Mitt tidigaste minne är från dagis. Vi är i badrummet två grabbar några år äldre och jag 3-4 år gammal.

”Blunda och öppna munnen så ska du få godis” säger en pojke som heter Andreas.
Han är en av de få jag kommer ihåg från dagis. Vet att jag var väldigt rädd för honom och försökte uttrycka min rädsla en kväll hemma men ingen riktigt förstod.
Kommer ihåg att jag inte förväntade mig godis men vågar inte göra annat än lyda. Står på knä och något mjukt i storlek med ett finger förs in i min mun. Vet först inte vad jag ska göra men när en varm vätska kommer in i min mun börjar jag spotta.
”Du skulle ju inte kissa” säger Andreas och knuffar till den yngre pojken som fortsätter kissa i golvbrunnen.
”Blunda igen, den här gången lovar jag att du får godis”
Det var en lögn.

Hemskt!

Vilket visar att man aldrig kan låta en grupp barn vara ensamma och oövervakade någon längre stund. Finns det inget annat farligt, så finns alltid andra barn.

Antar att du inte vågade skrika. Det finns säkert barn som är psykopater (fast man inte formellt kallar barn det). Eller kanske de lärt sig av äldre (och elaka) syskon. Men höll du dig nära fröknarna el var de för få så du fick vara rädd hela tiden?

Jag själv gick aldrig på något daghem. Och när mitt barn gick där hade jag aldrig en tanke på att mobbning kunde förekomma så tidigt. Inte för att jag trodde att små barn alltid är oskyldiga och goda, men jag trodde att barnen var i en skyddad miljö på daghem.

Det där var obehagligt bara att läsa; det måste ha varit fruktansvärt för dig, och satt spår.

Det där förändrar radikalt min förståelse för hur tidigt mobbning kan uppkomma. Det mest intressanta är ändå åldern på förövarna, för givetvis är en treåring ett lika lovligt byte som en sjuåring för en sadistisk mobbare men ifall ett barn som blott är 3-5 år gammalt skulle ägna sig åt sådan kvalificerad mobbning så måste ju den individen ha knäckt sociala koder långt över dess förväntade förmåga - och såklart även (antagligen både omaskerat och klumpigt) visat sina rätta färger som sadist i tidig ålder. Det är tragiskt och det behöver forskas mera i.

Men visst kan man ändå minnas att man både skadades själv av andra och gjorde jämngamla medmänniskor illa även i låg ålder. Jag brukade exempelvis slåss med min storasyster lite då och då redan när jag var tre-fyra. Att en sådan systematisk och organiserad kränkning som att bli urinerad i munnen skulle förekomma redan vid 3-4 års ålder äcklar mig dock djupt.

Har inget minne av det själv, men utsattes tydligen tidigt för mobbning hos min dagmamma vid 3-4 års ålder av en jämnårig kamrat samt min 2 år äldre bror. Har endast fått det berättat av min mor, så har inte koll på vad exakt de gjorde, men det var hon som använde termen mobbning för det. Så ja, det kan definiivt starta tidigt.

Angående kommentaren om barnpsykopater, är inte alla barn tekniskt sett psykopater i tidig ålder, i och med att empati utvecklas först senare?

Manveru skrev:Angående kommentaren om barnpsykopater, är inte alla barn tekniskt sett psykopater i tidig ålder, i och med att empati utvecklas först senare?

Jag tror inte det. Betänk exempelvis hur vanligt det är bland treåringar att sympatigråta ifall barnets syskon gjort illa sig eller på annat sätt upplevt sig beklämt. Nej den formen av empatibrist och rusgivande sadism som fordras för att kunna drivas av att skada sina medmänniskor är lyckligtvis ett ovanligt fenomen. Det kan nog ofta bero på dåliga uppväxtförhållanden men skulle för vad jag vet lika gärna kunna bero på medfödd problematik.

De mobbare jag kan dra mig till minnes kom så gott som alla från trassliga hemförhållanden.

Usch!

Jag har blivit mobbad. En gång kastade ett par killar snöbollar på mig när jag var påväg hem från skolan. Och när jag gick i lekis hade jag en mobbare som inte var snäll alls mot mig.

Brist på empati och viljan att skada någon annan är inte samma sak.

Såklart påverkade det mig. Men det är bara en incident av allt som hände mig då jag var ung. Var väldigt lättlurad och lätt att utnyttja så självklart blev jag mobbad!
Tror ni om några kan förstå hur det är att bli lurad, provocerad och mobbad på värsta tänkbara sätt. Hade inte förmåga att berätta. Min mamma är bipolär och var väldigt självmordsbenägen när jag var liten. Inte ville jag berätta nåt som skulle uppröra henne.

Jag blev mobbad från klass 3 till klass 7. Då från två olika klasser.

Den andra klassen under mellanstadiet var värst. Antingen fick jag höra att jag var djävla knäpp i skallen och visade långfingret åt mig. Under rasterna visste jag aldrig vad som skulle hända om elever kastade stenar på mig, eller frågade först om jag ville hoppa hopprep med dem så att de kunde slänga iväg repet så att jag fick hämta den, eller om de skulle knuffa ut mig från en bänk när vi väntade på slöjdtimmen. Eller så behandlade de mig som luft och avbröt mig när jag försökte få kontakt med dem.

Min lärare stod på mobbarnas sida- ingen ingrep.
Man ansåg att jag var till belastning och de som gick i min klass tyckte det var för jobbigt att anpassa mig.
Hade ingen vän utanför skolan. Syrran var på mig hon också. Skulle uppfostra mig så att jag skulle bli NORMAL.
Jag fick nog och bytte till en ny skola- där det blev någorlunda bättre.

Klippte du av familjen också när du väl fyllt 16-18?
(då kan man skaffa eget boende via studiebidrag/sos/jobb)

midnattsol70 skrev:Jag blev mobbad från klass 3 till klass 7. Då från två olika klasser.

Den andra klassen under mellanstadiet var värst. Antingen fick jag höra att jag var djävla knäpp i skallen och visade långfingret åt mig. Under rasterna visste jag aldrig vad som skulle hända om elever kastade stenar på mig, eller frågade först om jag ville hoppa hopprep med dem så att de kunde slänga iväg repet så att jag fick hämta den, eller om de skulle knuffa ut mig från en bänk när vi väntade på slöjdtimmen. Eller så behandlade de mig som luft och avbröt mig när jag försökte få kontakt med dem.

Min lärare stod på mobbarnas sida - ingen ingrep.
Man ansåg att jag var till belastning och de som gick i min klass tyckte det var för jobbigt att anpassa mig.
Hade ingen vän utanför skolan. Syrran var på mig hon också. Skulle uppfostra mig så att jag skulle bli NORMAL.
Jag fick nog och bytte till en ny skola - där det blev någorlunda bättre.

Känner verkligen igen mig. Hela skoltiden försökte jag göra mig så osynlig som möjligt så dom inte skulle se offret. Blev ofta knuffad in i väggarna i korridorerna när jag var tvungen att gå förbi. Lärarna brydde sig inte heller och eftersom jag skolkade mycket var jag självklart en av dom olydiga!
Man blir förbannad när man tänker tillbaka, både på klass"kompisarna" och lärarna! Att det kan gå till så är ju hemskt

Ush. jag blir arg.
Jag vet att ungar inte ska mobba men vissa har inte den mognaden.
Sedan ligger väldigt stort ansvar på de vuxna här. Dels att föräldrar lär sina barn att vi alla är olika och att det är positivt samt att det inte är Ok att mobba någon för att den är annorlunda eller ovanlig.
Jag har svårt att acceptera att vuxna som inte har sin egen trygghet klar och klarar hantera sådant får arbeta inom skolan. Det börjar med rektorn och vidare till lärarna.
Jag var ett ingenmansland för att man förstod inte hur man skulle uppfatta mig, ansågs bara underlig.

En tråd om mobbning att läsa och rösta i: har-du-blivit-mobbad-omrostning-t8620.html

Det finns faktiskt forskning om mobbning i förskolan.

En finländsk studie från 2010:

Folkhälsan skrev:Små barn mobbar varandra. Det visar en unik kartläggning som Folkhälsan har gjort tillsammans med Mannerheims Barnskyddsförbund.

Vi bad barn, föräldrar och daghemspersonal att själva definiera vad de upplever att mobbning är. Vi kan konstatera utgående från våra observationer och intervjuer att det förekommer olika former av mobbning på daghemmen. Små barn utsätter varandra för både fysisk mobbning, verbal mobbning och psykisk mobbning, konstaterar Maria Stoor-Grenner, planerare för mobbningsförebyggande arbete bland barn före skolåldern.

http://www.folkhalsan.fi/sv/startsida/A ... a-med-oss/

När barnen själv fick frågan om vad mobbning är pratade de om fysiska och verbala angrepp. Men när de fick frågan om vad de blev mest ledsna över var det att bli uteslutna ur leken.

– Uteslutande ur leken är en stor sak på daghem. Exempelvis kan barnen säga att ”du får inte vara med och leka med oss”, eller så tar man med ett barn i leken men inte på samma villkor som de andra. Att manipulera med regler i leken var även ett sätt för barnen att utesluta någon berättar Stoor-Grenner.
---
Redan i daghemmet utvecklas hierarkiska sociala strukturer mellan barnen. Inte ens små barn anser sina kompisar vara av samma värde, utan kan avgöra vem de inte tycker om och vem de tycker om.
---
Det har konstaterats att barnens ställning i gruppen är mycket bestående. I synnerhet ser den mobbades roll ut att vara mycket permanent och den kan utan medvetet ingripande hålla i sig.

Personalen hade svårt att skilja mobbning och vanliga bråk ifrån varandra.

Oja, när man dessutom är underlig är man ''legitimt byte'', då är det mer regel än undantag, ''freaket ska ju bara dö!!'' är väl parollen, enda anledningen är att jag klarade mig lite var att det fanns en annan pojke i skolan, som var ännu ''underligare'' än mig och den stackaren fick ta ännu mer stryk än mig. Förstår inte att dom lät honom gå i den skolan, för han var väldigt autistisk. jag tyckte ofta synd om honom, men hade inte han funnits hade dom ju härjat med mig hela tiden, så det var ''mixed emotions''.

När jag gick i skolan så var det en kille som var ett par år yngre än mig som hade det svårt. Han var grovt mobbad och många var elaka mot honom. Inte bara elever utan lärare stod och drev helt öppet med honom. Det var hårda bud. Det hände att dom gömde kläderna för han i omklädningsrummet och nångång hade han gått hem flera km mitt i vintern bara klädd i shorts och t-shirt och mockasiner (som ungar hade på gympan på den tiden). I lågstadiet och mellanstadiet fick han gå om flera klasser och det ledde till att han var betydligt större än andra i den klassen, måste ha varit en förnedrande känsla.

Konstigt att det hela fick försigå under så många år och att ingen av personalen på skolan brydde sig och att lärarna gjorde sig rolig över honom. Det var helt fritt fram för alla att ge sig på den snubben. Sen hade han ju vissa beteenden som var väldigt udda och som jag antar väcka nån slags inte så trevliga reaktioner hos andra, han kunde göra väldigt skumma saker som inte direkt väckte nån sympati för honom. Han hade även en ett par år äldre kusin, en tjej. Kände och umgicks lite med henne och hon hade ett liknande beteende med skumma prylar för sig. Inte lika grovt. En del andra i den släkten gjorde bizarra självmord.

Konsitgt att ingen reagerade när det förekom så pass grov mobbing och rena trakasserier när det uppenbart skulle ha gjorts nåt åt det hela på allvar. Sen var det ju även barn som gick i samma klass som var rädda för honom och det hela måste ha varit ett rejält arbertsmiljöproblem på flera fronter. Fast det gjordes inte så mycket på den tiden, iaf inte på små skolor ute på landet.

Bump men jag håller mig ändå till år 2013. En rapport från Friends.

"Den som inte är som 'en typisk tjej' eller som en 'typisk kille' riskerar att bli mobbad i skolan. Ju äldre eleverna blir, desto ovanligare blir det att lärarna säger ifrån, enligt en rapport från Friends.

Nästan direkt i första klass började vissa elever att reta Erik för att han inte hade samma intressen som de andra pojkarna - och för att han umgicks mycket med flickorna." (TT/UNT 14 aug 2013 "Bög är skällsord redan på dagis")
Ja, barnen mobbar dem som de lärt sig inte är som andra. De lär sig av äldre syskon, kamrater och föräldrar.

"Enligt forskaren Katja Gillander Gådin riskerar säskilt barn som inte passar in i 'de begränsande ramar som finns för hur man förväntas vara som flicka eller pojke' att tidigt utsättas för sexualiserade kränkningar. Ordet bög kan dyka upp redan i förskolan och används även som skällsord av äldre barn mot pojkar som faller utanför normen.

- Flickor kan bli kallade för hora och för könsord redan i tidig ålder."

Lärarna (och övrig personal) borde aldrig låta sådant gå opåtalat, det är ett svek mot de utsatta barnen.

"I årskurs 3-6 uppger två av tio barn att personalen inte säger till om de ser någon behandlas illa."
Det är illa men värre blir det:
"Bland högstadieeleverna som svarat på Friends enkät uppger hälften att skolpersonalen inte ingriper."

När man kommit upp i tonåren har man kanske börjat ifrågasätta den sexism och homofobi som andra elever uttrycker.

"15-åriga Astrid uttryckte offentligt att hon tyckte att det förekom sexism på skolan och blev efter det utsatt för skitsnack. Hon kallades till ett möte med tre ur personalen men fick inget stöd.

- I stället lade de skulden på mig och berättade att både pedagogerna och eleverna mådde dåligt för at det blivit 'en väldigt stor sak', säger Astrid."

Ja, det är ju klassiskt. Sanningssägaren blir aldrig populär. Skjut budbäraren! De som borde reagera och agera tänker främst på sig själva och på skolans rykte.

Men här skulle verkligen Beo kunna göra en insats. (I stället för att se till att lärare som leder ut störande elever ur klassrummet blir åtalade för misshandel.)

Var känner sig eleverna mest otrygga? 1. Toaletter (där finns inga vuxna ögon). 2. Omklädningsrum (halvnaken och utlämnad och inga vuxna ögon). 3. Korridor/matsal/skolgård (beroende på ålder).

Frågan är om det blivit bättre el värre sedan år 2013. Att det fortfarande förekommer är klart, varför annars böcker som denna?

Pressmeddelande 18.3.2020 skrev:Hur ska man veta när ett beteende är mobbning och inte en oskyldig lek? I boken Kränkande beteende i förskolan, som ges ut av Studentlitteratur, presenterar psykologen Ella Cosmovici Idsø forskning med praktiska exempel.

Men hur skiljer sig kränkande beteende i förskolan från mobbning?

– Viktigast är att man förstår att det förekommer, annars tror du att barnen leker trots att det ena barnet ständigt knuffar ett utvalt barn eller tar just det barnets spade. Det drabbade barnet kanske inte säger något, men det betyder inte att det är ofarligt – tvärtom, menar Ella Cosmovici Idsø.

Mobbning utgörs av tre delar

Mobbning utgörs i huvudsak av tre delar: avsikt, upprepning och obalans i maktförhållandet.

– Även fyraåringar kan avgöra vad som är avsiktligt och vem som är starkast i en relation. Om man jämför med en konflikt så uppstår den mellan jämnstarka parter – men det gäller inte mobbning, säger hon.

https://via.tt.se/pressmeddelande/sa-ka ... Id=3272793