Kan ett förhållande mellan en med funktionsnedsättning och en som inte har fungera ?

Ja det tror jag.

Jag har varit gift med min man i 22 år. Han har ingen diagnos, så jag skulle svara "ja" på din fråga. Det handlar nog mer om personlighet, livsåskådning, inställning till relationer och livet i allmänhet, än om diagnoser tror jag. Och stöd från vänner och familj.

Det tror jag. Det beror på hur kraftig funktionsnedsättningen är, och hur stor tolerans den andra parten har för den.

Ni som bor på LSS boende och har en partner. Kan ni träffas när ni vill, även om ni har en del stöd från personal ?

filmfreaken skrev:Kan ett förhållande mellan en med funktionsnedsättning och en som inte har fungera ?

Det kan fungera. Men både dåligt och bra.

Jag har haft två "längre" förhållanden, det funkar inte, måste ha min ensamtid! Jag är även dålig på att visa känslor. De jag var ihop med hade ingen aspergerdiagnos.

Med "längre" menar jag längre än några veckor, men kortare än ett år.

filmfreaken skrev:Ni som bor på LSS boende och har en partner. Kan ni träffas när ni vill, även om ni har en del stöd från personal ?

Jag var ihop med någon (20+ år gammal) som bor på ett LSS-boende. Vi fick inte träffas när vi ville. Endast på utsatta dagar och tider. Alldeles oavsett vad hon själv ville. Hon ville att jag skulle få sova över. Men det fick vi inte det för att "hon behöver sin sömn". När hon protesterade så hotades hon med repressalier (t.ex plocka bort TVn). Hon vågade inte annat än att underkasta sig. Vi fick t.ex inte fira tolvslaget på nyårsafton tillsammans.

Personalen och hennes mamma bestämde att vi bara fick träffas på hennes boende "för att ni ska få bästa möjligheten att skapa en bra relation".
Gå på bio? Personalen måste följa med.
Ta en fika? Personalen måste följa med.
Gå på promenad? Personalen måste följa med.
Titta på TV i vardagsrummet? Personalen tittar till med jämna mellanrum.

Det dröjde 4 månader innan hon fick hälsa på hemma hos mig för första gången, i 1 timme.

Förhållandet präglades av regler, begränsningar och förbud mot normalt mänskligt umgänge.

verbatim skrev:Förhållandet präglades av regler, begränsningar och förbud mot normalt mänskligt umgänge.

Det låter som att man ska akta sig för relationer med människor som har LSS-boende. Men kanske är det lite olika från fall till fall?

Det låter ju inte klokt, som att man blir omyndigförklarad om man bor på ett LSS-boende.

Det låter ju märkligt, att man inte får ses när man vill.

filmfreaken skrev:Kan ett förhållande mellan en med funktionsnedsättning och en som inte har fungera ?

Det kan det nog göra, det hjälper nog om man har mindre problem så vill säga. Men det är nog lättare att ha någon som liknar en själv och kan förstå, relatera till ens upplevelser och sätt att vara. Min fru är också aspergare och det är bra för mig, det känns faktiskt lättsamt än om det hade varit någon "normal" med alla de förväntningarna.

Det viktiga är att man har nån man tycker om och den tycker om en tillbaka.

verbatim skrev:

filmfreaken skrev:Ni som bor på LSS boende och har en partner. Kan ni träffas när ni vill, även om ni har en del stöd från personal ?

Jag var ihop med någon (20+ år gammal) som bor på ett LSS-boende. Vi fick inte träffas när vi ville. Endast på utsatta dagar och tider. Alldeles oavsett vad hon själv ville. Hon ville att jag skulle få sova över. Men det fick vi inte det för att "hon behöver sin sömn". När hon protesterade så hotades hon med repressalier (t.ex plocka bort TVn). Hon vågade inte annat än att underkasta sig. Vi fick t.ex inte fira tolvslaget på nyårsafton tillsammans.

Personalen och hennes mamma bestämde att vi bara fick träffas på hennes boende "för att ni ska få bästa möjligheten att skapa en bra relation".
Gå på bio? Personalen måste följa med.
Ta en fika? Personalen måste följa med.
Gå på promenad? Personalen måste följa med.
Titta på TV i vardagsrummet? Personalen tittar till med jämna mellanrum.

Det dröjde 4 månader innan hon fick hälsa på hemma hos mig för första gången, i 1 timme.

Förhållandet präglades av regler, begränsningar och förbud mot normalt mänskligt umgänge.

Detta lät väldigt märkligt.

Jag har bara haft ett väldigt kort "förhållande" med en kvinna som bodde på ett boende. Personalen lät oss träffas när vi ville, göra vad vi ville och så vidare. Det viktigaste var ju att veta vart hon var, samt att hon tog sin medicin som hon skulle.

För övrigt har alla mina andra förhållanden varit med tjejer/kvinnor som inte haft någon diagnos.

Det har oftast fungerat bra, men jag behöver mycket egentid.