Får ni anfall och börjar slå er själva?
32 inlägg
• Sida 1 av 2 • 1, 2
Får ni anfall och börjar slå er själva?
Känns som om det bara är jag, men vad vet ja..När jag inte följer mina rutiner och vanor som att äta samma mat varje dag, eller när det kommer nån på besök som förstör min rutin så får jag nå slags anfall, jag skriker och slår mig själv och kan inte sluta!
nån som har likadant?
nån som har likadant?
Senast redigerad av Lillewe 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Lillewe skrev:Jag har ingen känsel, så jag brukar slå mig med knytnävarna till jag får bulor! och vet inte hur jag ska sluta, för jag tkr om att slå mig själv, för då dröjer det till nästa anfall.
Har du tagit det här med din läkare?
Senast redigerad av Aspkvinna 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Det hände med jämna mellanrum att jag gjorde det när jag var yngre, efter bråk med mina föräldrar eller andra "sammandrabbningar" där jag känt mig illa/ orättvist behandlad.
För det mesta så brukade jag slita mitt hår när jag fick dessa hysterianfall, det var sällan jag slog mig själv, men ibland skar jag i mig (men det hände ytterst sällan och aldrig i syftet att ta livet av mig, utan mest för att förkroppsliga den inre smärtan).
F ö brukade (händer sällan numera) jag kasta sönder saker när jag blev arg. Det kunde vara ungefär vad som helst; det närmsta objektet typ.
En gång sparkade jag sönder en fönsterruta i ren frustration.
Nu har det dock blivit färre sådana här tillfällen (tack och lov!) eftersom jag har lättare att få vara ifred sedan jag flyttat hemifrån (gjorde det när jag var 18.)
Kan tilläggas att jag i normala fall (i vuxen ålder) är en mycket samlad och lugn person.
Ingen i min umgängeskrets skulle beskriva mig som "våldsam" direkt. Hehe.
För det mesta så brukade jag slita mitt hår när jag fick dessa hysterianfall, det var sällan jag slog mig själv, men ibland skar jag i mig (men det hände ytterst sällan och aldrig i syftet att ta livet av mig, utan mest för att förkroppsliga den inre smärtan).
F ö brukade (händer sällan numera) jag kasta sönder saker när jag blev arg. Det kunde vara ungefär vad som helst; det närmsta objektet typ.
En gång sparkade jag sönder en fönsterruta i ren frustration.
Nu har det dock blivit färre sådana här tillfällen (tack och lov!) eftersom jag har lättare att få vara ifred sedan jag flyttat hemifrån (gjorde det när jag var 18.)
Kan tilläggas att jag i normala fall (i vuxen ålder) är en mycket samlad och lugn person.
Ingen i min umgängeskrets skulle beskriva mig som "våldsam" direkt. Hehe.
Senast redigerad av missbutterfly 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
- missbutterfly
- Inlägg: 2272
- Anslöt: 2007-02-13
- Ort: Aspberget
Jag har slagit mig själv vid ett flertal tillfällen och alltid av frustration och i ilska över något jag tycker jag borde klarat av. Jag har gjort det nästan uteslutande när andra varit närvarande, så jag antar att det finns en aspekt av "hjälp, vad skall jag göra" i det hela, även om jag inte medvetet tänkt på det. Jag har aldrig gillat att jag slagit mig själv men på något vis har jag alltid ansett att jag förtjänat det och värre för mina ständiga misslyckanden med saker "vem som helst" klarar av. Hur arg och frustrerad jag än blir känns mina raseriutbrott (oavsett om de riktas mot mig själv eller mot något i omgivningen; aldrig andra människor) alltid "kontrollerade". Inte så jag känner att jag kunde gjort annorlunda, men att nivån mer eller mindre medvetet hela tiden väljs efter hur arg jag är just då. Om jag sparkar på väggen, hur ont får det göra i foten (givet den ilska jag känner), typ... I själva verket känns det så kontrollerat att jag inte fattar hur det kommer sig att jag inte kan låta bli, trots att jag med alla vanliga definitioner tycker mig vilja avstå. Det ser säkerligen hysteriskt ut i andras ögon, men det känns aldrig hysteriskt utan snarare planerat.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Inte sedan mitt krisiga förra äktenskap då exhustrun provocerade mig nästan dagligen har jag gjort sådana saker. Men relativt nyligen har jag i liknande situationer haft sönder eller varit nära att ha sönder saker.
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Var på pjäsen "Väderflickans milda makter" efteråt var det en person i publiken med autism som spontant började berätta hur hon brukade slå sig själv eller banka huvudet i golvet när rutiner stördes. Självskadebeteende av denna typ är tydligen inte så ovanligt inom AST, men vanligare bland grövre fall om jag minns rätt vad jag läst.
Själv gör jag inte sådant så ofta eller särskilt extremt, men nog har jag bankat huvudet i väggen eller slagit huvudet med knytnävarna ett antal gånger genom åren. Oftast bara ett slag, ofta för att bestraffa mig själv när jag svarat fel eller inte kunnat svara på en fråga eller om jag annars gjort något annat jag tycker jag behöver straffas för, hände senast igår. Annars kan jag i högre grad banka knytnävarna i tegelväggar eller annat, i de fallen handlar det dock snarare om ilska och/eller aggressivitet som jag måste få ur mig.
Själv gör jag inte sådant så ofta eller särskilt extremt, men nog har jag bankat huvudet i väggen eller slagit huvudet med knytnävarna ett antal gånger genom åren. Oftast bara ett slag, ofta för att bestraffa mig själv när jag svarat fel eller inte kunnat svara på en fråga eller om jag annars gjort något annat jag tycker jag behöver straffas för, hände senast igår. Annars kan jag i högre grad banka knytnävarna i tegelväggar eller annat, i de fallen handlar det dock snarare om ilska och/eller aggressivitet som jag måste få ur mig.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Ni som får dessa anfall, hur känns det efter en stund? Är det som om det aldrig hänt? Jag har nyss läst tråden om paranoia så jag tänker inte gå in på varför jag undrar. Jag blev väl lite nojjig.
Senast redigerad av beek 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag brukar skriva mycket dagbok, mycket därför att jag skall ha bevis på att en händelse faktiskt ägt rum och att folk faktiskt sagt det jag tror de sagt mm. Skriver jag inte upp att jag bankat huvudet i väggen minns jg det int, mer än "att" det har hänt någon gång tidsovisst.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag har en tendens att riva mig mig själv väldigt mycket när jag är upprörd, har panik eller är stressad, vilket har resulterat i sår på ryggen. När jag var liten minns jag att jag slet av mig mitt hår när jag befann mig i liknande situationer. När jag tänker efter så här var jag väldigt aggressiv när jag var liten..
Senast redigerad av MenUsch 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Jag brukar dunka mitt huvud i väggen när jag blir tillräckligt frustrerad. I de situationerna känns det som det enda sättet att undvika att dunka någon annans huvud i väggen, för jag brukar känna lust att ge mig på vem som helst, då jag börjar glöda av hat mot världen, mot folk i allmänhet och mot E-hjärnor i synnerhet.
Att förstöra ting kan dock också hjälpa.
När jag har ro i själen är jag en fredlig person som respekterar folks olikheter och mitt eget annorlundaskap.
Att förstöra ting kan dock också hjälpa.
När jag har ro i själen är jag en fredlig person som respekterar folks olikheter och mitt eget annorlundaskap.
Senast redigerad av Tallerger 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Lugna situationen, hur man nu gör det. Om jag blir aggressiv och försöker fly så håll för tusan inte fast mig, då blir effekten motsats av flykt!
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Har ni några råd till omgivningen? Hur skall den reagera?
Nej, precis som MsTibbs säger:
I skolen aldrig hålla fast en person med någon typ av autism som försöker komma bort från en situation (för det är oftast det enda man vill när man får ett "anfall" och en av de få saker som hjälper). Så om man inte är masochist skulle jag avråda från detta, för detta kommer förmodligen att resultera i okontrollerat våld.
Man ska aldrig klappa en rädd hund i en trängd situation, för oavsett hur snäll hunden är i övrigt så kommer den att bita då.
Hoppas ingen tar illa upp och tror att jag jämför Aspies/autister med hundar...
Senast redigerad av invicta 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
invicta skrev:Man ska aldrig klappa en rädd hund i en trängd situation, för oavsett hur snäll hunden är i övrigt så kommer den att bita då.
Hoppas ingen tar illa upp och tror att jag jämför Aspies/autister med hundar...
Me dawg.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
invicta skrev:Nej, precis som MsTibbs säger:
I skolen aldrig hålla fast en person med någon typ av autism som försöker komma bort från en situation (för det är oftast det enda man vill när man får ett "anfall" och en av de få saker som hjälper). Så om man inte är masochist skulle jag avråda från detta, för detta kommer förmodligen att resultera i okontrollerat våld.
Man ska aldrig klappa en rädd hund i en trängd situation, för oavsett hur snäll hunden är i övrigt så kommer den att bita då.
Hoppas ingen tar illa upp och tror att jag jämför Aspies/autister med hundar...
Åh tack, jag älskar pronominet I och personböjda verbformer Att börja använda sådana kan vara ett sätt att få en huvuddunkande Tallerger harmonisk igen. Gören I det, skolen I i mig finna en mycket tacksam medmänniska. Grammatik och särskilt morfologi tillhöra mina specialintressen.
Senast redigerad av Tallerger 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Åh tack, jag älskar pronominet I och personböjda verbformer Att börja använda sådana kan vara ett sätt att få en huvuddunkande Tallerger harmonisk igen. Gören I det, skolen I i mig finna en mycket tacksam medmänniska. Grammatik och särskilt morfologi tillhöra mina specialintressen.
Varsågod.
Jag är själv lite svag för det, speciellt när det gäller den korrekta böjningen av lite äldre svenska ord, t.ex "gingo" eller "simma, samm, summit". Inget specialintresse direkt, men det är ändå intressant. Ok, nu blev det ganska OT.
Jag tror iaf stenhårt på att låta folk vara ifred när de mår dåligt, tills de själva känner att då vill ha någon där. Jag tror detta kan gälla alla, NT-personer också.
Senast redigerad av invicta 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Aspkvinna skrev:Lillewe skrev:Jag har ingen känsel, så jag brukar slå mig med knytnävarna till jag får bulor! och vet inte hur jag ska sluta, för jag tkr om att slå mig själv, för då dröjer det till nästa anfall.
Har du tagit det här med din läkare?
Jo, jag har fått lugnande 2 grr..men så mycket mer gör dom inte. jag tycker dom är sjuka, man får inte den hjälpen man behöver.
Senast redigerad av Lillewe 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
Lillewe skrev:Aspkvinna skrev:Lillewe skrev:Jag har ingen känsel, så jag brukar slå mig med knytnävarna till jag får bulor! och vet inte hur jag ska sluta, för jag tkr om att slå mig själv, för då dröjer det till nästa anfall.
Har du tagit det här med din läkare?
Jo, jag har fått lugnande 2 grr..men så mycket mer gör dom inte. jag tycker dom är sjuka, man får inte den hjälpen man behöver.
Alltså... Äh, jag citerar istället (från tidigare i tråden):
Parvlon skrev:vet inte hur jag ska sluta, för jag tkr om att slå mig själv
Problemet är vadå? jag ser inte poängen
Jag undrar också vad exakt det är som du vill ha hjälp med? Att sluta slå dig själv, trots att du gillar det?
Och vilken hjälp tycker du att läkarna borde ge dig som du inte får idag?
Förlåt om jag framstår som okänslig, men jag blir förvirrad av sånt här...
Senast redigerad av invicta 2011-05-04 16:47:09, redigerad totalt 1 gång.
invicta skrev:Lillewe skrev:Aspkvinna skrev:Lillewe"]Jag har ingen känsel, så jag brukar slå mig med knytnävarna till jag får bulor! och vet inte hur jag ska sluta, för jag tkr om att slå mig själv, för då dröjer det till nästa anfall.
Har du tagit det här med din läkare?
Jo, jag har fått lugnande 2 grr..men så mycket mer gör dom inte. jag tycker dom är sjuka, man får inte den hjälpen man behöver.
Alltså... Äh, jag citerar istället (från tidigare i tråden):
[quote="Parvlon skrev:vet inte hur jag ska sluta, för jag tkr om att slå mig själv
Problemet är vadå? jag ser inte poängen
Jag undrar också vad exakt det är som du vill ha hjälp med? Att sluta slå dig själv, trots att du gillar det?
Och vilken hjälp tycker du att läkarna borde ge dig som du inte får idag?
Förlåt om jag framstår som okänslig, men jag blir förvirrad av sånt här...
[/quote]
Vill väl ha hjälp av nån som har likadant och hur dom gör för att inte slå sig, för när jag slår mig är det skönt, men efter det har jag så ont.. jag vill helt enkelt lära mig att sluta. och får inte den hjälpen av läkaren.
Senast redigerad av Lillewe 2011-05-04 16:47:13, redigerad totalt 1 gång.
Det låter som om du har tvångshandlingsproblem. Du kan tala med din läkare om det och be om att bli remitterad till en beteendeterapeut eller en psykolog med erfarenhet av tvångsproblematik. Det går att lära sig att hantera, eller åtminstone att bli medveten om tekniker att dämpa det.
Senast redigerad av Lakrits 2011-05-04 16:47:13, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Att leva som Aspergare