Richard skrev:elektrifierar dörren

Påminner mig om när jag var liten och vi besökte en släkting på mammas sida som var rätt rolig men samtidigt helt urspårad. Han höll på med elgrejer och min pappa tyckte det verkade helt livsfarligt.

Nåt år senare fick vi höra att han var död. Han hade haft inbrott och stereon blev stulen. Han hade då satt upp en fälla så att nästa tjuv skulle få en kraftig elstöt. Slutade förstås med att han gick in i den själv.

Vildsvin skrev:

Richard skrev:elektrifierar dörren

Påminner mig om när jag var liten och vi besökte en släkting på mammas sida som var rätt rolig men samtidigt helt urspårad. Han höll på med elgrejer och min pappa tyckte det verkade helt livsfarligt.

Nåt år senare fick vi höra att han var död. Han hade haft inbrott och stereon blev stulen. Han hade då satt upp en fälla så att nästa tjuv skulle få en kraftig elstöt. Slutade förstås med att han gick in i den själv.

Jo, det är inte direkt godkända kopplingar...

Nu var det längesen o jag kommer inte att göra det mer. Man får naturligtvis inte göra så heller. Jag har två transformatorer från mikrovågsugnar. Den första drar upp 230 V till 2 000 V, o så en till, så får man 20 000 V...

Så om jag har förstått saken rätt...
Jag kan inte söka vård hos en psykolog för att få hjälp med min rädsla för att drabbas av en hjärntumör igen i och med att jag har asperger.

Och habiliteringen som de hänvisar mig till vill inte hjälpa mig med min rädsla för de vill bara behandla asperger-relaterade problem.

Innebär det att tex cancerpatienter som mår dåligt över att de kan dö blir nekade vård helt och hållet av psykolog för att de har asperger?

Är det överhuvudtaget möjligt för en person med asperger att få hjälp med problem som inte är asperger-relaterade om denna nämner sin diagnos?


Hur ska jag kunna beskriva min problematik för en psykolog utan att nämna min diagnos. När denna undrar varför jag lämnat min familj så kan jag ju inte svara: Därför att de diagnostiserade mig med asperger som barn utan att jag visste om det.

Jag undrar om det verkligen bara är ett misstag som äger rum eller om det är med flit. Dvs de vill inte erbjuda folk med asperger stöd för att de inte vill att vi ska överleva. Det känns så i alla fall för mig.

NormBrytaren skrev:Innebär det att tex cancerpatienter som mår dåligt över att de kan dö blir nekade vård helt och hållet av psykolog för att de har asperger?

Det verkar definitivt inte rimligt. När jag var inlagd för cellgiftsbehandling blev jag erbjuden stöd av en kurator som jobbade på canceravdelningen, så du kanske kan höra efter med din onkolog om de har något liknande system. Annars borde de kunna skriva en remiss till psykiatriavdelningen, och då kan de knappast säga nej. Själv tjatade jag till mig en remiss till hudkliniken för att jag fick stressutlöst psoriasis efteråt.

NormBrytaren skrev:Är det överhuvudtaget möjligt för en person med asperger att få hjälp med problem som inte är asperger-relaterade om denna nämner sin diagnos?

Jag var tvungen att söka upp en privat psykolog för att få den behandling jag behövde (traumaterapi). Men jag gissar att olika regioner fungerar på olika sätt, det skadar ju inte att fråga på t ex vårdcentralen.

NormBrytaren skrev:Hur ska jag kunna beskriva min problematik för en psykolog utan att nämna min diagnos. När denna undrar varför jag lämnat min familj så kan jag ju inte svara: Därför att de diagnostiserade mig med asperger som barn utan att jag visste om det.

Jag undrar om det verkligen bara är ett misstag som äger rum eller om det är med flit. Dvs de vill inte erbjuda folk med asperger stöd för att de inte vill att vi ska överleva. Det känns så i alla fall för mig.

Bröt du verkligen med din familjen bara för det? Föräldrar berättar inte allt för sitt barn, de kan anse att ett barn inte klarar av den kunskapen. Men vill du inte berätta det för psykologen, säg bara att du inte kommer överens med dina föräldrar, att det blir bråk när ni träffas och att du tycker det är enklast att slippa det.

Att du inte får stöd pga din AS för att de vill att du ska dö tycker jag låter paranoitt (heter det så?). Det räcker med att de inte vet hur de ska behandla personer med AS; de vanliga behandlingsmetoderna fungerar inte. Och då är det enklast att avsäga sig de patienterna. Det är därför det borde finnas psykologer på Habiliteringen, som är specialiserade på patienter med NPF.

Att de höll min diagnos hemlig för mig är bara toppen av isberget.

Tänk dig om en psykolog säger att: Tyvärr jag kan inte hjälpa dig för jag har inte kompetens att behandla personer som är homosexuella.
Det hade aldrig blivit accepterat.

Det finns inte psykologer på habiliteringen som vill behandla mig för de är inriktade på att hjälpa folk mestadels med deras funktionsnedsättningar men det är inte min asperger som är problemet.

Solblomma skrev:

NormBrytaren skrev:Är det överhuvudtaget möjligt för en person med asperger att få hjälp med problem som inte är asperger-relaterade om denna nämner sin diagnos?

Jag var tvungen att söka upp en privat psykolog för att få den behandling jag behövde (traumaterapi). Men jag gissar att olika regioner fungerar på olika sätt, det skadar ju inte att fråga på t ex vårdcentralen.

Privata psykologer är mycket dyrare än vanliga psykologer om jag förstår saken rätt. De står ju utanför systemet. Hur mycket får du betala för varje besök?

NormBrytaren skrev:

Solblomma skrev:

NormBrytaren skrev:Är det överhuvudtaget möjligt för en person med asperger att få hjälp med problem som inte är asperger-relaterade om denna nämner sin diagnos?

Jag var tvungen att söka upp en privat psykolog för att få den behandling jag behövde (traumaterapi). Men jag gissar att olika regioner fungerar på olika sätt, det skadar ju inte att fråga på t ex vårdcentralen.

Privata psykologer är mycket dyrare än vanliga psykologer om jag förstår saken rätt. De står ju utanför systemet. Hur mycket får du betala för varje besök?

Min psykolog är ansluten till en kristen organisation där man kan ansöka om ekonomiskt stöd för att betala. Under ett år betalade de hela summan åt mig. Nu har min man börjat jobba heltid (han var sjukskriven tidigare), så nu betalar jag 400 kr för 1,5 timme.

Solblomma skrev:

NormBrytaren skrev:

Solblomma skrev:Jag var tvungen att söka upp en privat psykolog för att få den behandling jag behövde (traumaterapi). Men jag gissar att olika regioner fungerar på olika sätt, det skadar ju inte att fråga på t ex vårdcentralen.

Privata psykologer är mycket dyrare än vanliga psykologer om jag förstår saken rätt. De står ju utanför systemet. Hur mycket får du betala för varje besök?

Min psykolog är ansluten till en kristen organisation där man kan ansöka om ekonomiskt stöd för att betala. Under ett år betalade de hela summan åt mig. Nu har min man börjat jobba heltid (han var sjukskriven tidigare), så nu betalar jag 400 kr för 1,5 timme.

Annars kostar det 800 till 1500 kr per samtal vad jag har läst på internet.
Är den här psykologen specialutbildad inom asperger?

Jag tänker att om det skulle visa sig att privata psykologer hade precis samma utbildning som vanliga så skulle det kunna ringa varningsklockor.

NormBrytaren skrev:När jag läser mina egna sjornaler så står det att min mamma vill få mig diagnostiserad så att hon kan få ekonomisk ersättning för att ta hand om mig. Och trots att det står i sjornalen att båda mina föräldrar lever på socialen och att deras hem är olämpligt för barn så är det ingen som kontaktar socialen.

Har fått uppfattningen att detta är mycket vanligt i familjer med ärftliga sjukdomar. Någon i familjen har ärvt tillräckligt för att inte fungera på den ordinarie arbetsmarknaden men inte tillräckligt för sjukersättning och lösningen blir då att bli vårdare till någon i familjen som är sjukare (vem som är sjukast är svårbedömt för barn som fortfarande utvecklas).

Det gäller även fysiska sjukdomar. Känner en restaurangägare som fick sluta efter hjärtinfarkt och vårdade sonen som blivit hjärttransplanterad. Då det sjuka hjärtat orsakade ett oregelbundet blodflöde hade sonen hjärnskador. Föräldrarna är dock välfungerande. Men tror inte att det är den bästa vården att sjuka ska vårda sjuka.

Ignatius skrev:Jag har insett att kommer det ut att jag har en diagnos bland kollegor är mitt yrkesliv över och allt jag gjort ifrågasättas. Därför kan jag inte ändra i mitt arbete eller försöka hitta nya strategier.

Det är nog betydligt svårare inom humaniora där hela ens verk bygger på personligt förtroende än inom mer tekniska ämnen där man bara ser till om resultatet fungerar. Fördomarna om en patolog eller matematiker är ju dessutom att det ska vara en kuf.

Vildsvin skrev:

NormBrytaren skrev:När jag läser mina egna sjornaler så står det att min mamma vill få mig diagnostiserad så att hon kan få ekonomisk ersättning för att ta hand om mig. Och trots att det står i sjornalen att båda mina föräldrar lever på socialen och att deras hem är olämpligt för barn så är det ingen som kontaktar socialen.

Har fått uppfattningen att detta är mycket vanligt i familjer med ärftliga sjukdomar. Någon i familjen har ärvt tillräckligt för att inte fungera på den ordinarie arbetsmarknaden men inte tillräckligt för sjukersättning och lösningen blir då att bli vårdare till någon i familjen som är sjukare (vem som är sjukast är svårbedömt för barn som fortfarande utvecklas).

Det gäller även fysiska sjukdomar. Känner en restaurangägare som fick sluta efter hjärtinfarkt och vårdade sonen som blivit hjärttransplanterad. Då det sjuka hjärtat orsakade ett oregelbundet blodflöde hade sonen hjärnskador. Föräldrarna är dock välfungerande. Men tror inte att det är den bästa vården att sjuka ska vårda sjuka.

Ignatius skrev:Jag har insett att kommer det ut att jag har en diagnos bland kollegor är mitt yrkesliv över och allt jag gjort ifrågasättas. Därför kan jag inte ändra i mitt arbete eller försöka hitta nya strategier.

Det är nog betydligt svårare inom humaniora där hela ens verk bygger på personligt förtroende än inom mer tekniska ämnen där man bara ser till om resultatet fungerar. Fördomarna om en patolog eller matematiker är ju dessutom att det ska vara en kuf.

Det hemska är ju att en förälder kan skada sitt barn med flit för att tjäna pengar på det. Tex slå sitt barn i huvudet så att det blir hjärnskadat, ljuga för samhället att det skett en olycka och sedan begära pengar så att hen kan ta hand om barnet.

Jag inser att en hel del personer har blivit tvångsdiagnostiserade med aspergers syndrom och fått sina liv förstörda av den stigma diagnosen medför.

Jag är rädd för att många människor i vårt samhälle vill se personer med bokstavs-diagnoser förintade för att vi anses vara en börda för samhället.

Jag vet att jag inte är den enda som inser detta och jag tycker att människor i vår situation borde sluta upp och stå enade tillsammans för vi har i stort sätt bara varandra.

NormBrytaren skrev:När jag läser mina egna sjornaler så står det att min mamma vill få mig diagnostiserad så att hon kan få ekonomisk ersättning för att ta hand om mig.

Fram till juli i år fick jag 25% omvårdnadsbidrag för min son med diagnoserna adhd och autism nivå 2. Det innebär ca 2100 kr/månad efter skatt. Han har väldigt stort behov av stöd för att klara vardagen, så hade jag klarat av att ha ett heltidsjobb skulle jag ha behövt gå ner till halvtid för att kunna ge honom det stöd han behöver.

Jag vet ju såklart ingenting om dina föräldrars motiv, men det är nog väldigt få föräldrar som skulle försöka få sitt barn diagnostiserat för att kanske få 2100 kr i månaden. Om barnet får diagnosen Aspergers (autism nivå 1) är det inte ens säkert att FK beviljar omvårdnadsbidrag.

Från juli i år får han aktivitetsersättning, så nu får jag inget omvårdnadsbidrag längre, fast jag lägger ner lika mycket tid på att hjälpa honom fortfarande. Men jag gör det gärna, han är ju mitt barn (trots att han är 18!) och det är knappast för pengarna jag gör det.

Solblomma skrev:

NormBrytaren skrev:När jag läser mina egna sjornaler så står det att min mamma vill få mig diagnostiserad så att hon kan få ekonomisk ersättning för att ta hand om mig.

Fram till juli i år fick jag 25% omvårdnadsbidrag för min son med diagnoserna adhd och autism nivå 2. Det innebär ca 2100 kr/månad efter skatt. Han har väldigt stort behov av stöd för att klara vardagen, så hade jag klarat av att ha ett heltidsjobb skulle jag ha behövt gå ner till halvtid för att kunna ge honom det stöd han behöver.

Jag vet ju såklart ingenting om dina föräldrars motiv, men det är nog väldigt få föräldrar som skulle försöka få sitt barn diagnostiserat för att kanske få 2100 kr i månaden. Om barnet får diagnosen Aspergers (autism nivå 1) är det inte ens säkert att FK beviljar omvårdnadsbidrag.

Från juli i år får han aktivitetsersättning, så nu får jag inget omvårdnadsbidrag längre, fast jag lägger ner lika mycket tid på att hjälpa honom fortfarande. Men jag gör det gärna, han är ju mitt barn (trots att han är 18!) och det är knappast för pengarna jag gör det.

Ser att aktivitetsersättning ligger på minst 10 850 kronor före skatt i månaden.
Jag kände en kille som berättade att hans föräldrar tog av hans aktivitetsersättning.
2100 kr är ändå en slant som kan göra skillnad. Båda mina föräldrar levde på socialen när de ville diagnostisera mig.
Har han eget boende eller bor han hos dig?

Sveriges Radio beskriver mycket bra den problematik jag har:

https://sverigesradio.se/artikel/report ... e-mitt-liv

You are not opressed and the world is not out to get you! Man kan ju lätt känna att "alla hatar en och att hela världen är ute efter en", men den enkla sanningen är väl den att världen faktiskt inte ens har registrerat ens existens, vilket väl på många sätt ändå är betydligt värre?

Freddy Dreadful skrev:You are not opressed and the world is not out to get you! Man kan ju lätt känna att "alla hatar en och att hela världen är ute efter en", men den enkla sanningen är väl den att världen faktiskt inte ens har registrerat ens existens, vilket väl på många sätt ändå är betydligt värre?

Gå själv till en psykolog på 1177 och försök skaffa en tid och se om de fortfarande vill fortsätta behandlingen när det kommer fram att du är diagnostiserad.

NormBrytaren skrev:Gå själv till en psykolog på 1177 och försök skaffa en tid och se om de fortfarande vill fortsätta behandlingen när det kommer fram att du är diagnostiserad.

Jag hör vad du säger och känner med dig, men mitt problem har snarare varit det motsatta, att jag har framstått som "för högfungerande" och inte blivit tagen på allvar på grund av det. Men jag hade inte velat byta, jag blir ju hellre överskattad än underskattad, om man säger så!

NormBrytaren skrev:Ser att aktivitetsersättning ligger på minst 10 850 kronor före skatt i månaden.
Jag kände en kille som berättade att hans föräldrar tog av hans aktivitetsersättning.
2100 kr är ändå en slant som kan göra skillnad. Båda mina föräldrar levde på socialen när de ville diagnostisera mig.
Har han eget boende eller bor han hos dig?

Om föräldrarna tar hans aktivitetsersättning ska han göra en polisanmälan, det är som vilken stöld som helst.

Han bor hemma, går fortfarande på gymnasiet. Hans bror, 20 år, bor också hemma (han jobbar heltid). Båda två betalar hemma. 20-åringen betalar enligt konsumentverkets mall, men 18-åringen betalar mindre eftersom han har så låg inkomst.

https://www.konsumentverket.se/om-konsumentverket/var-verksamhet/privatekonomi/kostnadsberakningar/flytta-hemifran-eller-bo-kvar-hemma/

Solblomma skrev:

NormBrytaren skrev:Ser att aktivitetsersättning ligger på minst 10 850 kronor före skatt i månaden.
Jag kände en kille som berättade att hans föräldrar tog av hans aktivitetsersättning.
2100 kr är ändå en slant som kan göra skillnad. Båda mina föräldrar levde på socialen när de ville diagnostisera mig.
Har han eget boende eller bor han hos dig?

Om föräldrarna tar hans aktivitetsersättning ska han göra en polisanmälan, det är som vilken stöld som helst.

Han bor hemma, går fortfarande på gymnasiet. Hans bror, 20 år, bor också hemma (han jobbar heltid). Båda två betalar hemma. 20-åringen betalar enligt konsumentverkets mall, men 18-åringen betalar mindre eftersom han har så låg inkomst.

https://www.konsumentverket.se/om-konsumentverket/var-verksamhet/privatekonomi/kostnadsberakningar/flytta-hemifran-eller-bo-kvar-hemma/

Så du tjänar pengar på honom genom att han betalar för hyran hos dig. Hur mycket kostar hyran för dina söner?

NormBrytaren skrev:Så du tjänar pengar på honom genom att han betalar för hyran hos dig. Hur mycket kostar hyran för dina söner?

Självklart hjälps man åt med utgifterna när man är flera vuxna som bor tillsammans, oavsett om man är släkt eller inte. Tycker du att det är konstigt?

Om du klickar på länken i mitt förra inlägg ser du vad konsumentverket rekommenderar att vuxna barn som bor hemma ska betala. 20-åringen som jobbar heltid betalar hela den summan. 18-åringen som har aktivitetsersättning betalar mindre än rekommenderat.

Solblomma skrev:

NormBrytaren skrev:Så du tjänar pengar på honom genom att han betalar för hyran hos dig. Hur mycket kostar hyran för dina söner?

Självklart hjälps man åt med utgifterna när man är flera vuxna som bor tillsammans, oavsett om man är släkt eller inte. Tycker du att det är konstigt?

Om du klickar på länken i mitt förra inlägg ser du vad konsumentverket rekommenderar att vuxna barn som bor hemma ska betala. 20-åringen som jobbar heltid betalar hela den summan. 18-åringen som har aktivitetsersättning betalar mindre än rekommenderat.

Så 20-åringen betalar 6970kr om jag förstått saken rätt. Kunde dessvärre inte se någon info på vad din andra son betalar.
Går den 18-åriga sonen fortfarande i gymnasiet?

Solblomma skrev:

NormBrytaren skrev:Ser att aktivitetsersättning ligger på minst 10 850 kronor före skatt i månaden.
Jag kände en kille som berättade att hans föräldrar tog av hans aktivitetsersättning.
2100 kr är ändå en slant som kan göra skillnad. Båda mina föräldrar levde på socialen när de ville diagnostisera mig.
Har han eget boende eller bor han hos dig?

Om föräldrarna tar hans aktivitetsersättning ska han göra en polisanmälan, det är som vilken stöld som helst.

Han bor hemma, går fortfarande på gymnasiet. Hans bror, 20 år, bor också hemma (han jobbar heltid). Båda två betalar hemma. 20-åringen betalar enligt konsumentverkets mall, men 18-åringen betalar mindre eftersom han har så låg inkomst.

https://www.konsumentverket.se/om-konsumentverket/var-verksamhet/privatekonomi/kostnadsberakningar/flytta-hemifran-eller-bo-kvar-hemma/

En sak som ni som föräldrar bör tänka på är att vi föräldrar har försörjningsplikt för ungar upp till 21 år som studerar på gymnasienivå.