Jag kan ofta drabbas av s k dåligt samvete då jag slår på mig själv för att jag gjort ett eller annat fel. Ni andra aspisar här, kan ni känna igen er?

Nej det kan jag inte?
Om man har dåligt samvete så måste man väl gjort något för att orsaka sådana känslor?
Vad menar du att det dåliga samvetet ska uppstå ifrån? Det måste ju uppstå ur en orsak?
Jag har aldrig ljugit för mig själv och följt det som varit sant, rätt och hederligt här i livet, kan inte du säga detsamma? Du kanske borde förklara vad ditt dåliga samvete grundar sig i annars blir väl inte tråden så utvecklad, och ingen diskussion med seriösa svar kan förekomma?
Hur menar du att du slår dig själv? Är det i sinnet (tänker på ''klandra sig själv'') eller är det att du faktiskt fysiskt slår dig själv?

Men inget dåligt samvete alls, för jag vet att det finns förskräckliga personer som skadar och torterar och terroriserar folk varje dag, det är något jag aldrig någonsin kommer kunna förstå för jag har en inneboende heder och ärlighet gentemot andra människor, jag är väldigt lugn, försöker vara positiv och insiktsfull, jag har sen jag kom till världen följt dessa principer, försökt göra sått gott jag kan av omständigheterna. Jag behöver aldrig ha dåligt samvete över någonting för jag har agerat som mitt samvete behagat, bett folk om ursäkt när det kändes rätt och nödvändigt, eller inte gjort det när det känts okej. Det är väl olika för olika människor om självsäkerheten i ens tankar och handlingar, har man ingen tydlighet kanske det skapar dåligt samvete, jag har personligen i alla fall inga problem med sådana grubblerier. Tycker extremt många människor borde skämmas efter vad man sett i livet, varför skulle då jag gå och bära på dåligt samvete när det finns illasinnade själsligt sjuka människor som absolut inte ens har något samvete och varit elaka och trakasserande.

Får du dåligt samvete för att du slår dig själv?
Eller slår du dig själv för att du känner dåligt samvete?
Eller bådadera?
Jag kan få stress och nåt mer som jag inte kan definiera och då kan jag (lättare) självskada mig för att få det där hemska att försvinna.
Men tror inte att det är pga dåligt samvete..
Pga otillräcklighet kanske. Ångest.
Att inte kunna ändra saker.
Jag känner mig dålig. Och straffar mig själv kanske...
Men jag är väldigt mån om att göra rätt och tror inte att jag egentligen ska behandla mig själv så. Men ångesten är stor och jag kan inte ändra det jag vill.

Ja, jag undrar också över tolkningen av denna mening:

Jag kan ofta drabbas av s k dåligt samvete då jag slår på mig själv för att jag gjort ett eller annat fel.

Får du dåligt samvete över att du gjort fel och slår dig själv för att straffa dig? Eller slår du dig själv för att du blir frustrerad (över att ha gjort fel) och får sedan dåligt samvete över att du slår dig?

Jag slår inte mig själv när jag gjort fel. I värsta fall skriker och svär jag. Hemma alltså, inte bland folk.

Har sällan dåligt samvete, möjligen efter att jag brusat upp o varit våldsam, men det händer inte särskilt ofta numera.

Ljuger i princip aldrig, det lönar sig aldrig.

Men får jag dåligt samvete, så lättar det om jag ber om ursäkt.

Ah, nej det var mer bildligt talat, jag slår inte på mig själv utan vad jag menade var att jag klankar ner på mig själv. Om jag t ex står upp för mig själv genom att säga ifrån i någon situation så är det ganska ofta som jag börjar dividera med mig själv och tänka att nu blev väl vederbörande arg eller tog illa upp. Det slutar ganska ofta med att jag ber om ursäkt. När det gäller ärlighet är jag nästan överdrivet ärlig, jag erkänner direkt om jag gjort fel t ex. Förutom aspis som de menar att jag lider av har jag också ett par andra diagnoser, OCD och GAD. Jag undrar om det kan dessa som kickar in ibland.

Får ofta dåligt samvete även om jag vet att jag gjort allt jag kunnat och någon annan är skyldig. Lägger stor vikt i att göra det bättre för människor runt omkring mig och det är tufft att misslyckas med det.

En del verkar mena att ett välutvecklat känsloliv, där t ex självförebråelser förekommer, är en omöjlighet för en aspergare. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring min eventuella diagnos, det finns professionella i mitt kontaktnät som menar att jag är en aspis och jag kan väl i och för sig hålla med om att jag har väldigt många karaktärsdrag som stöttar den teorin. Däremot finns det annat i min personlighet som jag menar talar emot en diagnos. Jag kan tycka att jag har ett lite väl utvecklat känsloliv t ex och alltför god empatisk förmåga för att platsa som aspergare.

Skulle vara intressant att höra om, hur och i så fall på vilket sätt ni med diagnos bryr er om andra människor. Jag kan både känna att jag skiter i hur andra har det men det finns också ett antal i min omgivning som jag i mitt tycke bryr mig mycket om. Nu blev det ett litet stickspår kanske men hur som helst.

aspismuppen skrev:En del verkar mena att ett välutvecklat känsloliv, där t ex självförebråelser förekommer, är en omöjlighet för en aspergare. Jag vet inte riktigt hur jag ska tänka kring min eventuella diagnos, det finns professionella i mitt kontaktnät som menar att jag är en aspis och jag kan väl i och för sig hålla med om att jag har väldigt många karaktärsdrag som stöttar den teorin. Däremot finns det annat i min personlighet som jag menar talar emot en diagnos. Jag kan tycka att jag har ett lite väl utvecklat känsloliv t ex och alltför god empatisk förmåga för att platsa som aspergare.

Skulle vara intressant att höra om, hur och i så fall på vilket sätt ni med diagnos bryr er om andra människor. Jag kan både känna att jag skiter i hur andra har det men det finns också ett antal i min omgivning som jag i mitt tycke bryr mig mycket om. Nu blev det ett litet stickspår kanske men hur som helst.

Jag har bränt ut mig fullständigt för att försöka få till upprättelse och förbättringar hos andra, det har tärt på mig och har egoistiskt sett varit idiotiskt gjort. Jag tror ingen förstått vilken energi jag lagt ner på att göra det, man är som en osynlig hjälte som inte får någon uppskattning i slutet på dagen. Jag har haft diagnosen sen jag var 7 år, så att jag är oempatisk för att jag har Asperger stämmer då inte.

aspismuppen skrev:jag också ett par andra diagnoser, OCD och GAD

Är nog GAD:en som spökar ska du se, inte ovanligt att man inbillar sig irrationella rädslor när man har det, därav kanske samvetsproblemen? Hade en gång en vän med GAD som var ängslig över precis allt i livet och jag kände mig helt problemfri jämfört med honom, han hade inga andra diagnoser, bara GAD.

Aspergare har inga empatiproblem, det där är bara en jävla NT myt eller att du sitter och läser för mycket 1177 att vi skulle vara helt känslokalla och inte förstå andras känslor, det kan vi visst göra, en del kanske behöver tydliga signaler/förklaringar vad som är ''fel'' i personens humör dock, jag kan visst vara tröstande och känna för någon annan men först vill jag veta vad det beror på, någon som inte är tydlig och vill berätta om sitt dåliga humör smiter jag gärna undan, inte för att jag inte bryr mig, men det är påfrestande att inte veta vad som är fel och personen vill att du ska gissa dig fram till det, slöseri med tid tycker nog jag, säg istället vad som är problemet istället för att skapa osäkerhet, drama och förvirring, då vill jag inte vara med för det är det här som Aspergersdiagnosen går ut på, det är verkligen inte lätt att alltid tyda underförstådda saker rätt varenda gång.

Men jag har inga empatiproblem för det, det sitter du bara och hittar på fast du har två andra väldigt starka diagnoser, speciellt GAD och jag vet precis hur GAD fungerar för jag hade en vän i flera år som hade det (som sagt han var helt NT annars, bara diagnosen GAD) och i mina ögon var det han som inte hade empati att rädda vänskapen, nej han bröt kontakten för han mådde dåligt av GAD, förklarade ingenting varför, vart var empatin för mig eftersom vi hade känt varandra länge och det verkade inte varit något som tyngt ned honom att inte ens säga adjö på något sätt, vi kanske gärna drar oss undan om det blir för jobbigt med drama och otydlighet, men jag vet att vi, de allra flesta av oss med diagnosen Aspergers visst bryr oss om våra anhöriga.

Det verkar ju vara ett tecken på att den gamla aspisklyschan om att vi saknar empati inte stämmer. Det har varit skönt att läsa i det här forumet och känna igen sig, jag har fattat att många av oss lider av annan mental ohälsa. Allt det här började med att jag sökte hjälp för OCD och det visade sig till slut att det framför allt handlade om autism, känns på nåt sätt lite läskigt att det inte finns något botemedel. Jag käkar en del mediciner som lägger locket på känslolivet kan jag känna, typ Anafranil och Quetiapin. Har tagit dem så länge nu att jag nästan inte kommer ihåg hur det känns utan.

aspismuppen skrev:Jag kan ofta drabbas av s k dåligt samvete då jag slår på mig själv för att jag gjort ett eller annat fel. Ni andra aspisar här, kan ni känna igen er?

Vad menar du med termen dåligt samvete?

Harrytulipan skrev:Vad menar du med termen dåligt samvete?

Ja vad menar jag? Jag kan försöka ta ett exempel; jag har en kompis som jag har rätt tät kontakt med men som nästan aldrig vill ses. Det är astrist och någon gång har jag lyckats förmedla detta till henne. Jag har sagt saker som -Jag tycker det är tråkigt att vi så sällan ses. Hennes reaktion är att känna sig stressad i vår relation och jag märker att hon blir arg. Och när jag gör någon arg kommer det över mig ett s k dåligt samvete. Min respons blir att be om ursäkt.

Men du vet väl att bara för att någon blir arg sä betyder inte det att du gjort något fel? Hur kan det vara fel att berätta hur man känner? Du skulle kunna säga "jag vill inte pressa dig, men det är så jag känner".

Jag vet inte om det beror på AS el uppfostran om man har lätt el svårt för att ta på sig skulden när någon blir arg.

Jag tycker ofta att det är svårt att kommunicera med folk, det är otroligt svårt att inte bli feltolkad. Jag vet inte vad jag gör för fel men när jag försöker uttrycka mina behov uppfattas jag som väldigt krävande. Det här tjejen kan til råga på allt själv vara en aspis.

Det som är typiskt för aspegare är bristande mentaliseringsförmåga. Dvs man har svårt att sätta sig in hur andra tänker och känner. Alltså borde det vara (om möjligt) ännu lättare för två aspisar att missförstå varann och bli osams än för en NT och en aspie.

Är man inte diagnosticerad så förstår man inte ens sig själv.

Den ena extremen är den som alltid tycker att det är alla andras fel. Den andra extremen är den som tror att det alltid är ens eget fel (som det verkar vara för dig).

Precis, jag tror på riktigt att jag är expert på att förstå mina medmänniskor men tydligen icke.

Alien skrev:Dvs man har svårt att sätta sig in hur andra tänker och känner.

Har svårt att förstå att folk inte fattar hur jag känner...

Kotten skrev:

Alien skrev:Dvs man har svårt att sätta sig in hur andra tänker och känner.

Har svårt att förstå att folk inte fattar hur jag känner...

Jag tycker ofta att NT´s trampar mig på tårna.

aspismuppen skrev:

Kotten skrev:

Alien skrev:Dvs man har svårt att sätta sig in hur andra tänker och känner.

Har svårt att förstå att folk inte fattar hur jag känner...

Jag tycker ofta att NT´s trampar mig på tårna.

Varför?

Jag har mycket lättare att ta en förolämpning av t ex en aspergare, vet inte riktigt varför men inbillar mig att ondska är mer vanligt hos NT´s, de borde veta bättre helt enkelt.

aspismuppen skrev:Jag har mycket lättare att ta en förolämpning av t ex en aspergare, vet inte riktigt varför men inbillar mig att ondska är mer vanligt hos NT´s, de borde veta bättre helt enkelt.

För att? Varför? Dålig mjölsort lider vi alla av.

Vi är samma, bara att man har lagg i känslor - enligt mig då da.

Ja jag kanske är naiv, jag kan t ex inte påminna mig om att blivit utstött av en aspergare men å andra sidan vet jag inte allt om alla jag träffat

aspismuppen skrev:Ja jag kanske är naiv, jag kan t ex inte påminna mig om att blivit utstött av en aspergare men å andra sidan vet jag inte allt om alla jag träffat

Hur är det med tjejen du skrev om tidigare i tråden, hon som nästan aldrig vill ses och som till råga på allt själv kan vara en aspis?