Det verkar som folk antingen instinktivt vet vad de ger för intryck, eller de struntar i vilket. Hur tror ni folk vet? Är AS och NT olika i detta?

Jag är inte jättebekymrad vad jag gör för intryck för de som jag helst har som vänner hoppas jag kan säga om jag gör något de irriterar sig på. Och de gör det också, och det är de vännerna som också vågar säga vad man gör för intryck på andra. Så med goda vänner anpassar man sig ju en del, samtidigt som man också får vara sig själv.

De som maskerar måste ju veta hur de ska vara istället för aspig.

Men hur vet man egentligen vilket intryck man gör? Frågan fastnade i min hjärna och kan inte släppa det. Folk reagerar ju, så kan man läsa av dem så kanske visst att man fattar vissa saker. Men många är ju väldigt artiga och säger inget och reagerar inte starkt heller.

Jag har ofta blivit väldigt förvånad när det kommit fram vilket intryck jag gett. Eftersom det ibland inte alls stämmer överens med vad jag själv upplever.

Särskilt saker som är åt det positiva hållet fattar jag inte och ofta känner jag inte igen mig. Som att jag skulle vara enkel att prata med. Det är ju för att de är enkla att prata med. Eller att jag skulle vara välkomnande och inkluderande. WTF?

Det är lättare med det negativa för vare sig de tolkar en rätt eller fel så blir jag direkt inte förvånad. Då känner jag att de har tolkningsföreträde.

Skulle ni kunna beskriva er själva hur ni är i andras ögon?

Kollade lite på Love on the spectrum och undrar lite hur mycket jag påminner om dem vad gäller kroppsspråk och röst. De flesta i serien är väldigt tydligt autistiska. Har inget mot det. Men svårt att veta hur lik eller olik man är dem.

Någon annan som kollat?

Jag får nog bli lite filosofisk här och undra om vi någonsin vet hur vi är i andras ögon.

Kidzi skrev:Skulle ni kunna beskriva er själva hur ni är i andras ögon?

Nej, det är svårt. Jag vet inte. Men man hoppas ju att folk inte tycker att man är hemsk. Jag vet inte hur folk ser på mig. Det är väldigt svårt att veta. Jag brukar anta att det är något negativt. Då blir man ju inte besviken.

Men jag kan ha blivit lite präglad, jag tillbringade för mycket tid med människor som helt enkelt behandlade mig illa. Jag var snäll och lättlurad och de utnyttjade det. Och när du har levt så ett tag börjar du tvivla på allt och du vet inte riktigt var du står eller vad folk egentligen tycker om dig. Man tappar bort sig själv lite tror jag.

jag tror att det där är ganska vanligt att man tänker så. Jag själv kan få höra att jag har gammeldags tänk eller kloka beslut eller sunt förnuft eller liknande. Tex att jag tycker att man ska ha det stabilt innan man skaffar barn då det är dyrt, barn kostar och alla kanske inte har råd att köpa bostad, inte jobbar eller har ekonomin. Samtidigt har jag fått höra pga detta tänk att man inte ska skaffa barn osv. För då blir dessa personer som är gravida eller har barn lite triggade av det, för man kanske råkade komma åt en öm punkt. Eller ja trampade någon på tårna.

NT säger ju ofta uppmanade var bara dig själv, men det var någon som sa, tror det var här förresten, men då skulle dom ju tycka att jag är skvatt galen.

Ingen är ju egentligen normal, alla är ju konstiga på något sätt. Oavsett om man har diagnos eller inte. För jag vet NT som är rätt konstiga och skulle kunna ha diagnoser men de har väl inte gjort utredning för det, men man kan misstänka någon form av diagnos då de har typiska diagnos drag. En har adhd men blev klassad som NT förmodligen för personen lättare kunde passa in då adhd personer inte har sociala svårigheter.

Men enligt mig var det tydligt att personen hade adhd , för man kunde märka adhd egenskaperna ytligt plus att personen ständigt pratade om sin diagnos. Tex när jag gick på en asperger skola så var det också väldigt tydligt där vilka som hade asperger medan andra var mer NT i utseendet/beteendet/stilen och man skulle inte förstå att de hade diagnoser om man träffade dem i andra miljöer. Nu var det ju uppenbart att de hade diagnoser eftersom de gick i asperger skolan.

En annan person hade en diagnos som yngre men hade växt ifrån den /tror personen menade att man lättare kunde hantera sin diagnos, för försvinner gör den ju inte, den kommer alltid finnas kvar. jag menar i wish att man kunde vakna upp nästa dag och bara nu är diagnosen borta! Om det vore så enkelt...

Det som stör mig mest egentligen med min diagnos är ju att många inte har en förståelse kring ämnet, för de kan bara "Men du, det är bara göra si eller så" eller "de är bara söka ett jobb" dvs rätt självklara saker för man r ju inte 3 år...Man är ju vuxen och borde veta hur man beter sig såvida man inte har en väldigt grav diagnos, då förstår man ju om personen inte kan bete sig eller hur man ska säga.

Intressant frågeställning. Hur vet man vad man gör för intryck?
Kanske t ex genom att analysera andra människors bemötande?
Fråga sin omgivning, "Varför tror du jag gör si eller så i den eller den situationen"?, "Varför prioriterar jag som jag gör?", "Varför tror du inte jag deltar i x?". Man kan kolla med dom om dom förstått ens e v strategier, varför man behöver göra som man gör..

När råden, bemötande, behandlingar man får inte passar kan man ju börja fundera över hur andra e v missuppfattat en. När man rentav mår sämre av anda människors "hjälp", närvaro..

Vore bra om alla som mötte mig hade med sig att "Det är inte som du tror". Det är en bra utgångspunkt.
Människor generellt drar alldeles för snabba slutsatser om mig och mina val och beteenden, sätt att göra saker på. De bestämmer sig ofta snabbt om vad som är problemet och hur jag bör bemötas/behandlas -utan att undersöka saker närmre tillsammans med mig. De gissar ofta och tror på sin sanning alldeles för snabbt/i för hög utsträckning.

Är man "underlig" i NT:s ögon så är det nog for life, det går åt för mycket energi att försöka likna en helylle villa, volvo, vove svenne. Det bästa är nog att försöka utifrån sina egna möjligheter, och försöka undvika de värsta av sina tillkortakommanden, annars kommer man nog bli helt galen tillslut. Låter väl som en klyscha men är nog sant.

Alla som har AS liknande egenskaper känner nog igen sig i andra som är inom spektrat och är såklart inte så konstigt. Gör kanske alla varelser, hade en hund som var glad åt alla hundar, men råkade han se en av samma ras som han vart han helt galen. Finns kanske latenta saker kan dyka upp, när man ser någon som gör eller säger ngt, som man kunde gjort likadant själv. Men samtidigt kan det göra en nedstämd och betänksam när man ser unga människor som håller på och gör samma fel som man själv gjorde, och man kan inte ge en hint om att undvika fallgropen hen är på våg ner i.

Hörde Carl Bildt på radion idag, och har länge misstänkt, men nu är jag säker, han är AS, jävligt hörfungerande men ändå, utmärkt arrogant politiker som blivit lite av en karikatyr på sig själv, håller inte med honom i allt politiskt, men en utmärkt analytiker, en AS som hittat rätt.

Hur hittar man någon som kan spegla en rätt?
Vilka ska man lita på?

Personligen har jag tyckt det varit skönt att vara med äldre autister, 60+, med egen självinsikt. Då har jag kunnat slappna av. Min upplevelse har varit att en del av dom
kunnat tänka flera steg längre kring sånt jag och andra något yngre autister medvetet el omedvetet visat upp/kommunicerat presterat, uttalat. De har inte sett mig som någon med lättare autism bara för att jag kunnat prestera genom vissa punktinsatser. Det är genom dessa jag lurat NT många ggr och de fått felaktiga förväntningar, upplevelser av mig vem jag är och hur jag fungerar i övrigt.

Detta handlar ju lite om det jag har pratat om, att man kan ha olika upplevelser av samma situation. Jag själv tänker inte så mycket på sådant när jag umgås med folk, utan det kommer efteråt, att jag borde ha gjort si eller ha sagt så. Man är ju oftast efterklok heter det. Jag fokuserar mer på att umgås med folk än att analysera ordagrant om dessa intryck osv såvida det inte är väldigt tydligt. Tex om man märker att en person medvetet ignorerar en eller något liknande. Dessutom kan jag inte läsa av alla dessa signaler heller, jag har inte tid att sitta och analysera så djupgående, då kan jag lika gärna gå en kurs om sådant här.

När jag flydde hemifrån som 17 åring, så lovade jag mig själv att vara ensam, så ingen mer skulle få skada mig. Jag levde sen så i 20 år. Första seriösa relationen jag hade var första gången jag hade en 'spegel' för han anmärkte på mig för allt som han kunde störa sig på. Jag satt t.ex. och tittade ut genom ett fönster när han pratade med mig. Först när han påpekade det, så insåg jag hur det kunde uppfattas av honom. För mig var det ett sätt att lättare fokusera på det han sa, än om jag hade tittat på honom när han pratade. Jag lärde mig så mycket om mig själv, och andra. En riktig crash course!

Så tack vare relationer med andra så har jag lärt mig mer om mig själv. (De där 20 åren gjorde jag inget annat än jobbade, all min vakna tid, för det var det som fungerade i mitt liv. Mitt halmstrå).

Det gäller att umgås med folk som tycker om att påpeka saker, eller som är väldigt tydliga i sin feedback, på ett eller annat sätt. Jag tror att om man sitter i sin ensamhet och kontemplerar så kan tro och verklighet skilja sig kraftig åt. Så introspektion före, tror jag inte mycket på, men gärna reflektion under och efter kontakt med andra. Och en vilja att lära sig. Är man en självgod typ, eller har en personlighetsstörning, så finns inte mycket att ändra på ;D

Man är ju den man är även utan andras synpunkter eller bemötanden, min poäng är bara att om man vill veta mer om sig själv så är social kontakt med andra en väg till det. Varje ny människa man lär känna eller får nånslags kontakt med, så lär man sig nånting nytt, och inte bara om sig själv. Och man fortsätter att lära sig när personen slutar vara ny

Att du skrivs här på forumet och undrar saker, det lär du dig mer om dig själv med. Eller hur?

Jag lyssnade på en dokumentär om läkaren på Astrid Lindgrens sjukhus som var anklagad för barnamord. Jag fick för mig att jag talade som hon och blev rätt illamående. Hon lät hemsk, som en ond människa.