Hej,
Har ytterligare en fråga om utredningen..
Jag har läst att det är många som skrivit att en anhörig har blivit "förhörd" undersjälva utredningen. Måste det vara så? Som t.ex att en förälder eller sambo är med?
Tycker det låter både bra och dåligt. Alla uppfattar ju allt olika...
Aja, låter er som vet få förklara detta för mej istället. Om ni har lust..

//Marre

Nja jag vet inte men jag tror det är en mycket viktig del i själva processen. Utredarna vill ju ha så mycket underlag som möjligt, så de kan bygga ett stort våningshus som inte rasar lite längre fram när det visar sig att grunden var en illusion. Uhm, jag hoppas du förstår.

Är det alltid så att någon anhörig tas med i utredningen? Jag har tänkt att jag ska kontakta en läkare och fråga om jag kan få göra en utredning när jag fått lite mer ordning i mitt huvud med vad (om..?) jag egentligen har svårt med och tycker är jobbigt, och hunnit flytta och komma iorning i min nya lägenhet..

För av någon anledning vill jag absolut inte bland in mina föräldrar och/eller syskon i det här. Jag har sålänge jag kan minnas alltid haft jättesvårt att släppa in dem så de ser hur jag egentligen mår och om det är så att de måste vara delaktiga vid en utredning vet jag inte om jag vågar göra det...

earlydayminer skrev:Nja jag vet inte men jag tror det är en mycket viktig del i själva processen. Utredarna vill ju ha så mycket underlag som möjligt, så de kan bygga ett stort våningshus som inte rasar lite längre fram när det visar sig att grunden var en illusion. Uhm, jag hoppas du förstår.

Hm, mja... är nog inte riktigt med på hur du menar nu. Men iaf, om mina (eller någon av mina) föräldrar skulle behöva vara med på utredningen så skulle det bli otroligt krångligt, då dom bor långt härifrån och vi inte har den bästa kontakten så att säga.

Men vad är det som utredarna får ut av att fråga ut dom? Hur jag var som barn? Det vet jag ju en hel del själv, både sånt som jag kommer ihåg, och sådant som jag har fått berättat för mej. Borde då inte mina ord väga tyngst?

När jag fick göra min utredning så frågade psykologen mig om han fick kontakta några (två?) personer som känner mig väl sedan "många år" och jag sade att det gick bra. Jag "hänvisade" då till min mor och till en bekant äldre man jag lärt känna genom hans son och som jag haft regelbunden kontakt med om litteratur och annat sedan jag var i tjugoårsåldern. Och som earlydayminer skrev så var det just för att psykologen skulle få en så tydlig "bild" av mig som möjligt. Det bidrog väldigt mycket till att han träffade väldigt rätt när han sedan ställde diagnosen "Aspergers syndrom med inslag av DAMP" på mig.

Jag var trettioåtta år när jag fick diagnosen.

Marre skrev:

earlydayminer skrev:Nja jag vet inte men jag tror det är en mycket viktig del i själva processen. Utredarna vill ju ha så mycket underlag som möjligt, så de kan bygga ett stort våningshus som inte rasar lite längre fram när det visar sig att grunden var en illusion. Uhm, jag hoppas du förstår.

Hm, mja... är nog inte riktigt med på hur du menar nu. Men iaf, om mina (eller någon av mina) föräldrar skulle behöva vara med på utredningen så skulle det bli otroligt krångligt, då dom bor långt härifrån och vi inte har den bästa kontakten så att säga.

Men vad är det som utredarna får ut av att fråga ut dom? Hur jag var som barn? Det vet jag ju en hel del själv, både sånt som jag kommer ihåg, och sådant som jag har fått berättat för mej. Borde då inte mina ord väga tyngst?

Jag förstod det, du får ursäkta mitt sätt att förklara på. Det kan lätt bli obegripligt.

Jag förstår vad du menar och tycker att du bör ta upp det med psykologen. Själv antar jag att psykologen ställde frågor till min moder som jag aldrig fick svara på, det handlar en hel del om barndomen, relationer, uppväxten etc. Dina ord väger tungt men psykologen behöver troligtvis uppgifterna för att stärka samt väga dem mot dina. Det är så det skall gå till, fakta mot fakta. På så sätt får de fram ett korrekt resultat.

Jag fick min diagnos utan att mina anhöriga kontaktades. Jag antar att det betyder att jag är tillräckligt mycket aspie för att få diagnos även utan kontakt med de anhöriga.

Det var en stor sten som ramlade från mitt hjärta när jag fick reda på att det inte var alldeles nödvändigt med den kontakten.

Sedär ja, då är det från utredare till utredare.

Okej, antar att det bara är att vänta och se vad som händer..

Jag fick själv välja om mina föräldrar skulle vara delaktiga eller ej, och de kontaktades inte utan mitt samtycke. Trots att jag var nervös över hur deras eventuella okunskap/ovilja att deltaga skulle kunna förstöra utredningen, så valde jag att låta dem vara med. Under utredningen intervjuades min mor, och både hon och min far fick även fylla i en hel drös med formulär om mig, både som barn och vuxen.

Jag har också haft extremt svårt att visa mina föräldrar hur jag verkligen mår och kamouflerat och kompenserat jämt och ständigt. Allt för att framstå som så normal som möjligt. Men utredningen blev en chans för oss att lära känna varandra. En chans som jag inte hade förutsett, och som jag nu i efterhand verkligen inte hade velat missa.

När jag så småningom fick se deras svar förvånade det mig hur uppriktiga deras svar var, och hur mycket de faktiskt uppfattat av det som jag försökt dölja. Idag har vi en bättre relation än någonsin. Den är långt ifrån perfekt, men det är en betydligt ärligare och uppriktigare relation. Och jag är väldigt glad att jag lät dem vara med. Mina föräldrar i sin tur är glada över att ha få varit delaktiga, och trots att de känner skuld i att inte ha sett allvaret när jag var liten, är de glada för att de nu fått förståelse för saker som tidigare inte haft någon förklaring. Särskilt min far har också lärt sig en hel del om sig själv genom detta, då vi är väldigt lika (han är dock odiagnosticerad).

Mina utredare har varit mycket medvetna om att föräldrars önskan om att det inte ska vara något fel på barnet, att det ska se bra ut utåt och eventuella egna diagnoser eller drag av AS etc., kan påverka svaren.

Om det finns något litet att bygga på i din relation med dina föräldrar så skulle jag ta chansen. Lycka till!

Min mamma fick göra en intervju om mina yngre år. Dock var det mitt eget val om jag ville låta henne göra det och det var inget tvång. För mig var det helt ok men jag tror inte det är någon avgörande del

Det det handlar om är att styrka att man haft vissa avgörande drag sen barndomen, eftersom det ingår i diagnoskraven. Jag har inga nära släktingar som är äldre än mig i livet, och vissa ville jag inte ha in här (såna som missat npf/förnekat hos andra släktingar fast det borde varit uppenbart att det var just medfödda svårigheter). En väninna som känt mig sen jag var barn fick svara på en del frågor.

Har hört olika om det här, somliga har fått diagnosen atypisk autism/autistiska drag/autismliknande tillstånd för att inte det kunnat styrkas av nån annan att t ex aspighet funnits sen barndomen. Andra har fått diagnos utan såna "beviskrav" och vissa har t o m fått diagnos utan nån regelrätt längre utredning.

De ansvariga för utredningen talade med min far, framförallt för att få reda på hur saker var när jag var så ung att mina egna minnen inte nödvändigtvis går att lita på. De kontaktade honom inte utan mitt samtycke.

Observera (vilket kanske inte sagts ovan), så var det frivilligt om jag ville vara med eller inte under detta samtal. Jag valde att inte vara med.

Marre skrev:Hm, mja... är nog inte riktigt med på hur du menar nu. Men iaf, om mina (eller någon av mina) föräldrar skulle behöva vara med på utredningen så skulle det bli otroligt krångligt, då dom bor långt härifrån och vi inte har den bästa kontakten så att säga.

Mina föräldrar intervjuades via telefon av det skälet.

Jag ville inte att min mor skulle tillfrågas och min far var inte hemma så ofta när jag var liten. Men längre in i utrednignen så kom vi överrens om att psykologen fick kontakta min mor. Jag hade förberett henne på att psykologen skulle ringa. Men hon fick inte veta varför denne ringde.

Hon trodde det var för att jag var lite deprimerad och berättade en hel del, sen dubbelkollade psykologen svaren med mig. Min mor sa inte så mycket om hur jag var som barn som stärkte en diagnos utan det var mer helheten hon pratade om.

Så det jag sa och gjorde vägde tyngst. Min psykolog sa att hon var väl medveten om att endel föräldrar förskönar bilden mycket och inte minns utan hittar på endel svar så man går inte stenhårt efter vad anhöriga säger.

Sen intervjuades en vän jag hade, han hade jag precis lärt känna men psykologen ville ändå få hans bild också.

Ah, men det låter kanske inte så farligt då trots allt. Men jag antar att det inte är något som jag behöver oroa mej över än. Kommer nog att få vänta ett bra tag innan något överhuvudtaget händer.
Fast det svåraste vore nog att förklara för (antingen mamma eller pappa), om hur det ligger till, varför och hur det kommer sej att jag ska utredas..

Marre skrev:Hej,
Har ytterligare en fråga om utredningen..
Jag har läst att det är många som skrivit att en anhörig har blivit "förhörd" undersjälva utredningen. Måste det vara så? Som t.ex att en förälder eller sambo är med?
Tycker det låter både bra och dåligt. Alla uppfattar ju allt olika...
Aja, låter er som vet få förklara detta för mej istället. Om ni har lust..

//Marre

Man vill gärna få veta hur du var som barn. Det kan vara viktigt om än inte avgörande. Därför vill man gärna att en anhörig, t ex en förälder ställer upp på en träff med läkaren.

Min mamma, som sa ja till detta fick svara på frågor från ett frågeformulär. Det är väldigt många frågor så det tog ett par timmar.

När jag fick kallelsen stod där; ta gärna med med en anhörig. Jag valde att ta med min mamma och hon blev tillfrågad om hon ville ställa upp på intervju, vilket hon gjorde. Hon fick mycket frågor som läkaren läste upp från ett frågeformulär samt fick hon visa bilder på mig när jag var liten. (Jag var så klart inte med då). Läkaren frågade mest om åren 0-3 år för det är de åren då det händer allra mest i utvecklingen.

Vad jag har förstått skiljer det från utredare till utredare om man tycker någon anhörig ska vara med eller inte och det kan nog skilja sig från fall till fall också bl.a. beroende på hur relationen är mellan personen ifråga dvs. den som ska utredas och de anhöriga.

Oki doki... Ja...det kanske inte är så farligt då trots allt.. Men, som sagt..kommer säkerligen att få vänta länge på att utredningen ska påbörjas. Ska försöka med vårdgarantin och se om det finns något jag kan göra för att påskynda processen. Vill ju gärna få det överstökat!