Micke skrev:Tung och trög massa är förstås inte två olika sorters massa utan en och samma, och det tunga har jag svårt att ens se som en egenskap hos massan. En massa har sin tröghet i enlighet med tröghetslagen, medans det tunga ju har med massainnehållet att göra och andra kroppars verkan på denna massa.

Jag reserverar mig för att jag kan ha missuppfattat vad man menar med "tung" massa. Om man menar en massas förmåga att utöva gravitationskrafter på omgivningen så kan man väl förstås kalla det för en egenskap hos massan. Tyvärr får man ibland olika uppfattningar om något beroende på vilken text man läser, och jag har även tolkat det som att man menar att det har med massans "förmåga" att påverkas av gravitation att göra.

Och det här ser jag som två olika saker, även om de hänger ihop i det att ju större massa ju större är dess gravitatoriska/gravitationella (existerar något utav dessa ord?) påverkan på omgivningen, men det betyder ju samtidigt att den påverkas i motsvarande högre grad utav omgivningens gravitationskrafter.

Richard skrev:Det är väl Higgsmekanismen som gör att något har massa.

Det där förstår inte jag då massan ju motsvarar en kropps materieinnehåll. Hur skulle en kropp inte kunna ha massa?

Micke skrev:

Richard skrev:Det är väl Higgsmekanismen som gör att något har massa.

Det där förstår inte jag då massan ju motsvarar en kropps materieinnehåll. Hur skulle en kropp inte kunna ha massa?

Nästan allt har massa, förutom vissa partiklar så som fotoner o gluoner. De interagerar inte med Higgsfältet. Allt som väger något utövar "friktion" (vissa gillar dock inte den jämförelsen) med Higgsfältet som därmed ger dom massa.
https://sv.wikipedia.org/wiki/Higgsmekanismen

Richard skrev:Nästan allt har massa, förutom vissa partiklar så som fotoner o gluoner. De interagerar inte med Higgsfältet. Allt som väger något utövar "friktion" (vissa gillar dock inte den jämförelsen) med Higgsfältet som därmed ger dom massa.

Frågan är hur de kan veta säkert att fotonen inte har någon som helst massa? Och är inte "trög" massa en förutsättning för att något skall röra sig i enlighet med tröghetslagen?

Och om "allt som väger något utövar "friktion" med Higgsfältet som därmed ger dom massa", hur kan dessa väga något om de inte redan har någon massa?


E = mc² visar oss att energi och massa är ett mått på samma sak. Jag undrar vad vetenskapen kallar detta gemensamma för som ligger till grund för uppmätt massa och energi? Uppenbarligen inte "materia" då materia skall ha massa vilket ju inte skall stämma in på fotonen. Och partiklar fungerar ju inte heller.

Men för mig är formeln tydlig, det som har massa har även energi (åtminstone potentiell) och tvärtom, det som har energi måste ha massa.


I min modell kallas det som både har massa och någon form utav energi för "kroppar", och dessa har alltid en viss massa (även om massan kan vara närmast oändligt liten) eftersom den består utav oändligt antal mindre kroppar då inget annat än kroppar existerar fysiskt. Och kroppar har alltid energi i det att de alla har en viss rörelse.

Men det här med ljuset är riktigt knepigt och det blir allt annat än lätt att få det att passa in i min modell.

E = mc² --> energi är detsamma som massa i mycket hög hastighet (när den inte är bunden).

Micke skrev:E = mc² visar oss att energi och massa är ett mått på samma sak. Jag undrar vad vetenskapen kallar detta gemensamma för som ligger till grund för uppmätt massa och energi?

Rörelsemängden för en kropp ges av de tre rumskomponenterna i den relativistiska fyrvektorn för rörelsemängd och energi. Tidskomponenten är energin. Ljusets hastighet är bara där som skalfaktor. Man kan visa att just dessa definitioner av p och E är de enda som är Lorentzinvarianta med avseende på hastigheten.

Mycket överförenklat kan man säga att det är den enda möjliga definitionen av massa, rörelsemängd och energi som håller ljusets hastighet (skalfaktorn) konstant för alla betraktare.

Jag vet inte exakt hur Higgsmekanismen fungerar, ska försöka läsa på mer.

Jag hade för mig att saker med massa aldrig kan komma upp ända i ljusets hastighet, men igår läste jag en intressant artikel (såg nu att den dock är 2 år gammal) om neutriner som påstås färdas fortare än ljuset: https://energydigital.com/smart-energy/ ... peed-light

Neutriner har ju en väldigt liten massa?

EDIT: Experimentet är gammalt, o är antagligen en felmätning; https://fritanke.se/sans/2012-nr-2/neut ... hastighet/

RapeRegs skrev:Rörelsemängden för en kropp ges av de tre rumskomponenterna i den relativistiska fyrvektorn för rörelsemängd och energi. Tidskomponenten är energin. Ljusets hastighet är bara där som skalfaktor. Man kan visa att just dessa definitioner av p och E är de enda som är Lorentzinvarianta med avseende på hastigheten.

Mycket överförenklat kan man säga att det är den enda möjliga definitionen av massa, rörelsemängd och energi som håller ljusets hastighet (skalfaktorn) konstant för alla betraktare.

Varför kan det inte bara få vara enkelt och begripligt?

Men jag respekterar att det troligtvis inte går att förenkla saker och ting så mycket som jag vill utan att det blir felaktigt. Jag vill dock gärna tro att man har misstagit sig på det här med att ljusets hastighet alltid skulle vara konstant oavsett observatör då det leder till så mycket konstigheter, och jag ser inte heller varför ljuset skulle ha denna särställning i universum även om den har det för oss människor med tanke på vår synförmåga bl a. Men det kan förstås vara en uppfattning hos mig som vilar på okunskap om ljusets natur och om de observationer som har gjorts, det är jag såklart medveten om.

Här: http://www.damtp.cam.ac.uk/user/tong/teaching.html finns det mycket att läsa om fysik.

nescio skrev:Här: http://www.damtp.cam.ac.uk/user/tong/teaching.html finns det mycket att läsa om fysik.

Tack, den bokmärker jag.

Lyssnade igår på ljudbok, om Lorentztransformation och tidsdilatation.

Lorentztransformationen går förstå om man ritar en bild av båda koordinatsystemen med x- och t-axlarna. Formlerna säger mig däremot inte så mycket. Det är ju bara en röra med en massa variabler.

Det är problemet med att läsa fysik. När man läst en bit kommer det massor med krångliga ekvationer.

nescio skrev:Lorentztransformationen går förstå om man ritar en bild av båda koordinatsystemen med x- och t-axlarna. Formlerna säger mig däremot inte så mycket. Det är ju bara en röra med en massa variabler.

Det är problemet med att läsa fysik. När man läst en bit kommer det massor med krångliga ekvationer.

Håller med!

När jag lyssnade på boken hängde jag inte alls med, men sen kollade jag på bl.a. Wikipedia, då gick det att förstå någorlunda. Jag är egentligen urdålig på matematik, men väldigt intresserad av kvantfysik o matten är ju ett måste för att förstå det fullt ut...

nescio skrev:Här: http://www.damtp.cam.ac.uk/user/tong/teaching.html finns det mycket att läsa om fysik.

Har laddat ner alla pdf-filer på den sidan nu. Ska se om de går att köra genom Google Translate (då engelska inte heller var nått favoritämne...).

Jag hade tänkt att fördjupa mig lite mer i fysik för att försöka vidareutveckla min modell, men känner ingen inspiration till detta i nuläget och det är säkert lika bra det. Däremot så vill jag fortsätta att försöka belysa hur vi som jag ser det lever med felaktiga föreställningar i den här världen. Här kommer jag att tänka på "Maya":

Maya (sanskrit: māyā, av mā "inte" och yā "detta") är ett begrepp inom hinduism och buddhism med flera betydelser. Vanligen syftar det på sinnevärldens universum som skapats av brahman, vilket upplevs som bestående av en stor mängd separata ting. Mayas "slöjor" är dock enligt hinduismen en illusion eller ett "spel" som döljer den fundamentala verklighetens enhet bakom den skenbara mångfalden.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Maya_(religion)


Uppfattningen att den upplevda mångfalden är skenbar och att det bör finnas något fundamentalt enhetligt är just vad som ligger till grund för mitt modellbyggande. Den här uppfattningen eller känslan växte fram inom mig under en period av regelbunden meditation under 90-talet, och jag fick då även till mig att jag borde försöka att förstå verkligheten på ett djupare plan.

Det här gör att jag intuitivt kan känna att man går åt fel håll inom den teoretiska fysiken, där man ju kommer upp med det ena konceptet efter det andra i sin strävan efter att förklara verkligheten, och att man på så vis förstärker våran skenbara uppfattning om densamma istället för att man verkligen går till botten med saker och ting. Men det får man ju respektera, vetenskapen behöver ju inte ta till sig utav vad vissa religioner lär ut eller utav vad vissa utav oss intuitivt känner. Tvärtom så skall den ju vara så förutsättningslös som möjligt.

Men frågan är ju ändå om koncepten som man beskriver är något mer än blott abstrakta konstruktioner vilka för stunden fungerar bra för att navigera sig i denna verklighet? Eller har det ingen betydelse huruvida de har bäring i verkligheten eller inte? För mig har det i vart fall det och jag maler därför vidare:


Tiden verkar vara ett centralt begrepp inom den teoretiska fysiken och jag har skrivit om det tidigare. Jag tror som sagt inte att det verkligen existerar någon tid bortanför människans uppfattningar, utan jag tänker att vi lever i ett oupphörligt och ständigt föränderligt "nuet". Här vill man kanske invända med att om det inte vore för tid eller tidens gång så skulle ju allt stå stilla. Men då uppmätt tid grundar sig på en jämförelse mellan olika förändringar, så blir ju invändningen som att säga att utan förändringar skulle ju allt stå stilla. Och det är ju en självklarhet. Om inget rör sig så står ju allt stilla.

Men behövs då inte tiden för att hålla igång allt? Nej inte som jag ser det. En kropp i universum faller ju fritt, d v s den fortsätter sin rörelse med samma hastighet och riktning (relativt alla andra kroppar i universum) som förut så länge inget inverkar på den. Skall en kropp däremot bli stillastående, vilket på det enda ickerelativa absoluta sättet i sådana fall skulle motsvara en rörelse som är likvärdig den sammanvägda rörelsen hos alla universums kroppar, så måste det ju till en kraft som bromsar ner den.

Det "stillastående" läget är alltså inget som kroppen själv strävar efter eller har som ett slags utgångsläge. Så vad skulle egentligen tiden ha för funktion i universum när allt rör sig ändå och därmed skapar förändringar? Förändringar ger oss ju tiden och inte tvärtom, att tiden på något vis skulle se till så att förändringar och rörelser sker.

Sedan finns det väl också de som menar att utan tid så skulle allt hända på en gång. Att tiden skulle vara en slags fördröjande faktor alltså. Själv utgår jag ju ifrån att det mest fundamentala i den fysiska tillvaron är att kroppar är manifesterade med inbördes avstånd till varandra, och att dessa avstånd är satta under ständig förändring vilket innebär att de ständigt är i rörelse.

Hastigheten hos allt detta, som vi upplever det, står då i relation till vår egna "upplevelsehastighet". Vore vi långsammare i vår upplevelsehastighet så skulle allt se ut att röra sig snabbare, och det omvända gäller då också förstås, att vore vi snabbare så skulle allt te sig långsammare. Man kan kanske säga att de externa kropparnas hastigheter hänger ihop med de interna kroppars hastigheter vilka utgör vårat psyke. Allt är relativt.

Om man accepterar att kroppar rör sig med relativa hastigheter i förhållande till varandra i ett evigt nuet, och att detta är något fundamentalt, vad skulle då tiden ha för funktion i universum? Att man kan mäta upp en sådan betyder inte att den måste existera, utan för detta krävs ju blott kroppar som rör sig i förhållande till varandra. Det vore som jag ser det bakvänt att påstå att kroppar rör sig tack vare tiden. Om man påstår detta så borde man kanske även kunna förklara vad tiden skulle vara för något i realiteten.

Men tiden som koncept är förstås användbar för oss. Dock så vore det kanske bra om man inom den teoretiska fysiken ser på tid för vad det är tänker jag, så att man inser att exempelvis tidsdilatation inte är någon fullgod förklaring utan att det sannolikt finns något annat fenomen som ligger bakom det hela. Men vetenskapen är väl pragmatisk på så sätt, att så länge ett visst koncept ser ut att fungera så finns det ingen anledning att ifrågasätta det. Problemet ur ett vetenskapligt perspektiv med felaktiga föreställningar är dock att dessa förr eller senare sätter käppar i hjulen för oss vad gäller vår förmåga att göra nya verkliga framsteg.



Vi kan mäta upp en tid, men det betyder inte att tiden i realiteten nödvändigtvis existerar.

Vi kan räkna på olika rumsdimensioner, men det betyder inte att olika rumsdimensioner i realiteten nödvändigtvis existerar.

Vi kan förklara gravitationen med hjälp utav rumtiden, men det betyder inte att rumtiden i realiteten nödvändigtvis existerar.

Vi kan styrka olika fenomen med hjälp utav ekvationer, men det betyder inte att dessa fenomen i realiteten nödvändigtvis existerar.

Vi kan förklara Merkurius omloppsbanas precession med hjälp utav massdilatation, men det betyder inte att detta måste vara den korrekta förklaringen.

Vi kan uppfatta det som att universums storlek är begränsad, men det betyder inte att universums storlek nödvändigtvis måste vara begränsad.

Vi kan uppfatta det som att antalet kroppar som finns i universum är begränsat, men det betyder inte att antalet kroppar i universum nödvändigtvis måste vara begränsat.

Vi kan tycka oss förklara universums uppkomst med hjälp utav big bang-teorin, men det betyder inte att en big bang som är verkligt allomfattande nödvändigtvis måste ha inträffat.

Vi kan uppfatta det som att slumpen existerar i universum (att något kan ske utan föregående orsak), men det betyder inte att det inte kan finnas bakomliggande orsaker vilka vi inte kan uppfatta.

Vi kan inte se att alla kroppar har en koppling till varandra, men det betyder inte att så inte kan vara fallet (vilket delvis skulle kunna förklara "quantum entanglement" där partiklar speglar varandra trots avstånd dem emellan. Och så förstås centrifugalkraften.)

Micke skrev: Om inget rör sig så står ju allt stilla.

Tja Micke
Jo, du tycker det.

Man kan känna en sådan uppfattning utifrån hur vi ser / uppfattar begreppet "tid" klocka sol osv.

Men tänk att jag bodde hos dig och var en mask. Helt vanlig en, som gräver ner sig längre fall det är sol ute.

Du tar upp mig - och sätter mig på en apelsin.

Jag kryper runt ett varv på din apelsin och kommer fram precis där du lade ner mig.

Jag som mask kommer ej förstå varför jag kom tillbaka på samma ställe.

Du kommer förstå det.

På samma sätt tror jag, att vi är "maskar". att vårt sätt att kommunicera med, ej "räcker" till. Dvs vår inte - lligens är på en annan nivå. Vi har matematik osv och vill gärna att allt skall kunna gå att förklara. färger ljud osv.

Kanske finns / består något av annat.

Ej metafysiskt.

En fundering bara.

Kommer ej fylla på med ref nu och så utan freestylar enligt vedertagna (hatar det ordet) synsätt. Skitsamma.

Jo:

1. Enligt Darwin typ, osv har vi som art utvecklats från en intelligens - som för ca 100' - 300' år sedan motsvarade vad schimpansen har idag.

2. för ca 60 miljoner år sedan fanns det en art som hette enligt dem som kan - Velociraptor. Velociraptorn skall enligt dem lärda haft en intelligens som motsvarar en schimpans. Enligt mitt tycke finns det en del saker som talar för det. Velociraptorn hade utvecklat "små" armar, var snabb samt jagade i organisationer typ. Eller ja på ett sätt som innefattar fler samt på något sätt i någon form typ. Alltså en förbättring (förhoppningsvis) utveckling av tidigare sätt. Kul att de har små armar.

Så Micke,

Fall denna Velociraptor haft 60 miljoner år på sig att utvecklas - kontra schimpanser = "människa" på 300000 år?

Fall - vad som nu än hände då (<valfristatligmekanismfundering*>? ) - ej hänt, utan Velociraptorn hade utvecklats ifred. Alltså 200 ggr så lång tid som "vi" gått från schimpans till vad "vi" anses vara idag.

Hade vi som art varit bur / burk mat idag?

Hur hade musiken / ljud betett sig. Hade det funnits andra spectrum av uppfattning?

Hade bert karlsson eller rutger hauer funnits?

Vangelis hade

Micke skrev:Jag hade tänkt att fördjupa mig lite mer i fysik för att försöka vidareutveckla min modell, men känner ingen inspiration till detta i nuläget och det är säkert lika bra det. Däremot så vill jag fortsätta att försöka belysa hur vi som jag ser det lever med felaktiga föreställningar i den här världen. Här kommer jag att tänka på "Maya":

Maya (sanskrit: māyā, av mā "inte" och yā "detta") är ett begrepp inom hinduism och buddhism med flera betydelser. Vanligen syftar det på sinnevärldens universum som skapats av brahman, vilket upplevs som bestående av en stor mängd separata ting. Mayas "slöjor" är dock enligt hinduismen en illusion eller ett "spel" som döljer den fundamentala verklighetens enhet bakom den skenbara mångfalden.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Maya_(religion)


Uppfattningen att den upplevda mångfalden är skenbar och att det bör finnas något fundamentalt enhetligt är just vad som ligger till grund för mitt modellbyggande. Den här uppfattningen eller känslan växte fram inom mig under en period av regelbunden meditation under 90-talet, och jag fick då även till mig att jag borde försöka att förstå verkligheten på ett djupare plan.

Det här gör att jag intuitivt kan känna att man går åt fel håll inom den teoretiska fysiken, där man ju kommer upp med det ena konceptet efter det andra i sin strävan efter att förklara verkligheten, och att man på så vis förstärker våran skenbara uppfattning om densamma istället för att man verkligen går till botten med saker och ting. Men det får man ju respektera, vetenskapen behöver ju inte ta till sig utav vad vissa religioner lär ut eller utav vad vissa utav oss intuitivt känner. Tvärtom så skall den ju vara så förutsättningslös som möjligt.

Men frågan är ju ändå om koncepten som man beskriver är något mer än blott abstrakta konstruktioner vilka för stunden fungerar bra för att navigera sig i denna verklighet? Eller har det ingen betydelse huruvida de har bäring i verkligheten eller inte? För mig har det i vart fall det och jag maler därför vidare:


Tiden verkar vara ett centralt begrepp inom den teoretiska fysiken och jag har skrivit om det tidigare. Jag tror som sagt inte att det verkligen existerar någon tid bortanför människans uppfattningar, utan jag tänker att vi lever i ett oupphörligt och ständigt föränderligt "nuet". Här vill man kanske invända med att om det inte vore för tid eller tidens gång så skulle ju allt stå stilla. Men då uppmätt tid grundar sig på en jämförelse mellan olika förändringar, så blir ju invändningen som att säga att utan förändringar skulle ju allt stå stilla. Och det är ju en självklarhet. Om inget rör sig så står ju allt stilla.

Men behövs då inte tiden för att hålla igång allt? Nej inte som jag ser det. En kropp i universum faller ju fritt, d v s den fortsätter sin rörelse med samma hastighet och riktning (relativt alla andra kroppar i universum) som förut så länge inget inverkar på den. Skall en kropp däremot bli stillastående, vilket på det enda ickerelativa absoluta sättet i sådana fall skulle motsvara en rörelse som är likvärdig den sammanvägda rörelsen hos alla universums kroppar, så måste det ju till en kraft som bromsar ner den.

Det "stillastående" läget är alltså inget som kroppen själv strävar efter eller har som ett slags utgångsläge. Så vad skulle egentligen tiden ha för funktion i universum när allt rör sig ändå och därmed skapar förändringar? Förändringar ger oss ju tiden och inte tvärtom, att tiden på något vis skulle se till så att förändringar och rörelser sker.

Sedan finns det väl också de som menar att utan tid så skulle allt hända på en gång. Att tiden skulle vara en slags fördröjande faktor alltså. Själv utgår jag ju ifrån att det mest fundamentala i den fysiska tillvaron är att kroppar är manifesterade med inbördes avstånd till varandra, och att dessa avstånd är satta under ständig förändring vilket innebär att de ständigt är i rörelse.

Hastigheten hos allt detta, som vi upplever det, står då i relation till vår egna "upplevelsehastighet". Vore vi långsammare i vår upplevelsehastighet så skulle allt se ut att röra sig snabbare, och det omvända gäller då också förstås, att vore vi snabbare så skulle allt te sig långsammare. Man kan kanske säga att de externa kropparnas hastigheter hänger ihop med de interna kroppars hastigheter vilka utgör vårat psyke. Allt är relativt.

Om man accepterar att kroppar rör sig med relativa hastigheter i förhållande till varandra i ett evigt nuet, och att detta är något fundamentalt, vad skulle då tiden ha för funktion i universum? Att man kan mäta upp en sådan betyder inte att den måste existera, utan för detta krävs ju blott kroppar som rör sig i förhållande till varandra. Det vore som jag ser det bakvänt att påstå att kroppar rör sig tack vare tiden. Om man påstår detta så borde man kanske även kunna förklara vad tiden skulle vara för något i realiteten.

Men tiden som koncept är förstås användbar för oss. Dock så vore det kanske bra om man inom den teoretiska fysiken ser på tid för vad det är tänker jag, så att man inser att exempelvis tidsdilatation inte är någon fullgod förklaring utan att det sannolikt finns något annat fenomen som ligger bakom det hela. Men vetenskapen är väl pragmatisk på så sätt, att så länge ett visst koncept ser ut att fungera så finns det ingen anledning att ifrågasätta det. Problemet ur ett vetenskapligt perspektiv med felaktiga föreställningar är dock att dessa förr eller senare sätter käppar i hjulen för oss vad gäller vår förmåga att göra nya verkliga framsteg.



Vi kan mäta upp en tid, men det betyder inte att tiden i realiteten nödvändigtvis existerar.

Vi kan räkna på olika rumsdimensioner, men det betyder inte att olika rumsdimensioner i realiteten nödvändigtvis existerar.

Vi kan förklara gravitationen med hjälp utav rumtiden, men det betyder inte att rumtiden i realiteten nödvändigtvis existerar.

Vi kan styrka olika fenomen med hjälp utav ekvationer, men det betyder inte att dessa fenomen i realiteten nödvändigtvis existerar.

Vi kan förklara Merkurius omloppsbanas precession med hjälp utav massdilatation, men det betyder inte att detta måste vara den korrekta förklaringen.

Vi kan uppfatta det som att universums storlek är begränsad, men det betyder inte att universums storlek nödvändigtvis måste vara begränsad.

Vi kan uppfatta det som att antalet kroppar som finns i universum är begränsat, men det betyder inte att antalet kroppar i universum nödvändigtvis måste vara begränsat.

Vi kan tycka oss förklara universums uppkomst med hjälp utav big bang-teorin, men det betyder inte att en big bang som är verkligt allomfattande nödvändigtvis måste ha inträffat.

Vi kan uppfatta det som att slumpen existerar i universum (att något kan ske utan föregående orsak), men det betyder inte att det inte kan finnas bakomliggande orsaker vilka vi inte kan uppfatta.

Vi kan inte se att alla kroppar har en koppling till varandra, men det betyder inte att så inte kan vara fallet (vilket delvis skulle kunna förklara "quantum entanglement" där partiklar speglar varandra trots avstånd dem emellan. Och så förstås centrifugalkraften.)

Tiden kan mycket väl vara en illusion...

En grej jag har tänkt på (skulle bli svårt att förklara helt utan att det bara låter som flum o annat blaj), men att det finns oändligt många tidsaxlar och vi upplever bara en gemensam. Ska försöka förklara i korthet...

Om jag sitter o skriver det här nu, så upplever vi tiden i just den riktningen. Du kanske ligger o sover (klockan är bara 05:45 på en lördag) nu. Men om jag hade skrivit nått annat o du varit vaken, så hade vi upplevt den tidsaxeln, men låt säg att den axeln kanske finns? Men på ett helt annat håll, i någon sorts okänd dimension eller nåt. Minsta lilla förändring, ner på kvantnivå har en egen tidsaxel? Då skulle det även ha funnits oändligt många tidsaxlar, men vi upplever bara en?

Om vi skulle kunna färdas bakåt i tiden, så kanske vi (eller den som reser tillbaka) skulle uppleva en helt annan tidsaxel? Tillsammans bildar dessa oändliga tidsaxlar den dimension som vi kallar tid.

Vad gäller slumpen, så är väl det närmaste vi kommer den svaga växelverkan, d.v.s. den som styr vissa radioaktiva sönderfall (β-sönderfall), men helt slumpmässigt är det ändå inte eftersom varje ämne har bestämda halveringstider. Vi kan bara beräkna sannolikheten för när neutronen (eller protonen) faller sönder med hjälp av halveringstiden. Ingen vet om slumpen faktiskt finns, eller om allt går att beräkna matematiskt...

nomemorytoday skrev:

Micke skrev: Om inget rör sig så står ju allt stilla.

Tja Micke
Jo, du tycker det.

Man kan känna en sådan uppfattning utifrån hur vi ser / uppfattar begreppet "tid" klocka sol osv.

Men tänk att jag bodde hos dig och var en mask. Helt vanlig en, som gräver ner sig längre fall det är sol ute.

Du tar upp mig - och sätter mig på en apelsin.

Jag kryper runt ett varv på din apelsin och kommer fram precis där du lade ner mig.

Jag som mask kommer ej förstå varför jag kom tillbaka på samma ställe.

Du kommer förstå det.

På samma sätt tror jag, att vi är "maskar". att vårt sätt att kommunicera med, ej "räcker" till. Dvs vår inte - lligens är på en annan nivå. Vi har matematik osv och vill gärna att allt skall kunna gå att förklara. färger ljud osv.

Kanske finns / består något av annat.

Tack för din feedback. Du belyser här hur man kan se saker ur olika perspektiv, och att ens egna perspektiv inte behöver vara det rätta. Och du menar att vi människor sannolikt inte kan se saker för hur de verkligen är då du liknar oss vid masken. Exemplet med masken brukar väl förresten användas för att visa hur det kan existera fler än tre rumsdimensioner, där människan då är masken som är begränsad till den tredimensionella uppfattningen om tillvaron och att det skulle finnas fler dimensioner vilka vi inte kan uppfatta.

Jag håller med om att våran förståelse, och säkert även våran potentiella förståelse, har sina begränsningar. Vad vi kan göra för att ändå komma de riktiga uppfattningarna så nära som möjligt är att använda oss utav logik. Både i form utav matematik men även i form utav att försöka beskriva verkligheten utifrån logiska sammanhängande modeller. Utöver då förstås våra observationer utav densamma. Alla dessa tre tillvägagångssätten är förstås viktiga för att komma sanningen så nära som möjligt.


Jag måste invända när du menar att meningen du citerade skulle baseras på ett tyckande och kännande från min sida. Om jag istället formulerar mig så här: "Om inget i universum rör sig, så rör sig ju inget i universum. Allt står alltså stilla." Då kanske det blir mer tydligt att vad jag säger är fullt logiskt men samtidigt ett tämligen självklart konstaterande. Ungefär som att säga att 1 = 1. Och att 1 = 1 är ju inget som jag bara tycker. Då finns det nog mycket annat jag skrivit som man hellre kan ifrågasätta.

En teori är ju att allt egentligen består av vibrationer, strängteorin. Att kvarkar, leptoner och andra elementarpartiklar består av vibrerande små strängar som verkar i typ 10,11 eller 26 dimensioner.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Str%C3%A4ngteori

Sen behöver saker egentligen inte finnas, då det inte går att mäta partiklar utan att de interagerar. T.ex. vad är fotoner (ljuspartiklar) innan de mäts (via t.ex. ögat), se Schrödingers katt: https://sv.wikipedia.org/wiki/Schr%C3%B6dingers_katt

Richard skrev:

nescio skrev:Här: http://www.damtp.cam.ac.uk/user/tong/teaching.html finns det mycket att läsa om fysik.

Har laddat ner alla pdf-filer på den sidan nu.

Jag laddade också ner många av pdf-filerna där. Jag brukar göra så, ladda ner pdfer med avancerade matte och fysikböcker. Jag inbillar mig att jag ska läsa dem, men de flesta är ju alldeles för svåra för mig. Jag har läst en bra bit i "Dynamics and Relativity" från den nämnda websidan. Enkla formler går bra att läsa, men när jag kommer fram till några för krångliga beräkningar tröttnar jag.

Jag har börjat ta igen matten på senare tid. Inne på matematik 3, om derivata o integraler, o jag tycker det är kul ändå. Så länge man håller sig till fysikaliska fenomen o beräkningar. Att räkna med äpplen o päron är inget kul men att räkna med partiklar och hastighet är kul.

https://sv.wikipedia.org/wiki/Rumtid

Igår slog det mig faktiskt hur inget kan gå fortare än ljuset o varför tiden går långsammare ju snabbare man rör sig, det var inte så krångligt, bara man får bra exempel. Innan har jag typ bara accepterat att det är så. Kollar mycket Youtube-video om det.

Fermilab's videor med Don Lincoln tycker jag är bra: