Jag har märkt en sak på senare år: väldigt många aspergare kan vara oerhört egocentriska (ej att förväxla med egoistiska, som är något helt annat, man kan vara en väldigt snäll och osjälvisk människa, trots att man är egocentrisk).

Man pladdrar på om sitt, utan att låta omgivningen få en syl i vädret, glömmer att ställa sociala frågor och verka intresserad när andra har något att berätta, märker inte när man tråkar ut omgivningen genom att prata för mycket o.s.v.

Oftast är man själv inte medveten om det, utan tror att man är jättesocial, för att man sitter och babblar en massa, medans omgivningen antinget halvsover, eller lyssnar av ren artighet.

-Been there, done that (och gör det kanske fortfarande ibland, när jag inte tänker mig för) och säkerligen är detta ett bidragande skäl till att jag inte haft särskilt många vänner under stora delar av mitt liv.

Är det någon mer än jag, som reflekterat över detta?

Sen finns det dom som är precis tvärtom. Helt omöjligt att få fram vanligt småprat. Bara TVÄRSTOPP! Får kanske fram ett distant "mm" som mest.

Ford gör en dunderbar, fast med lite mer stil och finess.

Känner igen mig trots att jag är sk NT. Pratar antingen alldeles för mycket eller alldeles för lite om mig själv och kan lätt hamna i anekdoter om sånt som hände mig när jag var barn.

Japp har sett båda varianterna i AS.

Kan tänka mig att detta har att göra med att AS kan ha svårt att läsa av sin omgivning; huruvida samtalsämnet går hem, är olämpligt helt, eller om det är dags att byta ämne eller avsluta samtalet helt.

Men vänta, är det här inte som att slå in dörrar lika vidöppna som automatiska dörrar in till ett köptempel? Det är väl ganska självklart menar jag, att om man har taskig koll på sociala koder och när man ska prata, hur mkt man får prata, vad man får prata om och med vem så gör man sig obekväm i sociala sammanhang..? Om man nu BARA är sån.

Själv tar jag nog för mkt plats i ganska många sammanhang, pratar för mkt o kanske med lite fel personer ibland, men det har uppvägts av att andra roas av att man bjuder på sig själv mycket, är öppen rolig inte så jädra beige och lagom och så annat som inte har med just de sakerna att göra, iaf så pass att jag haft vänner åtminstone sen jag blev tonåring och lärde mig kompensera, dämpa det värsta, lyssna på andra osv.

Men, andra människor är ju allmänhet väldigt tråkiga och i ärlighetens namn också ganska korkade. Jag föredrar att prata om mig själv framför att lyssna på andra. Det borde alla rationella människor göra ty om de icke ansåg att det de sa var det mest intressanta skulle de väl välja att säga något annat, därför kan vi dra slutsatsen att det man själv säger är det man anser vara mest intressant, varför man bara bör lyssna på sig själv.

Det har aldrig undgått mig varför jag är dålig i sociala sammanhang, däremot är det svårare att försöka se glädjen i att ändra mig. Jag har aldrig hållit dessa uttömmande föredrag om mig själv som jag hör är vanligt, men resten stämmer. Eftersom att jag sällan engagerar mig i andras liv eller berättar om mig själv vet ingen vem jag är. Om jag inte lämnar några fotspår i andras huvuden så kommer jag bli ett identitetslöst väsen, vilket jag ofta känner instinktivt är det säkraste sättet att förhålla mig till andra. Sociala situationer blir svåra då jag inte förmår att intressera mig vad andra har gjort som inte ligger i mitt intresseområde, eller våga prata om saker jag inte är helt 100% införstådd i, så kontentan blir att jag är knäppt tyst för det mesta.

För övrigt har allt detta tjat om att man inte ska börja prata om sina specialintressen haft den effekten på mig att jag inte pratar med någon om vad jag pysslar med.

Jag har trots allt en hel del vänner dock, för att jag söker mig till jämlika, sånna jag kan utbyta med. Att hitta vänner sådär slumpmässigt någonstans hade aldrig fungerat.

DIProgan skrev:Japp har sett båda varianterna i AS.

Jag med, men jag talar av egen erfarenhet, då jag tillhört (och kanske i viss mån fortfarande ibland kan tillhöra ) den egocentriska "trada för mycket kategorin". Har dock blivit medveten om detta och försöker jobba med det.

Bland andra jag sett, tillhörande min egne kategori verkar det finnas tre underkategorier; de som ännu inte blivit medvetna om vad de gör för "fel" och hävdar att de är supersociala fast de i själva verket bara är pratkvarnar, de som är medvetna om det, men tänker fortsätta köra på som innan, samt de som är medvetna om det och försöker jobba på det.

Meningen med detta inlägg var inte att fördöma någon utan snarare att skriva ned en reflektion, som förhoppningsvis även kan hjälpa någon en bit på traven om han/hon har svårt att skaffa sig ett informellt umgänge utan att begripa varför, samt att få höra vad andra har för erfarenheter.

Jag berättar alldeles för mycket om mig själv, har svårt att hålla tyst. Har kommit fram till att jag berättat väldigt mycket om mig själv på det nya jobbet men vet väldigt lite om mina arbetskamrater... Och ändå försöker jag tänka på det men det går inte så bra... än. Men att vara medveten om vad man är dålig på är ju ett första steg till förbättring! Det är ju lite svårt att sluta också när man får alla att skratta och sådär. Och ställer de någon fråga till så är det ju kört... Men jag känner mig elak, jag vill försöka lyssna på andra mer...

Folk är vänliga och frågar en massa och vill veta saker i början samtidigt som man själv inte ens har lärt sig vad dom heter Typiskt mig i alla fall!

Kan vara bra att svara lite mer på frågor i början men inte för djupa saker innan man vet vilka man bör tala om sånt med. Sedan får man beta av dem en och en lite efter hur det faller sig så man inte blandar ihop vad de säger.

Jag sätter gränsen vid att försöka lära mig ungefär hur många barn mina arbetskamrater har och om de är vuxna eller inte. Vad ungarna heter belastar jag inte hjärnan med men har de fritidsintressen som de gärna talar om är det rätt bra att ha koll på.

Av någon outgrundlig anledning tycks jag uppfattas som mycket trevlig och engagerad. Ser tydligen sådan ut också eftersom människor har en tendens att dras till mig och öppna sig lite hur som helst (på affären, i väntrummen, på apoteket etc). Ofta får jag veta bra mycket mer än jag egentligen vill om både kändisar och okändisar (i kretsen runt mig dvs).

Jag har ofta frågat mig vad sjutton jag gör för fel. Jag som inte ens tycker om att sitt och prata med andra människor.

Inte hjälper det att jag tycks besitta ett hästminne och kommer ihåg detaljer som nämndes ovan, tex hur många barn andra människor har, vad barnen heter, hur gamla de är, andra människors favoritfärger, deras älsklingsfilm eller dyligt.

Det jag vill ha fram är att jag, som framstår som engagerad och intresserad, inte heller har så lätt att behålla vänner. Nu vill jag inga ha heller, men även när jag ville så gick det inte. Problemet i mitt fall var att finna någon som står ut med att man inte orkar träffa dem under längre perioder. Eller att man periodvis inte ens orkar ringa dem eller prata med dem på msn.

Att få vänner kan vara svårt till följd av de problem Ford nämner. Att behålla vänner är nog svårt till följd av problem som liknar de jag nämnde.

Men det är bara min högst personliga och totalt oproffsiga teori.

Det du beskriver är nog inte helt ovanligt, man har svårt att behålla vänner därför att man inte orkar umgås lika mycket som NT:s. Visserligen resulterar inte detta på något som helst vis i att folk skulle tycka att man var jobbig eller "dum i huvudet", tvärtom kan folk ha en mycket positiv uppfattning om en, men man hamnar trots det utanför, därför att man inte orkar umgås.

En annan vanlig miss (talar av egna erfarenheter, relaterade till mig själv och hur jag har fungerat) är att man har svårt att få vänner därför att man vill umgås en och en eller i små grupper, och först och främst letar efter en bästis. Vidare tror många att det är svårt att få vänner eftersom NT:s är så upptagna och redan har så många vänner.

Ofta beror det sistnämnda på att man missat att NT:s ofta är gruppmänniskor och att vägen till att få ett socialt umgänge vanligtvis snarare är att lyckas bli inbjuden i någons kompisgäng, än att skaffa en "bästis", som man tror att man bara behöver träffa nån gång i månaden.

Umgänge är vanligtvis ganska ytligt innan man kommit varandra in på livet, vilket vanligtvis tar flera år och då handlar det minst lika mycket om att bli en sammansvetsad grupp, som att få bästisar. Även att bli accepterad som "fullvärdig medlem" i en grupp är något som tar tid (ifall gruppen inte är nybildad) och det är inte alltid man lyckas bli invald i en specifik grupp heller (gäller även NT:s. Därför gäller det att ha ett öppet sinne och inte "låsa sig" på att försöka bli kompis med just "dom" personerna utan vara social och öppen i största allmänhet (utan att vara påträngande).

Samtidigt kan det vara smart att prioritera umgänge med folk som verkar intresserade av att "hänga" med en, och inte tacka nej till umgänge för ofta (i synnerhet inte i början). Detta under förutsättning att dessa personer är folk som man själv känner att man skulle trivas tillsammans med, annars kan man ju lika gärna söka sig andra vänner.


-Några ytterligare reflektioner, från "bilen".

Jag har en del kompisar nuförtiden, kanske inte såna som NT skulle kalla kompisar, men grejen är att nästan alla är icke-svenskar, dom är nya i landet och skall inte vara i sverige så länge, typ max 3 år, innan dom flyttar igen. Det är helt andra kulturer och i vissa fall religioner, men det funkar bättre att bli kompis med dom än "svenskar", dessa kompisar fattar ingenting när jag säger att jag inte har några svenska kompisar, att ingen vill bli kompis osv.

Nån annan som märkt samma sak? ps alla kompisar fick jag pga/via mitt specialintresse, så tji fick morsan som sa specialintresse inte för nåt bra med sig och man skulle sluta tramsa sig och "va som andra".

Det problemet ford beskriver upplever jag som relativt lätt att åtgärda när man väl förstått vad det handlar om.

Det är inte det minsta svårt att ställa frågor vars svar man är ointresserad av och bara låta motparten pladdra på eller utväxla artighetsfraser. Men vad ska man med vänner till som man inte kan göra saker man är intresserade av med?

Om personen i fråga inte säger något jag är intresserad av att höra eller vill lyssna på det jag vill "babbla på" om finns det ingen vits med att prata med personen.

Schysst morsa du har, aspiemelly.

Det är väl klart som fan att man inte kan bli lycklig om man inte får hålla på med det man trivs med. Visst är det bra med specialintressen och visst kan det ge något, dock är det viktigt med socialt umgänge också.

-Varför kan man inte få ha sina specialintressen, så länge man inte tråkar ut sin omgivning med dem utan delar dem med sig själv och med likasinnade,l som man kan träffa genom föreningar, kvällskurser, högskoleutbildningar et.c.?

Har man problem med sin sociala kompetens kan det dock vara en fördel om man försöker jobba på att träna upp den, även när man umgås i såna sällskap (försöka läsa av stämningar, och inte placera sig själv i centrum utan ägna minst hälften av sin uppmärksamhet åt att lyssna och ställa frågor, för att visa andra människor sitt intresse), samt att försöka lära sig umgås även med folk som inte delar dessa intressen, eftersom man faktiskt kan ha andra typer av socialt utbyte än endast på det intelektuella planet.

Kallprat, humor o dyl. kan man ju ägna sig åt, tillsammans med alla sorters människor, bara man finner dem trevliga och sympatiska, samtidigt är det ju på det sättet man skaffar sig ett nätverk, som man kan ha nytta av i många andra avseenden än endast i vänskapssamanhang, vilket i sig inte utesluter att man söker upp likasinnade att dela sina intressen med.

Milyc skrev:Det problemet ford beskriver upplever jag som relativt lätt att åtgärda när man väl förstått vad det handlar om.

Det är inte det minsta svårt att ställa frågor vars svar man är ointresserad av och bara låta motparten pladdra på eller utväxla artighetsfraser. Men vad ska man med vänner till som man inte kan göra saker man är intresserade av med?

Om personen i fråga inte säger något jag är intresserad av att höra eller vill lyssna på det jag vill "babbla på" om finns det ingen vits med att prata med personen.

Nu är det ju skillnad på att bara låta den andre pladdra och på att ta och ge, istället för att själv bara pladdra på, i sociala samanhang.

I viss mån måste man faktiskt försöka bjuda till och visa åtminstone ett måttligt intresse för sådant som kanske inte intresserar en, men då har man även rätt att vänta sig detsamma från motparten. Det kan ju vara som så, för att se det rent krasst att denna uppmärksamhet kan vara en investering, för att få motparten att även vilja prata med dig om sådant som intresserar bara dig-, eller er båda.

Däremot är ni båda två socialt osmidiga, om ni inte försöker byta samtalsämne, när ni märker att person A kanske inte är överdrivet intresserad av det som person B pratar om, och/eller att han/hon tycker att det börjar bli tjatigt/för mycket.

Således bör man sträva efter att hitta samtalsämnen som intresserar båda parter och det behöver inte vara djupa diskussioner och debatter utan kan även vara vanligt kallprat (inte sällan flyter gränserna för diskussion och kallprat ihop, på så vis att ett och samma samtal kan innehålla bådadelar, dock brukar kallpratet dominera i åtta fall av tio).

ford skrev:Nu är det ju skillnad på att bara låta den andre pladdra och på att ta och ge, istället för att själv bara pladdra på, i sociala samanhang.

Självklart, men jag överimplicerade det hela för att tydliggöra min inställning i frågan: Sociala kontakter bara som sådana har för mig inget som helst egenvärde. Det gäller att hitta folk med vilka jag kan göra just den typ av saker jag vill göra. Annars är det meningslöst för mig att umgås med folk.

I viss mån måste man faktiskt försöka bjuda till och visa åtminstone ett måttligt intresse för sådant som kanske inte intresserar en, men då har man även rätt att vänta sig detsamma från motparten. Det kan ju vara som så, för att se det rent krasst att denna uppmärksamhet kan vara en investering, för att få motparten att även vilja prata med dig om sådant som intresserar bara dig-, eller er båda.

Jag har faktiskt inget behov av att tala med folk om saker om de inte är ett skvatt genuint intresserade av att höra på. Således är det ingen prisvärd investering.

ford skrev:Således bör man sträva efter att hitta samtalsämnen som intresserar båda parter och det behöver inte vara djupa diskussioner och debatter utan kan även vara vanligt kallprat (inte sällan flyter gränserna för diskussion och kallprat ihop, på så vis att ett och samma samtal kan innehålla bådadelar, dock brukar kallpratet dominera i åtta fall av tio).

Men eftersom kallprat inte intresserar mig ett skvatt så struntar jag oftast i den typen av samtal.

aspiemelly skrev:Jag har en del kompisar nuförtiden, kanske inte såna som NT skulle kalla kompisar, men grejen är att nästan alla är icke-svenskar, dom är nya i landet och skall inte vara i sverige så länge, typ max 3 år, innan dom flyttar igen.

Jag kan tänka mig AS + invandrare kan ha lättare att umgås i vissa fall, än AS + NT, då i första fallet utgår båda parter från man är olika, medan i andra fallet utgår man från att man är lika, vilket visar sig inte vara fallet.

ford skrev:Umgänge är vanligtvis ganska ytligt innan man kommit varandra in på livet, vilket vanligtvis tar flera år och då handlar det minst lika mycket om att bli en sammansvetsad grupp, som att få bästisar. Även att bli accepterad som "fullvärdig medlem" i en grupp är något som tar tid (ifall gruppen inte är nybildad) och det är inte alltid man lyckas bli invald i en specifik grupp heller (gäller även NT:s. Därför gäller det att ha ett öppet sinne och inte "låsa sig" på att försöka bli kompis med just "dom" personerna utan vara social och öppen i största allmänhet (utan att vara påträngande).

Jag är inte det minsta intresserad av att umgås med personer som jag måste slösa bort flera år av ytligt kallprat innan jag får bli personlig med.

Innan man kunde lära känna nya intressanta personer via forum så blev det oftast genom personer jag redan kände. Märkligt nog aldrig genom jobbet, även om jag vid några tillfällen accepterade inviter från kvinnliga arbetskamrater att umgås utanför arbetstid. Ledde dock aldrig till någon närmare vänskap, och inte var jag ledsen för det eftersom det var mer stressande än givande.

Inger skrev:Jag är inte det minsta intresserad av att umgås med personer som jag måste slösa bort flera år av ytligt kallprat innan jag får bli personlig med.

Då är vi åtminståne två!

Säkerligen inte, och jag fördömer er inte heller för det, det är upp till var och en att definiera sitt behov av sociala kontakter. Själv ser jag dock för- och nackdelar i umgänge med såväl aspies som NT:s, varför jag gärna har båda kategorierna i in umgängeskrets.

Här har jag valt att skriva ned mina reflektioner kring vad som ev. kan göra att man får lättare att skaffa sig vänner, även på NT-sidan. Sen om man tycker det är värt det eller inte, samt om man håller med mig eller tycker att jag har helt uppåt väggarna fel i mina reflektioner, det är en annan sak.

Det senare (om folk håller med mig, eller tycker att mina slutsatser är helt eller delvis felaktiga), samt vilka erfarenheter ni själva har är det som jag är mest intresserad av att diskutera i denna tråd.

ford skrev:Jag har märkt en sak på senare år: väldigt många aspergare kan vara oerhört egocentriska (ej att förväxla med egoistiska, som är något helt annat, man kan vara en väldigt snäll och osjälvisk människa, trots att man är egocentrisk).

Man pladdrar på om sitt, utan att låta omgivningen få en syl i vädret, glömmer att ställa sociala frågor och verka intresserad när andra har något att berätta, märker inte när man tråkar ut omgivningen genom att prata för mycket o.s.v.

Oftast är man själv inte medveten om det, utan tror att man är jättesocial, för att man sitter och babblar en massa, medans omgivningen antinget halvsover, eller lyssnar av ren artighet.

-Been there, done that (och gör det kanske fortfarande ibland, när jag inte tänker mig för) och säkerligen är detta ett bidragande skäl till att jag inte haft särskilt många vänner under stora delar av mitt liv.

Är det någon mer än jag, som reflekterat över detta?

Jag håller med och har både reflekterat över detta i många år och råkat ut för detta en del gånger både hos dem som har As och hos dem som inte har någon diagnos alls. Jag tror det är vanligare bland personer med As. Å andra sidan kan man för det mesta ställa högre krav på Nt.