Paladinen skrev:

Alien skrev:

Sharpshooter skrev:
Sedan var jag i en grupp på facebook (autism) där en 30+ kvinna ville bli vän med en 13-14 årig kille. Han såg dessutom lite yngre ut. Visst är det normalt biologiskt, men kulturen är ju som den är.

Normalt? Synnerligen onormalt tycker jag. Visst kan en aspergare ha "barnsliga" intressen och då umgås med yngre för att utöva intresset, iaf på nätet. Men att vilja bli vän med barn, det är skumt. Tycker man inte själv att det är olämpligt så vet ändå man att samhället tycker det, framför allt barnets föräldrar.

Och på samma sätt som samhället inte tycker att det är normal att vuxna umgås med barn som inte är deras egna eller släkt på samma sätt anser samhället att det inte är normalt att bo hemma efter 20års åldern om inte särskilda skäl föreligger.

Du menar något annat med "onormalt". Jag syftade snararae på sjukt el perverst. Det du pratar om kan snarare kallas "ovanligt". Och då gäller det inte alla länder och kulturer.

Jag minns släktingar där den äldre generationen bodde i en mindre stuga på gården medan sonen och hans familj bodde i stora huset. När fadern dog flyttade modern till stora huset och bodde där. Inget onormalt med det.

Likaså var det andra släktingar där den vuxne sonen bodde i ett nybyggt hus på samma gård. Men då var han gift med barn. Kommer inte ihåg om han bodde med sina föräldrar tills han gift sig.

Men det var nog vanligt på landet, kanske än idag?

Häromdagen läste jag om ett par vars son med barnbarnet bodde i en stuga på samma gård. Generationsboende kallades det. Förutsätter tydligen gott om utrymme så det finns plats för två hus på samma gård. Skilda kök och skilda badrum underlättar.

Paladinen skrev:[...] anser samhället att det inte är normalt att bo hemma efter 20års åldern om inte särskilda skäl föreligger.

Den formuleringen håller jag i allt väsentligt med om. Jag ser det inte som normalt att vuxna bor kvar hos sina föräldrar i stället för att skaffa sig eget boende. Samtidigt kan det i enskilda fall finnas särskilda skäl som motiverar att vuxna bor med sina föräldrar.

Att bo i olika hus på samma gård tycker jag är en annan sak än att bo kvar hemma hos föräldrarna.

Furienna skrev:

Paladinen skrev:

Alien skrev:Normalt? Synnerligen onormalt tycker jag. Visst kan en aspergare ha "barnsliga" intressen och då umgås med yngre för att utöva intresset, iaf på nätet. Men att vilja bli vän med barn, det är skumt. Tycker man inte själv att det är olämpligt så vet ändå man att samhället tycker det, framför allt barnets föräldrar.

Och på samma sätt som samhället inte tycker att det är normal att vuxna umgås med barn som inte är deras egna eller släkt på samma sätt anser samhället att det inte är normalt att bo hemma efter 20års åldern om inte särskilda skäl föreligger.

Fast egentligen ska väl inte alla behöva vara "normala".
Och vem är det som bestämmer vad som är "normalt"?

Om du med "normal" menar "vanlig" el "precis som alla andra/majoriteten" så håller jag med om att det inte är något alla behöver sträva efter.

Men nu menar jag med "normal" här frisk, inte pervers. Där vill jag verkligen vara normal. Vem som bestämmer vad som är normalt där är väl den medicinska vetenskapen.

Alien skrev:

Furienna skrev:

Paladinen skrev:
Och på samma sätt som samhället inte tycker att det är normal att vuxna umgås med barn som inte är deras egna eller släkt på samma sätt anser samhället att det inte är normalt att bo hemma efter 20års åldern om inte särskilda skäl föreligger.

Fast egentligen ska väl inte alla behöva vara "normala".
Och vem är det som bestämmer vad som är "normalt"?

Om du med "normal" menar "vanlig" el "precis som alla andra/majoriteten" så håller jag med om att det inte är något alla behöver sträva efter.

Men nu menar jag med "normal" här frisk, inte pervers. Där vill jag verkligen vara normal. Vem som bestämmer vad som är normalt där är väl den medicinska vetenskapen.

Ja, men det behöver ju till exempel inte vara perverst att umgås med andras barn.
Till exempel har min svåger en kusin, som jobbar som förskollärare fast han är man.
Jag skulle nog vara rädd för att någon skulle komma med anklagelser mot mig om jag var han.
Det räcker med att en förälder ljuger och säger att han förgripit sig mot ett barn, så är det kört.
Men det är så att en man tar en risk om han väljer det yrke, som han gjort...

Alien skrev:

Paladinen skrev:

Alien skrev:Normalt? Synnerligen onormalt tycker jag. Visst kan en aspergare ha "barnsliga" intressen och då umgås med yngre för att utöva intresset, iaf på nätet. Men att vilja bli vän med barn, det är skumt. Tycker man inte själv att det är olämpligt så vet ändå man att samhället tycker det, framför allt barnets föräldrar.

Och på samma sätt som samhället inte tycker att det är normal att vuxna umgås med barn som inte är deras egna eller släkt på samma sätt anser samhället att det inte är normalt att bo hemma efter 20års åldern om inte särskilda skäl föreligger.

Du menar något annat med "onormalt". Jag syftade snararae på sjukt el perverst. Det du pratar om kan snarare kallas "ovanligt". Och då gäller det inte alla länder och kulturer.

Jag minns släktingar där den äldre generationen bodde i en mindre stuga på gården medan sonen och hans familj bodde i stora huset. När fadern dog flyttade modern till stora huset och bodde där. Inget onormalt med det.

Likaså var det andra släktingar där den vuxne sonen bodde i ett nybyggt hus på samma gård. Men då var han gift med barn. Kommer inte ihåg om han bodde med sina föräldrar tills han gift sig.

Men det var nog vanligt på landet, kanske än idag?

Häromdagen läste jag om ett par vars son med barnbarnet bodde i en stuga på samma gård. Generationsboende kallades det. Förutsätter tydligen gott om utrymme så det finns plats för två hus på samma gård. Skilda kök och skilda badrum underlättar.

Jag är medveten om generationsboende men det hör inte till normen i vårt samhälle av IDAG , vad folk gjorde i bondesamhället för 100-200 år sedan är inte intressant idag för det är inte så vi lever idag.

Normen är att föräldrar skall uppfostra sina barn till att bli självförsörjande produktiva samhällsmedborgare som kan st på egna ben utanför föräldrahemmet när dessa nått vuxen ålder alltså vid myndig ålder eller strax därefter.

Att inte göra det avviker ifrån normen alltså normavikande alltså onormalt.

Vildsvin skrev:

Telperion skrev:

Paladinen skrev:på samma sätt anser samhället att det inte är normalt att bo hemma efter 20års åldern om inte särskilda skäl föreligger.

Det är hyfsat vanligt numera eftersom bostadsköerna i storstadsregionerna är decennielånga och kontantinsatsen för en bostadsrätt är mer än en årslön för de flesta människor. Tror du att en genomsnittlig 20-åring kan skramla ihop en halv miljon?

Många etniska svenskar betalar extra för att få bo segregerat. Det ger en trygghet för barnfamiljer.

Men bostadsrätter bredvid ett ”utsatt” område är inte alls lika dyra.

Jag förstår att om man är uppvuxen i Stockholm eller Göteborg så tar det emot att flytta till en mindre ort. Men jag tror definitivt att det är värt det framför att bo hemma hos föräldrarna som 20+.

Det visade sig väll att det behövdes en väldigt liten procent etniskt demografisk förändring i etniskt svenska medelklassområden för att den etniskt svenska populationen med ekonomiska förutsättningar att göra så skulle flytta därifrån . Tror det var nått i still med att det räcker med att 4% av invånarna i ett homogent etniskt svenskt villaområde blir utomeuropeiska så flyttar dom etniska svenskarna därifrån.

Fenomenet kallas white flight

Paladinen skrev:

Alien skrev:

Paladinen skrev:
Och på samma sätt som samhället inte tycker att det är normal att vuxna umgås med barn som inte är deras egna eller släkt på samma sätt anser samhället att det inte är normalt att bo hemma efter 20års åldern om inte särskilda skäl föreligger.

Du menar något annat med "onormalt". Jag syftade snarare på sjukt el perverst. Det du pratar om kan snarare kallas "ovanligt". Och då gäller det inte alla länder och kulturer.

Jag minns släktingar där den äldre generationen bodde i en mindre stuga på gården medan sonen och hans familj bodde i stora huset. När fadern dog flyttade modern till stora huset och bodde där. Inget onormalt med det.

Likaså var det andra släktingar där den vuxne sonen bodde i ett nybyggt hus på samma gård. Men då var han gift med barn. Kommer inte ihåg om han bodde med sina föräldrar tills han gift sig.

Men det var nog vanligt på landet, kanske än idag?

Häromdagen läste jag om ett par vars son med barnbarnet bodde i en stuga på samma gård. Generationsboende kallades det. Förutsätter tydligen gott om utrymme så det finns plats för två hus på samma gård. Skilda kök och skilda badrum underlättar.

Jag är medveten om generationsboende men det hör inte till normen i vårt samhälle av IDAG , vad folk gjorde i bondesamhället för 100-200 år sedan är inte intressant idag för det är inte så vi lever idag.

Normen är att föräldrar skall uppfostra sina barn till att bli självförsörjande produktiva samhällsmedborgare som kan stå på egna ben utanför föräldrahemmet när dessa nått vuxen ålder alltså vid myndig ålder eller strax därefter.

Att inte göra det avviker ifrån normen alltså normavikande alltså onormalt.

Jag är inte över 100 år gammal så jag skrev inte om så gamla seder. Jag påpekar att det kan vara andra vanor på landet än i stan.

Jag har faktiskt läst om sådant boende i stan också. Men då är det två lägenheter i samma hus.

Att något inte är vanligt behöver inte betyda att det är något hemskt som måste undvikas till varje. Vad göra om det blir allt sämre tider? Om framtidens familjer inte kan räkna med samma bostadsyta som de vuxit upp med? Man kan väl "stå på egna ben" även om man bor med andra. När jag tänker efter har min dotter aldrig bott ensam mer än några månader. Annars har hon bott inneboende, hos en kompis el med en kille. Jag ser henne inte som osjälvständig för den skull. Självförsörjande är hon också.

Men just att aldrig ha bott någon annanstans än med sina föräldrar kan ju göra att man stannar i barnrollen genom att bli uppassad. Men den risken är inte så hög om man bor i olika hus på samma gård. Eller har egen partner och egen familj.

Ännu längre tillbaka i tiden så flyttade de äldre in i en egen stuga ("undantag") medan de yngre tog över den stora gården.

Ännu ovanligt: https://www.hussmart.se/artikkel/generationsboende

Alien skrev:

Paladinen skrev:

Alien skrev:
Du menar något annat med "onormalt". Jag syftade snarare på sjukt el perverst. Det du pratar om kan snarare kallas "ovanligt". Och då gäller det inte alla länder och kulturer.

Jag minns släktingar där den äldre generationen bodde i en mindre stuga på gården medan sonen och hans familj bodde i stora huset. När fadern dog flyttade modern till stora huset och bodde där. Inget onormalt med det.

Likaså var det andra släktingar där den vuxne sonen bodde i ett nybyggt hus på samma gård. Men då var han gift med barn. Kommer inte ihåg om han bodde med sina föräldrar tills han gift sig.

Men det var nog vanligt på landet, kanske än idag?

Häromdagen läste jag om ett par vars son med barnbarnet bodde i en stuga på samma gård. Generationsboende kallades det. Förutsätter tydligen gott om utrymme så det finns plats för två hus på samma gård. Skilda kök och skilda badrum underlättar.

Jag är medveten om generationsboende men det hör inte till normen i vårt samhälle av IDAG , vad folk gjorde i bondesamhället för 100-200 år sedan är inte intressant idag för det är inte så vi lever idag.

Normen är att föräldrar skall uppfostra sina barn till att bli självförsörjande produktiva samhällsmedborgare som kan stå på egna ben utanför föräldrahemmet när dessa nått vuxen ålder alltså vid myndig ålder eller strax därefter.

Att inte göra det avviker ifrån normen alltså normavikande alltså onormalt.

Jag är inte över 100 år gammal så jag skrev inte om så gamla seder. Jag påpekar att det kan vara andra vanor på landet än i stan.

Jag har faktiskt läst om sådant boende i stan också. Men då är det två lägenheter i samma hus.

Att något inte är vanligt behöver inte betyda att det är något hemskt som måste undvikas till varje. Vad göra om det blir allt sämre tider? Om framtidens familjer inte kan räkna med samma bostadsyta som de vuxit upp med? Man kan väl "stå på egna ben" även om man bor med andra. När jag tänker efter har min dotter aldrig bott ensam mer än några månader. Annars har hon bott inneboende, hos en kompis el med en kille. Jag ser henne inte som osjälvständig för den skull. Självförsörjande är hon också.

Men just att aldrig ha bott någon annanstans än med sina föräldrar kan ju göra att man stannar i barnrollen genom att bli uppassad. Men den risken är inte så hög om man bor i olika hus på samma gård. Eller har egen partner och egen familj.

Ännu längre tillbaka i tiden så flyttade de äldre in i en egen stuga ("undantag") medan de yngre tog över den stora gården.

Ännu ovanligt: https://www.hussmart.se/artikkel/generationsboende

Att flytta ut och flytta ihop med en partner är ju inte att jämföra med att vara sambo med sina föräldrar , att flytta ut och flytta ihop med en partner är en av normerna i samhället.

Jag tror att bo på samma gård i olika hus eller i samma hus men olika lägenheter inte minimerar risken för att bli uppassad. Det är ju bara att kila över gården så har morsan maten klar och så kilar man över med tvätten på söndagar så tvättar morsan åt en och samma sak om man bor i olika lägenheter i samma hus.

Man måste bort ifrån föräldrarna helt och hållet för att bli självständig , att bo i samma stad är ok men definitivt inte på samma gård eller i samma lägenhetshus då har man föräldrarna ett stenkast bort och kan fortfarande bli uppassad

Paladinen skrev:

Alien skrev:

Paladinen skrev:
Och på samma sätt som samhället inte tycker att det är normal att vuxna umgås med barn som inte är deras egna eller släkt på samma sätt anser samhället att det inte är normalt att bo hemma efter 20års åldern om inte särskilda skäl föreligger.

Du menar något annat med "onormalt". Jag syftade snararae på sjukt el perverst. Det du pratar om kan snarare kallas "ovanligt". Och då gäller det inte alla länder och kulturer.

Jag minns släktingar där den äldre generationen bodde i en mindre stuga på gården medan sonen och hans familj bodde i stora huset. När fadern dog flyttade modern till stora huset och bodde där. Inget onormalt med det.

Likaså var det andra släktingar där den vuxne sonen bodde i ett nybyggt hus på samma gård. Men då var han gift med barn. Kommer inte ihåg om han bodde med sina föräldrar tills han gift sig.

Men det var nog vanligt på landet, kanske än idag?

Häromdagen läste jag om ett par vars son med barnbarnet bodde i en stuga på samma gård. Generationsboende kallades det. Förutsätter tydligen gott om utrymme så det finns plats för två hus på samma gård. Skilda kök och skilda badrum underlättar.

Jag är medveten om generationsboende men det hör inte till normen i vårt samhälle av IDAG , vad folk gjorde i bondesamhället för 100-200 år sedan är inte intressant idag för det är inte så vi lever idag.

Normen är att föräldrar skall uppfostra sina barn till att bli självförsörjande produktiva samhällsmedborgare som kan st på egna ben utanför föräldrahemmet när dessa nått vuxen ålder alltså vid myndig ålder eller strax därefter.

Att inte göra det avviker ifrån normen alltså normavikande alltså onormalt.

Nu kan ju inte alla bli självförsörjande och produktiva och leva upp till din syn på normalitet.
Jag kan å andra sidan säga att jag trots allt är mer självgående än min gamla mamma.

Furienna skrev:

Paladinen skrev:

Alien skrev:
Du menar något annat med "onormalt". Jag syftade snararae på sjukt el perverst. Det du pratar om kan snarare kallas "ovanligt". Och då gäller det inte alla länder och kulturer.

Jag minns släktingar där den äldre generationen bodde i en mindre stuga på gården medan sonen och hans familj bodde i stora huset. När fadern dog flyttade modern till stora huset och bodde där. Inget onormalt med det.

Likaså var det andra släktingar där den vuxne sonen bodde i ett nybyggt hus på samma gård. Men då var han gift med barn. Kommer inte ihåg om han bodde med sina föräldrar tills han gift sig.

Men det var nog vanligt på landet, kanske än idag?

Häromdagen läste jag om ett par vars son med barnbarnet bodde i en stuga på samma gård. Generationsboende kallades det. Förutsätter tydligen gott om utrymme så det finns plats för två hus på samma gård. Skilda kök och skilda badrum underlättar.

Jag är medveten om generationsboende men det hör inte till normen i vårt samhälle av IDAG , vad folk gjorde i bondesamhället för 100-200 år sedan är inte intressant idag för det är inte så vi lever idag.

Normen är att föräldrar skall uppfostra sina barn till att bli självförsörjande produktiva samhällsmedborgare som kan st på egna ben utanför föräldrahemmet när dessa nått vuxen ålder alltså vid myndig ålder eller strax därefter.

Att inte göra det avviker ifrån normen alltså normavikande alltså onormalt.

Nu kan ju inte alla bli självförsörjande och produktiva och leva upp till din syn på normalitet.
Jag kan å andra sidan säga att jag trots allt är mer självgående än min gamla mamma.

Nu är det dock så att vi har försörjningsstöd eller sjukersättning i Sverige + bostadsbidrag om man inte kan jobba och vara självförsy så tar staten hand om en.

Det är för övrigt inte min syn på normalitet utan samhällets den stora massans syn på normalitet .