Ännu en fråga om utredningen
19 inlägg
• Sida 1 av 1
Ännu en fråga om utredningen
Hej,
Har ytterligare en fråga om utredningen..
Jag har läst att det är många som skrivit att en anhörig har blivit "förhörd" undersjälva utredningen. Måste det vara så? Som t.ex att en förälder eller sambo är med?
Tycker det låter både bra och dåligt. Alla uppfattar ju allt olika...
Aja, låter er som vet få förklara detta för mej istället. Om ni har lust..
//Marre
Har ytterligare en fråga om utredningen..
Jag har läst att det är många som skrivit att en anhörig har blivit "förhörd" undersjälva utredningen. Måste det vara så? Som t.ex att en förälder eller sambo är med?
Tycker det låter både bra och dåligt. Alla uppfattar ju allt olika...
Aja, låter er som vet få förklara detta för mej istället. Om ni har lust..
//Marre
Senast redigerad av Marre 2011-05-04 16:47:50, redigerad totalt 1 gång.
Nja jag vet inte men jag tror det är en mycket viktig del i själva processen. Utredarna vill ju ha så mycket underlag som möjligt, så de kan bygga ett stort våningshus som inte rasar lite längre fram när det visar sig att grunden var en illusion. Uhm, jag hoppas du förstår.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 16:47:50, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Är det alltid så att någon anhörig tas med i utredningen? Jag har tänkt att jag ska kontakta en läkare och fråga om jag kan få göra en utredning när jag fått lite mer ordning i mitt huvud med vad (om..?) jag egentligen har svårt med och tycker är jobbigt, och hunnit flytta och komma iorning i min nya lägenhet..
För av någon anledning vill jag absolut inte bland in mina föräldrar och/eller syskon i det här. Jag har sålänge jag kan minnas alltid haft jättesvårt att släppa in dem så de ser hur jag egentligen mår och om det är så att de måste vara delaktiga vid en utredning vet jag inte om jag vågar göra det...
För av någon anledning vill jag absolut inte bland in mina föräldrar och/eller syskon i det här. Jag har sålänge jag kan minnas alltid haft jättesvårt att släppa in dem så de ser hur jag egentligen mår och om det är så att de måste vara delaktiga vid en utredning vet jag inte om jag vågar göra det...
Senast redigerad av Gryningsflickan 2011-05-04 16:47:50, redigerad totalt 1 gång.
- Gryningsflickan
- Inlägg: 89
- Anslöt: 2008-11-20
- Ort: Uppsala
earlydayminer skrev:Nja jag vet inte men jag tror det är en mycket viktig del i själva processen. Utredarna vill ju ha så mycket underlag som möjligt, så de kan bygga ett stort våningshus som inte rasar lite längre fram när det visar sig att grunden var en illusion. Uhm, jag hoppas du förstår.
Hm, mja... är nog inte riktigt med på hur du menar nu. Men iaf, om mina (eller någon av mina) föräldrar skulle behöva vara med på utredningen så skulle det bli otroligt krångligt, då dom bor långt härifrån och vi inte har den bästa kontakten så att säga.
Men vad är det som utredarna får ut av att fråga ut dom? Hur jag var som barn? Det vet jag ju en hel del själv, både sånt som jag kommer ihåg, och sådant som jag har fått berättat för mej. Borde då inte mina ord väga tyngst?
Senast redigerad av Marre 2011-05-04 16:47:50, redigerad totalt 1 gång.
När jag fick göra min utredning så frågade psykologen mig om han fick kontakta några (två?) personer som känner mig väl sedan "många år" och jag sade att det gick bra. Jag "hänvisade" då till min mor och till en bekant äldre man jag lärt känna genom hans son och som jag haft regelbunden kontakt med om litteratur och annat sedan jag var i tjugoårsåldern. Och som earlydayminer skrev så var det just för att psykologen skulle få en så tydlig "bild" av mig som möjligt. Det bidrog väldigt mycket till att han träffade väldigt rätt när han sedan ställde diagnosen "Aspergers syndrom med inslag av DAMP" på mig.
Jag var trettioåtta år när jag fick diagnosen.
Jag var trettioåtta år när jag fick diagnosen.
Senast redigerad av geocache 2011-05-04 16:47:50, redigerad totalt 1 gång.
Marre skrev:earlydayminer skrev:Nja jag vet inte men jag tror det är en mycket viktig del i själva processen. Utredarna vill ju ha så mycket underlag som möjligt, så de kan bygga ett stort våningshus som inte rasar lite längre fram när det visar sig att grunden var en illusion. Uhm, jag hoppas du förstår.
Hm, mja... är nog inte riktigt med på hur du menar nu. Men iaf, om mina (eller någon av mina) föräldrar skulle behöva vara med på utredningen så skulle det bli otroligt krångligt, då dom bor långt härifrån och vi inte har den bästa kontakten så att säga.
Men vad är det som utredarna får ut av att fråga ut dom? Hur jag var som barn? Det vet jag ju en hel del själv, både sånt som jag kommer ihåg, och sådant som jag har fått berättat för mej. Borde då inte mina ord väga tyngst?
Jag förstod det, du får ursäkta mitt sätt att förklara på. Det kan lätt bli obegripligt.
Jag förstår vad du menar och tycker att du bör ta upp det med psykologen. Själv antar jag att psykologen ställde frågor till min moder som jag aldrig fick svara på, det handlar en hel del om barndomen, relationer, uppväxten etc. Dina ord väger tungt men psykologen behöver troligtvis uppgifterna för att stärka samt väga dem mot dina. Det är så det skall gå till, fakta mot fakta. På så sätt får de fram ett korrekt resultat.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 16:47:50, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Jag fick min diagnos utan att mina anhöriga kontaktades. Jag antar att det betyder att jag är tillräckligt mycket aspie för att få diagnos även utan kontakt med de anhöriga.
Det var en stor sten som ramlade från mitt hjärta när jag fick reda på att det inte var alldeles nödvändigt med den kontakten.
Det var en stor sten som ramlade från mitt hjärta när jag fick reda på att det inte var alldeles nödvändigt med den kontakten.
Senast redigerad av Savanten Svante 2011-05-04 16:47:50, redigerad totalt 1 gång.
- Savanten Svante
- Frivilligt inaktiverad
- Inlägg: 10005
- Anslöt: 2007-03-13
- Ort: Utility muffin research kitchen
Sedär ja, då är det från utredare till utredare.
Senast redigerad av earlydayminer 2011-05-04 16:47:50, redigerad totalt 1 gång.
- earlydayminer
- Inlägg: 12419
- Anslöt: 2008-03-11
- Ort: Wermland
Jag fick själv välja om mina föräldrar skulle vara delaktiga eller ej, och de kontaktades inte utan mitt samtycke. Trots att jag var nervös över hur deras eventuella okunskap/ovilja att deltaga skulle kunna förstöra utredningen, så valde jag att låta dem vara med. Under utredningen intervjuades min mor, och både hon och min far fick även fylla i en hel drös med formulär om mig, både som barn och vuxen.
Jag har också haft extremt svårt att visa mina föräldrar hur jag verkligen mår och kamouflerat och kompenserat jämt och ständigt. Allt för att framstå som så normal som möjligt. Men utredningen blev en chans för oss att lära känna varandra. En chans som jag inte hade förutsett, och som jag nu i efterhand verkligen inte hade velat missa.
När jag så småningom fick se deras svar förvånade det mig hur uppriktiga deras svar var, och hur mycket de faktiskt uppfattat av det som jag försökt dölja. Idag har vi en bättre relation än någonsin. Den är långt ifrån perfekt, men det är en betydligt ärligare och uppriktigare relation. Och jag är väldigt glad att jag lät dem vara med. Mina föräldrar i sin tur är glada över att ha få varit delaktiga, och trots att de känner skuld i att inte ha sett allvaret när jag var liten, är de glada för att de nu fått förståelse för saker som tidigare inte haft någon förklaring. Särskilt min far har också lärt sig en hel del om sig själv genom detta, då vi är väldigt lika (han är dock odiagnosticerad).
Mina utredare har varit mycket medvetna om att föräldrars önskan om att det inte ska vara något fel på barnet, att det ska se bra ut utåt och eventuella egna diagnoser eller drag av AS etc., kan påverka svaren.
Om det finns något litet att bygga på i din relation med dina föräldrar så skulle jag ta chansen. Lycka till!
Jag har också haft extremt svårt att visa mina föräldrar hur jag verkligen mår och kamouflerat och kompenserat jämt och ständigt. Allt för att framstå som så normal som möjligt. Men utredningen blev en chans för oss att lära känna varandra. En chans som jag inte hade förutsett, och som jag nu i efterhand verkligen inte hade velat missa.
När jag så småningom fick se deras svar förvånade det mig hur uppriktiga deras svar var, och hur mycket de faktiskt uppfattat av det som jag försökt dölja. Idag har vi en bättre relation än någonsin. Den är långt ifrån perfekt, men det är en betydligt ärligare och uppriktigare relation. Och jag är väldigt glad att jag lät dem vara med. Mina föräldrar i sin tur är glada över att ha få varit delaktiga, och trots att de känner skuld i att inte ha sett allvaret när jag var liten, är de glada för att de nu fått förståelse för saker som tidigare inte haft någon förklaring. Särskilt min far har också lärt sig en hel del om sig själv genom detta, då vi är väldigt lika (han är dock odiagnosticerad).
Mina utredare har varit mycket medvetna om att föräldrars önskan om att det inte ska vara något fel på barnet, att det ska se bra ut utåt och eventuella egna diagnoser eller drag av AS etc., kan påverka svaren.
Om det finns något litet att bygga på i din relation med dina föräldrar så skulle jag ta chansen. Lycka till!
Senast redigerad av Aura Lux 2011-05-04 16:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Min mamma fick göra en intervju om mina yngre år. Dock var det mitt eget val om jag ville låta henne göra det och det var inget tvång. För mig var det helt ok men jag tror inte det är någon avgörande del
Senast redigerad av Hazel 2011-05-04 16:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Det det handlar om är att styrka att man haft vissa avgörande drag sen barndomen, eftersom det ingår i diagnoskraven. Jag har inga nära släktingar som är äldre än mig i livet, och vissa ville jag inte ha in här (såna som missat npf/förnekat hos andra släktingar fast det borde varit uppenbart att det var just medfödda svårigheter). En väninna som känt mig sen jag var barn fick svara på en del frågor.
Har hört olika om det här, somliga har fått diagnosen atypisk autism/autistiska drag/autismliknande tillstånd för att inte det kunnat styrkas av nån annan att t ex aspighet funnits sen barndomen. Andra har fått diagnos utan såna "beviskrav" och vissa har t o m fått diagnos utan nån regelrätt längre utredning.
Har hört olika om det här, somliga har fått diagnosen atypisk autism/autistiska drag/autismliknande tillstånd för att inte det kunnat styrkas av nån annan att t ex aspighet funnits sen barndomen. Andra har fått diagnos utan såna "beviskrav" och vissa har t o m fått diagnos utan nån regelrätt längre utredning.
Senast redigerad av alfapetsmamma 2011-05-04 16:47:51, redigerad totalt 1 gång.
- alfapetsmamma
- Inlägg: 7383
- Anslöt: 2008-05-03
De ansvariga för utredningen talade med min far, framförallt för att få reda på hur saker var när jag var så ung att mina egna minnen inte nödvändigtvis går att lita på. De kontaktade honom inte utan mitt samtycke.
Observera (vilket kanske inte sagts ovan), så var det frivilligt om jag ville vara med eller inte under detta samtal. Jag valde att inte vara med.
Observera (vilket kanske inte sagts ovan), så var det frivilligt om jag ville vara med eller inte under detta samtal. Jag valde att inte vara med.
Senast redigerad av Peter 2011-05-04 16:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Marre skrev:Hm, mja... är nog inte riktigt med på hur du menar nu. Men iaf, om mina (eller någon av mina) föräldrar skulle behöva vara med på utredningen så skulle det bli otroligt krångligt, då dom bor långt härifrån och vi inte har den bästa kontakten så att säga.
Mina föräldrar intervjuades via telefon av det skälet.
Senast redigerad av MsTibbs 2011-05-04 16:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Jag ville inte att min mor skulle tillfrågas och min far var inte hemma så ofta när jag var liten. Men längre in i utrednignen så kom vi överrens om att psykologen fick kontakta min mor. Jag hade förberett henne på att psykologen skulle ringa. Men hon fick inte veta varför denne ringde.
Hon trodde det var för att jag var lite deprimerad och berättade en hel del, sen dubbelkollade psykologen svaren med mig. Min mor sa inte så mycket om hur jag var som barn som stärkte en diagnos utan det var mer helheten hon pratade om.
Så det jag sa och gjorde vägde tyngst. Min psykolog sa att hon var väl medveten om att endel föräldrar förskönar bilden mycket och inte minns utan hittar på endel svar så man går inte stenhårt efter vad anhöriga säger.
Sen intervjuades en vän jag hade, han hade jag precis lärt känna men psykologen ville ändå få hans bild också.
Hon trodde det var för att jag var lite deprimerad och berättade en hel del, sen dubbelkollade psykologen svaren med mig. Min mor sa inte så mycket om hur jag var som barn som stärkte en diagnos utan det var mer helheten hon pratade om.
Så det jag sa och gjorde vägde tyngst. Min psykolog sa att hon var väl medveten om att endel föräldrar förskönar bilden mycket och inte minns utan hittar på endel svar så man går inte stenhårt efter vad anhöriga säger.
Sen intervjuades en vän jag hade, han hade jag precis lärt känna men psykologen ville ändå få hans bild också.
Senast redigerad av DodeN 2011-05-04 16:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Ah, men det låter kanske inte så farligt då trots allt. Men jag antar att det inte är något som jag behöver oroa mej över än. Kommer nog att få vänta ett bra tag innan något överhuvudtaget händer.
Fast det svåraste vore nog att förklara för (antingen mamma eller pappa), om hur det ligger till, varför och hur det kommer sej att jag ska utredas..
Fast det svåraste vore nog att förklara för (antingen mamma eller pappa), om hur det ligger till, varför och hur det kommer sej att jag ska utredas..
Senast redigerad av Marre 2011-05-04 16:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Re: Ännu en fråga om utredningen
Marre skrev:Hej,
Har ytterligare en fråga om utredningen..
Jag har läst att det är många som skrivit att en anhörig har blivit "förhörd" undersjälva utredningen. Måste det vara så? Som t.ex att en förälder eller sambo är med?
Tycker det låter både bra och dåligt. Alla uppfattar ju allt olika...
Aja, låter er som vet få förklara detta för mej istället. Om ni har lust..
//Marre
Man vill gärna få veta hur du var som barn. Det kan vara viktigt om än inte avgörande. Därför vill man gärna att en anhörig, t ex en förälder ställer upp på en träff med läkaren.
Min mamma, som sa ja till detta fick svara på frågor från ett frågeformulär. Det är väldigt många frågor så det tog ett par timmar.
Senast redigerad av DC 2011-05-04 16:47:51, redigerad totalt 1 gång.
När jag fick kallelsen stod där; ta gärna med med en anhörig. Jag valde att ta med min mamma och hon blev tillfrågad om hon ville ställa upp på intervju, vilket hon gjorde. Hon fick mycket frågor som läkaren läste upp från ett frågeformulär samt fick hon visa bilder på mig när jag var liten. (Jag var så klart inte med då). Läkaren frågade mest om åren 0-3 år för det är de åren då det händer allra mest i utvecklingen.
Vad jag har förstått skiljer det från utredare till utredare om man tycker någon anhörig ska vara med eller inte och det kan nog skilja sig från fall till fall också bl.a. beroende på hur relationen är mellan personen ifråga dvs. den som ska utredas och de anhöriga.
Vad jag har förstått skiljer det från utredare till utredare om man tycker någon anhörig ska vara med eller inte och det kan nog skilja sig från fall till fall också bl.a. beroende på hur relationen är mellan personen ifråga dvs. den som ska utredas och de anhöriga.
Senast redigerad av sommar 2011-05-04 16:47:51, redigerad totalt 1 gång.
Återgå till Aspergare och vården