Pontus skrev:

alfapetsmamma skrev:Det kanske inte förekommit ren rasism, men det är så trist att vissa aldrig missar ett tillfälle att säga nåt i stil med "Sverige åt svenskarna" alldeles oavsett vad diskussionen handlar om. Nästan så man undrar om de svarar Sverige åt svenskarna om nån frågar vad de vill ha till middag...

Det är minst lika trist att vissa aldrig missar chansen att kalla individerna du syftar på för rasister.

Jag har inte kallat nån för rasist just här, så syftade du på mig så syftade du fel just här och nu. Inte så jätteviktigt för mig iofs. Det viktigaste är väl att hålla sig till saken Ska det skäras ner på folk med npf och på vilka grunder?

ling0n skrev:Det låter iofs ganska rätt och riktigt att man inte automatiskt ska bli sjukskriven om man har AS. Varje människa måste ju få ses som den unika individ den är och få den hjälp som just den behöver. Någon kanske bara behöver bli sjukskriven deltid, någon kanske behöver bli helt sjukskriven ett tag, några år, och sedan jobba lite igen. Någon kanske klarar jobba en dag per vecka, eller någon gång varannan vecka. Det vore ju fint om alla fick möjlighet till att jobba det som den orkar med. Man ska inte låsa sig och tänka att man minsann aldrig klarar något någonsin igen, för det vet man inte, på 100 år kan mycket hända!

Nej självklart ska man inte tvingas in i sjukskrivning "bara för att" man råkat födas med AS. Finns ju massor av människor med AS och/eller ADHD som har ett fullt fungerande arbetsliv. Det finns de som jobbar deltid och får det att funka också.

Problemet tror jag blir att man lätt tror att om en grupp människor med valfri NPF-diagnos klarar jobb hur bra som helst, så åker samtliga andra på att få höra att (t.ex) AS banne mig inte är en tillräckligt god anledning till att få sjukersättning eller ens sjukskrivas.
Det är sådant jag är lite rädd för.

När man fick ersättning utan knussel bara för att man hade en diagnos så utgick man ifrån att alla med diagnos hade samma/liknande problematik. Risken finns att det blir samma sak fast åt andra hållet.

"Många som idag har aktivitetsersättning är i behov av olika insatser för att komma ut på arbetsmarknaden, men har inte fått tillgång till sådana insatser. På den punkten har aktivitetsersättningen varit ett misslyckande. Utredningens huvudförslag är därför att Arbetsförmedlingen får ett tydligare och utökat ansvar för unga personer med funktionsnedsättning som behöver hjälp att etablera sig på arbetsmarknaden.

Ett mindre antal ungdomar har så omfattande funktionsnedsättningar att de aldrig kommer att kunna arbeta. Utredningen föreslår att en ny ersättning, sjukersättning till unga, ska införas för dessa. Den ska omfatta ungdomar som har så omfattande funktionsnedsättningar att de aldrig kommer att kunna arbeta. Utredningen bedömer att omkring hälften av dem som idag har aktivitetsersättning kommer att ha rätt till den nya ersättningen." http://www.regeringen.se/sb/d/11201/a/116751

Jag delar Aspkvinnas tolkning. Som jag ser det så handlar det om att aktivitetsersättningen inte fungerat så som den var tänkt. Den har mer varit ett permanentiserande bidrag än en temporär försörjning medan jobb/studier styrs upp. Att människor som egentligen kan arbeta ska gå hemma och bara vänta på nästa bidrag år ur och år in tror jag ingen mår bra av. Varken individ eller samhälle.

"Det innebär att tillstånd som exempelvis Aspergers
syndrom, hyperaktivitetsstörningar, inlärningssvårigheter, depres-
sioner, ångesttillstånd, fobier och liknande inte i sig kommer att ge
rätt till SU. Skälet härtill är enligt utredningens mening att många
av dessa tillstånd inte påverkar arbetsförmågan i sådan utsträckning
att de bör ge rätt till försörjning från sjukförsäkringen i tidig ålder.
Istället är det ett arbetsmarknadspolitiskt stöd som måste till. "
Givetvis finns det ju inget i detta som säger att den som blivit utsliten/sjuk av arbetslivet sa förvägras ersättning. Fast detta tycks ändra fokus till att normalvarianten för oss aspies ska vara arbete, något som vi på forumet ju ofta faktiskt framhåller. I synnerhet i de diskussioner där vi vänder oss emot "tanternas" behandling och handikappifiering av oss som grupp. Jag tror mao att detta kan bli något som är positivt för oss. Något som kan innebära att vi får komma till vår rätt istället för att bli sedda som oförmögna att reda oss själva. Dvs. vi kan få visa att vi är en grupp som i samhället står för innovationer, forskning och diverse framsteg. Det refereras ju inte allt för sällan Einstein och Newton i aspergersammanhang. Nu vet jag att jag låter lite väl euforisk. Vad jag vill visa är att detta förslag inte alls behöver betyda något negativt för oss utan tvärtom kan vara något som bidrar till att vi (som grupp) i större utsträckning blir delaktiga i våran egen försörjning och därmed får mer makt över våra egna liv.



----------------
Listening to: Elegant Machinery - Is This the Way
via FoxyTunes

Men en intressant fråga är ju trots allt vad som skall hända med de stackare som kanske förvisso är arbetsföra, men som p.g.a. sitt funktionshinder, är väldigt svåra att få ut på arbetsmarknaden.

-Skall de hänvisas till soc p.g.a. faktorer som de inte kan rå över?

Själva tanken att mer skall göras för att försöka fixa jobb åt dom har jag ingenting alls emot, men jag tycker inte att den som kanske redan har haft en jättetuff uppväxt även skall straffas i vuxen ålder, genom att i värsta fall aldrig kunna försörja sig, i bästa fall tvingas leva på soc. i flera års tid.

Jag har ju inte aktivitetsersättning (är för gammal för det), men det kan kommer fram till här kanske påverkar sjukersättningen också.

Och om det blir som du spår Kristofer, så är det bara positivt. Om det däremot leder till att jag anses fullt kapabel att arbeta och blir utan både ersättning och socialbidrag så är det dock mindre positivt, och jag är (i sann hypernegativ anda) rädd för att det är åt det hållet det leder, både för mig och alla andra som inte klarar av ett "normalt" arbete.

tahlia skrev:Jag har ju inte aktivitetsersättning (är för gammal för det), men det kan kommer fram till här kanske påverkar sjukersättningen också.

Och om det blir som du spår Kristofer, så är det bara positivt. Om det däremot leder till att jag anses fullt kapabel att arbeta och blir utan både ersättning och socialbidrag så är det dock mindre positivt, och jag är (i sann hypernegativ anda) rädd för att det är åt det hållet det leder, både för mig och alla andra som inte klarar av ett "normalt" arbete.

Socialbidrag blir du inte utan, för det är till för folk som saknar egen försörjning, under förutsättning att de aktivt försöker fixa jobb, som anses vara lämpliga för just denne individ.
Du kan alltså aldrig förlora ditt socialbidrag, därför att du inte tar jobb som du, pg.a. ditt funktionshinder inte klarar av att utföra, eller om du vägrar att flytta till jobb, ifall det står klarlagt att du skulle vara starkt beorende av tryggheten i din närmiljö, för att ta ex.

ford skrev:Socialbidrag blir du inte utan, för det är till för folk som saknar egen försörjning, under förutsättning att de aktivt försöker fixa jobb, som anses vara lämpliga för just denne individ.
Du kan alltså aldrig förlora ditt socialbidrag, därför att du inte tar jobb som du, pg.a. ditt funktionshinder inte klarar av att utföra, eller om du vägrar att flytta till jobb, ifall det står klarlagt att du skulle vara starkt beorende av tryggheten i din närmiljö, för att ta ex.

Inte helt. Men de kan neka dig alla delar av socialbidraget utom den som är till maten om du inte följer den plan som de påstår att du klarar av. Min bror åkte på det när FK fick för sig att han inte alls mådde dåligt och skulle skicka honom på praktik överallt.
När han inte klarade av att gå, nekade soc honom ersättning till allt utom mat.

Äta är väl bra, men var ska man bo?

Jag trodde själv att vårt trygghetssystem var rätt pålitligt och att man inte hade rätt att neka människor socialbidrag, men det får man faktiskt göra nu.

tahlia skrev:Problemet tror jag blir att man lätt tror att om en grupp människor med valfri NPF-diagnos klarar jobb hur bra som helst, så åker samtliga andra på att få höra att (t.ex) AS banne mig inte är en tillräckligt god anledning till att få sjukersättning eller ens sjukskrivas.
Det är sådant jag är lite rädd för.

Givetvis. Man kan väl tänka att de som har en diagnos ska få lite lättare att sjukskrivas iaf. Om det nu är något inom diagnosen som gör att man har extra problem. Det är en svår avvägning hela grejen.

Men överlag tycker jag väl att den som verkligen känner behov av sjukskrivning helt enkelt ska sjukskrivas oavsett diagnos eller ej, och sedan långsamt få komma tillbaka om den klarar det. Man fastnar lätt i tänk om att man inte klarar något när man varit arbetslös länge också, vilket ju kan vara lite farligt då. Men att få försöka lite i taget på rätt plats kan nog vara bra. Rätt ställe kan ju ge energi, medan fel ställe bara tar och tar, och gör en slutkörd. Så det är viktigt att få testa olika saker. Och inte ge upp, tror jag.

Men att arbetsförmedlingen ska lösa dessa problem över huvud taget litar jag inte ett dugg på. De har ingen hjälp att erbjuda tyvärr. De behöver förbättras extremt mycket.

Vad jag finner positivt med förslaget är att det kan generera större möjligheter för egen försörjning för många grupper. Som det är idag så är det många som enbart erbjuds ett liv där man går hemma och väntar på nästa bidrag. Förödande...



----------------
Listening to: Ace Ventura - Serenity Now
via FoxyTunes

Frågan är hur "i sig" ska tolkas: "Det innebär att tillstånd som exempelvis Aspergers syndrom, hyperaktivitetsstörningar, inlärningssvårigheter, depressioner, ångesttillstånd, fobier och liknande inte i sig kommer att ge rätt till SU."

Om man pga sin AS inte får/inte klarar av ett jobb, får man SU då el ska man fortsätta "stå till arbetsmarknadens förfogande" och gå till socialtjänsten för försörjning?

Alltså hur får man arbetsgivarna att anställa dem med AS, hyperaktivitetsstillstånd (menar de ADHD?) etc? Eller att inrätta anpassade jobb (fler lönebidragstjänster)?

Det känns som att de borde fokusera mer på HUR man ska få in personer med diagnoser i arbete först, än att tänka på ersättningarna hit och dit. Men något säger mig att de bara försöker dra ner på kostnaderna och inget annat. Hjälpen uteblir troligtvis.

Jag tolkar "inte i sig" som att det inte per automatik berättigar utan att det får avgöras beroende på pålagringar, andra funktionshinder etc.

Min huvudmening är att detta faktiskt inte alls behöver vara något negativt, utan tvärtom kanske något positivt för oss som grupp. Vi ska nog inte lägga för stor vikt vid att själva begreppet aktivitetsersättning försvinner. Det är inte samma sak som att bidrag aldrig kommer finnas för någon.

Varför skulle något positivt hända för redan utsatta människor när en borglig regering ändrar saker och ting som har med pengar att göra? Jag har själv jobb men blir ändå orolig för andras skull kan jag säga. Men jag hoppas verkligen verkligen verkligen att jag har fel i detta fall, och att det blir något positivt.

Oavsett vilket så lär inte den nuvarande regeringen överleva valet 2010. Får bara hoppas att Mona har mer kompetenta medarbetare än sig själv, när det beger sig.
Ingen garanti för att saker och ting skall bli bättre, men förhoppningsvis för att det skall bli slut på försämringarna åtminstone.

Kristofer skrev:Vad jag finner positivt med förslaget är att det kan generera större möjligheter för egen försörjning för många grupper. Som det är idag så är det många som enbart erbjuds ett liv där man går hemma och väntar på nästa bidrag. Förödande...

Dock befarar jag att det ökade stödet från arbetsförmedlingen mest kommer att bli en skrivbordsprodukt, man kan liksom inte trolla fram jobb, om de inte finns.

Snarare är den slopade aktivitetsersättningen ännu ett sätt för regeringen att finansiera sina förbannade skattesänkningar på.

ling0n skrev:Varför skulle något positivt hända för redan utsatta människor när en borglig regering ändrar saker och ting som har med pengar att göra? Jag har själv jobb men blir ändå orolig för andras skull kan jag säga. Men jag hoppas verkligen verkligen verkligen att jag har fel i detta fall, och att det blir något positivt.

Varför ska massa människor bara gå hemma med bidrag? Hur kommer det sig att så många unga vuxna, dvs. ur min egen generation, har olika bidrag istället för riktiga jobb. den situationen oroar mig...

Tar bort mina småsura inlägg som jag inte menar helt allvar med...

Nog dags för en kopp kaffe och en promenad. Jag blir så besk när jag inte får träna.

Kristofer skrev:Varför ska massa människor bara gå hemma med bidrag? Hur kommer det sig att så många unga vuxna, dvs. ur min egen generation, har olika bidrag istället för riktiga jobb. den situationen oroar mig...

Det är inte det jag menar. Jag är bara rädd att regeringen rycker undan pengarna, men ändå inte sätter in någon hjälp, utan bara har någon slags ursäkt till att ta ifrån folk deras pengar.

yyy

Kristofer skrev:

ling0n skrev:Varför skulle något positivt hända för redan utsatta människor när en borglig regering ändrar saker och ting som har med pengar att göra? Jag har själv jobb men blir ändå orolig för andras skull kan jag säga. Men jag hoppas verkligen verkligen verkligen att jag har fel i detta fall, och att det blir något positivt.

Varför ska massa människor bara gå hemma med bidrag? Hur kommer det sig att så många unga vuxna, dvs. ur min egen generation, har olika bidrag istället för riktiga jobb. den situationen oroar mig...

Jag håller med, det oroar mig också. Dock är jag av åsikten att regeringen bör börja i rätt ände med att skapa jobb och en hälsosam arbetsmarknad innan de avvecklar skyddsnäten.

Hur skapar man jobb? Vem skapar jobb?

Tror personligen att det är viktigt att vara i den sakliga debatten och se vad som händer.

Sen om man har sina politiska åsikter hit eller dit, ångest för man har ett katastoftänk för många av oss har svåra upplevelser och vill gärna skena iväg i att det blir nog dåligt i alla fall så är det en personlig känslofråga, inte helt lätt dock att hantera fast det har ju inte hänt ännu.

Jag förundras över att det inte finns mer argumentation om vilka fysiska, psykiska och mentala insatser vi skulle alla behöva för ATT kunna arbeta igen. En kravlista för var och en av oss för att komma vidare i vår vardagliga tillvaro. Inte vara rädda om det lilla vi har utan se våra problem precis som när man kommer in med brutet ben, jag förväntar mig att dom lägger det rätt och gipsar.

Visst det kanske inte finns idag men om vi är 100 stycken som helt plötsligt lämnar in en kravlista på habilitering och rehabiliteringsåtgärder medecinskt och praktiskt i en gemensam aktion så skulle det märkas. Att våga drömma iväg om vad skulle jag vilja prova för att se om det hjälper mig för jag har hört att andra mår bättre av det osv.

Att vi kan ge varandra tips om vad som i det lilla eller stora kan göras för var och en av oss för att komma vidare. För om ingen hör vad VI tycker utan bara agerar på efter vad dom TROR att vi behöver så blir det ju galet.

Ja det vore intressant att se en tråd där alla som ändå skulle vilja jobba på något sätt har för önskningar eller kanske krav som måste uppfyllas för att de ska orka arbeta. Tänker att det många gånger kan vara omständigheter KRING själva arbetet som blir problemet. T.ex. hur, när man åker dit och hem, vilka tider arbetet är på, vilka dagar, hur man gör på raster, var man befinner sig. och hur det är på just den platsen när man tänker på ljus, drag, ljud osv. Finns så mycket som kan påverka förutom själva arbetsuppgifterna i sig.

Kristofer skrev:Hur skapar man jobb? Vem skapar jobb?

Exakt vilka politiska åtgärder som ska tas är inget som vi vanliga medborgare ska tänka ut. Det finns en anledning till att vi har en regering och en riksdag, det är deras jobb (mycket välbetalt sådant) att göra sitt bästa för att vi ska ha en hälsosam arbetsmarknad.