Bror Duktig skrev:

ling0n skrev:Jag undrar hur folk orkar över huvud taget. Är alla lika spända och lika besvärade men bättre på att bita ihop än vad vi är eller vad är grejen? Man känner sig lätt antingen bortskämd eller klen.

Andra (som inte har npf) har inte den grundstress som vi hela tiden har.
Vi är nog rätt vana vid den, så vi märker den kanske inte, men den finns där.

Att hela tiden fundera och grubbla över saker, sociala situationer, instruktioner m.m. m.m.
Har man fallenhet att hyperfokusera på intressen, så blir degt en ytterligare stark stress att hela tiden tvinga sig att låta bli att "fastna".
Och så det ständiga avbrytandet och skiftande av aktivitet som krävs.

Plus att man kanske har vriden dygnsrytm.

Allt detta är något som NT oftast inte har så mycket av, kanske inte alls.

Jag känner verkligen igen varenda mm av det du beskriver Bror Duktig.

Jag vet att jag överanalyserar varje social situation, likt innan man ska göra ett drag i schack eller bygger ett korthus; saker och ting måste falla på plats för att inte förstöra..

Mitt sätt att spontant uttrycka mig skiljer sig ofta från NT:s och det gör att jag hela tiden måste "filtrera" orden i huvudet innan jag säger dem, för att försöka förutse hur de kan tänkas missuppfattas, för att undvika det..


Moderator atoms - slog ihop två trådar.

missbutterfly skrev:

barracuber skrev:Missbutterfly, en liten fråga: hur kan du både vara en ledartyp och lida av social fobi? Det får jag inte ihop.

Inte jag heller. (Kanske därför jag har svårt att koppla av.)

Jag faller naturligt (mentalt) ifrån "en i mängden" för det första, sedan har jag under hela mitt liv lärt mig att bestämma över andra.
Det har blivit min "lott" i det hela; jag har helt enkelt fått välja mellan totalkuvad och the leader.
När jag var liten så tyckte jag inte om att bossas runt, och bestämde mig redan i sandlådan (typ) för att göra något åt den saken.

Att vara ute i samhället ger mig social fobi. Människor ger mig det.
Att tänka sig att bli styrd /bestämd över av dessa människor ger mig skräck + social fobi.
Därför bestämmer jag helst över "dem" (i den mån jag kan)

Get the picture?

Fröken Fjäril,

Sort of . För mig är det inte helt lätt att relatera till eftersom jag, åtminstone enligt mig själv, inte är en direkt ledartyp. Det har dock hänt att folk har påstått motsatsen men men....jag kan väldigt ofta vara aspigt trög och seg (ungeför som en schackspelare) vilket säkert irriterar en massa rappa typer i min omgivning (även om de sällan säger något men jag ändå anar det på deras blickar, suckar m.m.). Men andra gånger är det jag som är den otåliga när folk runt omkring mig är sega, så...jag vet inte..jag tror då att jag kanske har något mysko add/adhd-drag som visar sig på lite olika sätt i olika situationer...

Det du skriver får mig lite att tänka på Lars Weiss, han som var chef på TV4 för ett antal år sedan, om du ursäktar liknelsen. Han var som sagt ganska hög chef och dessutom en massmedial person. Minns inte vad som hände annat än att hans son omkom i något sammanhang. Han (Lars) gick in i väggen rejält och även fick SF. 1998 skrev han en ganska läsvärd bok om det - Framgångsfällan: Om osynlig utbrändhet. (Numera är han visst deckarförfattare tror jag...).

Likheten med dig är väl att chefer oftast är ledartyper. Därmed inte sagt att varken du eller ledartyper i allmänhet är gjorda av stål.

Jag ska läsa om tråden ikväll, minns inte riktigt alla tåtar just nu. Lova att känna efter hur du mår och ta hänsyn till dina kroppssignaler. Jag tror att jag själv kan "koppla bort" omgivningen lite mer än du, kanske, och stänga in mig i mitt oberörda "storstadsskal". Hmm....

/Barracuber

Miss Butterfly, jag tror helt enkelt att så länge vi kan vara ledare i vår proffesion som vi kan på våra fem fingrar, dra strukturen logiskt och leverera så är det inte problem alls att vara ledare. Yrket eller aktiviteten är som att stå och rabbla på sitt specialintresse!

Det grusas lite när vi ska lita på känslan och bara vara där vi måste hänvisa till att skratta på rätt ställe som andra, hänga med som tjej i senaste skvallret, gilla dom rätta nagelacken och kläderna ur en viss tidnings synvinkel. Då är jag ointresserad och orkar inte umgås med människor håller på så.

Jag kallar det inte social fobi utan helt ointresserad av att intrigera om kändisar, överprata om smink eller senaste inneställena eller handväskan. Men tack och lov finns det kvinnor som jag hittat är ganska lika mig själv och jag kan umgås. Kan visst någon enstaka gång bara vara med men det är för mycket ljud och annat som tar energi, något jag hellre spendrar med roligare saker.

Bror Duktig skrev:

ling0n skrev:Jag undrar hur folk orkar över huvud taget. Är alla lika spända och lika besvärade men bättre på att bita ihop än vad vi är eller vad är grejen? Man känner sig lätt antingen bortskämd eller klen.

Andra (som inte har npf) har inte den grundstress som vi hela tiden har.
Vi är nog rätt vana vid den, så vi märker den kanske inte, men den finns där.

Att hela tiden fundera och grubbla över saker, sociala situationer, instruktioner m.m. m.m.
Har man fallenhet att hyperfokusera på intressen, så blir degt en ytterligare stark stress att hela tiden tvinga sig att låta bli att "fastna".
Och så det ständiga avbrytandet och skiftande av aktivitet som krävs.

Plus att man kanske har vriden dygnsrytm.

Allt detta är något som NT oftast inte har så mycket av, kanske inte alls.

Alltså, när jag läser det här och annat så önskar jag att jag fick byta hjärna och kropp bara en dag, för att se hur det är att vara en oaspig Alfapetsmamma. Har ju aldrig varit nåt annat än det jag är så jag har lite svårt att ens föreställa mig en annan verklighet, när det är så vaga begrepp som förklarar skillnaderna. (Förutom sånt jättekonkret som att NT inte mår fysiskt dåligt av oljud, kläder som sitter fel, mat med fel konsistens osv).

Aspkvinna skrev:Miss Butterfly, jag tror helt enkelt att så länge vi kan vara ledare i vår proffesion som vi kan på våra fem fingrar, dra strukturen logiskt och leverera så är det inte problem alls att vara ledare. Yrket eller aktiviteten är som att stå och rabbla på sitt specialintresse!

Hmm.
Mitt stora intresse är människor. Att förstå människor.
Kan dock tycka att det är ett otacksamt specialintresse, då det är fördjävligt svårt för mig som har AS att lära mig..

En sak kan sägas; hur den mänskliga (NT) hjärnan funkar/ reagerar i olika sammanhang har sällan någon logisk regel.
Men det vet säkert alla här redan..

barracuber skrev:Likheten med dig är väl att chefer oftast är ledartyper. Därmed inte sagt att varken du eller ledartyper i allmänhet är gjorda av stål.

Vill klargöra en sak; jag anser mig vara en ledartyp, men för den sakens skull tror jag ALDRIG att jag skulle passa som chef för något större företag.
Främst för att jag är aldeles för tankspridd och oorganiserad, och likt det alfapetsmamma skrev så har även jag svårt att "koppla bort jobbtankarna" när jag kommer hem efter en arbetsdag.
Min hjärna arbetar alltså vidare (ofrivilligt) efter att jag kommit hem.
Att ha ansvar över hur andra sköter sina jobb vore en mardröm, rent ut sagt! En hemsk tanke..

Men i mitt privatliv så är jag en utpräglad "chefstyp", en ledare i många sammanhang.

Barracuber skrev: Lova att känna efter hur du mår och ta hänsyn till dina kroppssignaler. Jag tror att jag själv kan "koppla bort" omgivningen lite mer än du, kanske, och stänga in mig i mitt oberörda "storstadsskal". Hmm....

/Barracuber

Oj, det blir svårt att lova, trots att jag skulle vilja.
Oftast känner jag inte efter förrän det är "för sent" och jag är tvärslut.
Tycks aldrig lära mig "varningssignalerna" innan, märkligt nog.

"Storstadsskal" låter härligt..

Hej ! Jag praktiserar i butik och jobbar heltid, men det blir ansträngande dagar och får jag inte kaffe ( det har jag sagt till en arbetskompis) orkar jag inte en hel dag. Jag ville prova att jobba heltid men överväger att dra ner på arbetstiden, ofta är deltid en mycket bra lösning.

Christer

Det där har ajg hört många säga, "får jag inget kaffe går det inte".
Personligen beror det mer på hur roligt jobbet är.
Är jobbet tråkigt kan jag ganska ofta göra det om jag får bra betalt.
Men helst gör jag ett roligt jobb och jobbar hela dagen.
På senaste jobbet fortsatte jag med privata projekt på fritiden fast på jobbet (naturligtvis utan att få pengar för det).

Melatonin 5mg är på licens Circadin2mg är också melatonin men utan licens alltså kan läkaren skriva ett vanligt recept som du kan hämta ut samma dag och kostar 163kr/21 st

Bäste fröken fjäril.
Med tanke på vad andra har svarat kommer nog detta att låta som godag yxskaft.
Med detta är vad jag kommit fram till när det gäller mina sömnsvårigheter.
Det första och viktigaste är att jag måste vara fysiskt trött. Om jag exempelvis suttit på kontoret en hel dag och varken jobbat med händerna eller motionerat rejält är det stört omöjligt att få en god natts sömn.
För det andra påverkas jag av ljusbrist. Jag läste någonstans att om vi får för lite ljus. utsöndrar tallkottkörteln sömnhormon dygnet runt. Det får till följd att man är trött jämt och att men inte kan sova på natten. Besvären brukar tillta med åldern. Allt detta stämmer på mig.
Enklast löser man detta genom att vara utomhus så¨mycket man kan den ljusaste tiden på dagen (långlunch) eller ställ frukost bordet i ett ljusterapirum.
För det tredje verkar TV sätta igång saker i min hjärna som stör sömnen. Låter jag bli att sätta mig framför dumburken somnar jag snabbare och sover längre.
Jag vet inte om detta är till någon hjälp men så fungerar jag

Såg något, undrar om det var mythbusters, att under tvtittande är hjärnan mindre aktiv än under vila eller om det var sömn.

Det är väl ganska naturligt, eftersom den bara behöver sitta där och ta emot intryck? Medan när man drömmer måste den själv skapa filmsekvenserna?

Sen beror det väl kanske lite på vad man ser för TV-program också? Ett program om kvantfysik, filosofi, miljö eller politik kanske stimulerar hjärnan lite mer än en vanlig dokusåpa?

Alltid när det pratas om sömnproblem är det folk som är uppe för länge och sover för lite, svenska Wikipedia omdirigerar till och med "sömnproblem" till "sömnlöshet". Jag har problem åt motsatt håll, och har aldrig hört talas om något med något liknande, förutom narcolepsi som jag inte tror är något jag har då jag inte kan somna spontant.

Min dygnsrytm brukar se ut som 12 timmar vakenhet och 12 timmar sömn i bästa fall. Kan sova upp till 15 timmar, och det är inte heller särskilt ovanligt. Sover jag i 6-9 timmar kan jag vara uppe i 6 timmar, sen stupar jag och somnar i 12 timmar som vanligt och får en skiftad dygnsrytm.

Varför det är så här kan jag inte förstå. Jag är rätt dålig på att äta men lyckas iaf trycka i mig två mål per dag. Även under perioder då jag ätit som man borde sover jag alldeles för länge, med en förbättring på kanske 2 timmar mindre sömn. Fortfarande inte i närheten av dessa 6 timmar som en vuxen människa ska sova. Jag får en hel del motion, har någon kilometer in till stan och nästan en halv mil med uppförsbacke till universitetet, med cykel då. Så jag får inte heller dåligt med fysisk aktivitet.
När jag var mindre kunde jag sitta uppe på natten och endast sova i 3 timmar för att sedan gå till skolan och upprepa detta dag efter dag utan problem.


Moderator atoms - slog ihop två trådar.

12 låter lite mycket men varför sex timmar? Det finns många vuxna människor som behöver sova 9 timmar eller mer.

Motsatsen till sömnlöshet (insomnia) kallas hypersomni (på engelska hypersomnia).

Bjäbbmonstret skrev:12 låter lite mycket men varför sex timmar? Det finns många vuxna människor som behöver sova 9 timmar eller mer.

Aldrig hört någon som sovit så länge under normala förhållanden. De flesta verkar sova 5-7 timmar.

Inger skrev:Motsatsen till sömnlöshet (insomnia) kallas hypersomni (på engelska hypersomnia).

Hypersomni ser troligt ut, kriterierna från den engelska artikeln lever jag upp till utan problem. Det hela verkar däremot väldigt knutet till daglig trötthet, vilket jag inte känner att jag har förutom det faktum att jag blir trött före andra. Synd att man inte har någon riktig förklaring till varför det är såhär. Jag känner att jag verkligen behöver hjälp, känner att jag snart kanske inte kommer klara av skolan när jag har så mycket mindre tid på mig att jobba än andra.

OnionKnight skrev:Hypersomni ser troligt ut, kriterierna från den engelska artikeln lever jag upp till utan problem. Det hela verkar däremot väldigt knutet till daglig trötthet, vilket jag inte känner att jag har förutom det faktum att jag blir trött före andra. Synd att man inte har någon riktig förklaring till varför det är såhär. Jag känner att jag verkligen behöver hjälp, känner att jag snart kanske inte kommer klara av skolan när jag har så mycket mindre tid på mig att jobba än andra.

OnionKnight vore jag dig skulle jag ganska omgående ringa min doktor och inte gå runt och ha det så här.

Jag behöver minst 10 timmars sömn för att känna mig utvilad men det bästa är 12 timmar om jag måste vara vaken en hel dag.

När jag var helt sjukskriven en längre period så kom jag fram till att min ideala dygnsrytm verkar vara att sova 6 timmar, vara vaken 6 timmar, sova ytterligare 6 timmar, vara vaken 6 timmar osv....

Mvh
Annorlunda

OnionKnight skrev:

Bjäbbmonstret skrev:12 låter lite mycket men varför sex timmar? Det finns många vuxna människor som behöver sova 9 timmar eller mer.

Aldrig hört någon som sovit så länge under normala förhållanden. De flesta verkar sova 5-7 timmar.

Många människor som sover 5-7 timmar i veckorna sover lite längre i helgerna för att ta igen för förlorat sömnunderskott. Att klara av en dag på väldigt lite sömn betyder inte att man mår bra av det i längden. Det stör ämnesomsättningen, man lägger på sig mer och åldras fortare.

Men nu var det ju inte det det handlade om ditt fall. Men jag säger det ändå eftersom du verkar ha ett stört ideal om hur mycket som är normalt att sova.

8 timmar tror räknas som normalt sömnbehov för de flesta.

Jag sover normalt omkring 8 timmar när jag får sova tills jag vaknar av mig själv; ibland lite mindre, ibland lite mer, men i oftast 8. Brukar behöva extra mycket sömn (10-12 timmar) när jag är sjuk, har sovit för lite eller gjort något extra ansträngande.

Mitt problem är inte längden på sömnen utan tidpunkten (som är långt ifrån normal). Verkar som om många med NPF har annorlunda sömnrytm, en del dramatiskt annorlunda, så det kan helt enkelt vara en normal variation.

Men det kan också bero på att något är i olag, t ex att du har en infektion i kroppen eller någon hormonrubbning, så jag håller med Aspkvinna att det kan vara idé att gå till läkare och kolla upp.

Om man tar till vana att sova färre än åtta timmar per dygn (vilket som Inger säger är normalt sömnbehov), får man räkna med en tidigarelagd senildemens, tyvärr.

Själv behöver jag något runt åtta timmar. Det går att minska ett normalt sömnbehov till sju timmar per dygn totalt, om man sover sex timmar på natten och en på dagen. Siesta!

Jag behöver minst 8 timmar för att känna mig någerlunda klar i skallen när jag vaknar. Men det gäller bara under perfekta förhållanden, om jag vaknar precis i "rätt tillfälle" och inte vaknat någon gång under natten.
De flesta nätter behöver jag sova tills jag vaknar av mig själv för att bli utvilad och inte ha påsar under ögonen under dagen, det brukar vara ungefär 10 timmars sömn.

Det här med att få mycket sömn och att vakna i "rätt tillfälle" är en jättestor grej för mig, när jag försöker förklara för andra vilken enorm påverkan det har på hela min dag så verkar de tycka att jag är galen. Om jag blir upptvingad efter 7 timmars sömn så är jag inte mig själv. Då fungerar jag inte ens i närheten av min fulla kapacitet under större delen dagen. Jag blir osocial, lättretad osv.

Jag har inte riktig koll på hur många timmar jag behöver men det rör sig omkring 8-9 timmar/natt. Slarvar jag någon natt kan jag ta igen det men slarv flera nätter i rad satte sina spår i slutet av veckan på den tiden då jag jobbade. Numera gör det iofs. inget om jag slarvar lite hit och dit och lägger mig sent för jag kan ta sovmorgon men det bästa vore och lägga sig i tid för att gå upp i tid för att få en bra rutt på dagen..

5-7 är inget ideal, utan någon form av medelvärde jag gjort baserat på vad andra sagt att man borde sova, men 5 kanske är lite av en överdrift. 8 timmar låter som en bra kompromiss. Jag ska nog ringa vårdscentralen imorgon. Om jag är vaken. Är väldigt trött nu, vart uppe i 14 timmar.

kajjan skrev:Det här med att få mycket sömn och att vakna i "rätt tillfälle" är en jättestor grej för mig, när jag försöker förklara för andra vilken enorm påverkan det har på hela min dag så verkar de tycka att jag är galen. Om jag blir upptvingad efter 7 timmars sömn så är jag inte mig själv. Då fungerar jag inte ens i närheten av min fulla kapacitet under större delen dagen. Jag blir osocial, lättretad osv.

Jag har märkt samma punkter i tiden där man vaknar på ett bra sätt. Dessa verkar ligga runt primtalsantal timmar sömn. Dvs, 3, 5, 7, 11 osv timmar. Att vakna efter att ha sovit i 5 timmar resulterar i att jag är mycket piggare än efter typ 6. Om jag inte misminner mig så är det vid dessa punkter man är i drömsömn. Kanske inte är så bra att bli väckt under djupsömn?