McMahon-Husain-korrespondensen, även kallat McMahon-Husain-avtalet, var en brevväxling mellan emiren av Mecka Hussein ibn Ali och Henry McMahon, brittisk high commissioner i Egypten, som ägde rum 1915–16 under första världskriget.
/---/
I juni 1916 iscensatte Hussein och hans söner den arabiska revolten som kulminerade i september 1918.

Korrespondensen har sedan tolkats som ett brittiskt löfte om ett oberoende arabiskt Palestina i det som efter första världskriget blev det brittiska Palestinamandatet.

Sykes-Picot-avtalet var ett hemligt avtal som slöts 16 maj 1916 mellan Frankrike och Storbritannien, och som godkändes av Ryssland senare samma år. Det innehöll ett utkast till en uppdelning av det Osmanska riket i brittiska, franska, italienska och ryska intressesfärer efter första världskriget. Avtalet gavs namn efter sir Mark Sykes, en brittisk underrättelseofficer, och den franske diplomaten François Georges-Picot.

Avtalet offentliggjordes när bolsjevikerna öppnade de tsarryska arkiven. Avslöjandet av innehållet publicerades först i Izvestija och Pravda den 23 november 1917.

Balfourdeklarationen är ett yttrande den 2 november 1917 av den brittiske utrikesministern Arthur James Balfour, i vilket han meddelar lord Walter Rothschild, ledaren för det judiska samfundet i England, att den brittiska regeringen stöder förslaget att upprätta ett judiskt hemland i Palestina, dock under förutsättning att detta inte skulle komma att inkräkta på i Palestina redan existerande icke-judiska samhällens civila och religiösa rättigheter eller judars rättigheter och politiska status i något annat land.

Palestinamandatet, eller egentligen Brittiska Palestinamandatet, var det område av det forna Osmanska riket som Storbritannien förvaltade på uppdrag av Nationernas förbund (NF) mellan 1920 och 1948 i enlighet med ett s.k. NF-mandat. Mandatet omfattade det som idag är Israel, Jordanien och Palestinska territorierna. Redan 1921 bröts den östra delen av territoriet loss av britterna som lät bilda lydstaten Emiratet Transjordanien som 1946 blev ett självständigt kungarike.

Arabiska flyktingar

Ett stort antal araber flydde eller fördrevs från de områden som blev staten Israel. Uppgifterna om hur många har varit väldigt varierande. Från arabiskt håll har uppgivits 900 000 medan en officiell israelisk uppskattning stannar på 520 000. FN:s flyktingorganisation UNRWA uppger siffran 726 000 och det brittiska utrikesdepartementet har angett siffran 711 000. Enligt historikern Benny Morris är 700 000 en rimlig uppskattning.
/---/
Från arabsidan uppmanades flyktingarna att återvända. Arabförbundets generalsekreterare Azzam Pascha, Transjordaniens kung Abdullah och milischefen Qawukji utfärdade offentliga påbud till flyktingarna omgående skulle återvända till sina hem. Men flykten fortsatte. Många räknade med att bara fly undan striderna för att därefter kunna återvända till sina hem. Israel förhindrade emellertid återvändandet. Yosef Weitz lade fram en plan som innehöll fem huvudpunkter:

- palestinska byar skulle förstöras,
- odling på palestinsk mark skulle förhindras,
- judar skulle bosätta sig på övergiven palestinsk mark och i tomma palestinska hus,
- man skulle införa lagstiftning mot återvändande,
- man skulle dra igång en propagandakampanj mot återvändande.

I mitten av juni 1948 fattade Israels regering ett formellt beslut om att inga flyktingar skulle tillåtas att återvända. 500 palestinska byar utsattes för militära rensningskampanjer där invånarna fördrevs och mycket av infrastruktur och byggnation totalförstördes.

Cirka 500 palestinska byar avfolkades på sin arabiska befolkning i samband med kriget som följde på Israels grundande 1948. Många av dem koloniserades sedan av judiska invandrare medan andra jämnades med marken och blev nationalparker och kulturreservat i staten Israel.