Man säger ibland att personer med AST kan vara att de måste få göra saker på sitt för att något skall fungera.
Problemet med detta är att jag ser att även personer som inte verkar ha AST ändå verka ha detta problem

Jag tänker mig att alla människor har AST-svårigheter även om de inte har tillräckligt många symptom för att man skall tala om ett syndrom.
En annan sak kan vara att man ser till beteenden men att de kan ha olika orsaker.

Mest verkar det vara så att personer bara tränat på att göra saker på ett sätt eller att känslorna styr. Då kan man bli ganska oflexibel. NT-personer kan styras för mycket av känslor.

Vad säger ni?

Jag har hört att personer med AST har svårare att förstå andras behov. Tyvärr har ju många personer utan AST svårt att förstå andras behov. Men det kan vara så att det är svårt för NT-personer att förstå AST-personer då de har dålig utbildning eller för lite erfarenhet.

Man kan tro att man är bättre på att förstå folks behov mer än vad är. Det heter väl Dunning-Kruger effect?

Min bild är att AST-personer (Asperger-personer mera så än de med väldigt stark autism?) någonstans alltid haft det med sig, intuitivt om inte annat, att det är de som måste anpassa sig och förstå och göra jobbet, medan NT-personer har lite mer en självklar majoritetskänsla inom sig, att de är som folk är mest, och att de inte behöver försöka förstå någon som dyker upp i deras liv som har AST-drag, eftersom de bara kan gå vidare och prata allmänt obehindrat med en massa andra människor istället om de vill. Lite mer "rycka på axlarna" hos NT snarare än "herregud, det där samtalet jag hade med den där personen för två månader sedan!!" som nog många AST känner igen sig mer i.

Kanske lite att jämföra med hur en del kulturer blir väldigt glada och stolta om någon "utifrån" försöker tala deras språk, medan andra kulturer närmast blir förolämpade om man talar deras språk som en nybörjare och inte kan uttalet så bra - den sortens skillnad kan översättas till att AST-personer kanske oftare blir väldigt tacksamma om någon annan vill göra jobbet med att försöka förstå dem ordentligt, medan NT-personer oftare saknar förståelsen för hur det är att inte nå fram med det man vill få sagt, så de lägger (generellt sett) ingen större energi på att underlätta i sådana lägen.

Men med det sagt, så tänker jag alltid att vi är unika individer i första hand, och även om Asperger-personer överlag per definition har mycket gemensamt, så tror jag att det är just den här biten hos dem som beror din frågeställning mest - vanan som redan sitter i ryggmärgen hos kanske de flesta aspisar att alltid vara den udda, den som behöver förklara sig, den som behöver göra jobbet med att passa in, förstå och göra sig förstådd.

Jag tänker också som så att AST-personer styrs av känslor på ett annat sätt än NT-personer, snarare än att bara NT-personer styrs för mycket av känslor. Jag skulle nog säga att jag styrs av känslor jättemycket ibland i min kommunikation med andra, vilket hämmar mig på sätt som en NT-person inte skulle uppleva (jag kan t.ex. bli tyst och få svårt att svara för att jag vill dölja starka känslor som kommer upp), medan jag i andra lägen kan uppfatta och hantera saker utan att "störas" alls av de känslor som en NT-person normalt sett skulle få i sådana lägen, för att jag ser det på ett annat sätt.

Och en sista tanke är att lika vanligt som det är i samhället att ha Aspergers och autism, verkar det vara med personer åt ett annat håll som har empatistörningar som narcissism och sociopati - och det är lika viktigt att lära sig känna igen de dragen känner jag, för att lättare kunna undvika som - ofta överempatisk - AST-person att tänka att "ja men det här är en NT-person, så om jag bara försöker få henne/honom att förstå så kommer jag nog lyckas", bara för att sluta upp helt utmattad och förvirrad (och i värsta fall känslomässigt söndermanglad) över svårigheten med att nå fram. En del personer behöver man inte nå fram till, om det bara kan ske på bekostnad av ens eget välmående.

Hoppas mina tankar bidrar till något av värde, annars är jag bara glad att själv ha fått tillfälle att fundera över saken

Man bör ha i åtanke att NPF har hög ärftlighet. Är nog inte ovanligt att föräldrar är måna om att saker utförs på ”rätt sätt” och barnen därför aldrig får lära sig varför ett beteende är vettigt eller inte. Speciellt när det gäller saker man inte lär sig i skolan som ekonomi, matlagning och hygien (några få hemkunskapslektioner kan ej kompensera för detta).

Aurore skrev:Och en sista tanke är att lika vanligt som det är i samhället att ha Aspergers och autism, verkar det vara med personer åt ett annat håll som har empatistörningar som narcissism och sociopati - och det är lika viktigt att lära sig känna igen de dragen känner jag, för att lättare kunna undvika som - ofta överempatisk - AST-person att tänka att "ja men det här är en NT-person, så om jag bara försöker få henne/honom att förstå så kommer jag nog lyckas", bara för att sluta upp helt utmattad och förvirrad (och i värsta fall känslomässigt söndermanglad) över svårigheten med att nå fram. En del personer behöver man inte nå fram till, om det bara kan ske på bekostnad av ens eget välmående.

Detta kan jag relatera starkt till. Jag inbillade mig själv att det går att få "henne" att förstå. Jag försökte förklara och beskriva på alla tänkbara sätt. För om hon förstod, så skulle hon möta mig i mina tankar och känslor.

Det läskiga (och för mig tidigare helt otänkbara) är att hon mycket möjligt faktiskt förstod. Det var bara det att hon inte brydde sig om hur jag mådde eller kände. Bara sig själv.

Verbatim, jag håller med, det är jättekonstigt att försöka förklara för någon att de behandlar en illa, för det är nästan som att hela händelsen är rätt så surrealistisk i sig - om de hade empati från början så skulle de ju dels själva ha samvetskval, dels vilja höra vad den andra känner så de inte gör illa dem igen, och dels vilja höra den andras sida av saken rent i största allmänhet, för att man bryr sig om varandras känslor och tankar i en kärleksfull relation. Så hela saken med att försöka få någon att förstå att de gjort illa en och att det inte är okej för ens egen del att de gör det igen, är liksom nästan motsägelsefull ur ett logiskt perspektiv - förstår de det, så har de tillräckligt med empati för att kunna ha en kärleksfull relation, annars inte. (Nu förutsätter jag för resonemangets skull att det verkligen är något kärlekslöst de gjort, för ofta kan ju t.ex. mer narcissistiska personer vända runt det så att det låter som att det är deras offer som plötsligt är förövaren istället, typ "Hur har du mage att anklaga mig för att vara otrogen, vad är det för relation när man inte litar på varandra?", när man t.ex. råkat se ett sms som definitivt inte är från "en kompis".)

Självklart kan man - om man verkligen vill ge relationen/personen en chans att utvecklas - ge den andra möjligheten att förstå hur man känner och hur det som hände upplevdes, men märker man att det inte är viktigt för den andra hur man själv mår, utan fokuset bara går tillbaka till deras känslor och behov, så är det nog bäst att så snabbt det går acceptera inom sig att den relationen inte är sund för en själv, och åtminstone bry sig om sig själv mer än vad den andra gör.

Jag har en egen tes/teori om att jättemånga, kanske alla, med Aspergers/autism växt upp med en eller flera föräldrar/vuxna som kraftigt har försummat dem, åtminstone emotionellt och mentalt, och fått dem att automatiskt känna att de är längst ner i "flockens rangordning" ända sedan barnsben - att deras vilja och känslomässiga behov inte är viktiga, och definitivt inte lika viktiga som alla andras/den/de vuxnas.

För så vanligt som det är att AST-personer intar den positionen automatiskt i sina egna, senare relationer i livet, så känns det rimligt att det faktiskt är någon form av sådant emotionellt trauma bakom det hela som följer med och har format en. Min egen uppväxt kan jag se i efterhand att den har gett mig just de känslorna, och jag märker det på flera andra i min närhet också som har mycket AST-drag, att deras föräldrar hade den här självupptagna, självfokuserade, känslomässigt överlägsna och rätt så oengagerade inställningen i förhållande till ett eller flera av barnen i familjen. Det finns mycket gott i mina föräldrar/styvföräldrar också, men det här "din vilja är inte relevant, vi bestämmer här" var definitivt något som gick som en röd tråd genom alla de första 18-20 åren av mitt liv, och jag brottas fortfarande mycket med att inte ha skuldkänslor för att jag vill ta lite vanlig, normal plats i mitt eget liv.

Harrytulipan: Hoppas du inte känner att tråden tagits över nu av den här vinkeln, säg till bara så kan jag för min del starta upp eller hitta en annan tråd som handlar mer om just detta, så håller vi fokus på din ursprungliga tankebana här istället

Jag tror att det kan vara så att människor med AS ofta behöver göra saker på sitt sätt och när de inte kan göra det, kan allt stanna up lite och allt blir väldigt svårt. De kan ha problem med att anpassa sig och ändra saker spontant. När jag var 20 märkte jag att mina vänner var mycket bättre på att ändra vad de gjorde baserat på omständigheterna runt dem. De anpassade sig. Jag kämpade med det, när något plötsligt förändrades för mig var det lite som att kasta grus i en växellåda. Allt stannade upp lite och jag visste inte hur jag skulle hantera det.

Men det har faktiskt blivit bättre. Jag är bättre på att anpassa mig nu, det tog bara lång tid och mycket övning. Jag gillar fortfarande rutiner, men jag blir inte hjälplös om något plötsligt förändras. Lite bättre på att justera och anpassa mig. Livet vägrar ju att anpassa sig till oss människor, så vi måste anpassa oss.

Aurore skrev:Verbatim, jag håller med, det är jättekonstigt att försöka förklara för någon att de behandlar en illa, för det är nästan som att hela händelsen är rätt så surrealistisk i sig - om de hade empati från början så skulle de ju dels själva ha samvetskval, dels vilja höra vad den andra känner så de inte gör illa dem igen, och dels vilja höra den andras sida av saken rent i största allmänhet, för att man bryr sig om varandras känslor och tankar i en kärleksfull relation. Så hela saken med att försöka få någon att förstå att de gjort illa en och att det inte är okej för ens egen del att de gör det igen, är liksom nästan motsägelsefull ur ett logiskt perspektiv - förstår de det, så har de tillräckligt med empati för att kunna ha en kärleksfull relation, annars inte. (Nu förutsätter jag för resonemangets skull att det verkligen är något kärlekslöst de gjort, för ofta kan ju t.ex. mer narcissistiska personer vända runt det så att det låter som att det är deras offer som plötsligt är förövaren istället, typ "Hur har du mage att anklaga mig för att vara otrogen, vad är det för relation när man inte litar på varandra?", när man t.ex. råkat se ett sms som definitivt inte är från "en kompis".)

Precis så. Om jag skulle råka såra någon annan med något jag sagt eller gjort, så skulle jag vilja veta detta så att jag kan undvika att råka göra om det. Skulle jag inte förstå varför det jag sa eller gjorde var sårande, skulle jag ändå vilja undvika göra om det ifall jag bryr mig om personen det minsta.

Aurore skrev:Självklart kan man - om man verkligen vill ge relationen/personen en chans att utvecklas - ge den andra möjligheten att förstå hur man känner och hur det som hände upplevdes, men märker man att det inte är viktigt för den andra hur man själv mår, utan fokuset bara går tillbaka till deras känslor och behov, så är det nog bäst att så snabbt det går acceptera inom sig att den relationen inte är sund för en själv, och åtminstone bry sig om sig själv mer än vad den andra gör.

Jag har en egen tes/teori om att jättemånga, kanske alla, med Aspergers/autism växt upp med en eller flera föräldrar/vuxna som kraftigt har försummat dem, åtminstone emotionellt och mentalt, och fått dem att automatiskt känna att de är längst ner i "flockens rangordning" ända sedan barnsben - att deras vilja och känslomässiga behov inte är viktiga, och definitivt inte lika viktiga som alla andras/den/de vuxnas.

Hon ville aldrig prata om vad jag kände och hur jag mådde. Hon avbröt mig antingen genom att börja prata om något helt annat, eller peka på TV:n för att kommentera vilken söt hund det var på reklamfilmen eller något annat för stunden totalt betydelselöst. Tillslut blev det väldigt tydligt att det inte bara gjorde henne obekväm att prata om allvarligare saker, utan hon var dessutom helt ointresserad av det. Enda gångerna det var "bra" mellan oss var när jag höll tyst och gjorde som hon sa. Varje gång jag försökte göra min röst hörd bemöttes jag av aggression och/eller förminskande. Hon visade att min vilja och känslomässiga behov inte var viktiga, bara hennes. Hon utnyttjade mig ekonomiskt, emotionellt och sexuellt.

Aurore skrev:För så vanligt som det är att AST-personer intar den positionen automatiskt i sina egna, senare relationer i livet, så känns det rimligt att det faktiskt är någon form av sådant emotionellt trauma bakom det hela som följer med och har format en. Min egen uppväxt kan jag se i efterhand att den har gett mig just de känslorna, och jag märker det på flera andra i min närhet också som har mycket AST-drag, att deras föräldrar hade den här självupptagna, självfokuserade, känslomässigt överlägsna och rätt så oengagerade inställningen i förhållande till ett eller flera av barnen i familjen. Det finns mycket gott i mina föräldrar/styvföräldrar också, men det här "din vilja är inte relevant, vi bestämmer här" var definitivt något som gick som en röd tråd genom alla de första 18-20 åren av mitt liv, och jag brottas fortfarande mycket med att inte ha skuldkänslor för att jag vill ta lite vanlig, normal plats i mitt eget liv.

I min uppväxt blev jag systematiskt slagen, riven och släpad av mitt äldre halvsyskon. Hos mamma fick jag ingen tröst, istället fick jag "skylla mig själv". Samma syskon hade också förtur när det kom till nästan allt. Den godaste glassmaken i familjepaketet fick jag inte ta utav alls, för det var mitt syskons favorit. Mitt syskon fick alltid sitta i framsätet i bilen. När mamma/pappa inte tittade på TV, då var det mitt syskon som bestämde kanal. När jag påtalade orättvisan för min mor fick jag inget medhåll, utan istället ett kallt proklamerande att "livet är orättvist".

Jag tror att du kan ha en god tes/teori.

Verbatim: Ibland är det allt riktigt sorgligt att ha rätt - vilka upplevelser du haft, både som liten och i relationen du berättar om. Jag hade tyckt att det vore väldigt smärtsamt med allt det (och känner dessvärre igen en del av mina egna upplevelser i det också), och det låter som att det var det för dig med, just för att det är så lätt att dra felet till sig själv, istället för att ha sitt goda självvärde på plats från början och inse att det är de som har stora problem med kärleken till sina medmänniskor.

Kanske kan vara en tanke att bygga en annan, egen tråd kring den här kopplingen, och se om det är fler som upplevt liknande behandling och bemötande som barn. Om det faktiskt finns en relation däremellan, så kanske man kan börja lindra sina symptom eller vad man ska kalla det, genom att läka sina inre trauman och sår från den tiden, och till slut få det där avkopplade lugnet inom sig, som kanske aldrig riktigt infunnit sig från första början ens, på grund av just sådana upplevelser och omständigheter.

Det är ju liksom inte lätt att terapeuta sig själv alla gånger saker händer när man är pytteliten och växer upp i och utsätts för en sån miljö, så att se vad man kan göra som äldre med mer egna möjligheter att välja över sin tillvaro kanske är väl värt fokuset och tiden man lägger på det.