Jag nämner alla släktingar vid namn. Det kanske kan tolkas som att jag tar avstånd från släktskapen, vilket i viss mån är sant. Men jag gör det av ren respekt för att de är personer som fanns långt innan jag föddes, inte relationsfigurer med mig i centrum. Mor/far/farmor etc säger jag bara till människor som inte vet så noga vilka dessa är.

Ibland händer det att någon pratar som om min mor heter "Mamma" när jag är i närheten, det gör mig förbannad eftersom man förutom går emot det jag eftersträvar, är väldigt nedlåtande emot mig. En gång när det hände sade jag bara barskt "Hon heter ****, jag växte ifrån juvenila föräldratitlar för ganska länge sedan." Jag var frestad att retoriskt fråga vilka som repeterar samma stavelse för att konstruera ord, men det blev lite väl nördigt så jag avstod.

Finns det andra som gör likadant? Kan det tolkas som förolämpande? Bör jag förvänta mig att omgivningen är oförstående?

Saninaé skrev:Finns det andra som gör likadant?

Jag är nästan tvärtom, jag säger "min syster" och "min moster" om dem även till personer som träffat dem och vet vad de heter. Går per automatik.

Saninaé skrev:Kan det tolkas som förolämpande? Bör jag förvänta mig att omgivningen är oförstående?

Ja och ja. Känns som en onödig nördgrej att köra med en princip som i o f s är logisk men som säkert väcker undringar hos omgivningen eftersom det bryter mot en invand tradition.

Att själv ta illa upp och välja att se det som 'nedlåtande' när andra använder "mamma" om din mor känns också som om du medvetet försöker skapa konflikter med omgivningen och hitta på saker att bli 'kränkt' över. Har du inga riktiga problem?

Påminner om folk som byter namn och sen blir djupt sårade om man av bara farten råkar kalla dem det de alltid hetat. Eller folk som använder konstiga nick och tar det som en personlig förolämpning om någon råkar stava det fel.

Inger skrev:Att själv ta illa upp och välja att se det som 'nedlåtande' när andra använder "mamma" om din mor känns också som om du medvetet försöker skapa konflikter med omgivningen och hitta på saker att bli 'kränkt' över. Har du inga riktiga problem?

Att bli sedd/behandlad som en unge ser jag som ett genuint problem. Men det var nog mest något jag skrev av mig i förbifarten och hade inget med trådämnet att göra egentligen. Att jag skulle söka konflikter är långt ifrån sanningen, så jag får ursäkta att jag inte tog mig tid att omformulera så det inte låter som det. (Jag tänker inte skylla på att du missförstod mig när det var jag som var oskärpt.)

Inger skrev:Påminner om folk som byter namn och sen blir djupt sårade om man av bara farten råkar kalla dem det de alltid hetat. Eller folk som använder konstiga nick och tar det som en personlig förolämpning om någon råkar stava det fel.

Nu påstod du aldrig att jag skulle göra det, men något sådant skulle aldrig falla mig in. Jag tar all skuld för om ett nick jag använder är outtalbart eller svårstavat, även om jag brukar använda enkla nick av just den anledningen. Det skinande undantaget är väl Saninaé, som jag skrev in då jag fortfarande var en fantasynörd.

Tack för svaren i övrigt.

Saninaé skrev:

Inger skrev:Att själv ta illa upp och välja att se det som 'nedlåtande' när andra använder "mamma" om din mor känns också som om du medvetet försöker skapa konflikter med omgivningen och hitta på saker att bli 'kränkt' över. Har du inga riktiga problem?

Att bli sedd/behandlad som en unge ser jag som ett genuint problem. Men det var nog mest något jag skrev av mig i förbifarten och hade inget med trådämnet att göra egentligen. Att jag skulle söka konflikter är långt ifrån sanningen, så jag får ursäkta att jag inte tog mig tid att omformulera så det inte låter som det. (Jag tänker inte skylla på att du missförstod mig när det var jag som var oskärpt.)

OK, det är inte alltid lätt att förmedla något i skrift som kanske måste upplevas i situationen för att man ska se hur det förhåller sig. Att bli behandlad som ett barn när man är vuxen är förstås irriterande.

Det där med tilltal efter släktförhållanden är dock bara en tradition vi har och betyder inte mer än att man säger "Ca va?" eller "How are you?" till varandra när man bara menar "hej". Ologiskt men något man bör spela med i om man inte vill orsaka stopp i flödet och både sig själv och andra onödiga problem.

Mina barn gör olika. De aspiga kallar mig vid namn, de andra säger pappa. För mig får de säga vad de vill men jag har förstått att för många i min omgivning är det viktigt att bli kallad pappa eller mamma. Det händer ibland att jag tas för styvpappa.

Jag säger vid namn, jag säger definitivt aldrig mamma och pappa, i så fall säger jag mor och far om jag måste. Jag har väldigt svårt för att boendestöden talar om "föräldrarna", men de vet ju inte vad de heter så det är väl pga det. De vet att jag inte gillar så intima beteckningar som mamma och pappa.

Jag brukar säga mor, far, bror just för att det känns mer logiskt. Om jag till en bekant eller annan person som inte vet namnen på mina anhöriga säger att "Jag träffade Kalle igår" så kommer det bara ledas av följdfrågan "Vem är Kalle?" varpå jag får svara att "Kalle är min far". Då är det ju tydligare och mer effektivt att säga att "Jag träffade min far igår".

Brukar hitta på en massa småtokiga namn på mina föräldrar vilket jag enbart använder inom familjen. Sedan brukar jag om jag ska prata i telefon fråga min mamma efter "din man" alternativt "din mamma" och om jag ska prata med mamma fast pappa svarar så säger jag antingen "din fru" eller HK... "din son" använder jag för min bror emellanåt.

Bump!

Jag läste någon gång om någon som gjorde sig löjlig över att någon pratade om sin mamma som just "Mamma", som om hon vore allas mamma. Det rätta/vuxna sättet är tydligen "min mamma, min pappa". Men man är ju van sedan barnsben att prata om "mamma" och "pappa".

Om min dotter började kalla mig vid förnamn skulle jag nog uppleva det som ett avståndstagande. "Du är inte längre min mamma utan bara en person jag känner." Men det gör hon inte. På engelska när hon pratar säger hon "Mum says..." om jag sagt något på svenska.

Alien skrev:Bump!

Jag läste någon gång om någon som gjorde sig löjlig över att någon pratade om sin mamma som just "Mamma", som om hon vore allas mamma...

Men jösses. Det bör väl framgå av sammanhanget att det är "min mamma" som avses om någon pratar om "mamma". Det där s.k. rätta/vuxna sättet tycker jag därmed att man kan nonchalera.

melly skrev:

Alien skrev:Bump!

Jag läste någon gång om någon som gjorde sig löjlig över att någon pratade om sin mamma som just "Mamma", som om hon vore allas mamma...

Men jösses. Det bör väl framgå av sammanhanget att det är "min mamma" som avses om någon pratar om "mamma". Det där s.k. rätta/vuxna sättet tycker jag därmed att man kan nonchalera.

Håller med melly.
Att i samtal säga "min mamma" låter som dagisbarn som pratar om sina mammor.

Å andra sidan säger man "min bror/brorsa" eller "brorsan", inte "bror". Om han inte heter Bror.

Jag tror att jag brukar säga "min mamma" när jag pratar om henne med någon jag inte känner så väl, och "mamma" när jag pratar med någon jag känner bättre. Har faktiskt aldrig reflekterat över det förut, men det är ju helt ologiskt.
När jag pratar med henne säger jag "mamma".

Tre av mina barn kallar mig "mamma", ett av barnen kallar mig "morsan". För min del får de kalla mig vad de vill, jag tycker att det är relationen som är viktig, inte titlar och namn.

Ett mönster jag har sett hos mina syskon och vänner är att så länge de lever tillsammans med sina barns pappa kallar de honom "pappa" när de pratar med sina barn om honom, men efter separation säger de istället "din pappa".

När de pratar med mig om honom sa de hans förnamn medan de var ihop, och "barnens pappa" efter separation. Det tycker jag är svårt att förstå. Jag tror det beror på att de vill ta avstånd från sitt ex, men ett förnamn tänker jag är helt neutralt, så det känns ologiskt.

Min far kallar min mor vid namn när han nämner henne för oss barn. Men min mor har alltid sagt pappa. På sista tiden har hon börjat säga något annat, minns inte vad.

Min bror säger mamma och pappa när han talar om dem med mig, medan jag säger vår mor och vår far.

Och som ni märker kallar jag dem min mor, min far och min bror. När min bror talar om mig säger han syrran.

Medan min brors barn var litet, kallade jag honom din pappa inför henne. Nu säger jag namnet. Det har blivit av slapphet. Annars tycker jag det är finare att kalla honom din pappa. Han kallar mig faster inför sitt barn.

Ibland säger jag min mamma och min pappa. Väldigt sällan säger jag mamma och pappa om dem.

Jag har ingen aning om när jag började säga annorlunda, för när jag var ung vuxen kallade jag dem mamma och pappa inför folk. Numera tycker jag det låter tokigt. Folk får kalla sina föräldrar det när de talar om dem, men det låter barnsligt.

Säger mamma å pappa.

melly skrev:

Alien skrev:Bump!

Jag läste någon gång om någon som gjorde sig löjlig över att någon pratade om sin mamma som just "Mamma", som om hon vore allas mamma...

Men jösses. Det bör väl framgå av sammanhanget att det är "min mamma" som avses om någon pratar om "mamma". Det där s.k. rätta/vuxna sättet tycker jag därmed att man kan nonchalera.

Kanske var det en überlogisk aspergare som tyckte så.

Alien skrev:

melly skrev:

Alien skrev:Bump!

Jag läste någon gång om någon som gjorde sig löjlig över att någon pratade om sin mamma som just "Mamma", som om hon vore allas mamma...

Men jösses. Det bör väl framgå av sammanhanget att det är "min mamma" som avses om någon pratar om "mamma". Det där s.k. rätta/vuxna sättet tycker jag därmed att man kan nonchalera.

Kanske var det en überlogisk aspergare som tyckte så.

En sorts hyperkorrektion. Eller kanske inte.

Dagobert skrev:En sorts hyperkorrektion. Eller kanske inte.

Intressant artikel, jag hade inte hört talas om hyperkorrektion förut. Fast Aliens förklaring om den überlogiska aspergaren låter mer trolig.