Admin får lägga detta inlägg i rätt kategori/ämne.

Det känns som folk tycker att jag är jobbig och att jag pratar för mycket.
Folk har sagt det till mig eller att dom har visat det med handlingar eller att man läst mellan raderna.
Jag har även känt att det känns som att jag skulle kunna ha drag av adhd eller om jag har adhd.
Eftersom jag har hört att jag är jobbig eller att jag pratar väldigt mycket så blir jag ledsen för det känns som att folk inte förstår mig eller accepterar mig och det är inte bara vänner utan familj och släkt också.
Folk i min omgivning vet ju om min diagnos så blir ju jobbigt om de tycker att jag är för mycket då, för de hade en förståelse för min diagnos trodde jag.

Vissa tycker också att jag förstorar upp saker men vem gör inte det?
Då känns det som att jag är väldigt udda på något sätt för att jag berättar den där roliga händelsen och är inte det en självklar grej när man ska berätta något? Att man försöker berätta händelsen med inlevelse eller göra händelsen dramatisk, rolig mm.

I det stora hela känns det som många stör sig på mig och min diagnos och att alla inte uppskattar mig. Jag kan förstå att folk kan ha svårt att förstå mig till en viss del, men jag tycker också att jag är väldigt tydlig med vad jag menar och vill få fram. Jag kan även missuppfatta saker precis som någon annan kan missuppfatta mig.


Har någon tips på hur man ska göra?

Försök umgås mycket med personer som tycker om dig.

Jossie94 skrev:Admin får lägga detta inlägg i rätt kategori/ämne.

Det känns som folk tycker att jag är jobbig och att jag pratar för mycket.
Folk har sagt det till mig eller att dom har visat det med handlingar eller att man läst mellan raderna.
Jag har även känt att det känns som att jag skulle kunna ha drag av adhd eller om jag har adhd.
Eftersom jag har hört att jag är jobbig eller att jag pratar väldigt mycket så blir jag ledsen för det känns som att folk inte förstår mig eller accepterar mig och det är inte bara vänner utan familj och släkt också.
Folk i min omgivning vet ju om min diagnos så blir ju jobbigt om de tycker att jag är för mycket då, för de hade en förståelse för min diagnos trodde jag.

Vissa tycker också att jag förstorar upp saker men vem gör inte det?
Då känns det som att jag är väldigt udda på något sätt för att jag berättar den där roliga händelsen och är inte det en självklar grej när man ska berätta något? Att man försöker berätta händelsen med inlevelse eller göra händelsen dramatisk, rolig mm.

I det stora hela känns det som många stör sig på mig och min diagnos och att alla inte uppskattar mig. Jag kan förstå att folk kan ha svårt att förstå mig till en viss del, men jag tycker också att jag är väldigt tydlig med vad jag menar och vill få fram. Jag kan även missuppfatta saker precis som någon annan kan missuppfatta mig.


Har någon tips på hur man ska göra?

ja det är en bra fråga men känner igen den även jag är man med adhd och asperger som ibland också pratar en del

Men hade en bra kvinnlig vän med adhd som också likt jag var ganska intesnvi, men när vi umgicks
så tog vi ibland poauser och kollade på våra mobiler eller något annat
och fortsatte och prata sedan igen
En lösning kanske?

Jossie94 skrev:Admin får lägga detta inlägg i rätt kategori/ämne.

Det känns som folk tycker att jag är jobbig och att jag pratar för mycket.
Folk har sagt det till mig eller att dom har visat det med handlingar eller att man läst mellan raderna.
Jag har även känt att det känns som att jag skulle kunna ha drag av adhd eller om jag har adhd.
Eftersom jag har hört att jag är jobbig eller att jag pratar väldigt mycket så blir jag ledsen för det känns som att folk inte förstår mig eller accepterar mig och det är inte bara vänner utan familj och släkt också.
Folk i min omgivning vet ju om min diagnos så blir ju jobbigt om de tycker att jag är för mycket då, för de hade en förståelse för min diagnos trodde jag.

Vissa tycker också att jag förstorar upp saker men vem gör inte det?
Då känns det som att jag är väldigt udda på något sätt för att jag berättar den där roliga händelsen och är inte det en självklar grej när man ska berätta något? Att man försöker berätta händelsen med inlevelse eller göra händelsen dramatisk, rolig mm.

I det stora hela känns det som många stör sig på mig och min diagnos och att alla inte uppskattar mig. Jag kan förstå att folk kan ha svårt att förstå mig till en viss del, men jag tycker också att jag är väldigt tydlig med vad jag menar och vill få fram. Jag kan även missuppfatta saker precis som någon annan kan missuppfatta mig.


Har någon tips på hur man ska göra?

Var dig själv tillsammans med den insikt du har för att skriva ditt inlägg.

Bli inte arg på dig själv eller få ångest för att du "dampat" - eller tro att du inte varit "till lags" enligt gängse normer.

Häng med folk som du känner. Likt xty3457 skriver - att man kan babbla loss, sedan pausa med sitt, utan att tänka på det eller känna att man behöver be om ursäkt eller så.

Det kanske är de andra som är för tysta.

Ja det är väl en kombination, för jag vet personer som är väldigt sociala och pratar mycket och vad jag ser så är det ingen som reagerar på det men det kan bero på att jag har en diagnos också och det sociala är inte alltid lätt att förstå.

Sedan finns det personer som sitter tysta och lyssnar och då kan det bli lite tokigt , då den där sociala personen tar plats och den andra tysta personen typ känner att den inte får prata eller man upplever också att den inte väljer att prata och då kan ju tex jag inte rå för att personen inte vill prata.
Det är lite dubbelt, att man klagar på att man inte får prata men man sitter ändå bara tyst.

Jag förstår ju om folk har social fobi eller något som gör att man inte bara kan ta för sig i alla situationer men det är ju inte så att det är förbjudet att prata och det där är väldigt svårt för det är från båda hållen/perspektiven.

Sedan blir det ju svårt om dessa personer som inte klarar av sociala personer inte säger något om det, speciellt om man känner varandra för då kan det bli väldigt fel så att säga. Det jag menar är att man måste vara tydliga och ärliga om det är sk deal breakers så att man vet hur man kan hantera det eller att man inser att man är för olika som personer. Detta gäller ju inte bara relationer utan även kompisar också.