Ett tag funderade jag på att DO-anmäla region Halland eftersom jag har nekats vård pga min autismdiagnos. Men orkar inte ta tag i det tyvärr. Annars hade det kanske, på väldigt lång sikt, kunnat hjälpa andra som råkat ut för liknande behandling.

NormBrytaren skrev:Jag har funderat på att göra en dokumentär om mitt liv som handlar om hur jag och andra blir diskriminerade pågrund av diagnosen.
Tex funderar jag på att filma samtalen jag har med psykologer där de nekar mig vård pågrund av min diagnos och min familj när de särbehandlar mig pågrund av diagnosen.

Jag ringde polisen en gång och frågade under vilka förutsättningar det är lagligt att filma folk men fick inget tydligt svar.
Det lär ju vara möjligt dock eftersom tex "kalla fakta" har gjort det tidigare.

Det är väl generellt lagligt att filma offentligt men inom vårdlokaler brukar filmförbud gälla och sen kommer de nog inte ställa upp på ett samtal om du har en kamera framme, däremot kan du låta mobilen ligga framme och spela in samtalet med ljud.

Dalaberger skrev:

NormBrytaren skrev:Jag har funderat på att göra en dokumentär om mitt liv som handlar om hur jag och andra blir diskriminerade pågrund av diagnosen.
Tex funderar jag på att filma samtalen jag har med psykologer där de nekar mig vård pågrund av min diagnos och min familj när de särbehandlar mig pågrund av diagnosen.

Jag ringde polisen en gång och frågade under vilka förutsättningar det är lagligt att filma folk men fick inget tydligt svar.
Det lär ju vara möjligt dock eftersom tex "kalla fakta" har gjort det tidigare.

Det är väl generellt lagligt att filma offentligt men inom vårdlokaler brukar filmförbud gälla och sen kommer de nog inte ställa upp på ett samtal om du har en kamera framme, däremot kan du låta mobilen ligga framme och spela in samtalet med ljud.

Vad jag kan komma på som är olagligt om man filmar är att lägga ut det på socialmedier om du inte får den andres tillstånd att lägga upp det.

Det är däremot lagligt att spela in ljud om man själv är en del av samtalet.

Bild är mer komplicerat då det kräver tillstånd eller speciella förutsättningar typ att du filmar där du har tillstånd och den andra parten är medveten om det(skyltat). jag vill minnas att de bara hade ljud på senare tid med blur för ansikten och så fast att de filmade utomhus hos personen.
(tv4/strix skiter ibland i det då de har ekonomi till att betala om de gör fel och det hamna i rätten ”går det så går det.”)

Det heter intellektuell funktionsnedsättning och Aspergerdiagnosen är på väg att försvinna.

Jag tycker att du ska börja med att gå med i någon av de grupper som redan finns exempelvis Autism Sverige eller Organiserade Aspergare. Det finns mycket du kan hjälpa till med där exempelvis hålla föredrag.

Hur går det till rent konkret när man blir diskriminerad?

I de flesta situationer vet väl folk inte ens om vilka diagnoser man har? Och i de få fall de gör det (typ inom vården?!) måste det vara svårt att bevisa att det faktiskt är diskriminering och inte bara en förnuftig bedömning?

En orättvis eller felaktig behandling är inte automatiskt diskriminering i lagens mening.

RapeRegs skrev:Hur går det till rent konkret när man blir diskriminerad?

I de flesta situationer vet väl folk inte ens om vilka diagnoser man har? Och i de få fall de gör det (typ inom vården?!) måste det vara svårt att bevisa att det faktiskt är diskriminering och inte bara en förnuftig bedömning?

Min kontaktperson i öppenpsykiatrin har sagt saker som att jag inte kan få kbt (för depression) eftersom jag har autism. Kbt bygger på att man förändrar sitt sätt att tänka och agera, och personer med autism kan inte förändras. Hon har också sagt att det inte finns någonstans där jag kan få rehabaktivitet eftersom jag har autism och därför inte klarar av den sortens miljö. (Fast nu går jag där ändå, kommunens arbetskonsulent fixade det åt mig. Det går hur bra som helst!)

Det här är tydliga exempel på diskriminering. Kontaktpersonen bestämde utan grund att jag pga min funktionsnedsättning inte klarar av vissa saker som jag faktiskt klarar av, och på grund av hennes fördomar nekas jag vård.

Tyvärr skulle ord stå mot ord om jag anmälde henne, och vem skulle tro mer på ett psykfall än på vårdpersonalen?

Solblomma skrev:Min kontaktperson i öppenpsykiatrin har sagt saker som att jag inte kan få kbt (för depression) eftersom jag har autism. Kbt bygger på att man förändrar sitt sätt att tänka och agera, och personer med autism kan inte förändras.

Fast det är ju sant att man med Aspergers inte kan avvänja sig från olycka/depression/obehag. Läser man på om Aspergers så står det att man ofta bemöter situationer på samma vis varje gång (med oro och skräck) även om man har gjort det 1000-tals gånger innan för så är vår hjärna uppbyggd.

Det går inte att vänja sig och känna sig trygg i grunden, oron är alltid där inbunden i hur vi fungerar, så jag tycker inte det låter fel alls. Man går fortfarande och grubblar på saker som sårar årtionden efter det hänt som det vore bara någon månad sedan.

Men man kan ju också testa kbt på sig själv om man fått ett trauma eller ptsd, försiktigt närma sig det som oroar, blir det för mycket får man dämpa ångesten med något och glömma bort det ett tag och distrahera sig och försöka igen någon annan gång, ibland har jag återvänt till ett sånt minne när jag redan mår dåligt för då kan man ta allt det tyngande på en och samma gång och sen försöka vara så glad som möjligt istället när de glada tillfällena kommer istället, det tar lång tid, men tillslut efter flera år är man någorlunda okej efter det inträffade.

Men det måste bearbetas en lång tid och ibland mår man förskräckligt och går för långt in i det och då måste man vända bort ett tag, backa från det inträffade, och försöka igen någon annan dag att resonera kring det. Lång tid och att resonera med sig själv kring det inträffade ur olika vinklar kan man ju göra utan hjälp, det är värst i början och kanske 1-2 år efteråt. Men tillslut måste man acceptera eller distrahera sig eller gå vidare på något sätt annars fungerar man ju inte, då kommer ens liv slösas bort i mörka tankar bara och det får man aldrig tillbaka sen. Du blir en fånge till dina dåliga minnen.

Riksamiralen skrev:Fast det är ju sant att man med Aspergers inte kan avvänja sig från olycka/depression/obehag.

Jag kontaktade en privat psykolog eftersom jag är envisare än de flesta och vägrar ge upp. Efter bara några månader hade jag inte längre självmordstankar, och hade fått verktyg som hjälpte mig att hantera ångesttopparna.
Men det behövdes en psykolog som förstod sig på en autistisk hjärna. Hon hjälpte mig till större framsteg på bara några månader, än vad regionens "vård" gjorde på fem år.

Solblomma skrev:Tyvärr skulle ord stå mot ord om jag anmälde henne, och vem skulle tro mer på ett psykfall än på vårdpersonalen?

Börja med att begära ut eventuella samtalsanteckningar, journalanteckningar och annat material från och runt era möten och se om det finns något du kan använda där.

RapeRegs skrev:

Solblomma skrev:Tyvärr skulle ord stå mot ord om jag anmälde henne, och vem skulle tro mer på ett psykfall än på vårdpersonalen?

Börja med att begära ut eventuella samtalsanteckningar, journalanteckningar och annat material från och runt era möten och se om det finns något du kan använda där.

Jag har pratat med patientnämnden, fick hjälp att skriva ihop ett klagomål till öppenpsykiatrin. De svarade undvikande på ett av tre klagomål, så han som hjälpte mig skickade ett nytt klagomål. Det svarade de på, men bara med undanflykter och lögner. Sen gav jag upp.

Jag har läst i min journal, kontaktpersonen har knappt skrivit något alls. Tyvärr känner jag att jag inte orkar ta tag i det, trots att jag tror att det skulle kunna hjälpa många. Jag har pratat med, och hört om, flera personer med autism/asperger som har blivit väldigt dåligt behandlade på samma mottagning., så jag är inte ensam. Men alla är ju där för att de mår dåligt, så ingen orkar kämpa för att få rätt.

Solblomma skrev:Jag kontaktade en privat psykolog eftersom jag är envisare än de flesta och vägrar ge upp. Efter bara några månader hade jag inte längre självmordstankar, och hade fått verktyg som hjälpte mig att hantera ångesttopparna.
Men det behövdes en psykolog som förstod sig på en autistisk hjärna. Hon hjälpte mig till större framsteg på bara några månader, än vad regionens "vård" gjorde på fem år.

Bara du mår bra så är ju det bra, trevligt att höra att det löste sig.

Det är hemskt när man känner att man lika gärna kan ta livet av sig.
För mig lyckades jag på något vis ensam att bygga upp livet igen, det är tufft men man överlever, man måste hitta mening i även de små sakerna och lycka för de små stunderna, så börjar man på vägen till återhämtning efter en krasch.

Solblomma skrev:

RapeRegs skrev:Hur går det till rent konkret när man blir diskriminerad?

I de flesta situationer vet väl folk inte ens om vilka diagnoser man har? Och i de få fall de gör det (typ inom vården?!) måste det vara svårt att bevisa att det faktiskt är diskriminering och inte bara en förnuftig bedömning?

Min kontaktperson i öppenpsykiatrin har sagt saker som att jag inte kan få kbt (för depression) eftersom jag har autism. Kbt bygger på att man förändrar sitt sätt att tänka och agera, och personer med autism kan inte förändras. Hon har också sagt att det inte finns någonstans där jag kan få rehabaktivitet eftersom jag har autism och därför inte klarar av den sortens miljö. (Fast nu går jag där ändå, kommunens arbetskonsulent fixade det åt mig. Det går hur bra som helst!)

Det här är tydliga exempel på diskriminering. Kontaktpersonen bestämde utan grund att jag pga min funktionsnedsättning inte klarar av vissa saker som jag faktiskt klarar av, och på grund av hennes fördomar nekas jag vård.

Tyvärr skulle ord stå mot ord om jag anmälde henne, och vem skulle tro mer på ett psykfall än på vårdpersonalen?

I mitt fall så ville jag ha stöd av psykolog för att jag har dödsångest efter att ha överlevt en hjärntumör. Men när jag kontaktar psykologer så säger alla att de inte vill hjälpa mig pågrund av att jag har asperger.
Jag kan inte ge en full bild av problemen jag har utan att nämna min diagnos eftersom den har lett till konsekvenser i mitt liv.
Om tex psykologen frågar varför jag inte har kontakt med min familj så kan jag inte svara på den frågan. För om jag svarar att jag lämnade dem pågrund av att de diagnostiserade mig utan att jag ens visste om det så vet jag att psykologen kommer att avbryta behandlingen och vägra att hjälpa mig med dödsångest och hur man överlever en familj som bedrar en.

Det är så hemskt att jag knappt kan fatta att jag fortfarande är vid liv.

I alla fall är jag inte ensam om mina upplevelser för då vet jag att jag inte är paranoid.

En annan sak som är jobbig är att det blir svårt att socialisera sig med andra som har asperger mm. Jag tror dessvärre inte att alla med aspergers eller liknande förstår att de blir särbehandlade av samhället.
Att det inte alltid är deras eget fel till varför de inte lyckas få jobb, tid hos psykolog, mm.

NormBrytaren skrev:Jag tror dessvärre inte att alla med aspergers eller liknande förstår att de blir särbehandlade av samhället.
Att det inte alltid är deras eget fel till varför de inte lyckas få jobb, tid hos psykolog, mm.

Det är därför jag försöker undvika att nämna något om det. Om jag pratar om det kan folk tro att jag kräver eller behöver specialbehandling. Och man behandlas annorlunda. Bättre om de bara tror att jag är lite konstig.

Solblomma skrev:Ett tag funderade jag på att DO-anmäla region Halland eftersom jag har nekats vård pga min autismdiagnos. Men orkar inte ta tag i det tyvärr. Annars hade det kanske, på väldigt lång sikt, kunnat hjälpa andra som råkat ut för liknande behandling.

Det är tråkigt att du nekats vård som du velat ha. Men jag har läst att vi med diagnoser inte har så mycket nytta av terapi då mycket verkar ligga i vår personlighet, typ en personlighetsstörning. Många verkar förstå att diagnosen påverkar ens liv negativt men kan inte förstå/accepterar inte att ens egna beteende har med negativa utfall att göra.

Skogkatt skrev:

NormBrytaren skrev:Jag tror dessvärre inte att alla med aspergers eller liknande förstår att de blir särbehandlade av samhället.
Att det inte alltid är deras eget fel till varför de inte lyckas få jobb, tid hos psykolog, mm.

Det är därför jag försöker undvika att nämna något om det. Om jag pratar om det kan folk tro att jag kräver eller behöver specialbehandling. Och man behandlas annorlunda. Bättre om de bara tror att jag är lite konstig.

I mitt fall så har jag många gånger inte kunnat dölja att jag är diagnostiserad med asperger. Tex blev jag satt på en skola, mot min vilja, för elever med asperger. På skolan trodde lärare att jag fuskade på proven pågrund av att någon med min diagnos inte kunde prestera så bra. Hon satte sig bredvid mig vid nästa prov och iaktog mig hela tiden. En annan elev blev underkänd på proven för han hade svarat fel på nästan hälften av allt på första halvan av provet och då trodde läraren att han hade fuskat för ingen lär sig allt man behöver veta på bara första hälften av provet.

Sedan när jag gick ut gymnasiet och skulle söka jobb så ville arbetsförmedlingen att jag skulle skriva ner vilken gymnasieskola jag gått i. Jag försökte då att dölja det men det gick inte och sedan blev jag särbehandlad av arbetsförmedlingen. De sa att människor som mig måste man skicka till ett ställe där man måste undersöka dem under ett helt år innan de ens kan få lov att arbeta. De ville aldrig titta på mitt betyg som visar att jag har toppbetyg i allt. Jag kan lätt komma in på läkarlinjen bara jag läser in biologi b och kemi b (om det kallas för det nuförtiden).

NormBrytaren skrev:I mitt fall så har jag många gånger inte kunnat dölja att jag är diagnostiserad med asperger. Tex blev jag satt på en skola, mot min vilja, för elever med asperger. På skolan trodde lärare att jag fuskade på proven pågrund av att någon med min diagnos inte kunde prestera så bra. Hon satte sig bredvid mig vid nästa prov och iaktog mig hela tiden. En annan elev blev underkänd på proven för han hade svarat fel på nästan hälften av allt på första halvan av provet och då trodde läraren att han hade fuskat för ingen lär sig allt man behöver veta på bara första hälften av provet.

Sedan när jag gick ut gymnasiet och skulle söka jobb så ville arbetsförmedlingen att jag skulle skriva ner vilken gymnasieskola jag gått i. Jag försökte då att dölja det men det gick inte och sedan blev jag särbehandlad av arbetsförmedlingen. De sa att människor som mig måste man skicka till ett ställe där man måste undersöka dem under ett helt år innan de ens kan få lov att arbeta. De ville aldrig titta på mitt betyg som visar att jag har toppbetyg i allt. Jag kan lätt komma in på läkarlinjen bara jag läser in biologi b och kemi b (om det kallas för det nuförtiden).

Ja, jag kanske inte är ett bra exempel. Jag blev feldiagnostiserad när jag var 4-5 år gammal. En läkare gjorde ett misstag. Så jag undersöktes inte ordentligt och fick inte en AS-diagnos förrän jag var 30. Och på grund av det blev saker lite annorlunda, jag trodde alltid som barn att jag bara var lite besvärlig och/eller dum och lärde mig att leva med det och försöka dölja det. När jag fick diagnosen som vuxen sa de att det inte fanns någon tvekan alls om att jag var på autismspektrumet, efter att de hade pratat med mig ett tag och undersökt mig. Men läkaren jag var hos som 4-5 åring spenderade 5 minuter på mig och skyllde på något annat, han tänkte nog inte på autismspektrumet alls.

Skogkatt skrev:

NormBrytaren skrev:I mitt fall så har jag många gånger inte kunnat dölja att jag är diagnostiserad med asperger. Tex blev jag satt på en skola, mot min vilja, för elever med asperger. På skolan trodde lärare att jag fuskade på proven pågrund av att någon med min diagnos inte kunde prestera så bra. Hon satte sig bredvid mig vid nästa prov och iaktog mig hela tiden. En annan elev blev underkänd på proven för han hade svarat fel på nästan hälften av allt på första halvan av provet och då trodde läraren att han hade fuskat för ingen lär sig allt man behöver veta på bara första hälften av provet.

Sedan när jag gick ut gymnasiet och skulle söka jobb så ville arbetsförmedlingen att jag skulle skriva ner vilken gymnasieskola jag gått i. Jag försökte då att dölja det men det gick inte och sedan blev jag särbehandlad av arbetsförmedlingen. De sa att människor som mig måste man skicka till ett ställe där man måste undersöka dem under ett helt år innan de ens kan få lov att arbeta. De ville aldrig titta på mitt betyg som visar att jag har toppbetyg i allt. Jag kan lätt komma in på läkarlinjen bara jag läser in biologi b och kemi b (om det kallas för det nuförtiden).

Ja, jag kanske inte är ett bra exempel. Jag blev feldiagnostiserad när jag var 4-5 år gammal. En läkare gjorde ett misstag. Så jag undersöktes inte ordentligt och fick inte en AS-diagnos förrän jag var 30. Och på grund av det blev saker lite annorlunda, jag trodde alltid som barn att jag bara var lite besvärlig och/eller dum och lärde mig att leva med det och försöka dölja det. När jag fick diagnosen som vuxen sa de att det inte fanns någon tvekan alls om att jag var på autismspektrumet, efter att de hade pratat med mig ett tag och undersökt mig. Men läkaren jag var hos som 4-5 åring spenderade 5 minuter på mig och skyllde på något annat, han tänkte nog inte på autismspektrumet alls.

Om det är en god idé att diagnostisera sig med asperger/autismspektrumstörning eller inte beror nog mycket på vilket sätt diagnosen uttrycker sig. Om man upplever väldigt mycket mobbning och att folk blir förbannade på en för att man inte vet hur man ska bete sig så kan det vara en vinst i att diagnostisera sig. Då kan man ju komma med en ursäkt till sina beteenden. I mitt fall så blev jag aldrig mobbad i skolan. Eleverna tyckte faktiskt om mig men när jag kom upp i tonåren så tappade jag helt enkelt lusten att umgås med folk.
Den första utredningen min mamma tog mig till fastslog att jag inte alls hade asperger. Så det finns en risk för att jag dessutom är feldiagnostiserad.

Det farliga med att diagnostisera barn är att ingen hinner känna dem för vilka de är för folk bara ser stämpeln som sattes på dem.

NormBrytaren skrev:Om det är en god idé att diagnostisera sig med asperger/autismspektrumstörning eller inte beror nog mycket på vilket sätt diagnosen uttrycker sig. Om man upplever väldigt mycket mobbning och att folk blir förbannade på en för att man inte vet hur man ska bete sig så kan det vara en vinst i att diagnostisera sig. Då kan man ju komma med en ursäkt till sina beteenden.

Det hade nog inte hjälpt så mycket när jag växte upp. Att komma med ursäkter. Det hade nog inte gjort saker bättre. Men jag förstår vad du menar.

Skogkatt skrev:

NormBrytaren skrev:Om det är en god idé att diagnostisera sig med asperger/autismspektrumstörning eller inte beror nog mycket på vilket sätt diagnosen uttrycker sig. Om man upplever väldigt mycket mobbning och att folk blir förbannade på en för att man inte vet hur man ska bete sig så kan det vara en vinst i att diagnostisera sig. Då kan man ju komma med en ursäkt till sina beteenden.

Det hade nog inte hjälpt så mycket när jag växte upp. Att komma med ursäkter. Det hade nog inte gjort saker bättre. Men jag förstår vad du menar.

På vilket sätt känner du att du fått hjälp efter att du diagnostiserat dig?

NormBrytaren skrev:På vilket sätt känner du att du fått hjälp efter att du diagnostiserat dig?

När du får diagnosen i vuxen ålder förändras ingenting egentligen. Och det finns ju ingen medicin eller något annat för det, så man får helt enkelt ett papper från läkaren där det står att du har en diagnos och sen fortsätter livet som tidigare. När man är barn kan väl saker förändras. Men när du är 30 har du redan levt med det länge och anpassat dig.

Jo, angående TS fråga om diskriminering så har jag nog sällan upplevt det.

Tidigare när jag var arbetssökande via Arbetsförmedlingen, så var jag rätt flitig i mitt jobb sökande. Sökte brett. Och vid intervjutillfälle har jag oftast blivit väl bemött. Sökte för exempel jobb inom lager, montering, kontor med mera.

Känner idag att jag är på en bra plats,... Hur ska jag säga?... Kravet är inte lika högt.

Som deltagare får jag chans att förändra nåt, iom att vi en gång i veckan har möte (bara vi deltagare). Finns ett vilorum, replokal, studios samt ett större samlingsrum.

När jag blickar tillbaka är jag rätt glad (bortsett lite arbetslös tid) för det jag upplevt. Arbetsgivare kan ha skräddarsytt arbetsplatsen för mig. Det... tycker jag är fint.

Till sist. I framtiden så sjunger jag o spelar teater än mer, och har fått mera scen vana.