Tror jag "saknar" förmågan att knyta an tillräckligt, saknar vaken f.d. hustrun (levde ihop i 28 år) eller hunden som blev 18 år. Vet inte om det har med att alltid försöka vara logisk och konkret, förstår inte vitsen med att sakna.
Numera trivs jag otroligt bra i min ensamhet. Känns mest som om mina försök att vara social snarast varit en del av de fruktlösa försöken att passa in i NT-världen.

Nejdå! Inte i onödan men visst när det handlar om vissa personer som en ufo intresserad man som tillhörde William Marion Branhams lära så känner Jag en viss saknad. Om han hade haft samma karaktär som Jag så hade det varit desto bättre men han var tyvär alltför mycket söderbo antar Jag trots sin goda hand om svanar, sitt båtliv m.m. Ju närmare personen är desto svårare lär saknaden bli. Jag vill tills dess få lite självständighet som Jag förnekats. Till Mina förfäders land vill Jag fara .

Min familj har varit borta sen i måndags. De kom nyss hem. Jag har inte saknat dem alls, och när de kom hem började jag gråta. Kanske för att det blev en omställning och jag har väldigt svårt för omställningar. Kanske för att jag inte får vara ensam längre. Kanske lite av varje.

Jag älskar min man och mina barn, så anledningen till att jag inte kan sakna dem är inte en dålig relation. Oavsett vad anledningen är så ger det mig dåligt samvete, jag skäms.

Dessutom vill jag inte såra dem, men jag har jättesvårt för att ljuga. Jag kan ju inte svara min älskade 11-åring, som kramar mig hårt och säger "Jag har saknat dig mamma!", att jag tyckte det var jätteskönt att vara ensam och önskar att de hade stannat borta en vecka till!

Solblomma skrev:Min familj har varit borta sen i måndags. De kom nyss hem. Jag har inte saknat dem alls, och när de kom hem började jag gråta. Kanske för att det blev en omställning och jag har väldigt svårt för omställningar. Kanske för att jag inte får vara ensam längre. Kanske lite av varje.

Jag älskar min man och mina barn, så anledningen till att jag inte kan sakna dem är inte en dålig relation. Oavsett vad anledningen är så ger det mig dåligt samvete, jag skäms.

Dessutom vill jag inte såra dem, men jag har jättesvårt för att ljuga. Jag kan ju inte svara min älskade 11-åring, som kramar mig hårt och säger "Jag har saknat dig mamma!", att jag tyckte det var jätteskönt att vara ensam och önskar att de hade stannat borta en vecka till!

Om man inte kan hålla med någon man träffar kan man istället berömma personen.

T ex: "Vad fin du är, kom och ge mig en kram"

RSD555 skrev:Om man inte kan hålla med någon man träffar kan man istället berömma personen.

T ex: "Vad fin du är, kom och ge mig en kram"

Tack, det var ett bra tips, det ska jag börja använda!

Solblomma skrev:

RSD555 skrev:Om man inte kan hålla med någon man träffar kan man istället berömma personen.

T ex: "Vad fin du är, kom och ge mig en kram"

Tack, det var ett bra tips, det ska jag börja använda!

Jag kom på det när jag var runt 30 år. Att det finns två sätt vanliga människor tycker om

1. Hålla med
2. Beröm

Då kan man vara trevlig utan smutsiga "vita lögner"