DC skrev:

Grimuald skrev:Jag undrar om det är någon som fått nya vänner via detta forum ?

men en riktig vän tycker jag man har först när man träffas och umgås i verkliga verkligheten.

Det tycker verkligen jag också. Att kunna träffas Irl. är en av poängerna med hela vänskapen, tycker jag.

Jag är tyvärr inte gjord för vänskap.
Men det finns många mycket trevliga människor här inne.

Aura Lux skrev:För mig är det jättekomplicerat det här med vänner, även om jag har några fina och nära nu.
Och det här med att gå på träffar. Jag har fortfarande inte lyckats ta mod till mig och komma på en träff, fastän jag tycker att det vore intressant och roligt att träffa folk från forumet.
Jag tror på något vis att nu när jag äntligen börjar känna mig någorlunda hemma bland 'vanligt folk', så är jag livrädd för att hamna i en situation som påminner mig om hur allt kändes innan jag lärt mig sociala koder, att kompensera osv. Jag är rädd att bli lika utanför och hamna lika mkt på ruta ett på träffarna, som jag redan en gång varit i övriga livet. Det var helt enkelt för jobbigt att vara där, för att jag ska orka att eventuellt utsätta mig för det igen.
Lät säkert jätteflummigt. Och kanske fånigt. Kan inte uttrycka det bättre.

Men det är lättare att umgås med aspergare! Alltså man behöver inte "kompensera", alla är udda och toleranta inför andras "uddaskap".

Jag har funderat just på det där som du nämnde nu Alien. Det låter onekligen skönt att slippa hyperkoncentrera sig och kompensera hit och dit.

Jag är dock rädd för att jag har kompenserat (eller vad det nu än är jag gör) så länge att jag inte kan annat, vilket säkerligen skulle leda till att många skulle tro att jag var väldigt ytlig eller mycket benägen att fasta för "kallprat".

Jag kompenserar (i brist på bättre ord) konstant. Hemma så väl som borta. Jag har i princip kompenserat bort mig själv och har i dagsläget ingen aning om vem jag är, med eller utan AS.

Nåja, jag kommer ifrån ämnet. Det jag undrar är om någon känner igen sig? Är det någon fler än jag som sitter fast i ett beteende mot/bland andra människor som nu går per automatik och inte går att stänga av?

Jag går till olika barnverksamheter med min dotter fyra gånger i veckan. Varje dag när vi kommer hem är jag helt slut och tankarna maler. Jag är verkligen helt fel i sociala sammanhang.

Jag är inte störande direkt (hoppas jag) men jag missar säkert en hel massa "regler". Nu när jag dessutom mår ganska dåligt pga av olika orsaker så blir det knappast lättare att fungera rent socialt.

tahlia skrev:Nåja, jag kommer ifrån ämnet. Det jag undrar är om någon känner igen sig? Är det någon fler än jag som sitter fast i ett beteende mot/bland andra människor som nu går per automatik och inte går att stänga av?

Jo så är det nog. Det är antagligen därför jag mår så dåligt när vi kommer hem från våra aktiviteter. Jag kan inte vara mig själv och det är verkligen tröttsamt och enrgislukande.

Varje gång tänker jag att nu ska jag slappna av, ta det lugnt, andas och vara den jag är men efter fem minuter har jag trillat rakt in i någon förställd typ av roll som jag egentligen inte vill vara i. Jag har till och med provat Kan Jang men inte märkt någon skillnad.

Det är som om jag är fylld av kolsyra och så fort jag kommer i närheten av andra blir jag som en välskakad burk med Fanta som väller över utan att jag kan stoppa det.

Alien skrev:

Aura Lux skrev:För mig är det jättekomplicerat det här med vänner, även om jag har några fina och nära nu.
Och det här med att gå på träffar. Jag har fortfarande inte lyckats ta mod till mig och komma på en träff, fastän jag tycker att det vore intressant och roligt att träffa folk från forumet.
Jag tror på något vis att nu när jag äntligen börjar känna mig någorlunda hemma bland 'vanligt folk', så är jag livrädd för att hamna i en situation som påminner mig om hur allt kändes innan jag lärt mig sociala koder, att kompensera osv. Jag är rädd att bli lika utanför och hamna lika mkt på ruta ett på träffarna, som jag redan en gång varit i övriga livet. Det var helt enkelt för jobbigt att vara där, för att jag ska orka att eventuellt utsätta mig för det igen.
Lät säkert jätteflummigt. Och kanske fånigt. Kan inte uttrycka det bättre.

Men det är lättare att umgås med aspergare! Alltså man behöver inte "kompensera", alla är udda och toleranta inför andras "uddaskap".

Jag vet inte om andras tolerans inför eljesthet är det främsta skälet till att det känns lättare. Jag tror- iaf för egen del- att jag inte ens UPPFATTAR vissa som uppfattas som udda av andra som udda för egen del. Därav förståelsen/flytet.

DC skrev:Det är som om jag är fylld av kolsyra och så fort jag kommer i närheten av andra blir jag som en välskakad burk med Fanta som väller över utan att jag kan stoppa det.

Jag tycker att man inte har något att förlora men allt att vinna på att gå på en träff.

Sällan har jag mött så många engagera(n)de personer med intressanta historier som på träffarna. Att det dessutom är helt OK att lägga sej och sova ett tag om man känner för det, gör att jag trivs som fisken i vattnet.

Och inte heller är det något som helst problem om man "inte vet vad man ska säga" och helst bara vill vara en tyst observatör. Vi är alla själva aspergare och förstår att någon som är ny kan behöva en sådan fas. Och kanske för den skull stannar i den fasen under lång tid - att man gillar sällskapet, men vill få vara precis så tyst man själv vill och behöver.

Det finns till och med medel för att bena ut sådana saker, att man använder röda. gula och gröna lappar som alla får sätta på sig den färg som passar en själv - grönt, gult eller rött ljus för att börja prata med mig och vänta sig att jag ska prata?

Jag träffade en annan aspergare med likadan familjesituation som jag har, via AS-träffar.
Denna person har blivit en nära vän.

Även de "mindre nära" vänner och bekanta jag har träffat via träffar och annat för aspergare, har gett mig värdefull mänsklig kontakt av en art som inte går att finna bland "normala".
Samvaron blir mer avslappnad och djup, och mindre "vara på sin vakt för att inte göra bort sig igen men ändå göra just det".

Pemer skrev:Det finns till och med medel för att bena ut sådana saker, att man använder röda. gula och gröna lappar som alla får sätta på sig den färg som passar en själv - grönt, gult eller rött ljus för att börja prata med mig och vänta sig att jag ska prata?

Smart. Det kan jag känna att jag skulle behöva ibland. Senast när vi var på kalas. Jag hade haft besök av polisen eftersom grannen var igång igen här. Så polisen fick komma hit. Vi skulle på kalas samma dag så jag fick poliseskort ut till taxin. Festhumöret var lååångt borta den dagen. Det var riktigt jobbigt att mingla runt på en fest med den upplevelsen kvar i tankarna. Jag ville bara gråta.

DC skrev:Jag hade haft besök av polisen eftersom grannen var igång igen här. Så polisen fick komma hit. Vi skulle på kalas samma dag så jag fick poliseskort ut till taxin. Festhumöret var lååångt borta den dagen. Det var riktigt jobbigt att mingla runt på en fest med den upplevelsen kvar i tankarna. Jag ville bara gråta.

Eh, om man bor SÅ illa till, skulle vem som helst vara rätt off och inte alls på festhumör.

Jag verkar ha missat något; är den här grannen något du har skrivit om förut?

Vän är ett ord som leder tankarna till en relativt djup kontakt som jag inte kan påstå att jag fått genom detta forum. Jag har visserligen en nära vän som är registrerad användare här men henne lärde jag känna IRL.

Däremot upplever jag det som att jag fått en hel del kompisar och hjärtliga bekanta genom detta forum och varje gång jag kommit till en AS-träff med användare från detta forum har jag tyckt det varit helkul.

tahlia skrev:Jag har funderat just på det där som du nämnde nu Alien. Det låter onekligen skönt att slippa hyperkoncentrera sig och kompensera hit och dit.

Jag är dock rädd för att jag har kompenserat (eller vad det nu än är jag gör) så länge att jag inte kan annat, vilket säkerligen skulle leda till att många skulle tro att jag var väldigt ytlig eller mycket benägen att fasta för "kallprat".

Jag kompenserar (i brist på bättre ord) konstant. Hemma så väl som borta. Jag har i princip kompenserat bort mig själv och har i dagsläget ingen aning om vem jag är, med eller utan AS.

Nåja, jag kommer ifrån ämnet. Det jag undrar är om någon känner igen sig? Är det någon fler än jag som sitter fast i ett beteende mot/bland andra människor som nu går per automatik och inte går att stänga av?

Känner igen mycket. För mig (och säkert många andra) har det varit en överlevnadsstrategi. Inte helt lätt att överge sådana antar jag.
Känner mig liksom helt lost. Jag vet ju alltså numera hur jag bör bete mig bland vanliga människor. Men att hamna i en grupp med andra aspergare där jag helt plötsligt 'kan vara mig själv' känns jättekomplicerat, eftersom jag själv inte vet vad det innebär. Mitt jag är nog, liksom tahlias verkar vara, ganska så 'bortkompenserat'.
Förutom att jag är dålig på kallprat. Brukar komma undan genom att låta motparten 'föra' i samtalet, o ställa samma frågor tillbaka.

MEN

Alfapetsmamma: Jag uppfattar inte heller när folk är udda. Märker det ofta när någon säger: "Vilken konstig person", eller "Oj vad h*n pratade om sig själv", eller "Vad skrytig h*n var" osv. Då inser jag att jag inte har uppfattat det.
Så OM andra i sällskapet inte heller har denna uppfattningsförmåga, och de som har det dessutom är så medvetna om vad allt detta med AS kan innebära i form av beteende etc., så lär ju knappast någon reagera något särskilt på mig heller, antar jag...
Så jag får väl konstatera att detta med att det kan finnas fler som tänker som jag fortfarande känns så nytt och näst intill orimligt att jag inte riktigt lyckas applicera det på dylika sammanhang. Kanske inte särskilt rättvist av mig heller eftersom jag genom det i princip uttalar ngn sorts fördom om en grupp människor som uppenbarligen inte förtjänar det.
Får väl ta och bemästra min tydligen helt onödiga ångest o dyka upp på en träff då.

weasley skrev:Jag verkar ha missat något; är den här grannen något du har skrivit om förut?

Jag tror det men det var ett litet tag sedan.

Jag har fått en del vänner på detta forum, men framfröallt har jag träffat Tess, min underbara sambo.

Trivs bra ihop med såväl NT:s som aspies, och tycker folk från de båda "sidorna" kompletterar varandra, vad gäller att fylla mitt behov av umgänge. Ser såväl för- och nackdelar i umgänge med folk från båda grupperna.

Jag kan sakna den spontana flexibliteten, det sociala kallpratet och att slippa trippa på tå för att inte bli missförstådd, när man kommer med pikar, skämt och kommentarer alt. "säger något mellan raderna", när jag umgås i as-kretsar, eftersom jag själv nog kan vara ganska "NT" på dessa punkter och inte har några större problem med att vare sig förstå, eller uppskatta sådant och anser mig ha ganska bra koll på NT:s sociala spelregler, på ett rent teoretiskt plan (dv.s jag vet vad som är rätt och fel i NT världen och även varför det är rätt och fel, men måste ändå ha pli på mig själv och vara uppmärksam på mitt eget beteende, så att jag inte blir för egocentrisk eller oengagerad).

Samtidigt kan det vara väldigt ansträngande att umgås med NT:s, eftersom de ofta förväntar sig ett mycket mer intensivt umgänge, för att man skall kunna bli intagen i deras vänkrets samt att man måste anstränga sig för att inte bli osocial genom att tappa koncentrationen och därmed missa samtalsämnet, och vara på vakt, så att man inte upprepar sig för mycket, blir för djup vid fel tillfällen eller babblar på för mycket om sitt, när man hänger med NT:s.

Tror i många fall att jag, i sociala samanhang IRL tänker som en NT och uppfattar deras umgängesstil som naturlig, men att jag trots det funkar som en aspie i den mening att jag (om jag inte är uppmärksam på mig själv) kan upprepa mig för mycket, snöa in på specialintressen och djupa diskussioner, samt bli egocentrisk, plus att jag lätt tappar tråden, när det blir för mycket information på en gång (det senare styr jag inte över).

-Någon som känner igen sig?

ford skrev:Tror i många fall att jag, i sociala samanhang IRL tänker som en NT och uppfattar deras umgängesstil som naturlig, men att jag trots det funkar som en aspie i den mening att jag (om jag inte är uppmärksam på mig själv) kan upprepa mig för mycket, snöa in på specialintressen och djupa diskussioner, samt bli egocentrisk, plus att jag lätt tappar tråden, när det blir för mycket information på en gång (det senare styr jag inte över).

-Någon som känner igen sig?

Galet mycket. Nuff said.

ford skrev:-Någon som känner igen sig?

Oui oui, très. Kallade det senast igår för mina inre och yttre jag. Det inre jaget är jag när ingen runt omkring mig »drar ut mig« i mitt yttre jag, som har kontakt med omvärlden. Där är jag sådan, och känner inte till något annat sätt att vara. Så jag har svårt att känna mig själv bland andra, bland annat.

apkonstapel skrev:Oui oui, très.

Här skulle man använda beaucoup istället för très. Très kan du ha om du ska säga mycket gul/ful/god (très jaune/laid/bon) osv, alltså ska förstärka ett adektiv.

Exit franskfröken Alfapetsmamma (som talade franska innan svenska, om det kan ursäkta/förklara min inbrytning).

Förövrigt skulle jag gärna vilja förstå precis vad du menar i ditt inlägg om inre och yttre jag, på ett liksom påtagligt och explicit sätt, så jag förstod om det inte är det som alla rimligtvis känner kring att man går in i olika "roller", som syskon, vän, kollega osv.

Menar det alltså INTE som ett ifrågasättande av det du skrev, mer som att jag inte begriper VAD som menas med det folk berättar om sina personliga upplevelser/erfarenheter, även om jag helt och fullt begriper meningen i orden.

Inte vet jag.

Enkelt uttryckt är jag också "NT-raffinerad" i det sociala, och varken vill eller kan vara utan det; men falskhet, spel, ytsurf och de där intensitetskraven klarar jag helt enkelt inte.

Likväl har jag (fortfarande mycket förenklat uttryckt) en personlighet bara när jag är ensam; tendensen så fort någon annan kommer är att min uppmärksamhet dras dit som en magnet, tillsammans med en massa rädsla att göra fel och allmän paralys, och jag blir ett genomskinligt ingenting som på sin höjd bara speglar omvärlden.
Fått kämpa massor med och får än.

Plus allmän social fobi (odiagnosticerad, vet inte om diagnoskonform, men förbannat verklig) .

******

Underligt vad jag kan instämma i det här:

Bror Duktig skrev:Jag träffade en annan aspergare [...] via AS-träffar.
Denna person har blivit en nära vän.

Även de "mindre nära" vänner och bekanta jag har träffat via träffar och annat för aspergare, har gett mig värdefull mänsklig kontakt av en art som inte går att finna bland "normala".
Samvaron blir mer avslappnad och djup, och mindre "vara på sin vakt för att inte göra bort sig igen men ändå göra just det".

alfapetsmamma skrev:Här skulle man använda beaucoup istället för très.

Ah, synd att jag inte kan sätta ihop en mening på franska så att jag får nytta av det där. Och var glad att jag inte skrev på fejktyska istället.

alfapetsmamma skrev:Förövrigt skulle jag gärna vilja förstå precis vad du menar i ditt inlägg om inre och yttre jag, på ett liksom påtagligt och explicit sätt, så jag förstod om det inte är det som alla rimligtvis känner kring att man går in i olika "roller", som syskon, vän, kollega osv.

Menar det alltså INTE som ett ifrågasättande av det du skrev, mer som att jag inte begriper VAD som menas med det folk berättar om sina personliga upplevelser/erfarenheter, även om jag helt och fullt begriper meningen i orden.

Ah, synd att jag inte kan sätta ihop en mening på franska så att jag får nytta av det där. Och var glad att jag inte skrev på fejktyska istället.

För kanske tio år sedan hade jag ett fyrtiotal olika roller, som inte »kände till« varandra. I den ena rollen kunde jag över huvud taget inte förstå mitt beteende i en av de övriga. Detta växte jag ur och kvar blev bara en roll att spela, och den använder jag i alla lägen.

Inre och yttre jag är något annat än roller, men orden »inre« och »yttre« är inte särskilt träffande egentligen. Verkligt och uppvisat kanske är bättre. Fasad! Det ford skrev stämmer överväl in på mig, eftersom jag måste behålla något av mitt verkliga jag i alla sociala situationer, och då kommer mina »udda« sidor fram.

Mitt »inre«, verkliga jag märker inte när två timmar går, gör monotona saker och snurrar till alla initativ innan de hunnit nå motoriken. Mitt »yttre«, uppvisade jag tycker att fem minuter är en oändlighet och har inga stora initiativproblem (folk ser mig ju). Om någon ber mig göra något så är jag övertygad om att jag kommer göra det när jag säger Ja, men på kammaren finns inte en chans att det skulle vara genomförbart.

Bland andra människor är mitt känsloliv helt och hållet intellektuellt, för känna efter går inte. Jag tänker efter istället. Känslorna (med mera) sitter i mitt verkliga jag, och den personen är jag inte då. Om jag med hjälp av lugn, ro och tid klurar ut vad jag känner, önskar och tycker när jag är för mig själv, kan jag däremot minnas det när jag tänker efter för att ta ställning till något i närheten av andra. Har jag inte gjort det säger jag bara ja till allt, om det inte är intellektuellt motbjudande.

Kan vara så att det är såhär alla fungerar, men jag tror att jag har färre roller än de flesta andra jag observerat genom livet (till skillnad från förr när jag hade fler), medan jag har en mycket större klyfta mellan min utsida och min insida.

Apkonstapel, tack för ett verkligt intressant inlägg! Det där får jag fnula vidare på, det väckte en del tankar.