Visste inte riktigt var jag skulle lägga denna tråd. Men ville skriva av mig. Admin får flytta om så önskas.

Känner att jag behöver skriva av mig efter en lång tids funderingar. Och tänkte att det möjligtvis passar här. Jag har under ett par år bitvis tänkt jag ev är autistisk. Har sett små mönster, sen gått vidare, sen börjat igen. Senaste halvåret har det dock tagit över mina tankar helt och hållet.

Småsaker har blivit stora och jag märker mer och mer.

Jag verkar vara helt och hållet beroende av rutiner annars rasar min vardag samman. Låter dramatiskt men inte långt från. Mitt jobb, som jag knappt kan fullfölja längre är på annan ort, min partner även hon, där har vi tre olika platser som jag måste flänga mellan. Träning, jobb, mat, sömn, beteende, allt går åt helvete. Höga ljud, stress gör mig livrädd och trött, jobbet, pressen, tar kål på mig, jag faller genom när jag ska prestera. Kläder känns alltid fel på min kropp, kontrollbehovet ökar och ökar, en stark önskan att allt kunde vara som förr bara. Har massa tankar, ideer, får inget gjort och allt bara är kaos i skallen.

Det finns mer saker, men räcker för nu. Ville bara skriva av mig.

Låter definitivt så. Och kanske adhd? Gör en utredning.

praywithme87 skrev:Visste inte riktigt var jag skulle lägga denna tråd. Men ville skriva av mig. Admin får flytta om så önskas.

Känner att jag behöver skriva av mig efter en lång tids funderingar. Och tänkte att det möjligtvis passar här. Jag har under ett par år bitvis tänkt jag ev är autistisk. Har sett små mönster, sen gått vidare, sen börjat igen. Senaste halvåret har det dock tagit över mina tankar helt och hållet.

Småsaker har blivit stora och jag märker mer och mer.

Det låter jobbigt och eftersom saker blir mer och mer / värre är det dags att ta tag i det tycker jag.

Att ta tag i det kan betyda olika saker. Du kan till exempel boka en tid på din vårdcentral och berätta för din läkare om dina problem. Då får du kanske en remiss till en psykiatrimottagning eller utredningsenhet.

Du skulle också kunna vidta åtgärder för att minska stressnivåerna. Det kan handla om en så enkel sak som att reservera egentid för återhämtning eller lite större saker som att fundera på att flytta så du slipper flänga runt så mycket.

Det viktiga är att du faktiskt erkänner för dig själv att du har ett problem och att du måste ändra något i ditt liv, annars kommer det bara blir värre och värre.

livet har blivit värre och värre för alla det senaste åren, så det låter som det där är som det är för många this days, vanlig utbrändhet känns nog ungefär som du beskriver, tror att ett samtal med lämplig terapeut och besök på ett ställe som kan ge lite rådgivning är väl en början, att få en diagnos kan innebära bara mer stigmatisering och fler problem, så det ska man väl utvärdera när allt annat känns hopplöst

praywithme87 skrev:Jag har under ett par år bitvis tänkt jag ev är autistisk.

Autism har man ju från barndomen. Var du annorlunda redan när du var barn?

praywithme87 skrev:Visste inte riktigt var jag skulle lägga denna tråd. Men ville skriva av mig. Admin får flytta om så önskas.

Känner att jag behöver skriva av mig efter en lång tids funderingar. Och tänkte att det möjligtvis passar här. Jag har under ett par år bitvis tänkt jag ev är autistisk. Har sett små mönster, sen gått vidare, sen börjat igen. Senaste halvåret har det dock tagit över mina tankar helt och hållet.

Småsaker har blivit stora och jag märker mer och mer.

Jag verkar vara helt och hållet beroende av rutiner annars rasar min vardag samman. Låter dramatiskt men inte långt från. Mitt jobb, som jag knappt kan fullfölja längre är på annan ort, min partner även hon, där har vi tre olika platser som jag måste flänga mellan. Träning, jobb, mat, sömn, beteende, allt går åt helvete. Höga ljud, stress gör mig livrädd och trött, jobbet, pressen, tar kål på mig, jag faller genom när jag ska prestera. Kläder känns alltid fel på min kropp, kontrollbehovet ökar och ökar, en stark önskan att allt kunde vara som förr bara. Har massa tankar, ideer, får inget gjort och allt bara är kaos i skallen.

Det finns mer saker, men räcker för nu. Ville bara skriva av mig.

Gör inte en utredning. Om du blir diagnosticerad med asperger / autismspektrumstörning förlorar du rätten till att jobba i vissa yrken. De allra flesta psykologer vill inte hjälpa dig om de får reda på att du är diagnostiserad. Jag tex ville ha hjälp med dödsångest efter en hjärntumörsoperation, min familj och har kontaktat minst tio psykologer men de alla nekar mig vård så fort de får reda på att jag har asperger. När jag frågar dem om de kan hänvisa mig till en annan psykolog som kan hjälpa mig så säger de alla att de inte vet någon. Jag kontaktade även kriscentrum en gång och de nekade mig stöd helt och hållet pågrund av att jag var diagnosticerad med asperger.
Du kommer också förlora rättigheten att bosätta dig i vissa länder. Tex Australien. För några år sedan var det även förbjudet att bosätta sig i Canada.
Stigman som du kommer uppleva av folk blir väldigt hemsk också. Det står i diagnoskriterierna att asperger är en genomgripande utvecklingsstörning.

https://www.socialstyrelsen.se/globalas ... ar-f84.pdf

Plus att folk kommer tro du är en massmördare eller liknande. Finns hur många videos på youtube som helst där folk har diskussioner om vad som är skillnaden på en psykopat och en person med asperger.

Karamell skrev:Låter definitivt så. Och kanske adhd? Gör en utredning.

Funderar på det. ADD i så fall. Får inte nåt uträttat och är aldrig hyper.

nescio skrev:

praywithme87 skrev:Jag har under ett par år bitvis tänkt jag ev är autistisk.

Autism har man ju från barndomen. Var du annorlunda redan när du var barn?

Lite kanske, några special intressen, kontrollbehov. Många frågor.

RapeRegs skrev:

praywithme87 skrev:Visste inte riktigt var jag skulle lägga denna tråd. Men ville skriva av mig. Admin får flytta om så önskas.

Känner att jag behöver skriva av mig efter en lång tids funderingar. Och tänkte att det möjligtvis passar här. Jag har under ett par år bitvis tänkt jag ev är autistisk. Har sett små mönster, sen gått vidare, sen börjat igen. Senaste halvåret har det dock tagit över mina tankar helt och hållet.

Småsaker har blivit stora och jag märker mer och mer.

Det låter jobbigt och eftersom saker blir mer och mer / värre är det dags att ta tag i det tycker jag.

Att ta tag i det kan betyda olika saker. Du kan till exempel boka en tid på din vårdcentral och berätta för din läkare om dina problem. Då får du kanske en remiss till en psykiatrimottagning eller utredningsenhet.

Du skulle också kunna vidta åtgärder för att minska stressnivåerna. Det kan handla om en så enkel sak som att reservera egentid för återhämtning eller lite större saker som att fundera på att flytta så du slipper flänga runt så mycket.

Det viktiga är att du faktiskt erkänner för dig själv att du har ett problem och att du måste ändra något i ditt liv, annars kommer det bara blir värre och värre.

Ja. Som det känns nu , så är det så att det bara blir värre. Jag hade inbillat mig att detta inte kom senare i livet. Men kanske är så.

antonius skrev:livet har blivit värre och värre för alla det senaste åren, så det låter som det där är som det är för många this days, vanlig utbrändhet känns nog ungefär som du beskriver, tror att ett samtal med lämplig terapeut och besök på ett ställe som kan ge lite rådgivning är väl en början, att få en diagnos kan innebära bara mer stigmatisering och fler problem, så det ska man väl utvärdera när allt annat känns hopplöst

Kan absolut vara så. Men det är så många tecken och små saker som jag har svårt att få ner i text.

NormBrytaren skrev:

praywithme87 skrev:Visste inte riktigt var jag skulle lägga denna tråd. Men ville skriva av mig. Admin får flytta om så önskas.

Känner att jag behöver skriva av mig efter en lång tids funderingar. Och tänkte att det möjligtvis passar här. Jag har under ett par år bitvis tänkt jag ev är autistisk. Har sett små mönster, sen gått vidare, sen börjat igen. Senaste halvåret har det dock tagit över mina tankar helt och hållet.

Småsaker har blivit stora och jag märker mer och mer.

Jag verkar vara helt och hållet beroende av rutiner annars rasar min vardag samman. Låter dramatiskt men inte långt från. Mitt jobb, som jag knappt kan fullfölja längre är på annan ort, min partner även hon, där har vi tre olika platser som jag måste flänga mellan. Träning, jobb, mat, sömn, beteende, allt går åt helvete. Höga ljud, stress gör mig livrädd och trött, jobbet, pressen, tar kål på mig, jag faller genom när jag ska prestera. Kläder känns alltid fel på min kropp, kontrollbehovet ökar och ökar, en stark önskan att allt kunde vara som förr bara. Har massa tankar, ideer, får inget gjort och allt bara är kaos i skallen.

Det finns mer saker, men räcker för nu. Ville bara skriva av mig.

Gör inte en utredning. Om du blir diagnosticerad med asperger / autismspektrumstörning förlorar du rätten till att jobba i vissa yrken. De allra flesta psykologer vill inte hjälpa dig om de får reda på att du är diagnostiserad. Jag tex ville ha hjälp med dödsångest efter en hjärntumörsoperation, min familj och har kontaktat minst tio psykologer men de alla nekar mig vård så fort de får reda på att jag har asperger. När jag frågar dem om de kan hänvisa mig till en annan psykolog som kan hjälpa mig så säger de alla att de inte vet någon. Jag kontaktade även kriscentrum en gång och de nekade mig stöd helt och hållet pågrund av att jag var diagnosticerad med asperger.
Du kommer också förlora rättigheten att bosätta dig i vissa länder. Tex Australien. För några år sedan var det även förbjudet att bosätta sig i Canada.
Stigman som du kommer uppleva av folk blir väldigt hemsk också. Det står i diagnoskriterierna att asperger är en genomgripande utvecklingsstörning.

https://www.socialstyrelsen.se/globalas ... ar-f84.pdf

Plus att folk kommer tro du är en massmördare eller liknande. Finns hur många videos på youtube som helst där folk har diskussioner om vad som är skillnaden på en psykopat och en person med asperger.

Tack ska läsa detta !

Jag var väl i en snarlik situation som du för några år sedan. Jag har levt ett minst sagt annorlunda liv med markanta hög- och lågvattenmärken. Mer eller mindre av en slump insåg jag att jag måste ha asperger.
Jag kontaktade vården och fick en diagnos på 20 minuter.
Någon hjälp har jag inte fått. Det har gått massor med energi till meningslösa möten och diskussioner.
Stigmatiseringen är enorm. Jag har blivit kallad idiot och behandlas som idiot och mötts med hånskratt. Detta har varit väldigt omtumlande. Jag har haft toppjobb med stort ansvar och genomfört mycket avancerade projekt. Att få höra att man inte duger till att sopa trappor på Samhall är verkligen förnedrande. Numera har jag rent ut sagt ett hat till samhället jag inte hade tidigare. Jag kommer aldrig mer att rösta eller delta i samhällsliv.
Var det värt det? Jag vet faktiskt inte. På ett sätt har jag kommit underfund med mig själv men det hade jag kanske kunnat göra utan diagnos.

Om du tror att du kommer att få hjälp eller stöd kan du glömma det. Om du mår dåligt så kontakta vården utan att nämna dina misstankar. Då blir du förhoppningsvis tagen på allvar.
Om du vill ha någon slags visshet och förstå dig själv är det kanske värt att gå vidare. Men som sagt, förvänta dig absolut ingenting.

Att det är någonting som utvecklats över tid kan tyda på helt andra orsaker många som har add/adhd har liknande problematik i sin vardag.

Jag skulle inte nämna något av misstankarna för vården om du inte är nästan 100% säker(dvs att du känner igen sig till en stor del av alla symptom/markörer och då speciellt de som har med uppväxt och utveckling att göra) och sedan ser att det faktiskt finns någon vinning för dig i att ha en formell diagnos.(omgivningen kommer inte att förändra sitt beteende i vilket fall som och har du otur så kan en diagnos bli ett ”slagträ” för en partner att använda i eventuella konflikter, så var det med min fd sambo i alla fall).

Med det sagt i mitt fall kom diagnoserna inte som en nyhet men de gav mig ändå insikt i hur jag funkar och insikten att man är som man blev och att man sällan
/aldrig kan göra om en del saker som t.ex att förändra hur mycket energi det tar att interagera med människors mitt fall(vilket jag tycket är jättetrevligt) men jag klarar bara av det under korta stunder och måste hushålla med energi för att återhämtningen efteråt ska fungera.

Ignatius skrev:Om du tror att du kommer att få hjälp eller stöd kan du glömma det. Om du mår dåligt så kontakta vården utan att nämna dina misstankar. Då blir du förhoppningsvis tagen på allvar.
Om du vill ha någon slags visshet och förstå dig själv är det kanske värt att gå vidare. Men som sagt, förvänta dig absolut ingenting.

Jag instämmer i detta. Ångrar bittert att jag vände mig till psykiatrin, snacka om att man blir paria i samhället. Nä, åt helvete med Sverige.

Tack för era svar. Intressant , ni alla verkar vara eniga i att jag inte skall ta en utredning. Hade inte tänkt mig det skulle vara så här illa. Nåt svar skulle jag ju ändå vilja ha.

Alltså om du genomgår en utredning behöver du ju inte berätta det för varken arbetsgivare el andra. Du kan kontakta en kurator vid Habiliteringen om du får en NPF-diagnos. Kanske få råd om hur du ska inrätta ditt liv för att inte bli utbränd.

Om det skulle gå så illa att du inte orkar jobba längre så kan diagnosen hjälpa dig att få sjukersättning (det som förr kallades förtidspension).

Det är väl inte så lätt att få tid för en utredning heller, man brukar få vänta länge. Men du kan läsa på om AS/autism och se om det stämmer in på dig. Här finns ju en hel del att läsa. Några trådar:

hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html
hfa-i-mogen-alder-t20816.html
fordelar-nackdelar-med-att-fa-diagnos-som-vuxen-t31535.html
fordelar-vs-nackdelar-med-en-diagnos-t12557.html
hur-aspiga-ar-ni-t6293.html

Och en lite lättare tråd om aspighet:
du-vet-att-du-ar-en-aspie-nar-t4401.html

praywithme87 skrev:Tack för era svar. Intressant , ni alla verkar vara eniga i att jag inte skall ta en utredning. Hade inte tänkt mig det skulle vara så här illa. Nåt svar skulle jag ju ändå vilja ha.

Jag gick till vårdcentralen och bad om en remiss till NPF-utredning. Då var jag 38 år och hade ett någorlunda fungerande liv, men var sjukskriven i långa perioder och kämpade mycket för att få vardagen att fungera. Det tog tre år innan jag kom fram i utredningskön och under de åren hann jag bli svårt psykisk sjuk.

Efter att jag fått diagnosen (autism, ospecificerad) föll en del bitar på plats. Jag fick uppleva en del av det några här har skrivit om, att nekas vård i öppenpsykiatrin pga autism, men fick också väldigt bra stöd från habiliteringen (psykolog, arbetsterapeut, logoped) och kommunen (hemtjänst, boendestöd, rehab genom socialpsykiatrin).

Att jag inte fick behandling i öppenpsykiatrin tror jag faktiskt inte berodde på autismen, jag tror bara att de skyllde på det. Jag har pratat med flera och hört talas om ännu flera utan autismdiagnos, med "bara vanlig" psykisk ohälsa, som inte hellet har fått någon hjälp därifrån.

För mig väger det positiva med att ha fått min diagnos över. Det har gjort att jag får mycket stöd att klara av min vardag och mina vänner och jag själv har fått en större förståelse för hur jag fungerar. Förutom i öppenpsykiatrin har jag inte märkt av den stigmatisering en del här känner av.

Jag känner ju inte dig, men baserat på det du har skrivit skulle jag råda till att börja med att gå till vårdcentralen och berätta hur du mår och om de tankar du har om olika diagnoser. Förhoppningsvis träffar du en bra läkare som lyssnar och kan ge förslag på vägar vidare, annars kan du boka en ny tid hos en annan läkare (om du vill).

Som jag har förstått det är asperger svårigheter gällande processhastighet. I sociala situationer så är det många intryck (som ska tas in med många sinnen) som ska bearbetas för att skapa begriplighet i stunden, så vi aspisar uppfattas ju som långsamma (vilket vi faktiskt är). Vi har ofta svårt att generalisera abstraktioner, vilket innebär att alla situationer upplevs som nya (aktiv inlärning jämt, även vid aktiviteter som vi gjort länge vilket drar energi.) Inte sällan har vi problem med flexibilitet och vi persevererar en hel del - om vi kör fast vid en uppgift/svårighet har vi svårt att tänka ut ett annat sätt att lösa problemet på. En hel del med asperger har också problem gällande arbetsminne. Men exekutiva funktioner, snabbhet, tidsuppfattning etc är ganska vanliga svårigheter vid diagnosen.

Det är tråkigt att många autister har dåliga erfarenheter av att få en diagnos.

Men det är frivilligt att genomgå en utredning och man kan söka hjälp för andra saker, t.ex. utbrändhet eller depression. Man kan också hålla sin diagnos hemlig, för såväl arbetsgivare som annan vårdpersonal. Det går att skydda och spärra sina journaler.

Man bör också tänka på att det finns många autister här på forat som gynnas av en diagnos, de behöver inte jobba och samhället ser till att de får ett ordnat boende osv.

Jag tror att mycket beror på hur självständig och välfungerande du är samt vilken nivå av stöd- och hjälp du behöver.

Orsaken till att problemen verkar öka kan vara att du inte längre än lika ung som tidigare samt att du har betydligt större ansvar som vuxen än som tonåring eller ung vuxen. Genomför dina förändringar i tid så du slipper krascha.

Ignatius skrev:Jag var väl i en snarlik situation som du för några år sedan. Jag har levt ett minst sagt annorlunda liv med markanta hög- och lågvattenmärken. Mer eller mindre av en slump insåg jag att jag måste ha asperger.
Jag kontaktade vården och fick en diagnos på 20 minuter.
Någon hjälp har jag inte fått. Det har gått massor med energi till meningslösa möten och diskussioner.
Stigmatiseringen är enorm. Jag har blivit kallad idiot och behandlas som idiot och mötts med hånskratt. Detta har varit väldigt omtumlande. Jag har haft toppjobb med stort ansvar och genomfört mycket avancerade projekt. Att få höra att man inte duger till att sopa trappor på Samhall är verkligen förnedrande. Numera har jag rent ut sagt ett hat till samhället jag inte hade tidigare. Jag kommer aldrig mer att rösta eller delta i samhällsliv.
Var det värt det? Jag vet faktiskt inte. På ett sätt har jag kommit underfund med mig själv men det hade jag kanske kunnat göra utan diagnos.

Om du tror att du kommer att få hjälp eller stöd kan du glömma det. Om du mår dåligt så kontakta vården utan att nämna dina misstankar. Då blir du förhoppningsvis tagen på allvar.
Om du vill ha någon slags visshet och förstå dig själv är det kanske värt att gå vidare. Men som sagt, förvänta dig absolut ingenting.

Det här låter lite som jag, har blandat och gett så det ryker om det. Från leverera mycket bra saker till att helt förstöra annat. Från att Springa 3 milen till att knappt våga gå ut med soporna.

Det lutar ju att inte vilja ha en diagnos faktiskt.

Alien skrev:Alltså om du genomgår en utredning behöver du ju inte berätta det för varken arbetsgivare el andra. Du kan kontakta en kurator vid Habiliteringen om du får en NPF-diagnos. Kanske få råd om hur du ska inrätta ditt liv för att inte bli utbränd.

Om det skulle gå så illa att du inte orkar jobba längre så kan diagnosen hjälpa dig att få sjukersättning (det som förr kallades förtidspension).

Det är väl inte så lätt att få tid för en utredning heller, man brukar få vänta länge. Men du kan läsa på om AS/autism och se om det stämmer in på dig. Här finns ju en hel del att läsa. Några trådar:

hur-manga-har-fatt-diagnos-efter-40-ars-alder-t3598.html
hfa-i-mogen-alder-t20816.html
fordelar-nackdelar-med-att-fa-diagnos-som-vuxen-t31535.html
fordelar-vs-nackdelar-med-en-diagnos-t12557.html
hur-aspiga-ar-ni-t6293.html

Och en lite lättare tråd om aspighet:
du-vet-att-du-ar-en-aspie-nar-t4401.html

Tack för alla länkar. Ska läsa på !!

Uppskattar alla inlägg. Solblomma, Sharpshooter, Raperegs. Svårt svara alla. Mina svar blir då korta och inte så utvecklade.

Det verkar som om man är någorlunda fungerande är det bara onödigt att få diagnosen och komma med "pärmarna" . Sen om man får en bra kontaktperson , psykolog är ju ett lotteri, det vet jag sen tidigare.

Skillnaden på förr och nu är väl att jag var lite mer nördig förr och hade intressen som gav mig driv och framåtanda på ett sätt . Medans det idag känns som om jag dött inombords..

Jag har också valt att inte försöka få någon diagnos. Jag har inget att tjäna på det och att gå igenom processerna skulle antagligen vara en utdragen plåga. Vården är överbelastad, de kommer göra vad de kan för att bli kvitt dig hela vägen. Och på slutet finns ändå inget att vinna, annat än en annan persons bedömning av något som man förmodligen kan bedöma bättre själv genom att läsa på wikipedia.

Enda vägen framåt är att lägga om sitt liv till något som fungerar bättre. Man måste tömma vardagen på allt onödigt, för att kanske orka med det som verkligen är nödvändigt. Man får glömma den sorts liv som målas upp i media, det funkar inte i verkligheten.

Huggorm skrev:Jag har också valt att inte försöka få någon diagnos. Jag har inget att tjäna på det och att gå igenom processerna skulle antagligen vara en utdragen plåga. Vården är överbelastad, de kommer göra vad de kan för att bli kvitt dig hela vägen. Och på slutet finns ändå inget att vinna, annat än en annan persons bedömning av något som man förmodligen kan bedöma bättre själv genom att läsa på wikipedia.

Enda vägen framåt är att lägga om sitt liv till något som fungerar bättre. Man måste tömma vardagen på allt onödigt, för att kanske orka med det som verkligen är nödvändigt. Man får glömma den sorts liv som målas upp i media, det funkar inte i verkligheten.

+1