slackern skrev:Det är därför Sverige har haft generös flyktingpolitik för att få lågavlönad arbetskraft.

Sydsvenskan 12 januari 2014 skrev:Den brittiske professorn och författaren Guy Standing frågar hur många som förväntar sig att få ett fast jobb i framtiden. En handfull av de fyrahundra personerna räcker upp handen.

Det är en talande illustration av det som Standing definierar som ett av problemen för en framväxande global samhällsklass, från Japan till Spanien: Allt fler utbildar sig för att sedan inse att det inte lönade sig. Lotten de satsade på, säger han, blir allt mindre värd. De är en del av medelklassen som inte förväntar sig en fast anställning, som kanske inte heller eftersträvar det, men som ändå kommer att behöva trygghet.

I Standings definition av prekariatet ingår två andra grupper som också lider av brist på beständighet och trygghet: Den gamla arbetarklassens barn, vars föräldrar hade jobb och en yrkesidentitet, men som själva inte tar sig in på arbetsmarknaden, och vars frustration ofta får dem att rösta på högerpopulistiska partier. Och migranterna, som ofta har de sämsta arbetsförhållandena och får bära skulden för de två förstnämnda gruppernas problem.

Enligt honom är det lönlöst att hoppas på fasta jobb för prekariatet, eller för den delen att kräva en mindre flexibel arbetsmarknad. I stället måste definitionen av arbete göras om. Det går helt enkelt inte att fortsätta bygga hela trygghetssystemet på förutsättningen att alla lönearbetar.

Alien skrev:Det tycker jag låter som en typisk konspirationsteori.

Prekariatet beror inte på just Sveriges flyktinginvandring; det finns även i andra länder. Ekonomiprofessorn Guy Standing har skrivit om det i sin bok Prekariatet:

Sydsvenskan 12 januari 2014 skrev:Den brittiske professorn och författaren Guy Standing frågar hur många som förväntar sig att få ett fast jobb i framtiden. En handfull av de fyrahundra personerna räcker upp handen.

Det är en talande illustration av det som Standing definierar som ett av problemen för en framväxande global samhällsklass, från Japan till Spanien: Allt fler utbildar sig för att sedan inse att det inte lönade sig. Lotten de satsade på, säger han, blir allt mindre värd. De är en del av medelklassen som inte förväntar sig en fast anställning, som kanske inte heller eftersträvar det, men som ändå kommer att behöva trygghet.

I Standings definition av prekariatet ingår två andra grupper som också lider av brist på beständighet och trygghet: Den gamla arbetarklassens barn, vars föräldrar hade jobb och en yrkesidentitet, men som själva inte tar sig in på arbetsmarknaden, och vars frustration ofta får dem att rösta på högerpopulistiska partier. Och migranterna, som ofta har de sämsta arbetsförhållandena och får bära skulden för de två förstnämnda gruppernas problem.

http://www.sydsvenskan.se/2014-01-12/gu ... ande-klass

Standing tror inte att de gamla fasta jobben kommer tillbaka och att prekariatet försvinner. Han förordar i stället basinkomst för att öka tryggheten.

Enligt honom är det lönlöst att hoppas på fasta jobb för prekariatet, eller för den delen att kräva en mindre flexibel arbetsmarknad. I stället måste definitionen av arbete göras om. Det går helt enkelt inte att fortsätta bygga hela trygghetssystemet på förutsättningen att alla lönearbetar.

Två av tre bristyrken i Sverige finns inom den offentliga sektorn. Inom några år öppnas den arbetsmarknaden för tolv nya länder. EU:s östutvidgning kan leda till en hård press på lönerna inom exempelvis vård och omsorg.

- Det kan leda till att det blir svårt att driva upp lönerna inom dessa sektorer, säger Per Lundborg, professor i nationalekonomi vid Handelshögskolan i Göteborg.

Förslagen från bland annat folkpartiet och moderaterna om en utökad arbetskraftsinvandring har orsakat en våldsam debatt. Det har bland annat sagts att den kan leda till dumpning av svenska löner.

Vi ser nu hur Svenskt Näringsliv i sin kampanj för sänkta ingångslöner får aktivt stöd av de borgerliga partierna. De skyller nu på att det är för att sänka trösklarna till jobb för invandrarna. Tidigare var det för att få in unga, som ingångslönerna skulle sänkas.

Huggorm skrev:

slackern skrev:Det är därför Sverige har haft generös flyktingpolitik för att få lågavlönad arbetskraft.

Det är nog en stor del av högerns hemliga agenda i den frågan. Och det lyckas, lönerna har bromsat upp i Sverige jämfört med en del andra länder i västeuropa.

Trygghet på jobbet
Lagom till att 80-talisterna kom ut på arbetsmarknaden, efter 90-talskrisen, ökade också antalet visstidsanställningar kraftigt, bemanningsföretag som blivit lagliga på 90-talet blev allt vanligare och egenföretagare och frilansar, med sämre anställningstrygghet än fast anställda, har ökat. Andelen visstidsanställningar låg 1987 på tolv procent av alla anställda och 2007 på 17 procent.

DN Kultur 2015-04-09 skrev:”Linjen” är ett stramt montage av korta, utmejslade, ibland aforistiska scener. Formen svarar mot innehållet: snabba personalbyten, ständig prestationsmätning, korta provanställningar, brutala uppsägningar samt en svärm av orelaterade ”möten” och ”projekt”.

I denna sin tredje roman ger Elise Karlsson kort sagt uttryck åt vad sociologerna menar när de talar om ”prekariatet” som vår tids nya klass. Jobben blir färre, hårdare, farligare, sämre betalda och löper över kortare tid. Även arbetslösa tvingas arbeta – med att fila på cv:n, konkurrera och göra sig attraktiva för HR-cheferna. Arbetsmarknaden har hamnat i motsats till hur de flesta vill leva – ordnat, förutsägbart och i gemenskap.

Den nya arbetsmarknaden har fått namnet gigekonomi, fasta anställningar ersätts av tillfälliga gig. Idag utgör ”gigarna” cirka 20 procent av arbetsstyrkan i Sverige och andelen lär växa. Men hur kommer gig-ekonomin att påverka dig? Här får du en snabbgenomgång av vad som döljer sig bakom begreppet.

Bakom gig-ekonomin finns tre tydliga drivkrafter. Den digitala tekniken som gör det hela möjligt, det faktum att företagen behöver vara mer flexibla när det gäller kompetens samt en förändrad attityd hos arbetstagarna.

Matchning ersätter långsiktighet
Än så länge är arbetsmarknaden designad för en förutsägbarhet med fasta anställningar, men det håller på att successivt luckras upp och flexibiliteten blir allt större. Fler och fler företag, använder sig av projektanställningar, vikariat, bemanningsföretag och interimslösningar för att inte behöva låsa fast sina anställningar. Långsiktighet har bytts mot matchning och i en gig-ekonomi sysslar HR-funktionen mer med casting, man koncentrerar sig på att hitta rätt person till en specifik uppgift här och nu.
---
Guldklockans tid är över
Dagens arbetstagare behöver vänja sig vid en framtid utan fasta anställningar och guldklocka, för vi har än så länge bara sett början av gig-ekonomin, den nya arbetsmarknaden. En förändring som kräver en hel del av oss som individer och då inte bara genom att utveckla våra kompetenser utan även att bygga nätverk och att fullt ut bli digitala.

nallen skrev:Jag arbetade under ganska många år motsvarande heltid, eller mer, som timanställd. På flera sätt var det mycket bättre än att som nu vara tillsvidare-anställd, man slapp en massa förväntningar om att man skulle jobba si och så mycket, kunde ta ledigt lite hur som helst, slapp en del meningslösa "utbildningar" och redovisade sin tid i ett system istället för två (som jag gör nu i samma företag).

SvD Näringsliv skrev:Arbeta när och var du vill – på egna villkor. Gigekonomin stöper om arbetsmarknaden under 2020-talet, men med många risker på köpet. Det siar Karin Andersson, partner och konsult på Kairos Future, om framtidens arbetsliv.

Arbetsvärlden Debatt 30 OKT 2021 skrev:I september röstade Europaparlamentet igenom ett nytt direktiv om stärkta rättigheter för gigarbetare. Bland punkterna finns bland annat krav på att arbetare vid gigföretag ska betraktas som anställda till motsatsen bevisats, samt krav på ökad transparens kring de algoritmer företagen använder för att styra arbetet.

I omröstningen stack Sverige ut med det lägsta stödet i hela EU för direktivet. Bara 9 av de 21 svenska ledamöterna röstade ja till förslaget.

En av de som valde att inte rösta ja var den kristdemokratiska ledamoten Sara Skyttedal.

För det första visade det sig kort efter att avtalet tecknats att över tusen av företagets bud, vilka i stället var anställda genom pappersbolaget Hungry Delivery, var exkluderade från detta. Flera månader efter att kollektivavtalet tecknats arbetar dessa bud fortfarande under slavliknande villkor.

För det andra är Foodora-avtalet ett unikt exempel på kollektivavtal i gigekonomin. Enda anledningen till att det kan existera är att Foodora faktiskt klassificerar sina bud som anställda. Det är ett avsteg från normen inom gigekonomin, där de flesta företag i stället betraktar sin arbetsstyrka som egenanställda.
---
Det blir alltmer uppenbart att den svenska modellen på egen hand inte erbjuder något svar på gigekonomins problem. Utan den grundläggande rättigheten att räknas som anställd av det företag man arbetar för innebär den svenska modellen snarare att gigföretag kan köra över arbetarna lite hur de vill.

Expressen 28 okt 2021 skrev:Jag har själv gjort det, flera gånger: beställt mat från Foodora. Människorna som kommer med maten i sina knallrosa ryggsäckar är ofta påfallande trevliga, som man blir när man är i underläge. Anders Teglund, förläggare, pianist och kompositör, skildrar i boken ”Cykelbudet” hur pandemiåret tvingar honom in i matleverantörens verklighet
---
Anders Teglund tränger djupt in i rollen som cykelbud, börjar engagera sig fackligt och försöker hitta nyanser i sin hopplösa arbetssituation. Han börjar intervjua kolleger i kulturvärlden om deras prekära ekonomi, samtidigt som han lever mitt i matleverantörernas ojämförligt stora utsatthet. I samband med skrivandet av boken får han sparken – och Foodora hävdar givetvis att det inte har något alls med hans fackliga engagemang eller avslöjande projekt att göra.
---
Att leverera mat till (ibland besvärliga) kunder kräver sensibilitet, improvisationsförmåga, uthållighet. Precis som att skapa en scenföreställning eller en bok.

Spoiler: visa

Teglunds problem är inte att han måste nedlåta sig till att leverera mat, utan att han och hans kolleger har en orimlig arbetssituation, framdriven av ett samhälle där gränserna för hur hårt man får utnyttja ekonomisk desperation tänjs mer för varje år. Inte heller låtsas Teglund att han och de andra cykelbuden är jämbördiga. Han har ett liv att återvända till. Många av kollegerna kommer inte ens att få stanna i Sverige.

DN Kultur 2021-10-14 skrev: Under pandemin tog pianisten och förläggaren Anders Teglund jobb på Foodora. Hans bok ”Cykelbudet” är en nyansrik och osentimental skildring inifrån gigekonomin, skriver Niklas Wahllöf.
---
Det han inte redan visste eller misstänkte innan han skrev på korttidskontraktet blir snart verklighet: cykeln får du betala själv liksom alla reparationer. Smarttelefonen och abonnemanget likaså, utan vilka du inte kan jobba alls. Underställ, kläder, kängor, handskar, lyse, lås, allt utom en rosa jacka (Teglund jobbar åt Foodora), en lådväska och en hjälm står buden själva för.

Spoiler: visa

Hans första pass är den 17 april 2020 och skammen griper honom när han får på sig den bjärta, stigmatiserande utrustningen. Han loggar in i zonen, får första ordern i appen, trycker accept (det enda valet), trampar i väg till en hamburgerrestaurang, picked up, trampar vidare till en bostadsadress, contactless delivery – place the order at the customer’s door, dropped off. New order. Accept. Så går passen, i minusgrader och i värmebölja, i ihållande regn och i snöoväder, mil efter mil, gata fram och gata åter, branta backar upp och snabba utförslöpor ned.
---

Anders Teglund visar, med en konstant ödmjuk underskruv, hur många vi är och på hur många sätt vi göder den nya, genomcyniska ekonomin: Alla vi som sitter hemma och beställer en slav till vår dörr.

TT/UNT 26 september 2023 skrev:– Jag tänkte att företaget förtjänade det, dels med tanke på hur de behandlade oss dels med tanke på hur vi skulle behandla buden, och piska på dem, säger den före detta dispatchern Dennis Elyasi.

Han och Anders Teglund tyckte först att det var konstigt att mötas, från så olika positioner. Det gick rykten om att de som kontrollerade cykelbuden var botar, eftersom svaren var så automatiserade. Och dispatchern var hatad bland buden.

– Dennis sade att det var mörkt att sitta på den sidan, och det förstår jag, att behöva möta budens frustration – för vart ska de rikta den? Det blir ju mot restaurangerna eller mot dispatchern, säger Anders Teglund.

Dennis Elyasi satt hemma framför sin skärm och koordinerade cykelbuden – som exempelvis kunde be om en rast, ifrågasätta om de var tvungna att cykla 15 kilometer för en enda beställning eller höra av sig när de blev instängda i en port och kunden vägrade hjälpa. Gång på gång skickade Dennis Elyasi iväg de förskrivna svaren.

– Och de svaren hjälper ju inte överhuvudtaget.

Spoiler: visa

Det hjälper dem att fatta att man måste cykla på och att det inte är någon som lyssnar, säger han och berättar att buden därför fortsatte försöka få svar på samma frågor.

Med tiden började Dennis Elyasi må allt sämre av sitt jobb. Han upplevde också att han fick indirekta uppmaningar att vara strikt, samtidigt som ledningen tvådde sina händer när cykelbuden skrev negativt om honom i olika forum.

– Alltså, när budet ber om en sak och jag tar ett mänskligt, vettigt beslut om vad som blir bäst – för budet, för kunden, för restaurangen... Då blev man mest bemött med "sköt ditt jobb" och "du ska inte ta egna beslut."

– Under slaveriets senare del, på plantagerna i USA, var det ett slags experimentverkstad där man tog reda på ”hur kan vi plocka bort våldet, men ändå få folk att slita hårt?" Och då fick slavdrivarna en nyckelroll.

Man förde in mer element av kontroll och annan disciplinering än kroppsstraff. Dennis Elyasi flikar in att gigekonomin fungerar just så: tackar du nej till de dåliga körningarna där man knappt ens tjänar pengar får man en bock i systemet. Säger man nej till arbetspass kan man få en "strike", och därmed sämre villkor.

– När slaveriet förbjöds insåg de före detta slavdrivarna att rädslan för hunger driver människor tillbaka till vilka arbetsvillkor som helst ändå, säger Anders Teglund, och pekar på att det är likadant i dag: många av cykelbuden är migranter, andra har flytt våld och förtryck, och lever under ett indirekt hot om att bli utvisade.