Denna fråga riktar sig till dem som har eller har haft heltids- eller deltidsjobb, vilket jag förstått att inte alla har här. Är ni öppna med er diagnos på jobbet? Har ni kanske varit öppna med det på vissa arbetsplatser, men inte andra? Vilka för- och nackdelar ser ni med det?

Jag har aldrig nämnt något om det.

Jag är lite orolig för att det låter som att jag ber om särbehandling om jag nämner det. Och jag har lärt att jag inte ska be om det. Det var lite viktigt när jag var liten, vi barn lärde oss att vi skulle kunna hantera problem utan att kräva något. Det har varit lite svårt ibland, för några år sedan hade jag en chef som var dålig på att ge tydliga instruktioner. Han var bara inte bra på att förklara saker och utelämnade viktig information. Kanske borde jag ha förstått allt utan tydliga instruktioner, men det blev några missförstånd. Så jag antar att han tyckte att jag var dum och jag tyckte att han var irriterande och vi blev inte goda vänner.

Jag har bara praktiserat och nackdelen med att säga att man har en diagnos men detta gäller både jobb mässigt eller privat, men att folk kommer att tro att man inte kan göra något. Tex så var jag på ett ställe där jag berättade mina erfarenheter och personen missuppfattade mig och började "jag har gjort det och det i så många år" Eller att man blir lämnad själv på praktiker och inte får en sk handledare.


Jag kommer ihåg i gymnasiet där jag var på ett ställe där de trodde jag var färdigutbildad trots att jag bara gick första året. Det tar 3 år att bli färdig/kan få jobb och om man ska plugga till läkare så tar det 5,5 år läste jag.

Fördelen är att man får hjälp med sina svårigheter genom att praktiken eller arbetsplatsen vet om situationen och kan anpassa sig lite, för har man en diagnos eller av andra skäl inte kan jobba standard tider dvs 7-16/17, så har folk mer förståelse för situationen och kräver inte att folk ska vara perfekta utan de fattar att personen har en diagnos och varför personen fungerar som den gör och så. Men det beror ju också på stället, alla har inte den förståelsen eller kunskapen om diagnoser. Men det är samma sak som att alla är inte lämpliga som föräldrar eller som lärare osv.

Det är inte direkt något man reser sig upp i lunchrummet första dagen och berättar för alla men skulle ämnet komma upp någon gång skulle jag inte ha något emot att berätta. Vi är en brokig skara så det vore inget konstigt om någon hade asperger. Det kan vara andra som har det också, och ADHD är säkert vanligt till och med.

Jag har aldrig berättat, men jag är rätt säker på att en del har varit misstänksamma. Som vid det tillfället när en vid fikabordet talade om icke närvarande kollegan X och påpekade att X är öppen om sin aspergerdiagnos, och själv kommenterade att det ju bara är en personlighetstyp. Och tittade på mig. Som tittade tillbaka utan att säga något.

Som jag ser det är det väldigt svårt att kliva tillbaka in i garderoben om man väl har klivit ur den...

Aldrig. Det är några få som vet om det i min närhet. Vill inte få någon särbehandling. Dessutom har man ju hört mer än en gång hur folk har förutfattade meningar om folk med asperger.

Us+them skrev:Aldrig. Det är några få som vet om det i min närhet. Vill inte få någon särbehandling. Dessutom har man ju hört mer än en gång hur folk har förutfattade meningar om folk med asperger.

Jag tänker likadant. Jag vill inte bli reducerad till att vara min diagnos.

Jossie94 skrev:Fördelen är att man får hjälp med sina svårigheter genom att praktiken eller arbetsplatsen vet om situationen och kan anpassa sig lite, för har man en diagnos eller av andra skäl inte kan jobba standard tider dvs 7-16/17, så har folk mer förståelse för situationen och kräver inte att folk ska vara perfekta utan de fattar att personen har en diagnos och varför personen fungerar som den gör och så. Men det beror ju också på stället, alla har inte den förståelsen eller kunskapen om diagnoser. Men det är samma sak som att alla är inte lämpliga som föräldrar eller som lärare osv.

Jag tänker att risken med att berätta något sånt, åtminstone under en arbetsintervju, är att man inte får något jobb. Många arbetsplatser vill att man efter en introduktion, vars längd såklart varierar beroende på vilken typ av jobb det är, så snabbt som möjligt ska kunna bidra och avlasta kollegorna. Intresset att ge extra stöd till folk med diagnoser är nog rätt svalt. Från arbetsgivarens sida så är det, som de antagligen ser det, då mycket enklare att helt enkelt välja en kandidat utan extra stödbehov.

Jadå. Nu har jag i.o.f. inget riktigt jobb, men i tisdags höll jag ett tal (på min praktik) inför självaste kommundirektören där jag berättade att jag har Asperger.

Nej, tror bara att jag kommer bli nersedd på och diskriminerad. Så försöker väl bara göra mitt och verka inte alltför konstig och komma undan med det. Det är en träningssak, man har ett behov av att tänka efter och planera sitt arbete, vara spontan funkar oftast mindre bra och jag gör klantiga saker istället.

Hej, intressant tråd.


Jag har efter gymnasiet, och genom åren kommit in via lönebidrag. Arbetsgivaren har fått höra att jag har AS. Nuförtiden har jag Daglig Verksamhet, med inriktning teater. På min nuvarande plats har jag jobbat i (vad blir d)...3-4 år.

där jag jobbar är det mest folk med olika slags störningar och problem, så att berätta sådant det skulle göra varken från eller till, de som är NT tillhör de som har bättre tjänster, och ser ner på oss som om vi var råttor

Jag skulle aldrig råda någon att vara öppen med det. Inte när de söker jobb och inte senare heller. Såvida man inte behöver extra stöd, då måste man ju berätta. Hellre berätta om t ex svårighet med höga ljud än AS.

Fast jag har dåliga erfarenheter. När jag fick diagnos blev jag av med jobbet.

Tidigare trådar om samma sak:
att-vara-oppen-med-as-pa-arbetsplatsen-t36277.html
bor-jag-beratta-om-mina-as-svarigheter-pa-jobbet-t11374.html
fel-att-ta-jobb-utan-att-beratta-om-as-t7596.html

Alien skrev:Jag skulle aldrig råda någon att vara öppen med det. Inte när de söker jobb och inte senare heller. Såvida man inte behöver extra stöd, då måste man ju berätta. Hellre berätta om t ex svårighet med höga ljud än AS.

Fast jag har dåliga erfarenheter. När jag fick diagnos blev jag av med jobbet.

Tidigare trådar om samma sak:
att-vara-oppen-med-as-pa-arbetsplatsen-t36277.html
bor-jag-beratta-om-mina-as-svarigheter-pa-jobbet-t11374.html
fel-att-ta-jobb-utan-att-beratta-om-as-t7596.html

Skulle arbetsgivare verkligen välja att anställa någon som behöver någon form av extra stöd? Om personen inte besitter någon sällsynt kompetens som arbetsgivaren är i stort behov av, varför inte bara anställa någon annan som inte behöver extra stöd? Det finns ju så många arbetslösa att välja bland, och fler lär det bli nu när vi med all sannolikhet går in i en lågkonjunktur.

Verkar smartast att hålla tyst, jobba på så bra man kan, och försöka att inte framstå som alltför udda.

Men jobbar man för ett bolag som har som policy att anställa aspergare så är läget ett annat.

Jag går på daglig verksamhet och är ute på ett företag inom transport branschen och där är man helt förstående med min diagnos

För mig är det viktigt att vara rak tydlig redan från början, annars så blir det bara fel när det väl uppdagas.

Det är upp till var och en om man vill berätta eller inte.

Men går du på daglig verksamhet och är ute bland företag genom dem så är din diagnos en förutsättning för det. Det är annat för dem av oss som har vanliga heltidsjobb.

Jag trivs med det upplägget
Jobbar där under mina förutsättningar, såklart

Det låter utmärkt att du trivs.

Om jag får fråga, helt ok om du inte vill svara, vad får man för lön eller ersättning om man jobbar inom daglig verksamhet?

På mitt jobb som e VTA.. vilket typ norskt DV fast man anställd.. e personal och muppar.
Ja e mupp. Å då inte nån hemlis har autism då.

Jag är öppen med det, jag har en konsult position inom ett IT-företag som enbart anställer personer med Asperger/autism. Så samtliga eller många inom det företaget som har anlitat mig vet att jag har asperger. Det vet gå bra för tillfället, och ingen de flesta jag jobbar med har så mycket annat för sig att min diagnos inte ligger först i tanken.