Hej på er som läser detta.

Hamnade här för jag har en del funderingar som kanske någon eller några här kan känna igen, verkar vara rätt ställe. Jag har funderat mycket kring varför jag har betet mig som jag har gjort i mitt liv.
Har i stora delat av mitt liv känt mig främmande för andra, fel person på fel plats typ. Jag fungerade rätt bra när jag gick på dagis och lågstadiet för då höll jag mig för mig själv, och höll bara på med dom grejerna jag tyckte om, brydde mig inte det minsta om vänner.

Var först i klassen typ på alla ämnen, bla läsningen, lärarna träffade mina föräldrar och pratade flera gånger om att jag var begåvad, men jag kunde inte prata normalt med klasskompisar eller umgås vad man skulle kalla normalt med dom, skulle vara på mitt sätt eller inget alls tex.
Jag var inte utstött i den bemärkelsen att jag var mobbad, fast jag hade potential till det, bla för jag har problem med min fot som gör att jag går lite konstigt och gjort mig klumpig och dålig på gymnastiken som för många skulle vara ett perfekt angrepp, fast ingen vågade mobba mig i klassen för dom visste vad som hände när jag blev arg, eller så var dom för schyssta kanske. Eller så har jag sluppit mobbing pga mitt humör jag hade + att jag hade skolans största och "farligaste" kille som fadder. Sen haft tur med att alltid sett bra ut och inte kunnat få angrepp på den fronten.

I fjärde klass blev jag odräglig mot vissa personer i tex min klass, fanns det något jag kunde argumentera eller tjafsa med läraren om tex dess kompetens eller utseende så gjorde jag det, var liksom alltid på hugget.
Från fjärde klass till nionde klass har jag i stort sett aldrig gjort en läxa. Jag struntade helt i skolan, fanns inte i min värld om vad man fick säga till folk och vad man inte fick säga. Analyserade människor och kunde om det blev tillfälle spotta ut en dom om denna personen och totalt förnedra den, och det stämde ju tyvärr ofta dom grejerna jag sa..men som inte skulle bli sagt.
Har alltid dragits till det som inte är "vanligt", strukturerat, eller om det är det "ovanliga" och galna som dragits till mig, kan inte riktigt förklara det, men att allt vanligt är så förbannat tråkigt.
Fast samtidigt har jag alltid haft en backup av normala vänner, men som jag inte umgåtts med, dom har bara funnits där i bakgrunden, men tagits fram när man velat vara "normal" vissa stunder. Hela högstadiet var en katastrof, fast jag hade allt i mitt bagage som krävdes egentligen för att ha gå ut med toppbetyg,men aldrig använt mig av det. Antingen tyckte man om mig, vilken dom gjorde i den krets jag umgicks med där alla var lite stökiga, eller så avskydde man mig,fanns liksom inget mittemellan.

Det känns så obehagligt att idag träffa på någon man varit taskig mot på tex högstadiet och se och märka hur denna personen föraktar mig,med all rätt givetvis, men jag kunde inte förstå det alls innan, vad som helst kunde komma ur min mun.
Skolans kurator dök upp flera gånger i korridoren och ville prata med mig om jag mådde bra eller behövde prata med någon. Men jag avskydde när vuxna skulle försöka luska ur något ur mig, anspela på saker i inlindade ord, och det gjorde mig rasande och aggressiv och hon gav upp till slut, precis som skolvärdinnan, hon slutade ringa hem till mig på morgonen för det var ändå lönlöst, jag skulle ha mitt bad på morgonen och en kopp varm choklad som värmts i en minut och tio sekunder, oavsett vilken tid jag vaknat, oftast sent då.

Under hela högstadietiden var jag så på hugget mot allt och alla i min omgivning, det blev skit och tog det lugnt i ett par år efter det, gjorde i stort sett ingenting konstruktivt egentligen, provade olika jobb och praktiker men det blev alltid något galet avslut eller ofullständigt avslut, aldrig bra liksom.
Sen när jag var 18 så skulle jag prova gymnasiet, vilket blev en katastrof direkt och gick inte ens klart första ring, förstod inte äns vad jag egentligen gjorde där. Sen blev det ströjobb, praktiker igen, inte för att jag ville jobba eller praktisera, men var helt enkelt tvungen efter påtryckningar.
Har alltid känt att jag aldrig fått den där arean av lugn, harmoni och fokus för att kunna planera, det är liksom alltid något som stör mig redan från start, och det känns som att köra på reserven hela tiden, blir aldrig fullständigt eller komplett, antingen inget alls eller alldeles FÖR mycket, alldeles för detaljerat och omfattande. En sak som är irriterande i det hela är att veta att man sitter inne med sådana kvaliteter och gåvor som jag ska vara så sjukt tacksam över egentligen men som aldrig kommer användning på rätt sätt eller på något sätt överhuvudtaget där det blir positivt.
För mig har problem som kretsat kring min vardag bara för att ta några exempel varit oftast taskig ekonomi, rastlöshet, konflikter/bråk, spänningar, konstiga matvanor, sömnproblem, sociala problem som söka jobb tex, eller någon dag kanske inte helt enkelt kunnat gå in på konsum, eller skaka hand med någon, vilket jag avskyr.

Även om dessa grejer är jobbiga att leva med så uthärdar jag dom, ja jag har en liten krets av människor jag umgås med som pallar med mig, ja jag är jävligt negativ och krävande och strulig på dom vanligaste rutiner i vardagen, men jag klarar leva med det liksom, det är helt och hållet upp till mig själv att förändra och ta tag i saker och ting, och det är ganska skitsamma för min egen del om jag är som jag är, så länge jag är själv....och det är är här mitt egentliga problem eller smäll på näsan kommer in...och det är nu när jag är i ett förhållande vilket gör att jag kommer i kontakt med nya känslor och grejer som jag inte daltat med innan, och det är förälskelse.
Jag har aldrig haft problem med någon innan, för jag har liksom bara poooffff avslutat det, som jag gjort med vänner som inte passat mig, bara poofff hejdå liksom,men det går inte i denna situationen, + att jag inte vill.

Anledningen till att jag hamnade på detta forumet var för att jag sen en tid tillbaka började vilja försöka förstå vad fan jag sysslat med och tänker och fungerar, att det inte är att köra på i samma fil som alla andra, för jag känner mig inte som alla andra, aldrig gjort. Så var jag på biblioteket förra veckan och läste om olika syndrom.
Läste bla om aspergers syndromet och kände nästan en kuslig känsla i kroppen, precis som en biografi över mitt liv.
Kanske fått förståelse varför jag haft vredesutbrott i matsalen när vi skulle äta på skolan, blev så fruktansvärt äcklad av maten, kunde vara att det var lite skum i mjölken eller någon lukt. Och det stod bla om just det beteendet och var det som hmmm, samt om en situation, tex en ostskiva inte täcker hela mackan så går den inte att äta, samma här..går liksom inte om inte hela ovansidan är täckt och då har folk sagt att jag är störd, knäpp osv. (är medveten om att folk utan asperger också kanske vill ha osten över hela mackan men läsa sak efter sak efter sak efter sak som är en själv så känns det som om det väger in)
Mina matvanor är precis som det beskrevs, äta en sak om och om igen under långa perioder för att sen skifta. Blir ofta fascinerad av konsistensen i det jag äter. Jag kan inte ha salladen på samma tallrik som min rätt, såsen från rätten får absolut inte komma i kontakt med salladen, då kastar jag den.
På många ställen står det om den universala begåvningen, och det känns så träffande. Vill inte få det att låta som skryt eller liknande, för det är det inte, men jag har alltid haft lätt för typ allt i skolan,sedan jag var liten har jag varit som ett uppslagsverk, oftast om dom grejerna jag INTE behövt mig av i livet.
Även om jag var hästlängder framför alla i min klass och paralessklasser på att tex rita så fick jag ändå IG, vilket jag accepterar, för jag ritade aldrig det man skulle.

Har alltid sysslat med konst i alla dess former ända sedan dagis, det var liksom min grej. Ödlor och rita var det ENDA som intresserade mig, har tusentals bilder allt från små urklippta bilder från dagstidningen till hela almenackor på just ödlor, kan alla storlekar, åldrar, utbredningsgrader osv men kan än idag inte slänga ett mjölkpaket när det är tomt, utan ställer tillbaka det.
Folk har haft svårt att veta min ålder, och har i många fall blivit förvånade, trott jag varit betydligt yngre, fast oftast betydligt äldre. Känts så konstigt när jag själv i stora delar känt mig som ett barn men i själv verket sänt signaler till dom runt mig om att vara vuxen genom mitt sätt att tala och ta för mig, känns så dubbelt.


Jag är inte ute efter att få en stämpel eller image på mig, har alltid hatat om folk tror att man är i något speciellt fack eller image, man är människa , ska kallas människa och inget annat, ska inte synas på dina kläder vad du tycker eller är, för utan dom är du just människa.
Men jag vill veta vad jag kanske har att handskas med, hade aldrig kommit till denna insikten om det inte hade varit för förhållandet och för en känsla jag fick tidigare i år en morgon jag vaknade, kändes som att nu börjar det, saker fick färg, kartan blev synligare liksom, vill liksom veta vad jag har att göra med, + att min flickvän bör veta vad hon tampas med, för hon kan absolut inte förstå mig i MÅNGA sammanhang, och hon är inte ensam.
Så om ni här känner igen er eller liknande så hade det varit intressesant att höra så jag vet vad jag har att arbeta med ifall det skulle visa sig mer och mer att det skulle kunna vara asperger tex så man kan gå vidare med det till någon proffesionell. Sorry för all text men svårt att banta ner så mycket från ens hjärna till tangentbordet.



Moderator: Kompletterade rubriken.

Ja, du skulle kunna ha AS och/el ADHD. Låter rentav som TS när du berättar att vad som helst kom ur din mun. Men det är det nog inte, i så fall skulle du fortfarande lida av det (fast det verkar mest varit andra som fått lida av det).

Har du ADHD så finns det mediciner som kan hjälpa dig att bli lugnare och mer koncentrerad.

Har du gjort något test, t ex detta: http://www.rdos.net/Aspie-quiz/ Det är ingen diagnos men kan ge en fingervisning.

Läs runt här på forumet, så kanske du känner igen en hel del. Kan vara bra för din flickvän också att göra.

Jag kan inte säga att jag direkt känner igen mig, iom att jag var en tyst, snäll och flitig flicka i skolan som aldrig ställde till med något. Jag mobbade inte utan blev själv mobbad.

Hej ahcsas!

Jag tycker också det verkar som att du har AS och "lite grann" ADHD, efter att ha läst hela din berättelse.

Jag själv har haft det på liknande sätt hela min skoltid, bortsett från vissa kortare perioder då vi i min klass hade lärare som förstod att jag inte var "som andra". Mesta tiden i skolan var ett verkligt helvete för mig, precis som arbetslivet senare. Och hur jag förresten kunnde klara lumpen med så goda vitsord, att ett av befälen strax innan muck till och med frågade mig om jag kunnde tänka mig att göra utlandstjänst, fattar jag bara inte. Jag visade inte speciellt mycket intresse för militärtjänsten, valde att göra lumpen bara för att om möjligt ha en bättre chans på arbetsmarknaden efter muck.

Och du, förresten. Fast du skrev lång text så var den väldigt lätt att läsa, väldigt väl och tydligt skriven, tycker jag!

(Jag har förresten formell diagnos Aspergers syndrom med inslag av DAMP (DAMP kallas visst ADHD numera...). Sedan har jag självdiagnostiserad selektiv mutism, panikångestsyndrom, lite grann social fobi. Innan jag flyttade från västra Östergötland till Västerbergslagen för fem år sedan hade jag "fullt utvecklad" social fobi...)

Jag och min sida är ju inte ens nöjd med människa, vill bara vara individ ^^

Hej Alien!

Jag har gjort det testet + 2,3 andra som var om asperger. På alla test där jag svarade ärligt fick jag resultaten att jag har det/stor möjlighet att ha det. Men jag tror inte helt på dessa test fast att det står att dom är vetenskapliga osv, finns så många nyanser i frågorna.
Och ja ända sättet att få reda på det är ju att prata med någon grubblare, men jag vill ha lite mer susning om det, lite mer grepp, inte förhastade slutsatser liksom, fast mycket pekar åt det känns det som.
Tråkigt att höra om mobbningen, kan förstå hur jävla jobbigt det måste ha känts att göra det man ska som elev men ha en skugga av skit efter än hela tiden som man inte bett om, som utgör 90 % av ens vakna tankar.

Hej geocache.

Haha lumpen incidenten lät igenkännande och rolig, dock har jag inte gjort lumpen. Men känslan av att "VAFAN, gillade dom det??" känner jag igen, och det får en ibland in i fel jobb tex, bara för att ens trut har snärjt dom och man bara glider med, "javiiiiiiiisssstttt är jag intresserad av att jobba med åldringar eller reklamutdelare" sen sitter man där...

Hej DIProgan.

Håller med dig, individ är vackrare och mer sant faktiskt. Människa känns mer som en bild på en figur i en historiebok som alla ska identifiera sig med. Individ är just individ, egen,personlig, lera som du kan skapa till vad du vill egentligen, inte bara vara människa.



Intressesant här är. Kul man hittade hit

Orkar inte läsa igenom allt men om du seriöst tror att det är "nåt" så hör med din läkare/psykolog mottagning. Då får du antagligen ett svar till slut så slipper du fundera mer på det.

Det är dock bra att ha internet som "pejlställe" men det är nog dock relativt få som skulle kunna ge dig ett fullvärdigt svar där dock.