Alla har ju en inre klocka… Men hur funkar den när man har en diagnos? För en person jag känner sa att om man hade en diagnos kunde man ha svårigheter med den inre klockan. Dvs att man kanske inte har de där rutinerna som folk har automatiskt och blir som robotar.
Alla kanske inte kan gå upp klockan 06 och sen äta frukost, ta barnen till förskolan , åka till jobbet och är där runt 7-8 på morgonen och sen jobba till 16:00.

Jag har dålig tidsuppfattning, är rätt vanligt vid ADHD/ADD. Kan tänka att om fem minuter ska jag göra x, plötsligt har det gått två timmar och jag vet inte var tiden tog vägen.
Kan inte beräkna tidsåtgång utan en klocka till hands.
Vet hur länge det tar att duscha om jag inte tvättar håret samtidigt men på sistone har jag börjat tvätta håret så då har tidsuppfattningen rubbats, trodde det skulle ta lika lång tid men det tog ju längre tid att duscha+tvätta håret.
Häromdagen hade jag en halvtimme på mig att gå och panta och handla, trodde inte jag skulle hinna så försökte öka takten lite. Kom hem med 15 minuter tillgodo. Trodde klockorna gick fel.
Många inom öppenpsyk har klockan så inte patienten ser den, det är jättejobbigt för mig när de plötsligt säger ”nu ska vi avsluta”, för ofta sitter jag ju och tänker på vad jag ska berätta om. Så bara: nu är tiden slut. Då tycker jag det gått 15 minuter, inte 45.

Jag har märkt att jag ofta tror att tiden är som när jag sist tittade på klockan, eventuellt plus några få minuter. Men sen när jag tittar på klockan igen blir jag förvånad över att det har gått 30 minuter.

Den funkar inte bra alls.(adhd och asperger)
Jag lever efter schema på jobbet… alarm och påminnelser osv…men stör ingenting mig så flyter tiden bara på
1 timme eller 5 gör väldigt lite skillnad(jag skulle aldrig ta lunch jobbet om inte kollegorna började röra på sig så att det hörs.)

Jag brukar tänka att jag inte har kemi med folk, och inte kemi med solen. Är så seg, noggran och omständig.

Med inre klocka brukar man oftast avse dygnsrytm och den cirkadiska rytmen.

I huvudsak kan man ha problem på två olika vis, båda problemtyperna är vanligare bland människor med NPF.

Förenklat kan man säga att den ena problemtypen innebär att man hellre är vaken på kvällen och natten än på dagen, den andra problemtypen har ett dygn som är längre- eller kortare än 24h.

Har man ett för långt dygn förskjuts ständigt tiden då man går och lägger sig, man lägger sig alltså senare och senare samtidigt som man har väldigt svårt för att komma upp på morgonen. Det finns det risk att dygnet "rullar över" så man plötsligt går och lägger sig klockan 11 på förmiddagen.

Har man problem med att man hellre går upp och och går och lägger sig sent (eller tidigt) flyttar sig inte dygnet hela tiden, men man kan ha svårt att anpassa sig till ett samhälle som bygger på att man måste gå upp och lägga sig vid vissa tider som är helt ur fas med hur man ska göra för att må bra.

RapeRegs skrev:Förenklat kan man säga att den ena problemtypen innebär att man hellre är vaken på kvällen och natten än på dagen

Det här stämmer så bra på mig, jag känner mig oproduktiv om jag går och lägger mig tidigt, det går liksom inte, då kommer jag aldrig somna, jag måste vara vaken så länge jag orkar och om möjligt sova så länge som jag behöver.

Det är inte optimalt, det är väldigt svårt att ändra på, går jag upp tidigt på morgonen kastar jag om dygnet och mår inte bra flera veckor efteråt. Jag trivs bättre när det är mörkt ute än ljust ute, jag tyckte bättre om att jobba kväll än att jobba dag, på dagsarbetet var jag trött hela dagen och somnade när jag kom hem, när jag jobbade på kvällen däremot orkade jag vara vaken innan jobbet på förmiddagen samt även fram tills 2-3 på natten, ett par timmar efter jobbet.

När jag gick upp tidigt på morgonen för att jobba var jag trött varenda minut den dagen, när man kom hem från jobbet var man tvungen att vila tills på kvällen, då vaknar man och är uppe högst två timmar sen är man för trött igen och måste gå och lägga sig och sen vaknar man nästa dag och är trött igen, jag orkade bara vara vaken arbetstiden samt 2 timmar på kvällen, det var inget bra alls, det fungerar ju inte.

Varianten där man spelar TV-spel på nätterna, sover hela dagarna och vägrar att utföra lönearbete, har det nåt med den inre klockan att göra eller är det livsstil eller möjligen ideologi?

Förr var jag kvälls- och nattperson, men eftersom min man har så väldigt inarbetade rutiner för att gå upp och att lägga sig tidigt, har jag konstigt nog ställt om min inre klocka under våra år tillsammans. Det tog sin tid och förr reste han mycket i jobbet, var borta länge och i andra tidszoner. Det var skönt att vara ensam ibland, men jobbigt för min dygnsrytm ändrades beroende på om han var bortrest eller hemma.
Men nu för tiden sover jag faktiskt bättre, just på grund av den där regelbundna rytmen, där jag också får dagsljus tidigt på morgonen.

Men för att klargöra lite mer vad jag ville komma fram till med detta,

Hur fungerar ni när det gäller sådant här när det handlar om själva rutinerna? Hinner ni göra saker tsm med era sambos och har de diagnoser också? Hur påverkar detta era sambos om de inte skulle ha diagnoser? Att man kanske går om varandra, man kanske går och lägger sig olika eller något liknande. Eller är det vanligt? Beror iofs också på vad man har för jobb givetvis.

Där kommer också det här med att folk hinner göra olika, vissa kanske hinner göra 10 saker på en hel dag, tex tvätta, städa mm medan andra kanske bara hinner göra 5 saker på en hel dag, pga situationen eller diagnosen/sjukdomen mm. Allt är ju inte självklart.

Alla kanske inte har de förutsättningar eller behov eller den miljön för att kunna göra olika saker.