Lite svårt ibland att erkänna men jag har 2 sexdockor som faktiskt hjälpt mig en hel del med att inte känna mig lika ensam..
Tycker man borde ta bort stigmatiseringen runt sexhjälpmedel för män

BomerangBilly skrev:Lite svårt ibland att erkänna men jag har 2 sexdockor som faktiskt hjälpt mig en hel del med att inte känna mig lika ensam..
Tycker man borde ta bort stigmatiseringen runt sexhjälpmedel för män

Inget fel med det och förmodligen inte så ovanligt som man tror.
Dom existerar av en anledning. Skulle det inte finnas en efterfrågan skulle dom inte tillverkas. Finns många ensamma människor där ute.

Ensamheten, ja.

Möts av ett ganska stort mått av oförstående rörande detta, från "normsamhället". Ofta välmenat, men ändock oförstående. Folk vet att jag är lite av en enstöring, men det betyder inte att jag automatiskt mår bra av att isoleras helt från omvärlden. Covid var inte entydigt positivt bara för att det blev mer socialt accepterat att stanna hemma ett tag. Det handlar om att ha ett eget val, och en förmåga att omsätta detta i praktiken. Och jisses, där någonstans är jag ofelbart ute och cyklar. Konstant.

Fick min diagnos i höstas, och försöker nu krångla mig igenom en period av ökad självinsikt, men också omställningar. Hur jag bör hantera ensamheten vet jag inte för tillfället, men jag vill bara passa på att säga att jag verkligen känner med er som kämpat länge med masking och att passa in i normen. Efter 40 år som odiagnosticerad kan jag bara konstatera att detta för mig är en spikrak väg mot utmatting och dåligt mående i stort. Vilket flera av er också uttrycker här i tråden.

Jag tycker dock att det är väldigt svårt att bara vända på det och vara en annan person än den man varit inför närastående och vänner. Med familjen så försöker jag att nästan helt släppa det tillgjorda, så långt jag själv begriper det. Med vänner är det svårare, särskilt som dessa relationer redan är nästintill obefintliga. Det finns liksom en massiv tröskel av hur/när/vilja/osäkerhet/varför/osv., att ta sig över.

Ensamhet kan vara svårt ja. Många människor känner sig ensamma när de ensamma också mår de bra när de är med människor. Men vad ska man göra om man känner sig ensam både när man är ensam och när man är med människor.

skaffa en hund, som med promenader ger kontakt med andra, och man får ett socialt utbyte, på en lagom nivå för en AS

antonius skrev:skaffa en hund, som med promenader ger kontakt med andra, och man får ett socialt utbyte, på en lagom nivå för en AS

Nej det skulle jag absolut rekommendera emot. Hundar passar inte människor med AS som vill ha mycket tyst lugn och ro. Man behöver jättemycket energi för att orka med att uppfostra den. Kan ni offra den energin från någon annan aktivitet? Det är jättesvårt att anpassa sitt liv efter hunden skulle jag säga. Ni kommer inte orka med att ge den uppmärksamhet hela tiden som den kräver, ni behöver egentid men det gillar inte hunden. Den vill vara med hela tiden utan att du någonsin får vara ifred med dina tankar. Promenaderna kan gå bra, om hunden inte flippar ur på något, då ska ni ta ansvar för det och ursäkta er och ni hatar ansvaret. Skaffa katt istället, de är lugnare och låter dig vara ifred när du vill det, jag är och har alltid varit en katt människa, de är mera lika oss i temperamentet. Katter all the way! Mjau!

Riksamiralen skrev:

antonius skrev:skaffa en hund, som med promenader ger kontakt med andra, och man får ett socialt utbyte, på en lagom nivå för en AS

Nej det skulle jag absolut rekommendera emot. Hundar passar inte människor med AS som vill ha mycket tyst lugn och ro. Man behöver jättemycket energi för att orka med att uppfostra den. Kan ni offra den energin från någon annan aktivitet? Det är jättesvårt att anpassa sitt liv efter hunden skulle jag säga. Ni kommer inte orka med att ge den uppmärksamhet hela tiden som den kräver, ni behöver egentid men det gillar inte hunden. Den vill vara med hela tiden utan att du någonsin får vara ifred med dina tankar. Promenaderna kan gå bra, om hunden inte flippar ur på något, då ska ni ta ansvar för det och ursäkta er och ni hatar ansvaret. Skaffa katt istället, de är lugnare och låter dig vara ifred när du vill det, jag är och har alltid varit en katt människa, de är mera lika oss i temperamentet. Katter all the way! Mjau!

det äger sin riktighet, katter är mer AS än hundar som är mer ADHD, men det var väl frågan om att bekämpa ensamhet och det är svårare med katter i det fallet, men kan man komma över hundens egenheter så är den nog ett bättre "redskap" om man är kontaktsökande

antonius skrev:det äger sin riktighet, katter är mer AS än hundar som är mer ADHD, men det var väl frågan om att bekämpa ensamhet och det är svårare med katter i det fallet, men kan man komma över hundens egenheter så är den nog ett bättre "redskap" om man är kontaktsökande

Jo, men det handlar nog i grund och botten om att våga.
Vågar man så kan man ju göra vad som helst för att få andras uppmärksamhet, då behöver man ju ingen hund om man redan har modet för det sociala i grunden.

I mitt tycke spelar inte hunden någon roll alls i hur sannolikt du har att få kontakt med andra, för är du ändå för rädd att börja prata med någon så kommer du ju ändå ingenstans, då står du ju bara där med hunden och vill göra så lite väsen som möjligt och slippa obehagliga sociala konfrontationer oavsett om du har hund eller inte.

I grunden är det väl ett psykologiskt problem, jag ser inte hur hunden är ett hjälpmedel, den kan ju inte prata åt dig, allt handlar om ifall personen i dig är tillräckligt modig eller inte, när jag promenerat med hund har jag aldrig någonsin pratat med någon, för vad skulle jag säga egentligen till de jag stöter på? Hundar är inget intresse för mig alls så det vill jag inte prata om?

Hur hjälper det mig då liksom?
Allt handlar om ditt eget psykologiska förhållningssätt och mod, du skulle annars lika gärna kunna gå till valfritt torg och skrika rakt ut att du behöver en vän, fast folk skulle titta på dig som du vore galen.

Riksamiralen skrev:

antonius skrev:det äger sin riktighet, katter är mer AS än hundar som är mer ADHD, men det var väl frågan om att bekämpa ensamhet och det är svårare med katter i det fallet, men kan man komma över hundens egenheter så är den nog ett bättre "redskap" om man är kontaktsökande

Jo, men det handlar nog i grund och botten om att våga.
Vågar man så kan man ju göra vad som helst för att få andras uppmärksamhet, då behöver man ju ingen hund om man redan har modet för det sociala i grunden.

I mitt tycke spelar inte hunden någon roll alls i hur sannolikt du har att få kontakt med andra, för är du ändå för rädd att börja prata med någon så kommer du ju ändå ingenstans, då står du ju bara där med hunden och vill göra så lite väsen som möjligt och slippa obehagliga sociala konfrontationer oavsett om du har hund eller inte.

I grunden är det väl ett psykologiskt problem, jag ser inte hur hunden är ett hjälpmedel, den kan ju inte prata åt dig, allt handlar om ifall personen i dig är tillräckligt modig eller inte, när jag promenerat med hund har jag aldrig någonsin pratat med någon, för vad skulle jag säga egentligen till de jag stöter på? Hundar är inget intresse för mig alls så det vill jag inte prata om?

Hur hjälper det mig då liksom?
Allt handlar om ditt eget psykologiska förhållningssätt och mod, du skulle annars lika gärna kunna gå till valfritt torg och skrika rakt ut att du behöver en vän, fast folk skulle titta på dig som du vore galen.

det är en isbrytare, något som får en att vakna till lite, det kan vara samma naturligtvis med mycket, men det är bara ett exempel på hur man får folk att kanske ta ett steg in i något som aldrig annars skulle skett, och många har fått en ny syn på livet, alla är inte redo för gå med i en kör, yoga klasser, seanser för än det ena eller andra, gå med i supporterklubbar och stå och skrika på en läktare, då är det kanske lite stillsammare att åtm ha en kompis som alltid är med på att ta en promenad

Riksamiralen skrev:I grunden är det väl ett psykologiskt problem, jag ser inte hur hunden är ett hjälpmedel, den kan ju inte prata åt dig, allt handlar om ifall personen i dig är tillräckligt modig eller inte, när jag promenerat med hund har jag aldrig någonsin pratat med någon, för vad skulle jag säga egentligen till de jag stöter på? Hundar är inget intresse för mig alls så det vill jag inte prata om?

Jag hade en hund och hon var en magnet för människor. Så många folk kom fram och pratade och ville gosa med henne. Det öppnar upp för att prata med människor, du har en naturlig konversationsstartare. Jag gillade det, för jag borde vara mer utåtriktad och det var lättare att prata med folk eftersom hunden blev som en buffert. Och jag brydde mig väldigt mycket om den hunden, hon var väldigt speciell för mig. De blir ju en vän.

Jag har katter också men hundar är lite annorlunda, de spenderar mer tid med dig. Jag var hos en veterinär med en katt nyligen, det fanns flera andra personer i väntrummet med hundar och alla pratade med varandra. På grund av hundarna.

Jag är aldrig ensam.
Har alltid fåglarna omkring mig och naturen.
Bättre än falska människor....

Alyana skrev:Jag är aldrig ensam.
Har alltid fåglarna omkring mig och naturen.
Bättre än falska människor....

Återigen, bra sagt!
Falska människor är för mycket besvär, vi kan lika gärna finna mening i andra saker istället.

Skogkatt skrev:Jag hade en hund och hon var en magnet för människor. Så många folk kom fram och pratade och ville gosa med henne. Det öppnar upp för att prata med människor, du har en naturlig konversationsstartare. Jag gillade det, för jag borde vara mer utåtriktad och det var lättare att prata med folk eftersom hunden blev som en buffert. Och jag brydde mig väldigt mycket om den hunden, hon var väldigt speciell för mig. De blir ju en vän.

Jag har katter också men hundar är lite annorlunda, de spenderar mer tid med dig. Jag var hos en veterinär med en katt nyligen, det fanns flera andra personer i väntrummet med hundar och alla pratade med varandra. På grund av hundarna.

Ja en konversationsstartare ja...? Det må vara så. Men jag upplever att de mest vill hälsa på hunden, inte på mig.
Och vad är meningen egentligen, vill de småprata? Jag trodde fler aspergare tyckte småprat var helt meningslöst, avskyvärt och meningslöst i det stora hela, men du tycker alltså inte det? Varför ska man bekanta sig med främlingar man möter ute i samhället? Hur stor är chansen att de är samma ålder som dig med samma intressen och att ni skulle falla in i en djup vänskap? Noll skulle jag säga.
Jag gillar hunden men jag är mer en kattperson faktiskt. Hundar är bra när de sköter sig, är lugna och hängivna, inte när de är jätte aktiva och hoppiga. Jag gillar mest att klappa och gosa med djur lungt, jag gillar inte när de springer eller gör höga ljud.

Riksamiralen skrev:Ja en konversationsstartare ja...? Det må vara så. Men jag upplever att de mest vill hälsa på hunden, inte på mig.
Och vad är meningen egentligen, vill de småprata? Jag trodde fler aspergare tyckte småprat var helt meningslöst, avskyvärt och meningslöst i det stora hela, men du tycker alltså inte det?

Det är bara så världen är. Antingen pratar man med folk eller så håller man sig för sig själv. Vad jag tycker om det spelar egentligen ingen roll, det förändrar ingenting. Småprat kan verka meningslöst, men det är så det är, det är en del av att vara social och jag borde vara mer social. Jag blir snabbt lite innestängd i mig själv och slutar prata med folk. Och allt behöver inte handla om djupa vänskaper.

Angående småprat och hur aspisar ser på det.

Jag är aspis och är kluven kring småprat.

Jag är en väldigt extrovert person och tycker om kontakt med andra människor (när det sker på mina villkor) och kan tjata på i timmar om jag träffar någon som gillar att prata.

Jag kan dock känna att det här vanliga kallpratet som många NT sysslar med om vädret , jobbet , deras barn osv är oerhört tråkigt och inte ger mig så mycket utan jag vill diskutera mer kontroversiella ämnen som religion och invandring och politik och hbtq+ frågor och wokeism osv.

Jag får inte ut så mycket av att Olle (fiktiv person) maler på om sitt jobb och sin chef för jag jobbar inte där och känner inte hans chef och kan inte relatera till det han säger och jag får heller inte ut så mycket om Olle börjar prata om sina barn och barnomsorg osv för jag har inga barn och kan inte relatera till det han säger.


Jag har en bekant som maler på om sitt barn och hur fantastiskt hen är hela tiden men då zoomar jag ut ur konversationen och sitter i mina egna tankar och sitter och utbrister med jämna mellanrum hmmm ok ok , Jasså , ok , låter intressant ok ok och låtsas delta i konversationen medans jag i hemlighet hoppas att han snart håller käft så vi kan prata om nått som intresserar mig.

om man vill ha lite mer spänning kan man ha en alligator istället för hund

Jag skulle aldrig kunna ha hund. Får panik av blotta tanken.

Dock skulle jag kunna tänka mig att hyra en hund för en dag.

Salamander64 skrev:Jag skulle aldrig kunna ha hund. Får panik av blotta tanken.

Det förstår jag, det är ett himla arbete som tar energi från allting.

Vår hund är så chill. Har man dåligt med energi en dag lägger hon sig vid sidan och sover. Man får lite dåligt samvete ibland men hon får en långpromenad om dagen. Och hon är gladare med oss istället för gatuhund/valpfabriksmamma. Även om hon önskar lite mer action. Men skulle inte klara det själv, vi är två om henne.

Återigen, sugen på en bengalhona (katt alltså) - vit / svart. Lynx.

Umgås inte med någon förutom min familj, vill inte ha vänner heller då jag tycker det är slöseri med tid. Jag har slutat dejta också för 5 år sedan, vill inte ha en enda kvinna i mitt liv mer heller, de har gjort mer skada än nytta.

Har två katter som jag verkligen älskar mer än allt. Det räcker för mig, har inte behovet av att sitta snacka om fotboll med någon vän eller babbla med dem.

Hade en del vänner i högstadiet och gymnasiet som jag umgicks med tätt. Men det var innan jag började få mina egna intressen och blev mer självupptagen, har inget emot alls gamla vänner, tvärtom fina minnen men det lockar mig inte att socialisera och snacka med vänner. Avböjer alla som vill bli min vän nästan, utan att vara elak, för det är jag inte utan bara extremt introvert. Kan dock snacka med folk på internet osv och få sociala behoven fyllda där eller träffa föräldrar eller syskon etc.

nomemorytoday skrev:Återigen, sugen på en bengalhona (katt alltså) - vit / svart. Lynx.

Typ en som Kattpaow?

Är det någn här som vet om det finns något kollektivt boende för asperger personer?
Jag har hög fungerande autism. Men finner det mycket svårt att leva och bo och klara jobbet. Med andra ord få hela vardagen att funka. Ensam heten är enormt stor. Ändå klarar jag inte att socialisera med mina arbets kamrater. Även om jag skulle vilja.
Arbetar i en enormt bulrig miljö. Vilket förmodligen påverkar mig negativt.
Ibland kan jag känna att ensamheten egentligen är det största problemet. Ibland tror jag att det är därför jag har svårt med det vardagliga hemma. Därför jag blir stressad över ensamheten och det gör att jag inte orkar det saknar betydelse.
Jag skulle vilja han någon att göra det där vanliga vardagliga med någon som får en att känna att livet är värt att leva och att man vill och har lust att gå upp ur sängen på morgonen.
Jag vill innerst inne inte vara skälv. Men väljer det mot min egen vilja. Därför det sociala är så svårt och påfrestande.
Jag skulle vilja ha EN vän som jag skulle kunna känna mig bekväm med och litade på.
Inte en massa 5 minuters vänner. Som folk i allmänhet verkar vilja ha det.

kuj kuj skrev:Är det någn här som vet om det finns något kollektivt boende för asperger personer?
Jag har hög fungerande autism. Men finner det mycket svårt att leva och bo och klara jobbet. Med andra ord få hela vardagen att funka. Ensam heten är enormt stor. Ändå klarar jag inte att socialisera med mina arbets kamrater. Även om jag skulle vilja.
Arbetar i en enormt bulrig miljö. Vilket förmodligen påverkar mig negativt.
Ibland kan jag känna att ensamheten egentligen är det största problemet. Ibland tror jag att det är därför jag har svårt med det vardagliga hemma. Därför jag blir stressad över ensamheten och det gör att jag inte orkar det saknar betydelse.
Jag skulle vilja han någon att göra det där vanliga vardagliga med någon som får en att känna att livet är värt att leva och att man vill och har lust att gå upp ur sängen på morgonen.
Jag vill innerst inne inte vara skälv. Men väljer det mot min egen vilja. Därför det sociala är så svårt och påfrestande.
Jag skulle vilja ha EN vän som jag skulle kunna känna mig bekväm med och litade på.
Inte en massa 5 minuters vänner. Som folk i allmänhet verkar vilja ha det.

Faktiskt gillat tanken med ett kollektiv, om jag fortfarande var singel skulle jag nog överväga det, finns så få verkar det som. Finns väl LSS-boenden men då ska man vara rätt dåligt fungerande för att få plats. Kanske är det något som någon får starta upp, flera gå samman.