Aroha Aotearoha
(översättning av Top Ten Unsolved Mysteries from New Zealand av Colleen Johnson publicerad på Listverse 1 april 2022)

Mordet på paret Crewe

Den 22 juni 1970 klev Len Demler in på den bondgård som tillhörde hans dotterJ eanette och hennes make Harvey Crewe. Paret syntes inte till, men där var fullt med blod. Sedan hörde Demler sin 18 månader unga dotterdotter ropa från sitt rum. Han sprang upp och hittade henne i hennes spjälsäng, hungrig och blöt, men i övrigt oskadd.

Nästan på dagen en månad efter morden, hittade några fiskare Jeanettes kropp flytande i närbelägna Waikato River. Hon var inlindad i ett lakan och det fanns tecken på att hennes kropp tidigare hade tyngts ned med något. Några veckor senare hittades Harvey i samma flod, intrasslad i sjögräs, några kilometer från där man hittat Jeanette.

Polisen arresterade en bonde från trakten som paret Crewe var bekanta med, Arthur Allan Thomas, och menade att han var besatt av Jeanette. Thomas befanns vara skyldig och tillbringade nio år i fängelse, innan en Royal Commission of Inquiry (Kunglig Undersökningskommission? Ö.a.) kom fram till att två tjänstgörande poliser hade placerat en använd patron på platsen och därmed knutit Thomas till dubbelmordet för att försäkra sig om en fällande dom.
Thomas fick senare 950 000 nyzeeländska dollar i kompensation för sin tid i fängelse och för att han hade förlorat sin bondgård.

Än i dag vet man inte vem mördaren eller mördarna var, men man tror att de kände väl till familjen Crewe och deras ägor. Mördaren har nu gått fri i över 50 år.

UFO:n i Kaikoura

Den 21 december 1979, inte långt efter att ett flygplan hade startat från Nya Zeelands huvudstad Wellington, rapporterade de två piloterna och fyra passagerarna ombord att de såg ett konstigt ljus på himlen.
Passande nog var en av passagerarna på det lilla flygplanet den natten David Crockett, en frilansande kameraman. Crockett tog sin kamera och började filma ljuset. På resan tillbaka senare samma natt, sågs ljuset igen. Det dök också upp på planets radar och indikerade att det verkligen fanns ett föremål på himlen ungefär 29 km bort. När flygplanet vände mot ljuset, verkade det reagera genom att förflytta sig bortåt.

En vecka senare försökte ett TV-team att filma ljuset och lyckades fånga flera ljus på film i flera minuter. Journalisten Quentin Fogerty sade senare att de blev trollbundna av det mystiska fenomenet.
"Vi såg en sträng av ljus; det började som en liten nålspets av ljus som sedan blev en stor, pulserade glob med skiftningar i orange och rött," berättade han. "Efteråt fick vi veta att den var ungefär lika stor som ett hus," tillade han.

Bland förklaringarna till de underliga ljusen fanns att det bara var Venus eller Jupiter, eller starkt upplysta japanska bläckfiskarbåtar utanför kusten. Det funderades t.o.m. på om det bara var ljus som reflekterades från några kålodlingar nere på marken.
Det är emellertid svårt att förklara hur det skulle kunna synas på radar...

Havsmonstret på Zuiyo-Maru

I april 1977 trålade den japanska fiskebåten Zuiyo-Maru efter makrill ungefär 4 mil från Christchurchs kust när ett stort, ruttnande kadaver trasslade in sig i deras nät. Det ruttna aset, som troddes väga över ett ton och vara 10 meter långt, lyftes ombord.

Besättningsmannen Michihiko Yano hade studerat en del biologi och forskningsmetodologi, gjorde skisser av den märkliga, stinkande bjässen och tog flera foton. Yano hade också tillräcklig sinnesnärvaro för att ta flera vävnadsprover innan varelsen kastades tillbaka ned i havet så att inte fångsten skulle förfaras.

Proverna studerades av ett lag vetenskapsmän på Naturhistoriska museet i Tokyo. De svarade enhälling att djuret var en plesiosaurie, en stor havsreptil som levde under Juratiden och som troddes ha dött ut för 65 miljoner år sedan...

Senare studerades proverna av franska forskare som kom fram till att varelsen inte var någon forntida havsreptil, utan snarare de ruttnande kvarlevorna av en brugd, en art som brukar hålla till i kallare vatten länge söderut. Fotografierna och skisserna tycktes iofs visa en varelse med lång hals, litet huvud och ingen ryggfena, men deras hypotes var att det berodde på att aset var så ruttet och att andra djur hade ätit på det.

Haj eller havsmonster? Eftersom de biologiska proverna har försvunnit, kommer havet fortsätta att dölja svaret.

Cirkeln i Ngatea

Den 4 september 1968 upptäckte bonden Bert O'Neil ett märkligt angripet område med ti-treebuskar på sin gård i Ngatea, en liten bosättning på Nya Zeelands norra ö. Till sin förvåning såg han en helt rund fläck med död, silvervit buskvegetation bland den i övrigt frodiga grönskan. På marken nära cirkelns mitt fann O'Neill tre väldigt underliga, djupa V-formade hack placerade som vinklarna i en triangel.

Nyheter om det ovanliga fyndet spred sig snabbt, och tyvärr flockades nästan tusentals nyfikna besökare på platsen. Sightseers och souvenirjägare trampade på de märkliga hacken i marken och förstörde mycket av vegetationen. Detta ägde rum innan de kunde undersökas av forskare från universitetet, som anlände först runt fem veckor efter att anomalin först hade upptäckts.

Efter att fler rapporter om liknande cirklar började dyka upp på olika platser på ön och rubrikerna skrek ut: "Är vi övervakade av Mars?" försökte myndigheterna förklara fenomenet. Teorierna rörde allt från avlövningsmedel som hade sprejats från ett flygplan eller växter som hade angripits av svamp. Märkena i marken hävdade de var gjorda av kaniner eller vilda grisar. Det har emellrtid uppskattats att för att kunna gå så djupt, genom trädrötter, skulle märkena ha fått göras av något som vägde 20 ton.

Ngateacirkeln är fortfarande den mest kända av de mystiska cirklarna som dök upp på 1970-talet. Porecis som UF-hysterin på den tiden, dog intresset så småningom ut och fenomenet glömdes bort.

<3

Tack att du finns

Uppskäraren på Nelson Street
TW: Våldsamt mordfall.

Året var 1914, platsen Auckland. Frederick Marshall satt uppe hela natten och undrade ängsligt var hans hustru, Frances, kunde vara. Nästa morgon berättade en granne att "din hustru har blivit mördad." Marshall rusade till den lokala polissationen, där han fick veta att det var sant - hans hustru sedan 20 år hade blivit vildsint knivhuggen till döds.

Frances hade hittats i en trång gränd och hade flera dussin sår i huvudet, nacken och bröstet. Hennes skalle var krossad, hennes lungor och hjärta var genomborrade och hennes halspulsåder var avskuren. Gärningsmannen, förmodade man, hade förmodligen dödat henne med en fickkniv. Det fanns inga uppenbara tecken på strid, inte heller var det ett rån, för hennes handväska hittades under hennes kropp, innehållande motsvarande ungefär 40 nz-dollar i dagens penningvärde. Hennes kläder beskrevs som något "i oordning", men hennes lilla blå hatt satt fortfarande på huvudet.
Sensationslystna journalister liknade det våldsamma brottet vid Jack Uppskärarens ökända seriemord i London. De antog att Frances förmodligen dödades av "den gemene varelse som av vetenskapsmän kallas nekrofilo (sic) - någon som tillfredsställer sin lust med de dödas kroppar."

Enligt polisen hade Frances under kvällen arbetat som prostituerad, fastän maken kraftigt förnekade detta. Han erkände emellertid att han hade slagit henne vid flera tillfällen. Slutligen kom coronern fram till att Fredercik inte var involverad i Frances' död, utan att hon förmodligen hade dödats av en okänd person.

Moehau-mannen

Över hela världen berättas historier och legender om enorma, håriga, apliknande varelser. I Kanada finns Sasquatch, i USA Bigfoot, i Himalaya Yeti (Snömannen) och i Australien Yowie.
I Nya Zeeland finns Moehaumannen, döpt efter den högsta bergstoppen i den bergskedja där han först ska ha setts till. Det är en helig plats för maorierna och det sägs att man kan se alla möjliga sorters mytiska varelser där.

När europeiska nybyggare började bosätta sig i olika delar av Nya Zeeland under slutet av 1800-talet, började historier om Moehaumannen dyka upp. De första rapporterna handlade helt enkelt om folk som hade blivit skrämda av stora, håriga, människoliknande varelser djupt inne i skogarna. Sedan började mer otäcka berättelser dyka upp om nybyggare som skadats och dödats.

1983 hävdade två vandrare att de hade sett sju Moehauvarelser i Lake Waikaremoana-området, klädda i vad som såg ut som kohud. De uppskattade att en vuxen man i gruppen var ungefär 180 cm lång. Från sin utkiksplats i skogen iakttog de gruppen i flera minuter. Varelserna vandrade längs en stenig flod och försvann sedan in bland träden.

2001 resten australiensiska yowie-"experten" Rex Gilroy till Nya Zeeland för att själv undersöka Moehaumannen i hopp om att kunna berätta en bra anekdot och kanske få fysiska bevis. Gilroy hävdade att han hade hittat stora hominida fotavtryck på en avlägsen skogsstig i Urewera Nationalpark. Han visade stolt upp två gipsavgjutningar för den ivriga pressen.

Innan det finns några definitiva bevis från en kanske mer trovärdigt källa är Moehaumannen, precis som sina håriga syskon Sasquatch och Yeti, bara myter.

Vraket av MV Joyita

Den 10 november 1955 upptäcktes det lilla lastfartyget MV Joyita på drift ungefär 600 nautiska mil ur kurs, utan besättning, passagerare eller last. Joyita skulle till den lilla nyzeeländska besittningen Tokelau, men nådde aldrig fram. Mysteriet med vad som hände dem som var ombord har kommit att kallas "Stilla Havets Mary Celeste."

Fartyget hade haft en besättning på 16 personer, plus nio passagerare, därav två barn, när det försvann 38 dagar tidigare. Joyita bar fyra ton last, bl.a. medicinsk utrustning, livsmedel och tomma oljefat, men det mesta av lasten saknades. Skeppets loggbok, sextant och andra navigationsinstrument saknades, liksom alla tre livbåtarna och de vapen som hade funnits ombord. Dessutom fanns några otäcka tecken på våld. Fartygets kommandobrygga var sönderslagen, och på däck hittade man en öppen läkarväska och flera blodiga bandage.

Joyita hade fortfarande gott om bränsle och hade kanske övergivits när hon började ta in vatten. Skrovet, med kanter av kork, och de tomma oljefaten ombord borde emellertid ha gjort fartyget praktiskt taget osänkbart. Den försvunna lasten kunde ha stulits av opportunistiska besättningar som passerat förbi det övergivna fartyget.
Andra gissade på pirater eller kanske ett försäkringsbedrägeri.

Joyita reparerades och fortsatte användas som lastfartyg, men efter att ha gått på grund på ett rev bedömdes det till slut föra otur med sig, så det skrotades. I dag finns inga spår kvar av Joyita och ingen vet vart den olycksaliga besättningen tog vägen.

Ett försvunnet flygplan

Nästan sextio år efter att ett flygplan försvann mellan Christchurch och Milfordsundet, letar grupper av forskare fortfarande efter det i de oländiga bergsområdena på Nya Zeelands sydö.

Piloten Brian Chadwicks Dragonfly-plan försvann under en nöjesflygning den 12 februari 1962, med fem passagerare ombord. När planet inte återvände, genomförde myndigheterna de mest omfattande sökningarna från luften i Nya Zeelands historia, men man hittade inget plan.

En av de sökande, Bobby Reeve, sade att upptäckten av en damkänga i ett avlägset bergsområde fick de att tro att planet fanns på nästan 3000 meters höjd, djupt nere i permanent snö. "Jag tror att om det hade legat nere i bushen hela tiden, skulle kängan ha varit täckt av mossa - men eftersom den inte var det, tror jag att de kraschade i snön."
Han har bett bergsbestigare att hjälpa till med sökandet i den förrädiska och oförsonliga terrängen."
"Det är för farligt - båda mina söner har redan fallit ned för berget," (sic!) sade han.

Och sökandet fortsätter.

Mystiska moafåglar

Det finns gott om historier om sedan länge utdöda fåglar som tydligen lever och frodas långt borta från människors blickar. Moa var nio arter av flygodugliga fåglar som levde på Nya Zeeland, men som tros ha dött ut helt runt 1400, utrotade av maorierna. Den största moafågeln var 3,6 meter hög och vägde ungefär 230 kg, medan den minsta var ungefär lika stor som en kalkon.

Fastän moafåglarna dog ut långt innan européerna slog sig ned på öarna, förekommer det fortfarande historier om att de har överlevt i djupa, isolerade dalar. När pubägaren och bergsbestigaren Paddy Freaney hävdade att han hade hamnat i bråk med e moa i Cragieburn Valley i januari 1993, tog myndigheterna det inte på allvar, men det uppmärksammades en del i internationella media.

Andra djur som sägs ha setts vandra omkring i isolerade delar av Nya Zeeland, är mer exotiska, som uttrar, pantrar och t.o.m. älgar.

Vad gjorde han i poolen, sade du?!

En mystisk bajsare som fått epitetet "den brune bombaren" slog till på en simhall i Nya Zeelands sydligaste stad, Invercargill, sex fredagar i rad 2015.

Personalen vid Splash Palace-simhallen startade en utredning för att ta reda på vem som kunde vara den bajsande gärningspersonen i en serie evakueringar - "kod brun" - av simhallen varje vecka. Den värsta incidenten ledde till att hela simhallen fick stänga efter att bruna, eh, bomber hittades i alla tre bassängerna under en tretimmarsperiod.

Tyvärr kunde personalen inte hitta gärningspersonen. Visserligen hade badet kameror, men "inte tillräckligt hög upplösning för att man skulle kunna se rodnaden i ansiktet på någon som krystar," förklarade Splash Palaces talesperson Pete Thompson.

Ingvercargills borgmästare Tim Shadbolt sade att internationella medias intresse för "seriebajsaren" inte var någon vidare god publicitet för staden.
"Spökbajsare i bassängen är inte precis den rubrik man önskar sig," förklarade han.

(bilden är bara en genrebild; jag hade ingen lust att googla på "pool pooper"...)

Mysteriet i Khamar Daban

De flesta som är intresserade av mysterier har hört talas om de mystiska dödsfallen i Djatlovpasset. Mindre känt - men kanske ännu kusligare - är det öde som drabbade en grupp vandrare i Khamar Daban nära Bajkalsjön 1993.

Khamar Daban ligger i regionen Burjatien i södra Sibirien. Naturen här är vacker och vild och området är populärt bland turister.

Sommaren 1993 gav sig en grupp bestående av en instruktör och sex elever iväg för att vandra i bergen. Instruktören Ljudmila Korovina var 41 år och en mycket erfaren vandrare med utmärkta överlevnadskunskaper. Hon var mycket populär, trots att hon pushade sina elever ganska hårt. De tyckte att de fick självförtroende och goda kunskaper genom hennes lärande.

Khamar Daban var välbesökt och ansågs vara ett tryggt område att vistas i, speciellt sommartid. De sex eleverna var väl förberedda och mycket förtjusta i sin lärare, i synnerhet 23-årige Aleksander "Sasja" Krysin som nästan var som en son för henne. De andra eleverna var:
Tatjana Filipenko, 24
Denis Shvaschkin, 19
Valentina "Valja" Utochenko, 17
Viktorija Zalesova, 16
samt Timur Bapanov, 15

Den 2 augusti 1993 anlände gruppen till den lilla bergsorten Murino, ivriga att få påbörja sin vandring. Vädret var gott med solsken och en klar himmel. Ljudmila och hennes elever var en av tre grupper, varav en av de andra leddes av Ljudmilas dotter Natalia. Grupperna planerade att sammanstråla den 5 augusti. Ljudmilas grupp hade blivit mycket goda vänner sinsemellan och hade sett fram emot vandringen i månader.
De första två dagarna förlöpte utan några problem. Gruppen pushade sig själva hårt och tog sig upp på Retransljator-toppen.

Den 4 augusti överraskades de emellertid av hårt regnväder. Packningen blev genomblöt och tung att bära, varför det började gå långsammare. Eftersom alla var helt utmattade, bestämde Ljudmila att gruppen skulle slå läger, märkligt nog på en öppen plats, trots att det fanns träd i närheten. De lyckades inte göra upp någon eld, men var ändå vid gott mod.

Nästa morgon lyckades de göra upp eld och åt frukost tillsammans innan de fortsatte.
Senare samma dag kom Ljudmilas dotter Natalia och hennes grupp fram till den bestämda mötesplatsen, men Ljudmilas grupp dök aldrig upp. Natalias grupp fortsatte efter ett tag sin vandring. Natalia var inte orolig för sin mor, utan tänkte att det var dåligt väder som sinkade dem.
Sanningen var emellertid värre än hon någonsin hade kunnat tänka sig.

Den 10 augusti tog sig en grupp kajakpaddlare fram längs en flod nedanför Khamar Daban- bergen, när de plötsligt upptäckte en varelse uppe vid trädgränsen. Det visade sig vara en ung kvinna. Enligt vissa källor var hon täckt med torkat blod. Hon var fullständigt hysterisk. Kajakpaddlarna lyckades till slut få ur henne att hon hette Valentina Utochenko och att hon var den enda som var kvar i sin grupp...

Fortsättning följer!

När Valentina hade fått mat och torra kläder, tog kajakpaddlarna med henne till en polisstation där hon fick fylla i en rapport. Det tog emellertid flera år innan Valentina på allvar kunde berätta om det fasansfulla hon hade upplevt.

På morgonen den 5 augusti hade gruppen gjort upp en eld och ätit frukost tillsammans innan de fortsatte sin vandring.

Efter bara några minuter gav Sasja ifrån sig ett skrik. När de andra vände sig om, rann det blod från hans ögon och öron, och han tuggade fradga. Han föll till marken i konvulsioner och blev sedan alldeles stilla. Ljudmila sprang fram till honom och beordrade resten av gruppen att fortsätta framåt. Hon försökte förgäves få liv i Sasja igen.
Sedan hörde de andra ett skrik från Ljudmila. När de sprang tillbaka till henne, hade även hon börjat tugga fradga och blöda ur ögon och mun. Sedan började hon krampa och föll ihop ovanpå Sasjas kropp.
Nästa person att drabbas var Tatjana, som började klösa sig på halsen som om hon inte fick luft. Sedan kröp hon långsamt fram till en sten och började slå huvudet mot den gång på gång, varpå även hon kollapsade.
Viktorija och Timur började springa, medan Denis gömde sig bakom en sten. Valentina hade frusit i chock.
Både Viktorija och Timur kollapsade medan de sprang. De började hosta upp blod, klösa sig på halsen och riva sönder sina kläder. Viktorija skall även ha bitit Valentina i handen.

Valentina och Denis försökte fly från platsen, men även Denis föll ihop i kramper. Nu var det bara Valentina kvar.
Hon flydde från platsen med bara ett tält och de kläder hon hade på kroppen.

Valentina sprang ned från bergen, så långt från tragedin som hon orkade. När det mörknade, reste hon sitt tält under några träd och somnade av utmattning.
När hon vaknade, insåg Valentina att hon behövde mer utrustning om hon skulle klara sig i vildmarken. Hennes enda chans var att återvända till platsen där hennes kamrater hade kollapsat. Hon vandrade tillbaka i sina egna spår och fann sina döda kamrater. Hon tog det hon behövde och följde sedan kraftledningarna mot civilisationen. Efter fyra dygn kom hon till en flod och följde den tills kajakpaddlarna hittade henne.

Trots rapporten till polisen, genomfördes ingen ordentlig genomsökning av området förrän den 24 augusti. Valentina var förmodligen för traumatiserad för att kunna ge riktigt adekvata uppgifter, så det tog två dagar att hitta kropparna, trots att man använde helikopter.
Kropparna obducerades och man kom fram till att allihop hade dött av förfrysning och proteinbrist, utom Ljudmila, som hade dött av en hjärtinfarkt.




Okej. Vänta lite nu.
Förfrysning? Proteinbrist? Hjärtinfarkt??
Visst, när man har riktigt låg kroppstemperatur kan man börja handla irrationellt och slita av sig kläderna, men man tuggar inte fradga och det rinner inte blod ur ögon och öron! Dessutom är det högst otroligt att alla skulle ha dött på en gång, och så fort - så yttrar sig inte hypotermi. Och varför frös då inte Valentina ihjäl?
Att förfrysningen skulle ha snabbats på genom proteinbrist låter inte heller troligt. Ljudmila var som sagt en mycket skicklig guide och skulle aldrig ha låtit sina elever slarva med kosten. Inte heller är det troligt att hon dog av en hjärtinfarkt - hon var mycket vältränad, vid god hälsa och relativt ung. Dessutom rinner det inte blod ur ögon och öron på personer som får en infarkt.

Det ska ha tagit lång tid för den här berättelsen att bli allmänt känd. Valentina Utochenko skall i dag vara gift och ha barn, och hon vill inte gärna prata om incidenten i Khamar Daban.
En mängd teorier om vad som egentligen hände, har med tiden uppstått, vissa fåniga om utomjordingar och snömän, men också mer trovärdiga.

Såg gruppen något de inte borde ha sett?
Råkade de på rysk militär som utförde ett hemligt experiment och som dödade gruppen för att de inte skulle skvallra? Det luktar onekligen cover up om historien. Problemen är två: Platsen och Valentina.
Khamar Daban-bergen är välbesökta av turister, speciellt sommartid, och de sex offren dog på en fullt synlig plats uppe bland bergen - knappast någonstans där man utför hemliga experiment. Och hur överlevde Valentina? Låt säga att hon faktiskt hotades till att hålla tyst om en militärhemlighet - varför skulle hon då hitta på en så fullständigt vansinnig historia?
Nej, den här teorin håller inte riktigt.

Fick de i sig nervgas?

Kemiska vapen, i synnerhet nervgas, ger otäcka symptom hos de drabbade - bl.a. blödningar ur ögon och öron, fradga, kramper, andningssvårigheter, irrationellt beteende...
De döda hade alla dessa symptom, och under obduktionerna hittade man märken på lungorna, även detta en indikation på nervgas. Samma sak med plötsligt hjärtstopp.
Kan det ha handlat om den oerhört potenta och otäcka nervgasen Novichok? Den skapades av Sovjet 1993 - alltså samma år som incidenten - och testades faktiskt nära Khamar Daban.
Men varifrån kom då gasen, och varför dog inte Valentina?
Fortsättning följer!

Först lite fakta om nervgas (för alla som inte är Rickard ):

Det är vattenlösligt, men det kan ta fyra månader för det att uppgå i gasform.
Det består av tunga partiklar som ofta flyter nära markytan och de starkaste kan dröja sig kvar och innebära stor fara även en lång tid efter att de har släppts ut.
Kommer ni ihåg att det blev oväder? Regnet är den utlösande faktorn här. Om en nervgas, t.ex. Novichok, hade testats högre upp i området några månader tidigare, så kan regnet ha tagit med det ned för kullarna. När morgonsolen fick regnet att övergå i gasform, kom en del av nervgasen upp ovanför markytan, men befann sig fortfarande på låg höjd. Sasja hade oturen att gå precis över en kontaminerad fläck, varpå han fick i sig gasen via huden eller andningen. När Ljudmila hann fram till honom, utsattes hon för samma gas. Tatiana, Viktoria och Timur kom också fram till Ljudmila, men sprang iväg nästan genast, varför deras död inte var lika ögonblicklig. Valentina gick förmodligen aldrig fram till samma plats (kanske hindrades hon genom att Viktorija bet henne). Denis gjorde misstaget att huka bakom en sten och andades också in toxiner vid marknivå.

De ryska myndigheterna började inte söka efter kropparna med en gång, utan väntade tills det mesta av toxinet hade hunnit försvinna ur marken.

Mindes Valentina fel?
När man går igenom något riktigt traumatiskt, kommer man ofta ihåg vissa aspekter av händelseförloppet felaktigt, speciellt om det har gått en tid. Kanske har Valentina oavsiktligt lämnat överdrivna eller t.o.m. delvis felaktiga uppgifter. Man vet att ögonvittnen kan fås att "minnas" saker som egentligen inte har hänt. Frågar man t.ex. "vilken färg var det på bilen i bakgrunden?" så kan vittnet minnas en bil som aldrig fanns. Kanske stämde obduktionsprotokollen, och gruppen dog verkligen av hypotermi. Kanske var Valentina helt enkelt bättre klädd och i bättre fysiskt skick. Och man kan få en hjärtinfarkt även om man är ung och vältränad.

Drack gruppen giftigt vatten?

Kanske fick de i sig toxinerna genom vatten de drack? Bajkalsjöns vatten är ökänt för att vara mycket förgiftat, och det kanske t.o.m. fanns nervgift i det. Valentina kanske drack mindre vatten, eller från en annan källa. Giftet i vattnet kan i sin tur ha gjort gruppen så sjuk att de frös ihjäl innan de dog av själva toxinet. En del gifter går inte att spåra i en toxikologisk undersökning.

Men det var ju flera olika grupper som var på vandring i området och ingen annan verkar ha drabbats av vattenförgiftning? Den här teorin känns inte så trolig.

Åt gruppen giftiga svampar?

Kanske hittade någon av vandrarna svamp att tillreda till frukost, men det var fel sort och gjorde allihop sjuka. När de gav sig av från lägerplatsen, började de hallucinera och kräkas. Det finns ett ämne som kallas psilocybin och som märkligt nog får påverkade att se andra människor gråta blod! Överdoser av psilocybin kan orsaka psykos, krampanfall, hjärtstillestånd och koma. Kanske åt Valentina inte lika mycket svamp, eller så hade hon sedan födseln en starkare motståndskraft? Kanske klarade hon sig genom att fly för att hon var så paranoid?

Förmodligen får vi aldrig något säkert svar på vad som dödade sex personer sommaren 1993 i Khamar Daban.


De flesta uppgifter i historien kommer från denna sida:
https://medium.com/the-mystery-box/the- ... 84d8a60be2

Lady of the Dunes identifierad!

Lady of the Dunes, en "Jane Doe" vars kropp hittades bland sanddyner i Provincetown, Massachusetts 26 juli 1974, har nu fått ett ansikte och ett namn. 31 oktober 2022 kom FBI i Boston fram till att hennes namn var Ruth Marie Terry. Polisen misstänker att hon mördades av sin make Guy Muldavin, som avled i mars 2002.
Mer fakta här: https://en.wikipedia.org/wiki/Ruth_Marie_Terry

RIP, Ruth Marie Terry.