Bror Duktig skrev:Många av dem som är tydliga aspergare, men inte vet något om asperger, och saknar självinsikt, är rent bedrövliga!

Ja för när de inte vet något om asperger och ännu mindre att de själva har det, så kan de bli otroligt självcentrerade. Vilket väl samtidigt är ett aspergerdrag, att liksom vara nästan "fånge" i sin kropp ibland (och därmed mer och mer skärma av sig både fysiskt och psykiskt). Och om man då inte tänker i banor att man i alla fall ska försöka tänka som andra ibland och inte alltid vara fullkomlig och besserwissra även om det är det man gillar mest - om man aldrig försöker göra avsteg från det - ja då blir man rätt odräglig.

Jag gillar heller inte när man påpekar att vissa släktingar de facto har sociala svårigheter i högre utsträckning än en själv (bla pga detta går under smeknamnet Stig-Helmer), och samtidigt nämner ASPERGERORDET, men får till svar höjda ögonbryn och ett -Tycker Du?

Känner inte en enda.
De enda personer med AS (som har officiell diagnos) jag träffat är en snubbe i min rollspelsgrupp samt en sjukt tråkig tjej vid SIUS' NPF-grupp på arbetsförmedlingen. En grupp jag gick på när jag var arbetslös.

Jag har i olika sammanhang träffat många som stämmer in på kriterierna för en Asperger diagnos under de senaste 20 åren

1. Åk till närmaste universitetsbibliotek.
2. Sök er till det som kallas specialläsesal (där man studerar handskrifter och gamla böcker).
3. Se er omkring. Med stor sannolikhet finns det personer med odiagnosticerad asperger i salen. De är ofta lite udda klädda (sandaler mitt i vintern, konstiga färgkombinationer etc) och uppför sig lite udda (tics, konstiga ljud). De läser sannolikt något dokument på latin ingen läst på 300 år. Det är den typen av platser som personer med odiagnosticerad asperger söker sig till. (Jag tillbringade 20 år av mitt liv där innan jag fick diagnos. Det var en av få platser där jag passade in och kunde vara mig själv. Man var liksom "en i gänget".)

min knäppskalle till morsa

Misstänker många jag träffat genom åren...

En av mina halvbröder har nu, snart 50 år gammal, diagnosticerats med ADHD. Min andra halvbrors son som är i tonåren, har diagnosticerats med både ADHD och Asperger. En av mina systerdöttrar, som är i tidiga tonåren, har tydlig Aspergerproblematik och går och väntar på utredning. Resten av familjen betraktar jag som ännu odiagnosticerade, antingen med ASD, ADHD eller båda När jag först luftade mina misstankar om ASD för över tio år sedan skrattade familjen åt mig. Nu är det ingen som skrattar längre.

Richard skrev:Misstänker många jag träffat genom åren...

Det känner jag alltför väl igen och precis som med bögar och deras berömda "gaydar" så kan man ju ha en förmåga att överdiagnostisera ibland!