En ny undersökning presenteras i USA som säger att 1 av 5 unga vuxna amerikaner har nån sorts personlighetsstörning.

http://www.guardian.co.uk/world/feedarticle/8110017

Jag kan lova dig att du skulle få samma resultat i England, Tyskland och även här. Det finns idag så oerhört många diagnoser och sk personlighetsstörningar att något annat resultat vore underligt.

Istället för att få panik över att 1 av 5 har en personlighetsstörning, så kanske man borde fundera på sin egen uppfattning av vad som är "normalt" (vilket är ett ord jag fullkomligt avskyr) och inse att de mallar man har idag knappt stämmer inte på en endaste person.

Har inte USA lägre kriterier för psykdiagnoser generellt? Det skall tydligen krylla av schizofrena i USA jämfört med i Sverige också har jag hört, vilket inte låter så troligt?

Förodligen så har det lobbats för låga kriterier eftersom detta kan generera stora inkomster för behandlingar

Det är rätt normalt att vara onormal.

I den här rapporten

http://www.svenskpsykiatri.se/news/docu ... linjer.pdf

säger Svenska Psykiatriska Föreningen att förekomsten av personlighetsstörningar i Sverige är 10%.

Skillnaden mellan de amerikanska siffrorna och de svenska kan ju lika gärna bro på en underdiagnosticering i Sverige. Givet att man använder ICD och DSM i både Sverige och USA.

Poängen kanske snarare borde vara att om man till personlighetsstörningar lägger tex de med AST, ADHD med flera grupper så blir antalet personer som inte är "normala" så stort att det borde vara omöjligt att inte se över tex hur skolan fungerar. "Så stort" förresten, siffran blir ju hisnande, gigantisk. Vi pratar om kanske 10 elever i en genomsnittlig skolklass!

Det borde vara lättare att kräva att alla unga (och gamla) behandlas och betraktas utifrån sina egna behov och önskemål i tex skolan. Och inte utifrån en tänkt standardmodell.

Ser man det på det sättet kanske de amerikanska siffrorna är en stor hjälp.

Frågan är dock om det är sunt att betrakta en så stor andel av befolkningen som sjuk/dysfunktionell/whatsoever?

Kristofer skrev:Frågan är dock om det är sunt att betrakta en så stor andel av befolkningen som sjuk/dysfunktionell/whatsoever?

Grejen är ju att när andelen diagnosticerade i en befolkning blir SÅ stor går det inte längre att använda begreppen sjuk/dysfunktionell längre.

Jag tror snarare att det faktiskt kan bli som Ganesh skriver:

Poängen kanske snarare borde vara att om man till personlighetsstörningar lägger tex de med AST, ADHD med flera grupper så blir antalet personer som inte är "normala" så stort att det borde vara omöjligt att inte se över tex hur skolan fungerar. "Så stort" förresten, siffran blir ju hisnande, gigantisk. Vi pratar om kanske 10 elever i en genomsnittlig skolklass!

Det borde vara lättare att kräva att alla unga (och gamla) behandlas och betraktas utifrån sina egna behov och önskemål i tex skolan. Och inte utifrån en tänkt standardmodell.

Litegrann som jag skrev i jonschs framtidstråd... att när ALLA har en diagnos tvingas man äntligen se bakom standardiserade mallar av diagnosen och uppfatta INDIVIDENS behov på ett helt annat sätt.

Synen på hur en normal människa skall vara är för oflexibelt. Att ha så dålig kontroll över vissa känslor att det orsakar problem är kanske inte optimalt, men det är ju mänskligt så varför inte "normalt" också?

Ordet normal har inte den funktion den borde ha. Normal är helt enkelt en stereotyp som dom flesta inte uppfyller. Precis som alla andra stereotyper alltså.

mnordgren skrev:Det är rätt normalt att vara onormal.

Onormalt normalt.

W:

Jag tror inte att det är rätt väg att gå genom diagnoser för att vidga det som kan kallas normalitetsintervallet. En sådan här obefogat stor överdiagnostisering kan också underminera förtroendet för psykologin såväl som psykiatrin. det kan bidra till att de som verkligen är i stort behov av hjälp bemöts av ökad skepsis och mindre förståelse. Dessuom ger ett sådant här diagnostiserande konsekvenser för individen. Att bli betraktad som "störd" (dåligt uttryck, jag vet) kan göra att mänga hämmas och inte tar tillvara sin fulla potential.

Iofs är alla "störda" på det sättet att ingen är normal, dvs genomsnittlig, på alla områden.

Kanske kalla det för "personlighetstyp" i stället för störning?

Kristofer skrev:W:

Jag tror inte att det är rätt väg att gå genom diagnoser för att vidga det som kan kallas normalitetsintervallet. En sådan här obefogat stor överdiagnostisering kan också underminera förtroendet för psykologin såväl som psykiatrin. det kan bidra till att de som verkligen är i stort behov av hjälp bemöts av ökad skepsis och mindre förståelse. Dessuom ger ett sådant här diagnostiserande konsekvenser för individen. Att bli betraktad som "störd" (dåligt uttryck, jag vet) kan göra att mänga hämmas och inte tar tillvara sin fulla potential.

Håller med i stort.

Ganesh skrev:Poängen kanske snarare borde vara att om man till personlighetsstörningar lägger tex de med AST, ADHD med flera grupper så blir antalet personer som inte är "normala" så stort att det borde vara omöjligt att inte se över tex hur skolan fungerar. "Så stort" förresten, siffran blir ju hisnande, gigantisk. Vi pratar om kanske 10 elever i en genomsnittlig skolklass!

Om vi lägger prevalens till prevalens utan hänsyn till komorbiditet blir siffran förvisso hisnande. Den blir också felaktig.

Agatha skrev:

Ganesh skrev:Poängen kanske snarare borde vara att om man till personlighetsstörningar lägger tex de med AST, ADHD med flera grupper så blir antalet personer som inte är "normala" så stort att det borde vara omöjligt att inte se över tex hur skolan fungerar. "Så stort" förresten, siffran blir ju hisnande, gigantisk. Vi pratar om kanske 10 elever i en genomsnittlig skolklass!

Om vi lägger prevalens till prevalens utan hänsyn till komorbiditet blir siffran förvisso hisnande. Den blir också felaktig.

Självklart.

Man kan diskutera om personlighetstyp eller störning eller något annat ord är rätt. Men om man utgår från de amerikanska 20% med personlighetsstörningar och lägger till oss andra så blir det ganska många i alla fall. Givet komorbiditet så kanske vi hamnar på 25%, eller 30% eller något annat procenttal. Men vare sig det är 25% eller 35% så är det en gigantisk hisnande siffra i alla fall.

Och siffran är så stor att den inte går, inte ens för den snålaste kommunalpolitiker, att nonchalera.

Vad sen den riktiga svenska siffran är, det får man väl anse vara en uppgift för framtida forskning.

En årskull i Sverige består av ungefär 100 000 personer. En fjärdedel är 25 000 individer. Per årskull. Räkna och meditera över resultatet.

Frågan är väl hur många i Sverige som har en diagnosticerad personlighetsstörning? Om man uppfyller kriterierna utan att man själv tyckt sig behöva söka hjälp borde siffran bli mycket lägre? Såsom att många med NPF är odiagnosticerade. Man bör nog inte satsa i första hand på uppsökande verksamhet, såtillvida man inte märker att en individ har uppenbara problem. Jag håller givertvis med om att skolan bör individanpassas mer.

Jag har gjort SCID-1 och SCID-2 och det enda de sa om mina resultat var att "du har i alla fall ingen personlighetsstörning, det krävs rätt mycket problem för att man skall uppfylla kriterierna till en sådan." På rak arm känner jag bara tre personer med diagnosticerad personlighetsstörning och dem märks det på tydligt tycker jag. No offence.