Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
19 inlägg
• Sida 1 av 1
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Hej!
Jag har ett barn med misstänkt asperger. Mycket intelligent och i flera delar långt mer begåvad än jämnåriga. Mycket tydliga svårigheter i sociala sammanhang. Svårt att klara förskolan på grund av detta. Jag velar mellan att (1) ligga på om en utredning och skaffa så mycket stöd som möjligt och informera utomstående i möjligaste mån för att anpassa maximalt,vilket också innebär att barnet måste få veta detta (2) inte definiera det som avvikande inför barnet själv utan fortsätta försöka anpassa så gott det går och acceptera att det ofta slår bakut - tills vi i framtiden vet mer. Inte "stämpla".
Vi kommer i nuläget inte få en utredning "automatiskt", det är därför jag ser det som ett aktivt val.
Tycker att detta är svårt, det finns ju mellanting men är ändå svårt. Hade varit värdefullt med tankar utifrån, från någon som haft problematiken själv. Det är förstås för lite information för att kunna svara på, men vill inte lämna ut så mycket mer. Om du som svarar kan berätta hur du tänker (tex om det är si och så skulle jag gå på 1..)så vore det fint. Tack.
Jag har ett barn med misstänkt asperger. Mycket intelligent och i flera delar långt mer begåvad än jämnåriga. Mycket tydliga svårigheter i sociala sammanhang. Svårt att klara förskolan på grund av detta. Jag velar mellan att (1) ligga på om en utredning och skaffa så mycket stöd som möjligt och informera utomstående i möjligaste mån för att anpassa maximalt,vilket också innebär att barnet måste få veta detta (2) inte definiera det som avvikande inför barnet själv utan fortsätta försöka anpassa så gott det går och acceptera att det ofta slår bakut - tills vi i framtiden vet mer. Inte "stämpla".
Vi kommer i nuläget inte få en utredning "automatiskt", det är därför jag ser det som ett aktivt val.
Tycker att detta är svårt, det finns ju mellanting men är ändå svårt. Hade varit värdefullt med tankar utifrån, från någon som haft problematiken själv. Det är förstås för lite information för att kunna svara på, men vill inte lämna ut så mycket mer. Om du som svarar kan berätta hur du tänker (tex om det är si och så skulle jag gå på 1..)så vore det fint. Tack.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Nu mer är det så mycket mer uppmärksammat, så det är väl inte så stora konstigheter med NPF tillstånd hos mera upplysta människor, förnekarfolket och andra kommer bara tycka annat, men det är väl inget att bry sig i, håll er till de med förståelse, har barnet någon färdighet så odla det, men inte till överdrift såklart, om det finns antydningar till sociala oförmågor är det ofta bättre att inte fokusera på gruppaktiviteter
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Om barnet går i förskolan behöver det väl inte "klara" så mycket. Vill det pyssla istf leka med andra barn så prata med personalen.
Men om barnet går i förskoleklass är det värre. Nästa år är det riktiga skolan och då kommer kraven att öka.
Men då kan ni prata med läraren. Hen borde upptäcka barnets svårigheter. Vad jag läst så måste skolan tillstyrka för att man ska få en utredning hos BUP? Hen borde också märka om barnet är utanför och aldrig leker med de andra barnen.
De problem som kan uppkomma är att den vanliga klassen kan vara för stor, högljudd och stökig för ett AS-barn. Kan hen få tillgång till mindre undervisningsgrupp utan diagnos? Skärmar i klassrummet när de ska arbeta själva? För barnet och andra barn säger man bara att X är speciellt känslig för ljud.
När det gäller interaktion med kamraterna så är det stor risk för mobbning. Jag hade ingen diagnos men blev stämplad ändå. De andra barnen märkte ju att jag var annorlunda. Själv förstod jag aldrig det utan fann det oförklarligt att de andra barnen mobbade mig. Alla mobbade inte men de andra barnen ignorerade mig. Jag var alltid utanför hela skoltiden och fattade aldrig vad jag gjorde för fel. Men det var det att jag var fel.
Ni får kolla upp det där. Barn berättar inte alltid för föräldrarna om mobbning. De skäms och tar på sig skulden, att något är fel på dem. Får man en diagnos bekräftas den känslan. Ni får fundera på vad ni ska säga och hur ni ska formulera er. Men det går kanske att få tips från Barnhabiliteringen. Nu får ju förklara för barnet att hen inte dum utan tvärtom extra smart. Bättre på vissa saker, sämre på andra.
Tänk också på att det kan vara ännu värre att få en diagnos först i tonåren, när man absolut inte vill acceptera att man är "annorlunda". Samtidigt som det kan vara bra att få veta vad som är fel så hen inte tycker "det är fel på alla andra" som jag gjorde.
Så avvakta och läs på om AS/autism så mycket som möjligt under tiden. Och kolla upp med läraren hur det går.
Vad säger barnet självt? Dvs blir det ledset för att det blir konflikter med andra barn i förskolan?
Men om barnet går i förskoleklass är det värre. Nästa år är det riktiga skolan och då kommer kraven att öka.
Men då kan ni prata med läraren. Hen borde upptäcka barnets svårigheter. Vad jag läst så måste skolan tillstyrka för att man ska få en utredning hos BUP? Hen borde också märka om barnet är utanför och aldrig leker med de andra barnen.
De problem som kan uppkomma är att den vanliga klassen kan vara för stor, högljudd och stökig för ett AS-barn. Kan hen få tillgång till mindre undervisningsgrupp utan diagnos? Skärmar i klassrummet när de ska arbeta själva? För barnet och andra barn säger man bara att X är speciellt känslig för ljud.
När det gäller interaktion med kamraterna så är det stor risk för mobbning. Jag hade ingen diagnos men blev stämplad ändå. De andra barnen märkte ju att jag var annorlunda. Själv förstod jag aldrig det utan fann det oförklarligt att de andra barnen mobbade mig. Alla mobbade inte men de andra barnen ignorerade mig. Jag var alltid utanför hela skoltiden och fattade aldrig vad jag gjorde för fel. Men det var det att jag var fel.
Ni får kolla upp det där. Barn berättar inte alltid för föräldrarna om mobbning. De skäms och tar på sig skulden, att något är fel på dem. Får man en diagnos bekräftas den känslan. Ni får fundera på vad ni ska säga och hur ni ska formulera er. Men det går kanske att få tips från Barnhabiliteringen. Nu får ju förklara för barnet att hen inte dum utan tvärtom extra smart. Bättre på vissa saker, sämre på andra.
Tänk också på att det kan vara ännu värre att få en diagnos först i tonåren, när man absolut inte vill acceptera att man är "annorlunda". Samtidigt som det kan vara bra att få veta vad som är fel så hen inte tycker "det är fel på alla andra" som jag gjorde.
Så avvakta och läs på om AS/autism så mycket som möjligt under tiden. Och kolla upp med läraren hur det går.
Vad säger barnet självt? Dvs blir det ledset för att det blir konflikter med andra barn i förskolan?
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Tror att det @Alien skriver är ganska signifikativt för väldig många med AS historik, och att många kan skriva under på
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Du nämner inte om det är en son eller dotter, men jag tänkte nämna att jag har både läst och hört från folk jag känner som har AS att flickor oftare blir feldiagnostiserade eller inte får någon diagnos alls. Och att det kan vara svårare för dem på vissa sätt. Så det verkar som om det finns vissa skillnader där som man kanske bör vara medveten om.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Älska ditt barn, då kommer hen få självförtroende och på så sätt inte isolera sig. Kärlek kan flytta berg! Om du oroar dig för mycket kommer det smitta av sig på ditt barn som då också kommer bli orolig.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Jag undrar också vad du menar med att "klara förskolan". Klara av interaktion med de andra barnen, eller något annat?
Jag vet en flicka som fick autismdiagnos som fyraåring. (På så små barn tror jag att man bara sätter diagnosen autism, utan att specificera mer än så.) Nu går hon i förskoleklass. Hon har haft någon typ av stödperson (eller vad det heter) redan i förskolan, som hon nu har kvar i förskoleklassen (eller de är väl två barn som delar på samma stödperson, nåt ditåt). Det flyter på bra, hon trivs, hon är till och med omtyckt. Där var det liksom uppenbart från början att den här flickan är annorlunda, hon är som hon är, och de flesta verkar ha köpt det. Än så länge.
Den stora poängen med diagnos för ett såpass litet barn är nog det stöd man kan få av habiliteringen. Hon fick/fick låna en pekbok om känslor, gjord för autistiska barn. Efter att ha läst den boken kunde hon börja prata om känslor, och därmed bättre förstå sig på både sig själv och andra.
Jag tror så här: om ditt barn är intelligent, som du tror. Då har hen goda möjligheter att utvecklas så väl det är möjligt, med den grad av autism som barnet har. Då tror jag att man ser större effekt av insatser från habiliteringen, och har mer nytta av diagnosen. Om det redan nu är problem med att umgås med andra barn finns väl alla skäl att tro att hon skulle ha nytta av stöd.
Sen är det säkert olika i olika kommuner, hur lätt sånt stöd är att få och hur bra det är. Jag har själv inga barn, vill jag ha sagt, och är verkligen ingen expert.
Jag vet en flicka som fick autismdiagnos som fyraåring. (På så små barn tror jag att man bara sätter diagnosen autism, utan att specificera mer än så.) Nu går hon i förskoleklass. Hon har haft någon typ av stödperson (eller vad det heter) redan i förskolan, som hon nu har kvar i förskoleklassen (eller de är väl två barn som delar på samma stödperson, nåt ditåt). Det flyter på bra, hon trivs, hon är till och med omtyckt. Där var det liksom uppenbart från början att den här flickan är annorlunda, hon är som hon är, och de flesta verkar ha köpt det. Än så länge.
Den stora poängen med diagnos för ett såpass litet barn är nog det stöd man kan få av habiliteringen. Hon fick/fick låna en pekbok om känslor, gjord för autistiska barn. Efter att ha läst den boken kunde hon börja prata om känslor, och därmed bättre förstå sig på både sig själv och andra.
Jag tror så här: om ditt barn är intelligent, som du tror. Då har hen goda möjligheter att utvecklas så väl det är möjligt, med den grad av autism som barnet har. Då tror jag att man ser större effekt av insatser från habiliteringen, och har mer nytta av diagnosen. Om det redan nu är problem med att umgås med andra barn finns väl alla skäl att tro att hon skulle ha nytta av stöd.
Sen är det säkert olika i olika kommuner, hur lätt sånt stöd är att få och hur bra det är. Jag har själv inga barn, vill jag ha sagt, och är verkligen ingen expert.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Karamell skrev:Älska ditt barn, då kommer hen få självförtroende och på så sätt inte isolera sig. Kärlek kan flytta berg! Om du oroar dig för mycket kommer det smitta av sig på ditt barn som då också kommer bli orolig.
Absolut att det inte leder till något gott att gå omkring och oroa sig. Å andra sidan tror jag inte man kan räkna med att alla autistiska barn skulle ha det helt problemfritt i förskola och lågstadium, bara deras föräldrar älskade dem ordentligt. Alltså du menar förstås inte så. Vill bara påpeka att det sättet att tänka har en liten baksida, när det helt enkelt inte är så enkelt.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Jag började utredas på mellanstadiet och utredningen var färdig när jag gick i sjuan, på högstadiet, då fick jag reda på att jag hade Aspergers syndrom, det var en lagom ålder att få reda på det, barn behöver inte tänka på vuxna koncept över huvud taget (som psykologi), kraven är inte så höga på barn längre, de har enkla liv och då sticker man inte ut så jättemycket med sin Asperger syndrom, det är mest som vuxen jag upplever mina största problem faktiskt, barn och ungdomen var enklare på många vis och mer bekymmerfritt.
- Riksamiralen
- Inlägg: 1369
- Anslöt: 2021-06-14
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Katta skrev:inte definiera det som avvikande inför barnet själv utan fortsätta försöka anpassa så gott det går och acceptera att det ofta slår bakut - tills vi i framtiden vet mer. Inte "stämpla".
Man måste kanske inte säga "Du har autism och därför behöver du en assistent" (eller vad det nu kan heta) "i förskoleklassen". Man kanske bara kan säga att "Lisa kommer vara med dig i förskoleklassen, ifall nåt skulle vara besvärligt". Typ?
Asså jag vet inte. Jag skaffade mig själv diagnos först långt upp i vuxen ålder. Här på forumet finns minst en vuxen person som upplever den autism-diagnos hon fick som barn, när hon inte själv kunde bestämma över utredning eller inte utredning, som ett övergrepp.
Det gick en liten serie TV-program förut, jag vet inte om de ligger kvar på SVT Play. Där var det en tjej som i vuxen ålder gjorde en ny utredning, och fick veta att hon inte hade autism. Hon blev jätteglad. Det sjuka var hur där satt både hennes mamma och jag tror det var en äldre syster, eller om det var en moster, och pratade om hur de förklarat i princip ALLA EGENHETER ungen hade med att hon har autism. Alltså, alla människor som har autism är ju så otroligt mycket mer än just det! Med den inställningen hos föräldrarna förstår jag att det verkligen inte var särskilt lyckat med diagnos! och kanske inte hade varit det ens om hon kommit att motsvara diagnoskriterierna även i vuxen ålder.
Om du skaffar barnet en utredning, se till att barnet förblir betraktat som ett barn och en individ. Inte som någon vars alla egenskaper ska förklarat med att hen ju har autism.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Utredning eller inte är en svår fråga. Men när min unge började 4:de klass började även ett helvete. Vi var övertygade om att dottern har "någonting" (jag själv har AS ADHD Tourettes och en del tvångsbeteende, min nu ex jobbar som boendestödjare för NPF ungdomar/unga vuxna).
Skolan och framförallt klassläraren vägrade se detta, och rentav motarbetade henne. "Du är så ung så du kan inte ha ångest"
Vi fick kämpa enormt för att få hjälp av psykologer och att få komma i kontakt med psykiatrin. Det tog nästan 3år att komma dit. Men skadan var redan ett faktum en utbränd unge som inte kunde gå till skolan överhuvudtaget. Först i 8an så kom hon in i en specialklass där allt gjordes efter förmåga och ork. Och det blev bättre men hon fick läsa ett extra år på förberedande utbildning för att få upp betygen.
Nu har hon börjat på lantbruksgymnasium - djurskötare special. och hon bor på plats mån-fre så att gå till skolan blir inte den där jobbiga tröskeln varje dag och jag har förhoppningar om att det går bra.
Vad jag egentligen ville säga är att om man har bra lärare som faktiskt ser individen så kan det mycket väl gå bra oavsett utredningar, men men har man en skola som bara tycker att "så här gör vi här" "det är bara att rätta sig i ledet" så kan det få riktigt jobbiga konsekvenser som kan ta åratal att återhämta sig från även efter att man får anpassningar.
Vi har stångat våra huvuden blodiga för henne och allt detta eskalerade från när hon var 10. Nu är hon 17 och kanske verkligen ett osäkert kanske så börjar det se lite ljusare ut. Bara hon inte bränner ut sig igen vilket alltid är en större risk när du redan varit där
Skolan och framförallt klassläraren vägrade se detta, och rentav motarbetade henne. "Du är så ung så du kan inte ha ångest"
Vi fick kämpa enormt för att få hjälp av psykologer och att få komma i kontakt med psykiatrin. Det tog nästan 3år att komma dit. Men skadan var redan ett faktum en utbränd unge som inte kunde gå till skolan överhuvudtaget. Först i 8an så kom hon in i en specialklass där allt gjordes efter förmåga och ork. Och det blev bättre men hon fick läsa ett extra år på förberedande utbildning för att få upp betygen.
Nu har hon börjat på lantbruksgymnasium - djurskötare special. och hon bor på plats mån-fre så att gå till skolan blir inte den där jobbiga tröskeln varje dag och jag har förhoppningar om att det går bra.
Vad jag egentligen ville säga är att om man har bra lärare som faktiskt ser individen så kan det mycket väl gå bra oavsett utredningar, men men har man en skola som bara tycker att "så här gör vi här" "det är bara att rätta sig i ledet" så kan det få riktigt jobbiga konsekvenser som kan ta åratal att återhämta sig från även efter att man får anpassningar.
Vi har stångat våra huvuden blodiga för henne och allt detta eskalerade från när hon var 10. Nu är hon 17 och kanske verkligen ett osäkert kanske så börjar det se lite ljusare ut. Bara hon inte bränner ut sig igen vilket alltid är en större risk när du redan varit där
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Chilehead skrev: "Du är så ung så du kan inte ha ångest"
Ungefär det där fick jag höra inte från skolfolk men från vuxenvärlden, när jag var över det värsta och pratade om mina tonår. "Det där låter inte som känslor för en 16-åring." Jaså, säger du det?
Jag släppte samtalsämnet, förstås. Vilket väl var vad personen ville.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Vad jag vet finns det forskning som visar att det är gynnsamt för individens utveckling ju tidigare utredning görs och rätt diagnos/er ställs. Att ju tidigare anpassningar av omgivningen görs, ju större chans att barnet utvecklas optimalt och får ett bra vuxenliv.
Jag själv utreddes först förra året när jag fyllde 62.
Men var också mobbad under en stor del av grundskolan och har fått anstränga mig väldigt mycket med studier, jobb - och framför allt relationer - genom livet.
Jag föreställer mig att jag accepterat vissa sidor av mig själv tidigare, om jag vetat om mina diagnoser (autism & ADHD). Och kanske anpassat mina ambitioner mer efter min förmåga. Kanske nått längre inom vissa områden, sparat krafter för att orka det.
Istället kände jag tidigt att jag var väldigt annorlunda. Jag hade höga betyg i det mesta i skolan. Det hjälpte mig inte särskilt när jag skulle orientera mig i vuxenlivet. Och jag har kraschat mentalt ett par gånger.
Jag själv utreddes först förra året när jag fyllde 62.
Men var också mobbad under en stor del av grundskolan och har fått anstränga mig väldigt mycket med studier, jobb - och framför allt relationer - genom livet.
Jag föreställer mig att jag accepterat vissa sidor av mig själv tidigare, om jag vetat om mina diagnoser (autism & ADHD). Och kanske anpassat mina ambitioner mer efter min förmåga. Kanske nått längre inom vissa områden, sparat krafter för att orka det.
Istället kände jag tidigt att jag var väldigt annorlunda. Jag hade höga betyg i det mesta i skolan. Det hjälpte mig inte särskilt när jag skulle orientera mig i vuxenlivet. Och jag har kraschat mentalt ett par gånger.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Alien skrev:När det gäller interaktion med kamraterna så är det stor risk för mobbning. Jag hade ingen diagnos men blev stämplad ändå. De andra barnen märkte ju att jag var annorlunda. Själv förstod jag aldrig det utan fann det oförklarligt att de andra barnen mobbade mig. Alla mobbade inte men de andra barnen ignorerade mig. Jag var alltid utanför hela skoltiden och fattade aldrig vad jag gjorde för fel. Men det var det att jag var fel.
Jag var lite utanför i lågstadiet. Mobbad av och till i mellanstadiet. Rejält mobbad i högstadiet. Min gymnasieklass mobbade ingen men jag mådde skit.
Min mamma var nog alltid lite rädd för att jag skulle bli retad. Men det är som att alla insatser hon gjort i den vägen, för att jag inte skulle bli retad, inte hjälpt ett skit utan ibland snarare stjälpt.
Sen skyllde jag länge alla mina svårigheter i livet - eller iaf de flesta - på den mobbningen. Först i vuxen ålder har jag förstått att det nog fanns något mer i botten. Hade jag varit hjälpt av att få diagnos tidigare? Svårt att veta. Kanske. När jag var barn och ung fanns väl dock inte mycket till stöd att få, så ... vet inte.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
En annan tanke, vi har en inneboende just nu och utöver det även syskon. Det finns både hel- och halvsyskon i yngre tonår och uppåt. Växlar mellan veckorna hur många som bor hemma. Ibland tror jag att det är mycket för barnet. Svårt att göra något åt, försöker göra lugna platser för barnet men bor på begränsad yta. Från mitt perspektiv tänker jag att barnet inte ska bli utanför utan vill försöka få med det. Särskilt med icke-biologiska syskonen blir det inte naturligt. Men det kanske är bättre att låta barnet vara ifred då det går. Men slits med känslan av att barnet blir utanför och känner sig övergivet. Någon som kan relatera?
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Katta skrev:barnet blir utanför och känner sig övergivet.
Nej det tror jag inte, Aspergare tycker för mycket social interaktion bara är dränerande och ingen ''checklist'' som måste fyllas i, ofta är det mycket skönare att vara ensam hela tiden om man kan det, ibland kan man få känslor av ensamhet men jag tycker ändå inte att det är så farligt efter 25 år på denna Jord, det finns en del man kan prata med i så fall om man skulle vilja det, men ofta vill jag helst bara vara ifred och lider inte det minsta alls utav det.
- Riksamiralen
- Inlägg: 1369
- Anslöt: 2021-06-14
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Katta skrev:Men slits med känslan av att barnet blir utanför och känner sig övergivet.
Fråga barnet vad det vill. Om den gillar att vara ensam, eller inte.
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Katta skrev:Men slits med känslan av att barnet blir utanför och känner sig övergivet.
Seriöst tycker jag att denna typ av teoretiserande kring vad ens eget barn känner och inte, låter ganska aspigt.
Ärftligheten för denna typ av personlighet är ganska stark. Det är mycket mycket vanligt att sedan ett barn fått diagnosen autism eller asperger, vill en eller båda av föräldrarna gå igenom utredning. Eller så inser de bara att de har mer eller mindre drag åt det hållet. Därmed förstår de sig på sig själva bättre än förut - och samma med sitt barn.
Låt du utreda ditt barn. Kanske du under processen kommer underfund med att du själv har aspiga drag och lär dig ett och annat om dig själv, under processen. Detta oavsett om du själv kanske inte har haft tillräckligt med problem av dina aspiga drag för att en diagnos skulle vara relevant.
Min egen mor är inte beredd till såna insikter. Hon är gammal, och tyckte det lät otäckt när jag började prata om autismdiagnos. Det finns inget skäl att ta upp att hon också kanske har en personlighet åt det hållet. Mina syskon ... vi står inte så nära att vi pratar med varandra om sånt. Du är däremot såpass ung, du är ännu formbar och har kapacitet att lära dig mycket om både andra människor om dig själv. Ta chansen, vetja!
Vad blir bäst för ett barn som kanske har Asperger?
Katta skrev:vi har en inneboende just nu och utöver det även syskon. Det finns både hel- och halvsyskon i yngre tonår och uppåt. Växlar mellan veckorna hur många som bor hemma. Ibland tror jag att det är mycket för barnet. Svårt att göra något åt
Om det i lägenheten bor ett barn med diagnostiserad autism kan man få särskilt bostadstillägg. Kanske också något annat, är osäker. Men med det slipper ni kanske ha en inneboende, och så blir situationen bättre på den fronten iom att familjen får ett rum till att utnyttja.
Återgå till Barn och föräldraskap