Är paranoia vanligt bland autister? Och sen så undrar jag även om det är vanligt att man uppfattar alla i sin närhet som otrevliga.

Jag kan tänka mig att dom ngn med AS kan man lätt uppfatta omgivningen som otrevliga för att man helt enkelt inte förstår intonationen, annan användning av ord än grundbetydelsen osv.

Sen kan det ju också bero på erfarenheter, att man tyvär blivit van att vara utstött.

/Kaks

Paranoid? Det är fan konspirationer överallt.

Speciellt när människor vägrar berätta saker för mig, då är det fan bevisat att de vill något speciellt med mig.

Och speciellt i dess sämsta form.

eddie har rätt,
hur fan ska man inte vara paranoid när varje person ljuger för sin egen vinning, och nästa politiker är värre än den första?
de ljugs om allting
paranoia är nog bara en normal reaktion på en onormal omgivning.

Empty

Hej. Nej, paranoia ( eller vanföreställning ) är inte något ( vad jag känner till ) som brukar höra ihop med personer som har As, däremot de som har Schizofreni.


Mvh
Chrille

Två och ett halvt år gammal tråd. Jag tror inte trådskaparen väntar sig några fler svar.

Nedan bild är från läkare från as/adhd avdelning nånstans powerpointpresentation. Jag kan tänka mig aspergare blir paranoida delvis för tex jag har upplevt saker och sedan påstår alla andra som varit närvarande, att situationen varit helt annorlunda och att de inte alls sagt saker jag hörde dem säga (jag fick tom information jag inte kände till tidigare). Bild nedan gäller dock "Paranoid personlighetssörning" primärt, inte Vanföreställningssyndrom eller paranoid psykos, dessa är inte helt samma men jag vet ej exakt hur man skiljer dem.

...och en till.

Jag upplever att många aspergare är lätt paranoida. Jag använder ordet som det används i folkmun, och har inte läst diagnoskriterierna.

De vill tex inte ge ut nummer eller prata om vissa saker på vissa platser etc. Som om någon är ute efter dem och bara lever för att luska ut var de bor för att sedan åka hem till dem och trakassera dem. Just den sortens obefogad misstänksamhet verkar vanlig. Jag själv är om något mer blåögd än medelsvensson, så jag har ganska låg tolerans och förståelse med överdriven vaksamhet om personen inte verkligen Är förföljd.


Och ja, jag vet att sådana saker kan förekomma, men antalet människor som är rädda att det ska hända är mycket större än antalet som faktiskt drabbas.

En anledning till både paranoida och blåögda förhållningssätt hos oss kan ju vara svårigheterna att läsa av folks avsikter, få ihop sammanhang till något bedömningsbart och så vidare.
Och paranoia sannolikare i förhållande till blåögdhet om man har fått mycket skit av obegripliga anledningar (också vanligt bland oss)?

Ja jag håller med.

Jag kan till exempel inte förstå varför någon skulle vilja förfölja mig för att störa, för jag ser inte poängen. Det finns ingen tänkbar (för mig) anledning, därför antar jag att det inte kommer att ske, och bryr mig inte ifall folk får mina nummer eller min adress.

Zombie skrev:En anledning till både paranoida och blåögda förhållningssätt hos oss kan ju vara svårigheterna att läsa av folks avsikter, få ihop sammanhang till något bedömningsbart och så vidare.

Jag håller med. Många av de med diagnostiserad AS som jag har träffat är liksom jag väldigt reserverade i nytt sällskap. Det kan nog i vissa fall övergå i eller tangera paranoia, och i andra fall tolkas som paranoia. Jag vet att jag själv ger ett väldigt nervöst, nästan tjackpundarspattigt intryck i vissa sociala sammanhang och/eller om det är i en väldigt stökig miljö.

Mördarsnigel:
Jag tycker att var och varannan tjej inte lämnar ut adress eller telefonnummer innan hon känner personen, iaf när det gäller killar.
Men sedan hon lärt känna en så kan det hända att hon trycker ned adressen i halsen nästan, nej men att hon ger den och bjuder hem en eller så utan att man förstår riktigt varför hon gör det.

Skulle ha svårt o fråga om någons adress eller telefonnummer om det inte finns en orsak att fråga.
Att man gör en lista är inte en orsak imho om inte listan ska vara till någon utflykt eller så.

MsTibbs.
Bilden där det står personlighetsstörning 50-80% verkar undelig.
Tycker inte jag har någon personlighetsstörning iaf, jag är jag och har vissa intressen och inte andra
Verkar inte stört.

Nano:

Jag menade inte i date-situationer. Där är det ju sunt förnuft att inte lämna ut sina uppgifter om man inte är väldigt säker på att man gillar killen.

Detta eftersom väldigt många killar verkar intala sig att de är kära efter kanske en halvtimmes umgänge. Tydligen baserat på att hon är trevlig, ser bra ut, och för att hon svarar när man tilltalar henne. Eftersom det blir svårt att ta dessa killars känslor på allvar, när det så uppenbarligen inte är grundat på någon som helst kännedom om tjejen, så är det bättre om tjejen i fråga har kontakt-ansvaret.


Nä, vad jag menade var i lite mer obefogade situationer.

De kan tex be en att inte sprida ut numret du just fått av dem, trots att ingen du känner vet vem han/hon är och du därför av naturliga skäl inte kommer att sprida ut det.

Vidare så finns det andra som, när de ska berätta om en händelse, undviker att nämna folk vid namn eller berätta hur de känner dem. Trots att lyssnaren inte har någon som helst koppling till dessa människor och aldrig kommer att träffa dem. Och trots att historien inte ens är utelämnande.

Man kan säga att de är för privata, vilket märks när de pratar. De talar som om de var med i ett vittnesskyddsprogram fastän samtalet handlar om vardagliga ting.
Det kan helt enkelt vara en aspig missuppfattning om var man ska dra gränsen. Var ligger lagom? Man kan ha blivit bränd om någon sagt åt en att man är för utelämnande, och så överkompenserar man.

Jag har väldigt svårt att få ut vettiga exempel på min uppfattning om aspars paranoia. Det är mest en känsla.

Jag har svårt o se när folk vill att saker ska vara privata.
Har trampat i klaveret ett antal gånger.
Har iofs lärt mig att fråga mer om hemlighetsnivån när det gäller saker som rör personer.
För mig är det inte hemligheter förrän man har sagt att det är hemligt.
Helst ska man säga det innan.

Det jag inte vet att är hemligt kan sippra ut min mun nästan närsomhelst
Fast försöker någon fråga fram något specifikt så kan jag iofs reagera.

Jag är också sådan. Hur ska man veta? Det är en sak om de berättar det med lite sänkt röst och lutar sig mot en, men om de säger något i normal samtalston mitt i annat prat så kan ju inte jag förväntas filtrera ut hemligheterna och förvara dem säkert.

Näe det där känner jag också igen.
Det klaveret har jag trampat rejält i en gång av misstag.
Trodde jag aldrig skulle bli förlåten för det, fast hon berättar inte lika mycket längre iofs

Fast jag har kunnat hålla allt som hon sagt varit hemligt.

Mördarsnigel skrev:Vidare så finns det andra som, när de ska berätta om en händelse, undviker att nämna folk vid namn eller berätta hur de känner dem. Trots att lyssnaren inte har någon som helst koppling till dessa människor och aldrig kommer att träffa dem. Och trots att historien inte ens är utelämnande.

Sånt vet man aldrig. Jag har trampat i klaveret när jag dragit anekdoter om personer som vederbörande inte kände och när det har gått något halvår visar det sig att jag har medverkat till att sammanföra personerna i fråga.

Zombie skrev:En anledning till både paranoida och blåögda förhållningssätt hos oss kan ju vara svårigheterna att läsa av folks avsikter, få ihop sammanhang till något bedömningsbart och så vidare.
Och paranoia sannolikare i förhållande till blåögdhet om man har fått mycket skit av obegripliga anledningar (också vanligt bland oss)?

Hypervigilance kallar de det på http://www.bullonline.com. Vanlig och i högsta grad begriplig efterverkning av att ha varit utsatt för mobbing och trakasserier. En sorts post-traumatisk stressreaktion. När man sedan hamnar bland personer som accepterar en som man är kan det ta lång tid att vänja sig av med hypervaksamheten/rädslan/misstänksamheten och börja slappna av igen.

Inger vad är http://www.bullonline.com förnågot?
Jag får bara upp en vit sida, inget mer.

Kanske ska det vara:

http://www.bullyonline.org

Jag vet inte ifall det räknas som paranojja men i somras var jag ett tag rädd för att det skulle komma en beväpnad knarkare till mig och bråka.

Om knarkaren hade sagt något sådant så skulle iaf jag gå till polisen och ge dem info om saken ifall något händer.
Och så skulle jag defenitivt anmäla allt som händer som är relaterat till denne.