DN Kultur 2022-08-27 skrev:En grundprincip i dagens språkvetenskap är att språket till största delen är arbiträrt, alltså att sambandet mellan ord och betydelse är godtyckligt. Det finns ingen egenskap hos en hund som gör att den kallas just hund, utan ordet hund hade lika gärna kunnat betyda ’katt’.

Men det finns ord som inte är arbiträra. Att en hund också kan kallas vovve är ingen slump eftersom det är bildat till det ljudhärmande vov. Ljudhärmande – eller onomatopoetiska – är även ord som kvittra, susa, plaska, gnägga, morra och fnissa.

På senare år har forskare noterat andra typer av samband. I många språk finns till exempel en koppling mellan tungspets-r och ord för skrovliga ytor, som i engelskans rough.

När J R R Tolkien skiljer onda från goda tar han språket till hjälp. Läsaren behöver inte veta vad som sägs – utan hur något sägs är tillräckligt för att veta om någon är ond eller god. Den här symboliken naglar Tolkien fast redan i inledningen av ”Sagan om ringen” genom inskriptionen i härskarringen:

Ash nazg durbatulûk, ash nazg gimbatul,

ash nazg thrakatulûk agh burzum-ishi krimpatul.

Texten är på svartspråk, ett av otal fiktiva språk som talas i Tolkiens litterära universum. I Lotta Olssons översättning från 2005 lyder versen:

En ring att styra dem, en ring att se dem,

en ring att fånga dem och till mörkret ge dem,

i Mordor, i skuggornas land.

Spoiler: visa

Tolkien själv hävdade att svartspråket skulle vara uttrycksfullt, ordnat och logiskt – ett ideal som återspeglade mörkerfursten Saurons mål att härska över Midgård. Och det skulle inte vara en ström av grymtande läten. Ändå ruvar inskriptionen över något främmande och hotfullt.
---
Skälet är att konsonantkombinationer som gh, sh och zg uttalade som i Tolkiens värld kan låta hårda eller grova för den som är uppvuxen med ett språk som svenska eller engelska, men kan tolkas på andra sätt av andra öron. Svartspråkets konsonantrikedom är alltså en avancerad variant av filmknepet att låta skurkar tala engelska med tysk, rysk eller arabisk accent, där språket avslöjar personens natur – och där ett visst uttal och vissa språkljud anspelar på stereotyper om vem som är grym, primitiv och ondsint.
---

När Tolkien skapade språk som talades av folkslag som alver, enter, hobbitar och människor – i praktiken den goda sidan – var bland annat fornengelska, fornnordiska och keltiska språk förebilder. Han hämtade också inspiration från latin och grekiska. Invånarna i Rohan fick i originaltexten helt enkelt tala fornengelska. Alvspråket quenya baserades till stor del på finska medan sindarin, ett annat alvspråk, hade starka inslag av walesiska.