Jossie94 skrev:Nej jag har verkligen inte missförstått något.

Jo, du har missförstått en mängd saker.

Jag har ju sagt vad det är jag menar och då är det ju inte mitt fel om ni inte förstår, för enligt mig så vill ni inte förstå eller så förstår ni helt enkelt inte

Det spelar ingen roll vems fel det är, konsekvenserna drabbar i första hand dig själv. Det är inte resten av världen som får skylla sig själv.

Ett första steg mot en bättre tillvaro är att du inser var problemet ligger. Du har svårt att förmedla vad du vill ha sagt. En av orsakerna är att du inte ens försöker uttrycka dig kortfattat, klart och tydligt.

Jo det är ju exakt det jag försöker att göra, vad vet ni om vad jag försöker eller inte?

Vad sjutton tror ni att jag har försökt göra gång på gång?

Det är ju inte för att det är roligt precis att försöka förklara hundra gånger och folk fattar inte ändå.
Jag är väldigt tydlig, så kan inte enbart vara att det är jag som är dålig på att förklara, det måste ju vara att mottagaren inte ens försöker eller vill eller kan förstå. Det är inte ens fel att två bråkar. Något missförstånd har det blivit från allas håll, för folk reagerar och uppfattar olika trots att det kan handla om samma upplevelse och situation.

Man kan inte skylla på att det är berättarens fel alltid, för det är ju ändå flera personer det handlar om. Som sagt så kan folk uppfatta olika saker eller tycka olika mm, så om folk inte förstår, så kan det bara vara så att de inte förstår. Man kan inte tvinga folk att förstå heller, jag får helt enkelt acceptera att folk här helt enkelt inte bara förstår mig. Man kan inte förstå allting helatiden. Det gör ju ingen människa.

Alla förstår inte heller alla skämt eller vad det nu kan vara oavsett diagnos eller inte. Det är ju dels en typisk diagnos grej att man har svårigheter med den sociala biten, så även ni har ju svårt med det likaså jag. Vi sitter i samma båt.

Jag har aldrig sagt att jag inte har svårigheter med saker, bara att jag inte kanske har så svåra svårigheter som folk får för sig, det handlar mer om att jag är missförstådd. Jag kan inte rå för att folk inte kan relatera till saker jag säger, för jag kan som sagt inte relatera till alla andra heller.

Har man inte varit med om något så är det ju svårt att sätta sig in eller relatera till det.

Jag kan relatera till de som varit mobbade men jag kanske inte kan relatera till folk som aldrig haft problem och bara haft allting, det är ju väldigt roligt för dem att de haft en bra skolgång eller vad det nu kan handla om. Men alla har inte haft en bra skolgång, bra uppväxt eller liknande. Så jo, jag förstår saker Men inte allting.

Jossie94 skrev:Jo det är ju exakt det jag försöker att göra, vad vet ni om vad jag försöker eller inte?

Vad sjutton tror ni att jag har försökt göra gång på gång?

Hur i glödheta ska vi veta det. Tror du att vi ser vad som försiggår i ditt huvud? Tips: det gör vi inte.

Det är väldigt, väldigt svårt att ge dig tips eller förslag som du är nöjd med. Försöker man får man ofta nåt sånt här slängt i ansiktet. Verkar bäst att inte försöka svara dig. Oftast får man ingen respons alls, och då får man inget veta om vad du tyckte om svaret. Men får man respons är den generellt negativ. Jag har sett ett par undantag, men allmänt verkar det rätt dumt att försöka svara dig.

I det här fallet berättar du inte ens vilket svar det är du fått som gör dig arg. Alltså är vi många som kommer ta åt oss, och bestämma oss för att den där Jossie får framöver ställa frågor utan att få svar av mig.

Ni har väl märkt att jag har försökt förklara saker här i forumet hoppas jag. Det är ju inte så att jag pratar med mig själv precis. Jag pratar ju med alla här och då hoppas man att någon kan svara på någonting man skriver.
Vadå aldrig nöjd? Jag är inte nöjd med folk som inte ens försöker förstå mig nej , men att jag inte är nöjd med rätt svar stämmer verkligen inte. Det enda här som är problematiskt är att det blir missförstånd från båda hållen.

Har ni ens frågat om vilket svar det handlar om?
Men om det gäller det som jag har pratat om senast så har jag ju redan berättat det.
Jag vill ha svar på om hur man bara vet saker sådär när allting inte är självklart.

Jossie94 skrev:Har ni ens frågat om vilket svar det handlar om?
Men om det gäller det som jag har pratat om senast så har jag ju redan berättat det.
Jag vill ha svar på om hur man bara vet saker sådär när allting inte är självklart.

Hos normalpopulationen går det per automatik, vi som har autism oavsett vilken grad så har vi problem med TOM så det går inte per automatik, så har du problem med det i dagsläget kan du med största sannolikhet glömma bort att du kommer att lära dig det, fast om jag tolkar det rätt som att du är född 1994 kan jag ge dig ett glädjande budskap hjärnan mognar inte fullt ut först i 25-30 års ålder så om du har tur så mognar din hjärna först klart när du fyller 30 och dom här bitarna mognar så att dina problem med TOM försvinner så att det går per automatik har du kvar dom här problemen efter 30 så är det bara att acceptera att du aldrig kommer att fatta saker som "NT" gör, så enkelt är det.

Jag tycker du har både fått svar från andra och själv skrivit som om du fattat.

Det går rent instinktivt. Det kan vi aldrig få. Vi får lära oss så gott vi kan. Men varje ny situation kommer vi att riskera "göra fel". Det går inte att undvika.

Sedan vet väl inte alla allt heller, därför gör/säger NT fel också. Men är man NT så är det ok, för just detta vet inte många NT heller. Ingen kan veta allt. Det där "självklara" vet däremot NT

Det känns som att du aldrig är riktigt nöjd med vilka svar du än får. Trots att vi både berättar om egna erfarenheter och egna tankar.

Är det vissa siutationer som är aktuella just nu, fråga då "hur skulle ni göra/ha gjort?", om du vill ha mer konkreta svar.

Jossie94 skrev:Har ni ens frågat om vilket svar det handlar om?
Men om det gäller det som jag har pratat om senast så har jag ju redan berättat det.
Jag vill ha svar på om hur man bara vet saker sådär när allting inte är självklart.

Ja det är VÅR plikt att ställa miljoner följdfrågor för att fatta det du skriver. Självklart. Att jag inte förstod det! Ber så jättemycket om ursäkt. Att du inte ens försöker tydlig när du skriver, genom att tex citera (som nästan alla andra i den här tråden utom du) är VÅRT fel! förstås. Dum jag.

</ironi>

Vi är människor precis som du. Inga automater som finns till för din skull.

Om du vill träna dig på att sociala regler: börja med att tillämpa forumvett, och citera eller på annat sätt göra tydligt vad du syftar på. Bara som ett tips. Men det har du förstås också försökt miljoner gånger, så ... det var inget.

Kul att folk tror att jag behöver den där jäkla habiliteringen hela tiden när det rättaresagt är att folk måste lära sig att fråga om hur man menar om man inte förstår och så säger folk att jag inte förstår när det uppenbarligen är missförstånd från allas håll.. Det är ju internet och lätthänt att det blir missförstånd.

@Jossie94:
Bra att du klarar dig utan habiliteringen. Det gjorde inte jag. Men jag har säkert betydligt större svårigheter än du. Och eftersom du vet mycket mer om det sociala än jag borde det vara självklart att jag inte har några svar på det du undrar.

Habiliteringen kanske har någon kurs i att inte ta illa upp, när folk försöker svara på ens frågor? och att inse att missförstånd inte alltid är bara andras fel?

Jossie94 skrev:Kul att folk tror att jag behöver den där jäkla habiliteringen hela tiden när det rättaresagt är att folk måste lära sig att fråga om hur man menar om man inte förstår och så säger folk att jag inte förstår när det uppenbarligen är missförstånd från allas håll.. Det är ju internet och lätthänt att det blir missförstånd.

Varför skriver du "den jäkla habiliterngen"? Har du dåliga erfarenheter av den?

Annars brukar de ha både kurator och psykolog att tala med. Du kanske behöver prata med någon öga mot öga.

Misstänker att de som fått diagnos som barn eller tonåring och kanske halvt motvilligt haft kontakt med div. yrkespersoner inte har den minsta lust till mer av det. För oss som fått diagnos i mer mogen ålder är det kanske mer självklart att betrakta habiliteringen som en resurs, som ett smörgåsbord som man kan välja bitar av och avstå allt man inte har lust med.

Jag tror de allra flesta på det här forumet har haft eller kan få nytta av vuxenhab.

Alien skrev:Annars brukar de ha både kurator och psykolog att tala med.

Vad jag förstår brukar det röra sig om riktade insatser. Inte "nu ska vi helt allmänt prata om dina problem" utan psykoedukation, dvs undervisning om hur autistiska människor resp. neurotyper fungerar.

I Stockholm finns via hab rätt många kurser för människor med någon typ av autismiagnos, de flesta inriktade på socialt samspel av olika slag. Just nu hinner jag inte med men jag räknar att återkomma dit senare.

Jossie94 skrev:Jag förstår ju nu att det kan bero på olika faktorer till varför det blir som det blir, men jag har lättare att förstå sådant här när inte jag är med i bilden. De är ju lättare att kunna se sådant här om man själv är utomstående och observerar två andra som kommunicerar.

Men mitt problem är att jag vill kunna göra rätt för en gångs skull utan att folk ger några påpekanden om hur jag gör det, att jag gör fel och listan kan bli lång. Jag gör ju ändå inga riktiga fel, så varför ska de överhuvudtaget ens bry sig?

Om människor i din närhet håller på så, kanske du skulle byta kompisar? Det låter inte som att de är särskilt sjysta mot dig.

Alien skrev:

Jossie94 skrev:Kul att folk tror att jag behöver den där jäkla habiliteringen hela tiden när det rättaresagt är att folk måste lära sig att fråga om hur man menar om man inte förstår och så säger folk att jag inte förstår när det uppenbarligen är missförstånd från allas håll.. Det är ju internet och lätthänt att det blir missförstånd.

Varför skriver du "den jäkla habiliterngen"? Har du dåliga erfarenheter av den?

Annars brukar de ha både kurator och psykolog att tala med. Du kanske behöver prata med någon öga mot öga.

Nej, faktiskt inte, eller jag fick min diagnos sent och det var jobbigt eftersom allting var nytt men det känns som folk nästan säger "sök hjälp" med frasen att man ska vända sig till habiliteringen.

Dessutom har man varit där redan. Om ni menar väl så fattar jag, men jag har haft folk som tyckt jag varit annorlunda och som tyckt jag har gjort saker på fel sätt osv, så det är klart att det blir jobbigt då.

Sedan blir det ju missförstånd på internet och man klickar inte alltid med alla och man kanske inte vill att folk påpekar om vad man gör för fel, eller mer "nu citerade du inte detta inlägget" För mig är det inte svårt att lista ut vem som pratar med vem, men skulle det vara det så kan man ju bara fråga.

Det är bra att man citerar men jag har aldrig behövt göra det tidigare och då har folk inte sagt någonting om det såvida det inte är en uppsats i svenska. Själva citerandet är inget nytt så men jag har inte behövt använda det så mycket så jag visste inte att det var en grej här.

Jossie94 skrev:

Alien skrev:

Jossie94 skrev:Kul att folk tror att jag behöver den där jäkla habiliteringen hela tiden när det rättaresagt är att folk måste lära sig att fråga om hur man menar om man inte förstår och så säger folk att jag inte förstår när det uppenbarligen är missförstånd från allas håll.. Det är ju internet och lätthänt att det blir missförstånd.

Varför skriver du "den jäkla habiliterngen"? Har du dåliga erfarenheter av den?

Annars brukar de ha både kurator och psykolog att tala med. Du kanske behöver prata med någon öga mot öga.

Nej, faktiskt inte, eller jag fick min diagnos sent och det var jobbigt eftersom allting var nytt men det känns som folk nästan säger "sök hjälp" med frasen att man ska vända sig till habiliteringen.

Oj jag har fått för mig att du fick den i dina tidiga tonår typ när du var fjortis.

Jag fick den när jag var 17-18 år.

Jag är inte i den generationen som många är ifrån här, det var andra tider på 1900 talet och man visste heller inte så mycket om diagnoser som man gör idag. Jag fattar att många här fick sina diagnoser väldigt sent och det är väldigt synd, för att få en diagnos är jobbigt. Dessutom är det bättre att få diagnosen enligt mig när man är barn för då har man mer tid att lära sig om sin diagnos mm. Men jag fick min diagnos när jag gick i gymnasiet och det var jobbigt. Speciellt är man känslig i den åldern, man ska passa in och gör man minsta lilla så blir man utanför, eller anses som udda. Folk kan hitta alla möjliga fel, tro mig...Det kan vara om en jäkla jacka eller vad som helst.

Alla har inte den livserfarenheten och jobbat i 30 år och sen få en diagnos, jag känner några som fått diagnoser nu så det där är väldigt varierande när man får sin diagnos. Sedan lägg till också att de där diagnoserna byter namn och då ska man förstå att nej du har inte det du fick då, för det heter såhär nu. Jag säger inte jag har en diagnos inom autismspektrum eller vad det heter, det är enklare att säga att man har tex add, adhd eller vilken diagnos man nu har.

Likaså med vegetarianer , jag tror inte alla vet vad en pescetarian är för något, jag visste ju knappt själv var det var innan jag googlade, så jag säger att jag är vegetarian för enkelhetens skull, för att många vet vad det är.

Kortfattat så är allting relativt med det mesta, så man kan inte riktigt säga att exakt vid 35 års åldern så ska man få sin diagnos för att det är sent att få sin diagnos då, men det där är ju också individuellt.


Man får helt enkelt acceptera att andra har andra erfarenheter av olika saker.