Är aspergers syndrom en central del av er identitet/självbild?

Hjälper det eller stjälper det en att identifiera sig med sin autism? Ger man den en tyngd som den egentligen inte har? Är det i själva verket en begränsning? Eller är det befriande?

Hur ska man förhålla sig till aspergers syndrom?

Ja, Aspergers syndrom är en central del av min självbild. Det hjälper mig förstå varför mitt liv har sett ut som det har gjort och fortfarande ser ut som det gör. Alla jag umgås med regelbundet är aspergare. Det har visat sig att det är det enda som funkar för mig. NT:s har sociala umgängeskrav som jag inte kan leva upp till. Aspergare, eller i alla fall de aspergare jag umgås med, har lägre krav på socialt finlir.

Hur "man" ska förhålla sig till Aspergers syndrom har jag ingen åsikt om. Man gör väl det som passar en bäst, tänker jag, och det kan säkert vara olika från person till person.

Den har nog blivit det mer och mer, från att ha varit något jag inte tänkte eller funderade så mycket på innan fast jag hade diagnosen, jag var tvungen att acceptera det när jag blev vuxen att det är en del av den jag är.

Men även om man är diagnosticerad och alla/många kriterier stämmer in på en, kan jag ändå fortsätta säga att jag inte är som alla andra med precis samma diagnos, jag har haft vänskaper med andra jämnåriga med Aspergers syndrom som gjorde mig fullständigt vansinnig och som jag inte orkade med. De hade en annan personlighet som inte var lik min, man kan ha samma problem och lika gärna vara bästa vänner eller nemesis.

När man ser sina egna förmågor på ett personligt plan och jämför de med diagnosen är det ett självklart fall.
Tittar man på alla med diagnosen och jämför sig som en grupp känner åtminstone inte jag mig speciellt delaktig eller lik när det kommer till personliga intressen och sånt. Jag delar problem (Men även problemen varierar ju eftersom det är en spektrumstörning, alltså ett spektrum av problem/åkommor/svårigheter), men som individ och mina intressen och åsikter så är jag fullständigt unik, som resten av mänskligheten.

Det är inte en del av min identitet.

Det förklarar vissa egenskaper hos mig, både positiva och negativa, och det förklarar åtminstone till viss del (antagligen en ganska stor del) varför mitt liv ser och har sett ut som det gör, och det är en del av mig, men det definierar mig inte. Jag har inte nödvändigtvis något gemensamt med en annan aspergare, förutom vår diagnos.

Min diagnos är en del av mig så som mina ögon eller näsa är en del av mig men jag låter inte min diagnos definiera vem jag är, jag är så mycket mer än en diagnos.

Det diagnosen gjort för mig är att jag har fått nått sorts svar och bekräftelse på varför jag är som jag är och varför mitt liv ser ut som det gör.

Hur jag förhåller mig till Asperger är att jag helt enkelt inte bryr mig , det är en del av min personlighet precis som att jag gillar färgen grön eller att 4 är mitt favoritnummer eller att jag gillar hårdrock . Det har varken mer eller mindre relevans i mitt liv än nått av det.

Jag anser inte heller att asperger är något som binder mig till eller ger mig nån sorts gemenskap med andra aspisar , jag är en egen individ precis som en annan aspis är sin egna individ .

jag har umgåtts med aspisar som drev mig till vansinne för att vi var för olika personlighetsmässigt och jag har umgåtts med NT som jag klickat skitbra med och andra sidan har jag även umgåtts med aspisar jag klickat med och jag har blivit galen på NT-vänner för att vi varit för olika.

Jag såg det mer som en del av min identitet när jag var tonåring.

Ja gör det.. tror ja

Furienna skrev:Jag såg det mer som en del av min identitet när jag var tonåring.

Intressant. För mig är det typ tvärtom. När jag var tonåring fanns inte Aspergers syndrom som begrepp. På det tiden var jag bara konstig och ingen förstod varför.

Knappast det är en funktionsnedsättning jag har inget annat.

Jag känner att min AS "infinner sig" / framträder", ibland, då det blir fel i tex presentation av artist och låt på jobbet (som idag) haha. "Många bollar i luften", kan bli lite fel då. Skönt att vara på DV, dels pga mitt stora intresse, musiken, och dels att det är lite lugnare.

Mats skrev:

Furienna skrev:Jag såg det mer som en del av min identitet när jag var tonåring.

Intressant. För mig är det typ tvärtom. När jag var tonåring fanns inte Aspergers syndrom som begrepp. På det tiden var jag bara konstig och ingen förstod varför.

Du är nog äldre än jag, men på min tid började det bli vanligare med diagnoser.
Till exempel fick jag min när jag var fjorton år.

Hade jag varit lydig som min diagnos verkade kräva skulle man väl sitta i daglig verksamhet men nu är jag på högskolan istället och kan se fram emot ett medelklassjobb efter studierna, så nej att identifiera mig som det hjälper inte även om jag vet om mina brister.

Dalaberger skrev:Hade jag varit lydig som min diagnos verkade kräva skulle man väl sitta i daglig verksamhet men nu är jag på högskolan istället och kan se fram emot ett medelklassjobb efter studierna, så nej att identifiera mig som det hjälper inte även om jag vet om mina brister.

Fast man behöver inte vara på DV för att man har Aspergers.
Du borde å andra sidan vara beredd på du kanske är mindre stresstålig än andra.

Dalaberger skrev:nu är jag på högskolan istället och kan se fram emot ett medelklassjobb efter studierna

Been there, done that. Lättare sagt än gjort. Det kan verka självklart först men vi fungerar inte bra i de flesta arbeten helt enkelt, ett faktum som inte går att bortse ifrån, sen ska du tävla med vanliga människor på arbetsmarknaden, lycka till säger jag bara, du kommer behöva extrem tur att hamna rätt, du verkar väldigt självsäker att allt kommer gå som du hoppas, vi hoppas det, men desto högre förväntningar desto högre fall senare skulle jag säga.

Furienna skrev:mindre stresstålig än andra.

Bra sammanfattning hur utgången brukar bli. Man kan inte magiskt trolla bort eller låtsas att inga problem finns i grunden. Då blir fallet desto hårdare ju längre man går och förnekar sina begränsningar tack vare diagnosen.

Riksamiralen skrev:

Dalaberger skrev:nu är jag på högskolan istället och kan se fram emot ett medelklassjobb efter studierna

Been there, done that. Lättare sagt än gjort. Det kan verka självklart först men vi fungerar inte bra i de flesta arbeten helt enkelt, ett faktum som inte går att bortse ifrån, sen ska du tävla med vanliga människor på arbetsmarknaden, lycka till säger jag bara, du kommer behöva extrem tur att hamna rätt, du verkar väldigt självsäker att allt kommer gå som du hoppas, vi hoppas det, men desto högre förväntningar desto högre fall senare skulle jag säga.

Furienna skrev:mindre stresstålig än andra.

Bra sammanfattning hur utgången brukar bli. Man kan inte magiskt trolla bort eller låtsas att inga problem finns i grunden. Då blir fallet desto hårdare ju längre man går och förnekar sina begränsningar tack vare diagnosen.

Jag verkar funka hyfsat inom mitt yrkesval, det är klart man är snurrig men det är andra också. Det är också ett bristyrke så de kan egentligen inte tacka nej heller. Svåraste delen i mitt liv är att landa ett jobb på en intervju men nu kommer jag ha ordentliga diplom.

Riksamiralen skrev:

Dalaberger skrev:nu är jag på högskolan istället och kan se fram emot ett medelklassjobb efter studierna

Been there, done that. Lättare sagt än gjort. Det kan verka självklart först men vi fungerar inte bra i de flesta arbeten helt enkelt, ett faktum som inte går att bortse ifrån, sen ska du tävla med vanliga människor på arbetsmarknaden, lycka till säger jag bara, du kommer behöva extrem tur att hamna rätt, du verkar väldigt självsäker att allt kommer gå som du hoppas, vi hoppas det, men desto högre förväntningar desto högre fall senare skulle jag säga.

Furienna skrev:mindre stresstålig än andra.

Bra sammanfattning hur utgången brukar bli. Man kan inte magiskt trolla bort eller låtsas att inga problem finns i grunden. Då blir fallet desto hårdare ju längre man går och förnekar sina begränsningar tack vare diagnosen.

Det beror nog på vad du har läst för något på högskolan har du läst något där det råder arbetsbrist så ser nog arbetsmarknaden rätt ljus ut.

slackern skrev:Det beror nog på vad du har läst för något på högskolan har du läst något där det råder arbetsbrist så ser nog arbetsmarknaden rätt ljus ut.

Även om man lyckas få ett jobb är det inte säkert man kan trivas eller att arbetsgivaren vill ta hänsyn till ens handikapp. Eftersom Aspergers är ''osynligt'' brukar NT inte ens förstå vad det är, de rycker på axlarna, men de märker att man inte gör som de vill och blir arga ändå. Man kan säkert få jobb där det är arbetsbrist utan tvekan och där det fattas personal, men det är brist för det är inte eftertraktade yrken ens för någon som är NT, hur ska en med Asperger orka med, det kan vara mycket höga förväntningar av arbetsgivaren att du ska kompensera för arbetsbristen med resten av de anställda, man kanske måste hinna mycket, många uppgifter på en och samma gång, Aspergare som är så flexibla/anpassningsbara till sådana situationer är sällsynta tror nog jag.

Det är otacksamma jobb som inte ger mycket förutom lön, vill man leva och må dåligt bara för att tjäna pengar, men kanske ha problem med stress, depression, och alla andra problem som vissa med Aspergers kan ha och få med sådana arbeten? Det kan vara jättesvårt med kommunikationen både med kollegor, chefer och kunder, det kan skapa massor av oförutsedda problem, det kan bli mycket ansvar man måste axla som man inte kan hantera eller orka och då går man in i depression, trötthet och illska. Jättejobbig ångest att gå till jobbet och möta alla människor igen?

Det är inte en identitet men det finns ju där. Det är något som jag måste förhålla mig till och inte bortse ifrån. Jag har fått höra att jag ska berätta om diagnos men det är först nu som jag vågar göra det för att jag har känt att det har funnits sådan skam i att ha diagnos.

Viskositet skrev:Det är inte en identitet men det finns ju där. Det är något som jag måste förhålla mig till och inte bortse ifrån. Jag har fått höra att jag ska berätta om diagnos men det är först nu som jag vågar göra det för att jag har känt att det har funnits sådan skam i att ha diagnos.

Varför skulle man skämmas?

Jag identifierar mig inte med min diagnos. Jag tror att jag är mer lik en genomsnittlig neurotypiker än en genomsnittlig aspie.

Furienna skrev:

Dalaberger skrev:Hade jag varit lydig som min diagnos verkade kräva skulle man väl sitta i daglig verksamhet men nu är jag på högskolan istället och kan se fram emot ett medelklassjobb efter studierna, så nej att identifiera mig som det hjälper inte även om jag vet om mina brister.

Fast man behöver inte vara på DV för att man har Aspergers.
Du borde å andra sidan vara beredd på du kanske är mindre stresstålig än andra.

Är man mindre stresstålig som aspergare? Jag är inte helt säker på detta, dock baserat enbart på mina anekdotiska observationer.

Dalaberger skrev:Jag verkar funka hyfsat inom mitt yrkesval, [...]

Min personliga erfarenhet är att blir värre eller sämre med åren. Dels får man mer ansvar när man har mer erfarenhet, men jag tror också att jag numer har mindre energi till att kompensera för mina tillkortakommanden och samtidigt också mindre tålamod med andras.
Det behöver såklart inte bli så för alla, men jag tror det är klokt att inte ge allt och tro att det blir bättre eller lättare sen - utan snarare man bör försöka hitta sin nisch där man faktiskt kan få vara bra på det man gör och där man får vara det på ett sånt sätt att man inte behöver förbruka all kvarvarande energi på att passa in. Man måste ha lite energi-reserver över för den dagen då katten blir överkörd eller andra obehagliga händelser... att hantera sin energi och lägga ansträngningar där de gör bäst nytta är påfallande likt att hushålla med pengar och göra långsiktiga investeringar.

Jag tänker att det skiljer sig åt från individ till individ. Jag tänker också att det beror på en mängd faktorer, t ex om man har en eller flera diagnoser, vilket sammanhang man befinner sig i (geografiskt, socialt och kulturellt), när i livet man får diagnosen, vilken insikt man har om sina egna styrkor/svagheter m.m.

Hej!

Angående AS så är musik mitt specialintresse. Har hållit på med musik sedan jag var mindre. Musikskola blev min väg, från mellan till högstadie. Hade finfina lärare. I gymnasiet sen var det dags att välja inriktning. Jag gick totalt 4 år: Styr och regler teknisk utb , 2 år. Sen efter det , 1 år Service och Reparationsteknik , Samt 1 år Elektronisk Kommunikation. Minns särskilt de pneumatiska kopplingsscheman( heter det schema ? ), och ventilerna. Gillade även datorlektionerna väldigt mycket.


När jag var liten låg jag i baksätet i en bil och kunde rätt så kvickt säga namn och modell på personbilar som låg bakom. -Hur såg du det? -På lyktorna, svarade jag.