Jag trivs bäst ensam. Jag är nog en sån där eremit?

Eller nja, det är viktigt att komma ut lite, o det gör jag. Men jag föredrar att vara för mig själv mesta delen av tiden. Jag bodde ihop med en tjej i ett par veckor, o det gick mig på nerverna att inte få ha min ensamtid. Skulle möjligen funka att vara särbo med någon numera...?

Jag är ganska nöjd över att vara singel och skulle nog inte orka vara sambo med ett fruntimmer då jag inte vill kompromissa eller ge avkall på sådant jag vill göra.

Jag kan däremot sakna att ha nån riktigt bra grabbkompis eller två som jag kan dricka öl med och kolla på film med och köra tv-spelskväll nån gång i veckan på helgen.

Min bäste vän som jag var riktigt tight med har tyvärr flyttat här ifrån för 4 år sedan och jag har inte lyckats hitta den där vänskapen jag hadde ihop med honom igen med någon annan.

Jag behöver en fysisk vän!

Kom på annat, och det är att gå med i nån förening. Det kan handla om sport, frimärken tex och att träffas och spela schack med andra.

Biljard, gillar jag själv, men spelat mest på pc. Jo... Vi har på Lssboendet spelkvällar då vi spelar diverse spel typ:Yatzy, Fia, Uno lr så. Mycket trevligt. Så fikar vi. Andra kvällar poppar vi popcorn o kollar på nån film.

Huggorm skrev:Jag har ju skrivit det förr men för mig var det hunden som blev räddningen. När jag skaffade den fick jag ju en kompis, även om det inte är samma sak som en människa. Men hunden är också en "konversationsstartare" som hjälper en få kontakt med folk när man är ute. Det är mycket lättare för folk att börja prata med en när man är ute och går med hunden, speciellt andra hundägare stannar gärna och pratar en stund. Fast sällan yngre kvinnor, det "hundtricket" funkar inte. De går oftast med mobilen framme och har varken intresse för sin hund eller för andra människor.

Det bästa är både människa och hund. För inget kan ersätta hunden heller.

Folk går omvägar om oss. Har hört att hunden ser farlig ut. Iofs ser hon lite ut som en smal pitbull. Är glad slippa prata.

kuj kuj skrev:Jag behöver en fysisk vän!

Saker händer stegvis. Det kan vara bra att hänga på nätet. Förr eller senare är det nån man vill träffa irl.

Jag hittar många vänner online o träffar en del IRL så småningom.

Först verkade det ligga nån sorts ond förbannelse över mig, då jag träffade två riktigt bra vänner via Flashback, men de båda dog tragiskt efter inte så lång tid som jag känt dom. Träffade senast en tjej där också o varnade henne för min "förbannelse"... Men hon lever som tur är fortfarande o vi är goda vänner (ej flickvän, bara vänner). Har naturligtvis träffat fler som fortfarande lever.

Har träffat vänner/tjejer IRL här via AspergerForum också.

Det är bra, jag som t.ex. är keminörd träffar andra keminördar via nätet.

Men på nått sätt trivs jag ändå med att kommunicera via telefon eller meddelanden, man ska dock hålla regelbunden kontakt o kanske givetvis träffas IRL då o då, för att behålla vänskapen.

Nästan alla mina barndomsvänner har skaffat familjer o så. Ingen har direkt tagit avstånd från mig p.g.a. min sjukdom, men de är givetvis upptagna med familj, jobb, hus o sånt.

Man får ju vara försiktig så man inte träffar någon totalt galen typ, men det är väl liten risk att två sådana träffas...?

Paladinen skrev:Det har förövrigt gjorts en studie som visade på att spelhobbyn (data/roll/bräd/figurspel/Magic osv) är den hobby som har flest utövare med någon typ av npf diagnos.

Men åtminstone datorspel är väl knappast en obskyr hobby? 38% av killarna mellan 15-24 år identifierar sig som gamers.

Tyngdkraft skrev:

Paladinen skrev:Det har förövrigt gjorts en studie som visade på att spelhobbyn (data/roll/bräd/figurspel/Magic osv) är den hobby som har flest utövare med någon typ av npf diagnos.

Men åtminstone datorspel är väl knappast en obskyr hobby? 38% av killarna mellan 15-24 år identifierar sig som gamers.

Skulle nog inte kalla dataspel en obskyr hobby i dagens Sverige men jag är rollspelare och håller på med drakar och demoner och dungeons and Dragons och den typen av spel som kräver att man är några deltagare som träffas fysiskt och spelar och det är en ganska liten del av Sveriges befolkning procentuellt sett som sysslar med det.

Problemet med oss svenskar (vad jag hört ifrån invandrare jag känner) är att svenskar är oerhört svåra att komma in på livet och bli kompisar med. Vi träffar våra kompisar som unga och sedan håller vi oss till samma vänskapsgrupp i stort sett tills vi dör om inte förutsättningarna förändras , tex när vi får partner så börjar vi umgås med andra par och när vi får barn så börjar vi umgås med föräldrarna till barnens vänner osv

Jag har en kompis vars fru är ifrån Filippinerna och hon tycker det är skitkonstigt att om vi hör grannen i trapphuset så väntar vi med att gå ut ur lägenheten tills grannen är borta för att undvika att hamna i konversation med grannen och att vi undviker tvättstugan om grannen är där och tvättar och hur vi undviker att sitta brevid varandra på bussen eller tåget och att om vi står 4 personer och väntar på bussen så tittar alla ned i mobilen för att slippa samtala samt hur vi endast bjuder in familj och vänner på jul, nyår, midsommar och födelsedagar. Hon sa det en gång att det är konstigt hur ni svenskar kan bo i en lägenhet med 10-12 grannar runt er och ni har bott där i 20 år men vet inte ens namnet på grannarna..


Jag har hört det här ifrån flera vänner som har utländsk bakgrund att vi svenskar är som sagt oerhört svåra och tillknäppt och osociala och enda gången en svensk visar känslor och går att komma inpå livet är när hen är full.

Så det gör det ju även svårare att skaffa nya vänner i vuxen ålder iom att vi har dom här kulturella särdragen.

kuj kuj skrev:Hej Vaniljflickan
Det låter som du har tänkt ge upp med det här med väner.
Jag har tänkt så många gånger. Men för eller senare kommer man baka till att man är så jävla ensam.
Många gånger behöver man det. Men inte alltid.!
Och det kan tära på en med.

Jo, du har rätt.
Jag känner mig isolerad och ensam. Men det går inte att göra så mycket åt det upplever jag.
Försöker istället bara att hela tiden jobba på att tycka att jag har det bra själv istället.
Jag får ibland en superobehaglig känsla att jag är som i en bubbla även när jag är bland andra människor, det känns som att vi inte ens befinner oss på samma plats, fast vi gör det.

Vaniljflickan skrev:

kuj kuj skrev:Hej Vaniljflickan
Det låter som du har tänkt ge upp med det här med väner.
Jag har tänkt så många gånger. Men för eller senare kommer man baka till att man är så jävla ensam.
Många gånger behöver man det. Men inte alltid.!
Och det kan tära på en med.

Jo, du har rätt.
Jag känner mig isolerad och ensam. Men det går inte att göra så mycket åt det upplever jag.
Försöker istället bara att hela tiden jobba på att tycka att jag har det bra själv istället.
Jag får ibland en superobehaglig känsla att jag är som i en bubbla även när jag är bland andra människor, det känns som att vi inte ens befinner oss på samma plats, fast vi gör det.

Jag förstår hur du menar, led utav det mer när jag var yngre men har helt enkelt lärt mig att leva med det eller acceptera att det är så.

slackern skrev:Jag förstår hur du menar, led utav det mer när jag var yngre men har helt enkelt lärt mig att leva med det eller acceptera att det är så.

Det är lite drygt att säga sådär, typ som att du är mer utvecklad än mig eller så. Men jag tror på det du säger angående acceptans, lite det som var min poäng.

Paladinen skrev:Problemet med oss svenskar (vad jag hört ifrån invandrare jag känner) är att svenskar är oerhört svåra att komma in på livet och bli kompisar med. Vi träffar våra kompisar som unga och sedan håller vi oss till samma vänskapsgrupp i stort sett tills vi dör om inte förutsättningarna förändras , tex när vi får partner så börjar vi umgås med andra par och när vi får barn så börjar vi umgås med föräldrarna till barnens vänner osv

Jag har en kompis vars fru är ifrån Filippinerna och hon tycker det är skitkonstigt att om vi hör grannen i trapphuset så väntar vi med att gå ut ur lägenheten tills grannen är borta för att undvika att hamna i konversation med grannen och att vi undviker tvättstugan om grannen är där och tvättar och hur vi undviker att sitta brevid varandra på bussen eller tåget och att om vi står 4 personer och väntar på bussen så tittar alla ned i mobilen för att slippa samtala samt hur vi endast bjuder in familj och vänner på jul, nyår, midsommar och födelsedagar. Hon sa det en gång att det är konstigt hur ni svenskar kan bo i en lägenhet med 10-12 grannar runt er och ni har bott där i 20 år men vet inte ens namnet på grannarna..


Jag har hört det här ifrån flera vänner som har utländsk bakgrund att vi svenskar är som sagt oerhört svåra och tillknäppt och osociala och enda gången en svensk visar känslor och går att komma inpå livet är när hen är full.

Så det gör det ju även svårare att skaffa nya vänner i vuxen ålder iom att vi har dom här kulturella särdragen.

Håller nog med, svenskar är ett väldigt osocialt folkslag när det kommer till främlingar, inom vänskapsgrupper är det som sagt bättre. Mitt problem är att jag inte behållt de få vänner jag hade som barn, min fru som också är aspie har samma sak, vi umgås i princip bara med vår släkt, det är synd egentligen. Hade velat träffa fler människor men det är lite som svenskar kör singleplayer och går miste om att få nya vänner. Inte för att jag försöker eller vet hur för den delen, jag är personligen van att isolera mig själv, även om det blir tröttsamt.

Vaniljflickan skrev:

slackern skrev:Jag förstår hur du menar, led utav det mer när jag var yngre men har helt enkelt lärt mig att leva med det eller acceptera att det är så.

Det är lite drygt att säga sådär, typ som att du är mer utvecklad än mig eller så. Men jag tror på det du säger angående acceptans, lite det som var min poäng.

Förlåt var inte min mening att låta nedvärderande, tror absolut inte att jag är mer utvecklad än dig.

tänker på hur jag ska lyckas leva så jag får en plats bland människorna utan att det gör ont

Paladinen skrev:Problemet med oss svenskar (vad jag hört ifrån invandrare jag känner) är att svenskar är oerhört svåra att komma in på livet och bli kompisar med. Vi träffar våra kompisar som unga och sedan håller vi oss till samma vänskapsgrupp i stort sett tills vi dör om inte förutsättningarna förändras , tex när vi får partner så börjar vi umgås med andra par och när vi får barn så börjar vi umgås med föräldrarna till barnens vänner osv

Jag har en kompis vars fru är ifrån Filippinerna och hon tycker det är skitkonstigt att om vi hör grannen i trapphuset så väntar vi med att gå ut ur lägenheten tills grannen är borta för att undvika att hamna i konversation med grannen och att vi undviker tvättstugan om grannen är där och tvättar och hur vi undviker att sitta brevid varandra på bussen eller tåget och att om vi står 4 personer och väntar på bussen så tittar alla ned i mobilen för att slippa samtala samt hur vi endast bjuder in familj och vänner på jul, nyår, midsommar och födelsedagar. Hon sa det en gång att det är konstigt hur ni svenskar kan bo i en lägenhet med 10-12 grannar runt er och ni har bott där i 20 år men vet inte ens namnet på grannarna..


Jag har hört det här ifrån flera vänner som har utländsk bakgrund att vi svenskar är som sagt oerhört svåra och tillknäppt och osociala och enda gången en svensk visar känslor och går att komma inpå livet är när hen är full.

Så det gör det ju även svårare att skaffa nya vänner i vuxen ålder iom att vi har dom här kulturella särdragen.

Jag tror det ligger mycket i detta.

Skulle vara intressant om man kan jämföra relevant statistik med andra länder.

Maggi hur gör det ont för dig?
För mig är det lite som moment 22 kan inte leva med meniskor och inte utan dem.

När jag inte jobbar distraherar jag mig framför datorn eller TVn med så mycket media som möjligt (anime, Twitch, serier, spel etc) för att glömma bort den. Och på helger räcker det inte så då inkluderar jag alkohol också

kuj kuj skrev:Jag behöver en fysisk vän!

Aningens dikotomiskt uttryck, kan jag tycka, men en sak man kan göra är att börja med någon rutin där man går ut bland folk. Ett gym kan vara en miljö, där man även kan ha ett mål samt bestämd tid att lämna utan att det blir för knepigt / trixigt.

Om du vill / behöver interagera socialt kommer du med hyfsat stor sannolikhet göra det, när du blir hemma med rutinerna - och miljön / gymmet.

Exakt vad du du vill, vet jag ej. Men som start bara.

Glöm ej kost och sömn bara.

Jag har träffat en person som jag var kompis med som barn. Vi har inte haft kontakt sen 80-talet. Kände mig jättenervös när vi skulle mötas och tänkte avboka men tvingade mig själv att gå.
Det var trevligt och både h*n och jag vill ses igen.
Så man får väl se om det kan bli en nygammal vänskap.

Att inte vara ensam o att va accepterad är olika saker. Jag har vänner. Men samhället försöker hela tiden döda mig. Blir konflikt mellan dem som vill man ska leva och de som säger att man är en parasit.

vet att det inte är för alla, men jag trivs så bra ensam att jag aldrig någonsin känner mig ensam. spenderar 80% av min tid ensam och njuter av det. har barn par dagar i veckan, utöver det ingenting. det räcker för mig, det kostar mkt energi! all energi! jag är nöjd så

Guardian har en artikel om att skaffa nya vänner i vuxen ålder:

https://www.theguardian.com/lifeandstyl ... r-socially