag är förvånad eftersom jag inte har upplevt att förlora några rättigheter eller nekats någonting. Jag har egentligen inte upplevt något särskilt negativt, att någon nekat mig något på grund av diagnosen till exempel. Tvärtom blev jag erbjuden hjälp efter att jag fick diagnosen. Men ålder kan också ha något att säga, det kan vara värre för en 12-åring till exempel än för en vuxen som redan har levt ett tag och etablerat sig. Det finns inte så mycket någon kan neka mig nu eller tvinga mig att göra.

Men det är förvånande att det finns så mycket negativt med detta. Det är ju många människor som vill gå igenom en utredning för att de tror att de har ASD. Och jag tror inte att de vet om de negativa sakerna, jag visste inte om det.

Skogkatt skrev:Ja, jag är förvånad eftersom jag inte har upplevt att förlora några rättigheter eller nekats någonting. Jag har egentligen inte upplevt något särskilt negativt, att någon nekat mig något på grund av diagnosen till exempel. Tvärtom blev jag erbjuden hjälp efter att jag fick diagnosen.

Håller med. Kändes kanske lite surt första dagen man fått veta att man har en diagnos, men sen kom man fort över det dagen efter. Tycker bara det varit till mitt gagn att veta. Speciellt ju äldre jag blir ju mer uppskattar jag diagnosen och man kan erbjudas hjälp med svåra saker. Hade jag gått utan att veta hade jag haft svårt att veta varför vissa saker är svårare och varför min exekutiva förmåga är den sämsta, när jag gick och förnekade diagnosen åren innan jag gick med forumet och ville vara som alla andra fast jag var annorlunda så led jag av den extrema överbelastningen, stressen och tröttheten, men ignorerade bara och maskade och det är tamejfan inte hållbart.

Så det är bra att man kan få stöd, jag struntar i vad man går miste om, jag har inte märkt någon särbehandling, har tagit körkort och gjort en massa saker som ung vuxen, aldrig känt någon motarbetning pga diagnosen, snarare att en del vill förstå och sträcka ut en hand snarare än om man gick och var hemlig aspis.

Riksamiralen skrev:Hade jag gått utan att veta hade jag haft svårt att veta varför vissa saker är svårare

Ja, det var vad jag gjorde i många år. Jag trodde att jag var lite dum och svår. Och då blir man arg på sig själv och besviken och ogillar sig själv. Jag förstod inte varför vissa saker var så svåra. Och man tänker mycket på det. Men när man vet vad som händer och värför det händer, då är det inte så mycket att tänka på. Det är inte kul att få en diagnos, men i vuxen ålder får man lite lugn efter att ha stressat mycket och plågat sig själv.