Det uppstod en folktro om de mördade barnen utan namn och grav, mylingar.

Ordet härstammar från begreppet ”myrding” – som helt enkelt betyder mördad – och syftar på ett spädbarn som dödats innan det blivit döpt. Förr i världen handlade det oftast om barn till ogifta mödrar, där modern ville dölja en oönskad födsel.

Kulturminnet: Nordisk folktro skrev:I regel uppträder mylingar i anslutning till den plats där de begravts, såsom myrar, skogsbackar, stenrösen eller till och med under stugans golv. De ger sig till känna genom gråt, skrik och snyftningar. Ibland kan man höra mylingen i form av en barnröst som sjunger en ålderdomlig visa. Det händer också att mylingar visar sig som en synlig gestalt. De uppträder då som ett barn i den ålder de skulle ha varit om de fått leva.
---
Det berättas till och med om mylingar som antastat vandrare genom att klänga sig fast vid dem och kräva att få bli burna till kyrkogården. Rester av barnlik har hittats i kyrkogårdsmurar, vilket kanske vittnar om att modern velat att det dödade barnet skulle få komma till himlen.

Många sägner berättar om hur mylingar återvänt för att hämnas på sina mödrar genom att avslöja dem som mördare eller ta deras liv. I vissa sägner försöker mylingen suga mjölk ur moderns bröst och slutar inte förrän den sugit allt blod ur kroppen. Kanske har dessa berättelser haft till syfte att varna unga kvinnor för att bli gravida.

https://kulturminnet.wordpress.com/2019 ... 19-myling/

Hemska berättelser. Men den som blev mest skrämd var väl den kvinna som tagit livet av sitt barn och plågades av samvetskval och rädsla för upptäckt.

Mylingen kunde även dyka upp vid moderns bröllop. När bröllopsdansen kommit igång, hörde man en röst under golvplankorna: ”Bytta är trång, bena är lång, jag vill dansa än en gång”. Därpå reste sig en liten pojke ur golvet, tog bruden om livet och dansade henne till döds.

Det var ganska långa utvikningar i domböckerna om hur man granskade spädbarnsliket för att se hur utvecklat det var, för att reda ut om det "haft liv" som man uttryckte det. Om det hade kunnat överleva helt enkelt. Det kändes lite som att man letade efter anledning att skona modern, och om barnet var för tidigt fött kunde det ju hjälpa på den saken.

Någon gång stack kvinnan ihjäl barnet med kniv, men andra gånger övergav hon det bara och då har det ju stor betydelse. De som granskade barnet var ofta några nämndemän, prostinnan samt någon annan kvinna som till synes inte hade någon koppling till fallet eller de inblandade. Jag antar att hon då varit något slags barnmorska eller jordmoder i trakten, något som jag annars aldrig ser ett ord om i böckerna.

Huggorm skrev:Min erfarenhet från 1600-talets domböcker är att kvinnor som dödade sina oäkta barn faktiskt var bland de få som inte benådades. Flera avrättades i det lilla härad som jag granskat.

Det har jag inget att invända emot.

Men det kanske hade förmildrats på 1800-talet, så nya tider har jag inte kollat på.

Det tidigaste som jag har tittat på är 1885, resten är antaganden gjorda utifrån statistik över avrättningar, historieböcker samt andra källor.

atoms skrev:

Huggorm skrev:Min erfarenhet från 1600-talets domböcker är att kvinnor som dödade sina oäkta barn faktiskt var bland de få som inte benådades. Flera avrättades i det lilla härad som jag granskat.

Det har jag inget att invända emot.

Men det kanske hade förmildrats på 1800-talet, så nya tider har jag inte kollat på.

Det tidigaste som jag har tittat på är 1885, resten är antaganden gjorda utifrån statistik över avrättningar, historieböcker samt andra källor.

Själv har jag läst tidigare att det skedde under Gustav III tid vid makten så jag kan styrka det som står på Wikipedia.

Upplysningstankarna präglade Gustav III:s inställning; inom hovet och bland överklassen hade man sedan länge haft en mycket liberal sexualsyn. Genom barnamordsplakatet, ”horplakatet”, 1778 fick mödrarna en laglig möjlighet att föda anonymt på okänd ort. Varken moderns eller faderns namn måste uppges. I första hand var det en reform för de bättre ställda. Verksamheten bekostades inte av staten, utan betalades av föräldrarna. Barnamorden minskade, men fadern kunde i och med lagen slippa ta sitt ansvar för barnet. 1779 gav kunglig förordning att dödsstraff endast skulle utdömas vid styrkt uppsåt.

År 1830 skedde den sista avrättningen i Sverige för barnamord och 1861 avskaffades dödsstraffet för denna typ av brott.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Barnadr%C3%A5p_i_Sverige

Eller vad jag menar är att det blev liberalare att barnamorden gick ner och det blev svårare att döma någon till döden för barnadråp.

Jag skulle kolla hur många barn som överlevt av de 17 barn en kvinna fött. Barn dog ju som flugor förr i tiden, även utan annans "handaverkan". Problemet är att alla heter likadant, t ex Caisa Johansdotter. Plötsligt stötte jag på en som avrättats (alltså inte "min" Caisa). Hon var 20 år när hon avrättades. Året var 1788.

"halshögs och båhlebrändes för barnamord"

Det stod datum för avrättningen men inget datum för begravningen (som det brukar stå i vanliga fall). Det var förstås ingen offentlig begravning (däremot en offentlig avrättning) utan askan grävdes ner utanför kyrkogården utan några ceremonier.

Alien skrev:Det stod datum för avrättningen men inget datum för begravningen (som det brukar stå i vanliga fall). Det var förstås ingen offentlig begravning (däremot en offentlig avrättning) utan askan grävdes ner utanför kyrkogården utan några ceremonier.

Så var det med alla som avrättades dom fick inte bli begravd i vigd jord brukar ligga rätt mycket ben vid gamla "galgbackar". Sten Sture den äldres grav grävdes ju upp och hans ben brändes vid galgbacken på Söder precis som alla dom andra som dömdes för kätteri vid Stockholms blodbad.

Inte heller de som begick självmord fick vila i vigd jord. Ingen begravning, och ingen grav att gå till.

Dog af att han Sargade sin Hals
Hans döda kropp blef d. 18/1 1821 af Skarprättaren nergräfven

Att begå självmord räknades som ett brott.

Norrköpings Tidningar den 26 juli 1912 -

1798 föddes i Stockholm 2687 barn, av dessa var 914 s.k. oäkta.

Samma år avled i Stockholm 1192 barn i åldern 0-9 år.

Källa; Per Anders Fogelström, Krigens barn, sid. 217.

Jag känner till en plats där de utförde avrättningar som straff tidigare. Någon gjorde några utgrävningsarbete där och hittade en kvinna utan huvud. Det visade sig att det var en ung kvinna som hade arbetat på en gård. Men hon blev gravid och födde ett barn.

Antingen var det dödfödd eller så dödade hon det för att dölja skammen. Hon gömde ungen i sitt rum men någon hittade den. Också dömdes hon till döden och avrättades. Och de bara kastade henne åt sidan och lämnade henne i ett hål på avrättningsplatsen. Och där låg hon i många år.

Berättelser om att vara ogift mor förr i tiden har jag vuxit upp med. Kanske har det påverkat mig att inte skaffa egna barn, inte ens bli gravid.
Min mamma fick sitt första barn som ogift i mitten av 1950-talet.
Hon nekades att hyra rum av flera hyresvärdar för att hon var ogift mor.

Både min mormorsmor och min mormor blev gravida och födde sina barn utan att vara gifta.
Min mormorsmor var antagligen piga hos fadern till min mormor. Mormor var ”född av okända föräldrar” stod det i hennes papper från det barnhem hon hade lämnats in till som spädbarn. Men barnhemmet hade kvar handlingar med de biologiska föräldrarnas namn i ett arkiv, som min mamma fick fram genom efterforskningar.
Mormor växte upp i ett fosterhem och blev tidigt gravid. Hon födde en flicka, mammas äldre halvsyster. Mormor tvingades först lämna dottern på barnhem och sedan adopterades hon av en fostersyster till mormor. Den halvsystern fick mamma kännedom om först flera år efter mormors död.
Några år efter det första barnets födelse träffade mormor min morfar. Hon var förlovad med honom när hon blev gravid med min mamma. De hann aldrig gifta sig.
Morfar körde ihjäl sig på motorcykel innan mamma föddes.
Hans familj ville inte veta av min mormor efter att han begravits.
Hon arbetade som barnsköterska och födde mamma på
det hem för ensamma spädbarnsmammor, som hon själv arbetade på.
Sen tvingades hon lämna bort mamma till fosterhem efter bara åtta månader.

Mammas fosterfamilj var utfattig men kärleksfull. Det var en ensamstående kvinna, som bodde med en massa barn, varav några nästan vuxna, i ett litet torp. Mamma har som vuxen åter träffat sina syskon från den tiden och var tacksam över det.
Men när mamma var fyra år tvingade myndigheterna fostermamman att låta ett äldre barnlöst par, som inte ens bodde i närheten, att adoptera mamma.
Så hon rycktes upp igen. Adoptivpappan dog innan mamma gått ut skolan. Adoptivmamman var elak, slog och plågade mamma.
Trots många svårigheter arbetade och studerade hon, tog sig fram i livet. Att hon sedan själv blev ogift mor var ren otur. Hon var vuxen och hade rest i Europa, träffade en man som hon sällskapade med. Det verkar av mammas historier som att de hade tänkt gifta sig, men längre fram, och därför använde preventivmedel. Men hon blev ändå gravid. När mannens reaktion på det blev att de skulle gifta sig, bo i hans hemland och hon skulle vara hemmafru, bröt hon med honom.
Kort därefter träffade hon min pappa.
Hela hans släkt var väldigt upprörd över att han blivit kär i en kvinna som var gravid med en annan man. Det dröjde många år innan de gifte sig.
Min mamma kom så småningom mycket bra överens med min pappas släkt.
Men han dog tragiskt när jag var liten och då revs många sår upp igen.
Och de senaste åren, innan mamma blivit helt dement, har jag ännu mer förstått hur svårt hon haft i sitt liv.

Vet att jag brutit av lite genom att vara personlig i en tråd som
mest handlar om fakta vad gäller hur ogifta mödrar haft det genom historien.
Samtidigt består ju historien till stor del av allas våra privata släkthistorier.
Undrar hur många här på forumet som har en ogift mor i sitt släktträd? Troligen många..

Ja, min farfars mor födde sitt första barn som ogift. Hon bodde på en ö och när hon var vuxen flyttade hon till fastlandet för att tjäna. Då blev hon med barn med en "okänd" (kanske den gifte husbonden). Hon återvände till ön och sina föräldrar och födde barnet där. Sedan for hon tillbaka för att tjäna som piga och träffade min farfarsfar och gifte sig med honom. Då tog hon till sig pojken.

Men jag antar att styvfadern aldrig accepterade honom så vid tio års ålder flyttade han tillbaka till sina morföräldrar. Han fick aldrig något farsnamn men tog samma efternamn som sin styvfar och sina halvsyskon. Efternamnet togs efter gården.

Jag antar att pojken blev en tröst för sina morföräldrar som förlorat flera söner.

Öht var det inte ovanligt att ogifta mödrar gifte sig under senare delen av 1800-talet trots skammen att ha fött ett ogift barn. Men det var inte arvtagaren till storbonden de kunde gifta sig med utan torpare.

Alien skrev:Ja, min farfars mor födde sitt första barn som ogift. Hon bodde på en ö och när hon var vuxen flyttade hon till fastlandet för att tjäna. Då blev hon med barn med en "okänd" (kanske den gifte husbonden). Hon återvände till ön och sina föräldrar och födde barnet där. Sedan for hon tillbaka för att tjäna som piga och träffade min farfarsfar och gifte sig med honom. Då tog hon till sig pojken.

Men jag antar att styvfadern aldrig accepterade honom så vid tio års ålder flyttade han tillbaka till sina morföräldrar. Han fick aldrig något farsnamn men tog samma efternamn som sin styvfar och sina halvsyskon. Efternamnet togs efter gården.

Jag antar att pojken blev en tröst för sina morföräldrar som förlorat flera söner.

Spoiler: visa

En son hade dött i sjukdom som tonåring. Två andra söner hade blivit ihjälslagna vid ett bröllop.

Öht var det inte ovanligt att ogifta mödrar gifte sig under senare delen av 1800-talet trots skammen att ha fött ett ogift barn. Men det var inte arvtagaren till storbonden de kunde gifta sig med utan torpare.

Tack för din berättelse.
Av en slump berättade jag bara häromdagen om hur min mamma oplanerat blev gravid med min storasyster strax innan hon träffade min pappa.
Det var för min mans gamla morbror och moster. Min man tog upp att hans föräldrar ”varit tvungna” att gifta sig, eftersom hans mamma väntade hans storebror.
Det var vanligt att folk skvallrade och räknade bakåt från ett barns födelse, om det fötts mindre än nio månader efter ett bröllop. Det ansågs skamligt. Så var det nog i min svärmors fall.
Min mans mamma skilde sig från hans pappa när barnen var små. Det ansågs heller inte riktigt bra. Jag tyckte väldigt mycket om min svärmor, som tyvärr är död nu. Och kände ett behov av att liksom försvara henne inför hennes syster och svåger. De har ibland sagt saker som känns nedsättande om henne, efter hennes död.