Hej. Jag undrar hur många med As som jobbar i en butik, och hur de klarar av detta? Jag jobbar själv i en mellanstor butik med jag tror flera 1000 artiklar.

Var tidigare på en Stormarknad men där virrade jag bara bort mig till slut. Jag ville visa min ambition att klara av alla avdelningar på samma gång vilket ledde till total förvirring. Jag behöver ha närmare till hyllorna för att bilda mig en helhet var artiklarna står, och det har jag löst nu, tycker jag nog.


Tacksam för svar.



Mvh.

Jag har arbetat i en fackhandel (specialinriktad på ett område alltså).

Samtidigt var jag specialintresserad av något som hörde hemma i en sådan butik, så det var väldigt roligt.

Inga kunder = jag organiserade och lärde mig en massa saker.
Kunder = de ville höra om allt jag visste och jag fick hålla monolog

Problemet var att komma överens med övrig personal, och vissa kunder.
Jag kan tänka mig att det är rätt jobbigt också om man jobbar i en fackhandel och plötsligt tröttnar på det som den inriktar sig på.

Jag tyckte om att packa upp, beräkna priser, prismärka och organisera varor i hyllor.
Att gilla att sortera är bra, då man gillar vissa moment som de flesta andra ogillar.

Att jobba på en stormarknad verkar jobbigare, mer personal, ointresserade kunder, oöverskådligt.

En liten affär eller en fackhandel tror jag är bättre, fast då får man närmare kontakt med personalen kanske, vilket har både för- och nackdelar.

Det skulle aldrig fungera för mig. En orsak är att kunden ofta har fel.

Parvlon skrev:Det skulle aldrig fungera för mig. En orsak är att kunden ofta har fel.

Ja, det är ju ett problem.
Men just där jag var, ville folk gärna höra långa monologer av råd.

Något som jag tyckte var jobbigt, var att vara "serviceminded" mot vissa typer av kunder.
Det som Parvlon beskriver t.ex., eller när de kom in, gick in i rummet som var fyllt med stora säckar av en viss vara, och frågade "har ni XXX" trots att han stod i ett rum fyllt av det. Sådant hände ofta.

Många ringde och frågade om vi hade en viss vara hemma, och så svarade man, jag ska gå och titta efter.
Så kom man tillbaka efter 5 minuter, och svarade "ja" och då säger de, "vad kostar det?"
Fast det var kanske jag som var korkad som aldrig lärde mig att alla kommer att fråga om priset, men jag var rätt irriterad över att behöva springa till varan igen för att kolla priset.
Jag måste erkänna att jag inte var så trevlig mot dessa som jag tyckte var korkade som inte sade att de ville veta priset också.

Att jobba i butik är nog egentligen inget för mig, även om det är roligt att sortera o.s.v. samt att ägna dagarna åt det man gillar mest (fackhandel inom ens specialområde).

Håller med om mycket ni beskrev. Jag råkar oxå ut för att kunder frågar extra mycket om det jag förstår Vet är slut t.ex. Frågar en kund om vi har Vetemjöl hemma och jag går och tittar och ibland hämtar paketet till dem, så frågar de med stor sannorlikhet vad den kostar, då brukar jag skriva upp på en notis-lapp och ha priset med mig ifall att.. har lärt mig det.


Sen har det bliit en konstig jargong att en del kunder " jävlas " om det ni beskriver, d tar nog igen de gånger butiken inte haft varor inne, jag tror faktiskt d.



Mvh

Chrilleb skrev:Håller med om mycket ni beskrev. Jag råkar oxå ut för att kunder frågar extra mycket om det jag förstår Vet är slut t.ex. Frågar en kund om vi har Vetemjöl hemma och jag går och tittar och ibland hämtar paketet till dem, så frågar de med stor sannorlikhet vad den kostar, då brukar jag skriva upp på en notis-lapp och ha priset med mig ifall att.. har lärt mig det.
Mvh

Jag var så korkad att det tog lång tid innan jag fattade att jag kunde kolla priset samtigt - TROTS att de inte hade frågat efter det än (och jag skulle ju inse att den frågan alltid kom också).
Och även efter det, så fortsatte jag att tycka att de som ringde och frågade, var korkade eller så trodde jag att de sade som de sade på jävelskap.

15 år senare vet jag hur lätt det händer att man frågar på det viset (man vill kanske inte fråga om priset om det ändå inte finns inne), eller att personen som svarar, springer iväg och kollar så fort att man inte hinner fråga allt innan det är för sent.
Men det tog sin tid att grubbla över.

Jag sade t.o.m. till en kund: "du vill inte veta priset också om vi nu har varan hemma?". Det är ju ganska tyket sagt.

Det var roligt för det mesta med kunderna, men ibland blev det som ovan beskrivet, eller att de frågade helkorkade saker och jag kunde inte förstå att man ibland faktiskt inte ser saker man har framför ögonen. Det händer ju mig också. Men jag kunde svara tyket eller sådant som ger budskapet "är du dum eller" (fast inte just de orden).
Om någon sade "jag är så trött idag, så jag kan inte se knappt, har ni XXX" - då förstod jag och kunde vara hjälpsam, även om varan fanns framför ögonen på kunden.

*känner mig dum och tyken*

Jag passar kanske inte i en affär

Det bästa var när någon kom in och frågade, "jag vill veta allt om XXX och YYY, kan du hjälpa mig?" Då kom monologen som var uppskattad av mottagaren.

jag har varit i två olika butiker. Det ena var en mellanstor icabutik och den andra en mindre djurbutik. Jag vantrivdes något så fruktansvärt i icabutiken. Ljudnivån är för hög, sakerna för tråkiga och människorna för jobbiga. Det blev alldeles för stimmigt och redan efter 2-3 timmar var jag totalt färdig.

Djurbutiken tog visserligen också energi men där kunde jag ta det lugnt på ett helt annat sätt. Folk frågar om saker som dom vill ha kunskap om och det gör det lättare. Även om jag har svårt att falla in i småprat och skoj så fixar jag det med min "service mask" Djur är mitt specialintresse

Hazel skrev:Djurbutiken tog visserligen också energi men där kunde jag ta det lugnt på ett helt annat sätt. Folk frågar om saker som dom vill ha kunskap om och det gör det lättare. Även om jag har svårt att falla in i småprat och skoj så fixar jag det med min "service mask" Djur är mitt specialintresse

Så kände jag precis, fast jag hade ingen servicemask ^_^

Jag har jobbat lov och helger i matvarubutik med 15-20 000 artiklar (om jag minns rätt). "Jag ska ta reda på det" var ledordet, inte "kunden har rätt", det har de nämligen inte, men vitsen är ju att vara trevlig och diplomatisk. Då jag fann jobbet både stressigt och enformigt (kassadelen alltså) så hittade jag på olika lekar, en var tex att utmana mig själv att få de allra allra suraste att le minst en gång innan de lämnade butiken...

Att jobba i en stor matvarubutik funkade okej, där hade jag "min del" som jag kunde, att jag jobbade extra i liten matvarubutik gick helt åt skogen, då jag ej kan läsa av vad som behöver göras eller huruvida jag skall agera och i så fall hur när någon säger "där står en hög kartonger". Jag anser mig inte passa i butik egentligen, inte i längden, jag behöver ett meningsfullt och mer omväxlande jobb, annars tappar jag fokus och gör slarvfel. Jag lämnar aldrig kunden och kollar, utan tar med kunden till exempelvis dressinghyllan eller tandkrämhyllan och lämnar dem ej före jag pekar exakt på varan de frågat om. Då kan kunden välja i fred och jämföra priser, det har jag bara fått positiv feedback på.

Jag passade nog aldrig i butik heller. "Se vad som ska göras"-biten, irritationen när kunder är så korkade att klockorna stannar...

Men när det väl flyter älskar jag verkligen att jobba med människor och vara service minded. Synd bara att man aldrig kan veta i förväg om man kommer att möta människor som också är smidiga, eller de galnaste exemplaren...

För de mest mainstream (NT?) verkar ju mer eller mindre stänga av hjärnan när de kommer in i en affär. Vissa kategorier människor verkar inte kapabla att tänka efter lite och se sig om själva. Roligast är när de lyckats stanna precis framför det de ska fråga efter..... fast man blir lite ställd, hur ska man svara ungefär "...precis där..." utan att verka skitelak...

Liksom... själv fick jag lära mig de elementära bitarna av hur butiker är uppbyggda redan när jag var liten - att godis är närmast utgången, mejeriprodukter längst in i butiken osv. Jag har haft ett något sånär hum om vilka saker som kan tänkas finnas i anslutning till varandra, och kunnat läsa och därmed kunnat läsa skyltar över vad som finns i olika gångar... så länge jag kan minnas.

Men en mer genomsnittlig "normal" måste leta upp någon i personalen så fort de går in i en butik. "Var har ni gurka?"

Eller när jag var spärrvakt och man hade sina moment då man jobbar med annat än kundkontakt och har skylten "VAR GOD PASSERA" uppsatt för att få jobba i fred, och för att samtliga resenärer som passerar just då ska ha rätt att gå förbi utan att behöva lösa biljett, och det faktiskt bara är att tala om för en eventuell biljettkontrollant att det var "VAR GOD PASSERA"-skylt i spärren när du skulle med tåget... varvid biljettkontrollanterna givetvis har koll på att det stämmer, antingen genom att de redan vet det, eller ringer upp den aktuella stationen och frågar...

(Lång parentes: Det där med "VAR GOD PASSERA" verkar många på fullaste allvar tro att spärrvakten sätter upp utan någon som helst symbios med den biljettkontroll som förekommer, utan att du utan någon som helst pardon kommer att få betala tilläggsavgift för saknad biljett om du har passerat en obemannad spärr och det sedan kommer en kontrollant.

När jag var spärrvakt kändes det riktigt komiskt att kommentera det - "det är SJ som kör pendeltågen, jag är anställd av SJ för att sälja biljetter, och biljettkontrollen sköts av SJ... men vi skulle självklart inte ha någon som helst intern kommunikation så att biljettkontrollen skulle kunna ta hänsyn till om det faktiskt inte har gått att köpa biljett i spärren..."

Idag är det mesta på sinsemellan olika aktörer, men vad jag vet funkar det lika bra t o m nu...)

Jag skulle hävda att "VAR GOD PASSERA"-skylten i sammanhanget är likvärdig med en tjänstemans röda lampa "Upptagen" när en sådan finns och är tänd utanför dörren till någons kontor. Lyser lampan "Ledig" grönt är man ledig för besökande, annars icke.

Men hur ofta dök inte någon ärthjärna upp i spärren, fast besluten att fråga spärrvakten om något, och ställde sig dikt an rakt framför spärren för att psyka och vänta ut spärrvakten, för självklart i dennes ögon måste ju spärrvakten komma fram och fråga vad man vill...

...och vad innebär inte det i sin tur? Jo, bakom denna IDIOT kommer naturligtvis just då ett helt koppel resenärer som ska med nästa pendeltåg och skulle betala kontant eller stämpla sin remsa, som bara ser att det är kö i spärren och ställer sig i kön, de med...

Behagar någonsin den som står först i en sådan plötsligt skapad kö att vända sig och tala om för bakomvarande i kön att han bara väntar på att få tala med spärrvakten, men att det faktiskt står "VAR GOD PASSERA"?

Nej nej nej... varför skulle vederbörande göra det??!?

...och därmed kunde denne enskilde resenär bli den som såg till att kanske tre andra resenärer missade närmaste pendeltåg som de kunde ha åkt med utan biljett för att de stod kvar i en kö i onödan... själva blev dessa andra resenärer förmodligen irriterade på spärrvakten...

....och så är det SOCIAL KOMPETENS de där vanliga "normala" NT kallar det för att de i allmänhet har, och är vi aspies som förutsätts sakna. För fan, på punkt efter punkt efter punkt är det snarare vi som kan tänka logiskt och de "normala" som är fullkomliga idioter så fort det är lite allvar, och som inte kan interagera med människor runt omkring sig på det sätt som skulle befrämja flest...

Nyckelordet är ofta just detta att tänka en smula LOGISKT. Det gör som sagt vi, men många gånger inte de...

Pemer skrev:Men en mer genomsnittlig "normal" måste leta upp någon i personalen så fort de går in i en butik. "Var har ni gurka?"

?

- Vissa människor (ofta småbarnsföräldrar?) är övertrötta och stressade och klarar därför inte av att hitta vad de skall ha
- Vissa människor (ofta pensionärer?) frågar efter varor helt enkelt för att de vill ha någon att prata med.
- Vissa människor (ofta Bjäbbmonster!) har lite dåligt lokalsinne eller minne för detaljer och kommer inte ihåg vart saker och ting finns placerade. Speciellt om det är på lite ovanliga ställen..

Jag får nog erkänna att jag är en av de som skulle kunna fråga nästan vad som helst i en butik.
Typ var har ni färdigmonterade byggkranar eller vad de nu säljer och så står jag och håller i den där lyftkranen medans jag frågar.
Kan bli lite pinsamt nästan ibland.
Har hänt att jag köpt prylar och betalat och lämnat dem på disken och gått för att komma tillbaka efter en stund när jag upptäckt misstaget om ingen råkar se vad som händer och stoppat mig.

Tycker det är kanonbra när man kan få veta en massa saker om det man tänker köpa.
Bara man inte har något o passa för då kommer jag försent ibland.

Lustigt nog har jag inget problem med att prata med folk i affären eller varsomhelst men de blir lite förvånade ibland och så även mina vänner och kallar mig för översocial.
Jag pratar ju bara, men jag ser inte om en tjej spenderar ett halvår med att få mig intresserad av henne förrän hon säger det.
Hur var det nu, skulle man inte ha sociala bekymmer för o vara AS-människa
Ibland funderar jag om jag är NT eller AS varianten.

Jag skulle nog numer kunna fråga "var har ni..." utan att leta.
Jag är alldeles för trött och får efterverkningar (utmattad resten av dagen) av att gå runt och leta för mycket - det ger för många intryck.

Som utmattad och ju äldre jag blir, desto mer upptäcker jag orsakerna till vissa av "dumheterna" som kunderna höll på med. Jag gör dem själv ibland alltså.

Man KAN vara så stressat förvirrad att man står i ett rum full av en viss vara och inte ser att man kommit rätt.

Och två gånger på en vecka har jag försökt leta upp en viss vara i mindre fackbutiker, gett upp och frågat, och då i samma ögonblick upptäckt att varan är framför ögonen på mig.

Det där med biljettsystemet som Pemer beskrev, förstod jag inte mycket av får jag erkänna.
Jag är van vid systemet i Göteborg på 80-talet. Köp biljetter av chauffören eller på Pressbyrån, stämpla i en automat på bussen/spårvagnen.
Hur man gör nu för tiden vet jag inte så mycket om, mer än att jag klarar att stämpla ett 100-kort och vet att de går att köpa.

Pemer skrev:Eller när jag var spärrvakt och man hade sina moment då man jobbar med annat än kundkontakt och har skylten "VAR GOD PASSERA" uppsatt för att få jobba i fred, och för att samtliga resenärer som passerar just då ska ha rätt att gå förbi utan att behöva lösa biljett, och det faktiskt bara är att tala om för en eventuell biljettkontrollant att det var "VAR GOD PASSERA"-skylt i spärren när du skulle med tåget... varvid biljettkontrollanterna givetvis har koll på att det stämmer, antingen genom att de redan vet det, eller ringer upp den aktuella stationen och frågar...

(Lång parentes: Det där med "VAR GOD PASSERA" verkar många på fullaste allvar tro att spärrvakten sätter upp utan någon som helst symbios med den biljettkontroll som förekommer, utan att du utan någon som helst pardon kommer att få betala tilläggsavgift för saknad biljett om du har passerat en obemannad spärr och det sedan kommer en kontrollant.

När jag var spärrvakt kändes det riktigt komiskt att kommentera det - "det är SJ som kör pendeltågen, jag är anställd av SJ för att sälja biljetter, och biljettkontrollen sköts av SJ... men vi skulle självklart inte ha någon som helst intern kommunikation så att biljettkontrollen skulle kunna ta hänsyn till om det faktiskt inte har gått att köpa biljett i spärren..."

Idag är det mesta på sinsemellan olika aktörer, men vad jag vet funkar det lika bra t o m nu...)

Jag skulle hävda att "VAR GOD PASSERA"-skylten i sammanhanget är likvärdig med en tjänstemans röda lampa "Upptagen" när en sådan finns och är tänd utanför dörren till någons kontor. Lyser lampan "Ledig" grönt är man ledig för besökande, annars icke.

Men hur ofta dök inte någon ärthjärna upp i spärren, fast besluten att fråga spärrvakten om något, och ställde sig dikt an rakt framför spärren för att psyka och vänta ut spärrvakten, för självklart i dennes ögon måste ju spärrvakten komma fram och fråga vad man vill...

...och vad innebär inte det i sin tur? Jo, bakom denna IDIOT kommer naturligtvis just då ett helt koppel resenärer som ska med nästa pendeltåg och skulle betala kontant eller stämpla sin remsa, som bara ser att det är kö i spärren och ställer sig i kön, de med...

Behagar någonsin den som står först i en sådan plötsligt skapad kö att vända sig och tala om för bakomvarande i kön att han bara väntar på att få tala med spärrvakten, men att det faktiskt står "VAR GOD PASSERA"?

Nej nej nej... varför skulle vederbörande göra det??!?

...och därmed kunde denne enskilde resenär bli den som såg till att kanske tre andra resenärer missade närmaste pendeltåg som de kunde ha åkt med utan biljett för att de stod kvar i en kö i onödan... själva blev dessa andra resenärer förmodligen irriterade på spärrvakten...

Står det inte dessutom på "VAR GOD PASSERA"-skylten att man vid eventuell biljettkontroll bara behöver uppge att spärren var obemannad när man passerade?

Jag praktiserade i en butik några veckor, en gång. Det var inget för mig. Varken själva "butiksdelen" (köra ut varor, ställa in varor osvosv) eller den sociala biten.

Gör det nog inte igen om det inte innebär att jag får sitta ihopkurad på nåt lager med musik i öronen. Då kanske jag skulle kunna pröva.

Livar upp en gammal tråd! Jag har som sagt ingen fastställd diagnos än, men jag är 99,9% säker på att jag har AS!

"Min" butik är liten till ytan (få kunder inne på en gång), dessutom säljer vi specialvaror som kunderna frågar om, vilket gör att jag kan stå och dra långa monologer om hur sakerna fungerar. Det är mycket värre att själv stå i kö i andra affärer än att stå bakom disk i en affär där man känner till minsta skrymsle och vrå (jag har t.ex. nästan alla lagersaldon i huvudet).

Tror det hade varit värre om jag hade jobbat i t.ex. en matvaruaffär. Det är jobbigt med de sociala kontakterna, men jag tar på mig en "mask" när det behövs. Småprat ser jag som teaterpjäser, som att jag läser ur manus när jag talar om vädret. Ofta hinner jag även hämta andan genom att varva butiksarbetet med kontorsarbete (siffror och tabeller, roligt!). I början var jag mentalt utmattad om kvällarna, det är jag fortfarande i viss mån, men nu hanterar jag det bättre.

När jag skall visa någonting dyrt (som är inlåst i en monter) kan kunden t.ex. peka på någonting och säga ”Där är en x med blommor på”, varpå jag replikerar ”Ja”. Att kunden underförstått menar att jag skall ta ut varan uppfattar jag inte, vilket leder till att vi står tysta en stund innan jag kommer på att jag faktiskt bör ta ut och visa den... De måste tro att jag är otroligt korkad, men jag kommer på mig själv med att göra det både nu och då.

Jag har jobbat på en restaurang, där jag både serverade och tog emot beställningar. Sen har jag jobbat i en mindre butik som håller på med nycklar.

Gick bra på båda.

Jag har jobbat på Systembolaget och jobbar numera i en bokhandel. På Systembolaget fungerade det ganska bra. Jag gillade att plocka med flaskor och vara på lagret. Problemet var att jag blev väldigt uttröttad av att jobba där. Alla människor tröttade ut mig. Jag jobbade halvtid men sov ändå hela tiden när jag var hemma. Bokhandeln fungerar mycket bättre för där är det inte så många stressade människor. I bokhandeln finns inga klirrande flaskor heller. Det ljudet höll på att driva mig till vansinne.

Det är så mycket skillnad mellan olika butiker. Systembolaget är till exempel jättestressigt, framför allt runt högtider, men bokhandeln är lugn och trevlig. Det är mycket jobb med att prismärka böcker och plocka ihop beställningar och sådant gillar jag. Jag har heller inget problem med kundservice så länge jag hanterar en kund åt gången. Det är när det är många människor runt mig och jag måste hantera allt och alla på en gång som min hjärna kortsluts.

Jag arbetade i en klädbutik när jag var ung, det som var roligt var att det hela tiden kom in nya kläder, personalrabatten, modetidningarna i personalrummet och det var kul att hjälpa kunder samt trevliga kollegor.
Det som var tråkigt var att den mesta tiden går åt till att hålla ordning i butiken, hänga saker i rätt storleksordning, vika kläder. Om du inte tycker att vika kläder är en rolig sysselsättning så undvik all form av arbete i en klädbutik.
Arbetet blir nästan kafka-artat eftersom du aldrig blir klar och kan känna en tillfredsställelse i det. Det kommer hela tiden in nya kunder och förstör din "ordning". Samtidigt så var den roliga biten att hjälpa kunderna.
Nej, det är inte ett jobb som passar alla…