Ibland kan det bli lite tokigt i hjärnans översättningsavdelning... Råkade kasta en hastig blick på detta i wikipedias nyhetsspalt:

The first successful tracheal transplantation using a tissue-engineered organ created from the patient's own stem cells is performed in Spain.

Såg bara "tissue-engineered organ". Innan jag hann läsa hela meningen och få sammanhanget klart för mig fick jag upp en bild av en mycket ovanlig och makaber orgel...

Inger skrev:Ibland kan det bli lite tokigt i hjärnans översättningsavdelning... Råkade kasta en hastig blick på detta i wikipedias nyhetsspalt:

The first successful tracheal transplantation using a tissue-engineered organ created from the patient's own stem cells is performed in Spain.

Såg bara "tissue-engineered organ". Innan jag hann läsa hela meningen och få sammanhanget klart för mig fick jag upp en bild av en mycket ovanlig och makaber orgel...

Påminner om nåt jag hört om nazister och lampskärmar ...

HGJ skrev:Påminner om nåt jag hört om nazister och lampskärmar ...

Jag får en väldigt obehaglig minnesbild av något jag såg på bild en gång. Tycker att vi lämnar detta ämne raskt som attan och hoppar direkt på fjät igen!

Jag funderade på fjät (som ungefär betyder "steg" om jag tolkar det rätt) och fjättra (som har innebörden av "hindra någon från att förflytta sej") och om det finns några motsvarigheter till detta i andra språk? Just nu har jag bara lampskärmen i huvet men jag har för mej att Zombie svarade på sambandet fot-fjät på förra sidan. Minns jag fel så upplys mej gärna om det (igen?)!

Sen en sak jag funderat på... ordet idrott hör ju samman med "id" (i betydelsen "orka") men var kommer -rott ifrån? Och hur böjs "att idas" egentligen? Presens är ju rätt enkelt, men perfekt? Pluskvamperfekt? Etc?

EDIT:

Jag ser nu att Zombie svarade på frågan på DEN HÄR sidan! Jäkla lampskärm.

weasley skrev:Sen en sak jag funderat på... ordet idrott hör ju samman med "id" (i betydelsen "orka") men var kommer -rott ifrån?

Ordet är (enligt Hellquist) en sammansättning av id och þróttr:

http://runeberg.org/svetym/0355.html

till germ. id-, åter, om igen (se ida 1), o. isl. þróttr m., kraft, uthållighet, av germ. *þruhtu-, besl. med isl. þrekr, styrka, ags. þracu ds. (osv.).

Ur SAOB:

[fsv. iþrät, yrke, handtvärk, motsv. fd. o. dan. idræt, värksamhet, sysselsättning m. m., isl. iþrótt, kroppslig o. andlig färdighet m. m.; första ssgsleden antingen till id-, åter, ånyo (jfr EDA,IDISSLA, IDRA), l. till ID sbst.¹,; andra ssgsleden till en motsvarighet till isl. þróttr, nor. dial. trott, kraft, uthållighet, av urnord. þruhtu-; förhållandrt till de sv. o. dan. formerna med ä-vokal i senare stavelsen är oklart.
ANMÄRKNING: Formen idrott o. den sig till isl. anslutande bet. beror på lån från isländskan i samband med det under 1600-talet blomstrande intresset för fornnordisk kultur o. litteratur]

weasley skrev:Och hur böjs "att idas" egentligen? Presens är ju rätt enkelt, men perfekt?

Har itts.

weasley skrev:Pluskvamperfekt?

Hade itts.

Har en fråga till Er som kan mer om svenskan än jag.. Kan nån ge mig en liten förklaring kring hur ord sätts ihop och då bokstäver försvinner eller ändras, som i kärnhus där a-et försvinner eller hälsovård där a-et blir o?

Jag vet att det kan handla om att det låter bättre, samt om dativformer och annat, men jag vågar inte googla på det av rädsla för att fastna. Fick en fråga om det, av nån som läste kärnkarlar i Naiv.Super, och jag vill gärna besvara den men kan inte göra det på ett tillfredsställande sätt.

Det går väldigt bra med en länk eller referens, jag behöver ingen uttänkt och pedagogisk utläggning här, om inte nån känner sig hågad.

Det handlar väl om gamla genitivsuffix vad jag vet. Tror det står någonstans i språkläran, bland annat med ordet pizzobagare som fel-exempel.

apkonstapel skrev:Det handlar väl om gamla genitivsuffix vad jag vet. Tror det står någonstans i språkläran, bland annat med ordet pizzobagare som fel-exempel.

Jo, jag vet att det handlar om det bl.a, har läst om Jesu liv och Kristi brud och så, men jag skulle vilja ha en koncis regel för där det ändras vokal och där det faller bort. Så jag kan ge regeln till den som frågat, som är mer för att applicera regler och minns sånt bättre än jag gör, som lär mig medans jag håller på, och med trial and error.

Tack ändå!

a-mamma

Svaret på den frågan finns tidigare i tråden!

weasley skrev:a-mamma

Svaret på den frågan finns tidigare i tråden!

Jag misstänkte det, men visste inte var.. Jag får backläsa vid tillfälle. Det är maken som undrar och jag HATAR att ge vaga och kanske felaktiga svar.. som bekant.

Tack!

alfapetsmamma skrev:Har en fråga till Er som kan mer om svenskan än jag.. Kan nån ge mig en liten förklaring kring hur ord sätts ihop och då bokstäver försvinner eller ändras, som i kärnhus där a-et försvinner eller hälsovård där a-et blir o?

Jag vet att det kan handla om att det låter bättre, samt om dativformer och annat, men jag vågar inte googla på det av rädsla för att fastna. Fick en fråga om det, av nån som läste kärnkarlar i Naiv.Super, och jag vill gärna besvara den men kan inte göra det på ett tillfredsställande sätt.

Det går väldigt bra med en länk eller referens, jag behöver ingen uttänkt och pedagogisk utläggning här, om inte nån känner sig hågad.

Det rör sig snarare om genitiv än dativ. Hos fornspråkets svaga substantiv är dock genitiv, dativ och ackusativ identiska i singularis. Hälsa är ett gammalt svagt feminint substantiv, och dess oblika singularform (gen. dat. och ack. sing.) är hälso. Det är den formen som uppträder i hälsovård med flera sammansättningar. Kärna är däremot ett svagt maskulint substantiv, som i nom. sing. heter kärne och i oblika kasus singularis kärna. (Här är det alltså den oblika formen som lever kvar i våra dagars rikssvenska. Ofta är det tvärtom nominativformen som har segrat när det gäller svaga maskuliner; vi säger t.ex. drake och inte draka. Sen finns det också fall där båda formerna finns kvar, såsom timme/timma och ände/ända.) Att kärna som sagt är maskulint är väl förklaringen till att det inte får ett o i sammansättningar. Man skulle i stället vänta sig formen kärna i sammansättningar. Det tycks dock vara ovanligt med sammansättningar där förledet slutar på -a. Ofta har väl ett sådant -a försvagats till -e, t.ex. i hjärterot (äldre hjärtarot). (Hjärta är ett svagt neutralt substantiv med formen hjärta i samtliga kasus i singularis.) En stor del av de starka substantiven hade i fornspråket ändelsen -s, som vi idag finner i många sammansättningar.

I fallet kärnhus kan man emellertid inte spåra någon genitivform, utan i stället rör det sig om en så kallad stamsammansättning (ett stamkompositum). I sådana har i förekommande fall förledets slutvokal i regel fallit bort. Arbetare plus rörelse blir t.ex. arbetarrörelse, bok (slutar redan på konsonant) plus hylla blir bokhylla o.s.v. Å andra sidan finns det ord av främmande urspung som behåller sin slutvokal i sammansättningar: villa + område -> villaområde, firma + fest -> firmafest.

Jag tror inte att det går att ge så många fasta regler för hur man sätter ihop två ord till ett. Om det första av orden är ett substantiv blir det ibland rätt om man använder den form ordet hade i genitiv singularis i fornsvenskan. Det förekommer dock t.ex. sammansättningar som har ett substantiviskt förled och foge-s (gammalt genitiv-s) trots att substantivet i fråga inte hade -s i gen. sg. i fornsvenskan. Dessutom är stamsammansättning (där foge-s eller annat fogeljud alltså saknas) en mycket vanlig typ. En tumregel är vidare att foge-s används om förledet i sin tur är sammansatt men oftast inte annars: lag + stridig -> lagstridig men grundlag + stridig -> grundlagsstridig.

alfapetsmamma skrev:Jo, jag vet att det handlar om det bl.a, har läst om Jesu liv och Kristi brud och så,

Där rör det sig om främmande genitivformer.

apkonstapel skrev:Det handlar väl om gamla genitivsuffix vad jag vet. Tror det står någonstans i språkläran, bland annat med ordet pizzobagare som fel-exempel.

HGJ skrev:

alfapetsmamma skrev:Jo, jag vet att det handlar om det bl.a, har läst om Jesu liv och Kristi brud och så,

Där rör det sig om främmande genitivformer.

Finns det förresten något exempel på att ett till formen främmande genitivattribut har smält ihop med sitt huvudord till ett enda ord? Vi har visserligen t.ex. sammansättningen kyrkogård, där förledet är genitiv av det från grekiskan lånade kyrka. Detta grekiska ord anpassade sig dock tidigt till det inhemska ordförrådet och kom att böjas som ett vanligt inhemskt svagt feminint substantiv. Jesu och Kristi är däremot främmande böjningsformer.

Från Ford-tråden:

TK skrev:Apropå päror och pärer eller vad man nu säger, och pära i ental.

Detta förtäljer Svenskt dialektlexikon : ordbok öfver svenska allmogespråket (av Johan Ernst Rietz)
- Internetversionen (som inte är färdigkorrigerad):

PÄRA (pl.-rer), f. 1) päron; 2) potatis. Jord-
pären el. jord-pärer, f. pl. jord-päron, n. id.
Mycket brukligt ord. Pär (pl.-än), f. id. Vb.
Fsv. pæra (pl. pæror el. pærer), f. päron. Läke
B. 6: 1; 55: 2. Svenske Harpestreng 5, 58;
isl. pera, f. päronträd; d. pære; nht. birne; lt.
pyrum.

Jag har gjort vissa korrigeringar, men antagligen fortfarande ett och annat fel. Det är en otydlig OCR-inläsning, så det ska tas med en del reservationer. Tydligt framgår dock att det ingalunda endast är ett dialektalt ord utan att det har vida förgreningar, liksom att det faktiskt är samma ord som ligger till grund för ordet päron.

Om någon vill ha ett mer tillförlitligt svar än så här kan ju frågan tas upp i tråden Språkspalten, där det finns sakkunniga som kan korrigera.

Är det inte en försvenskning av franskans 'jordäpplen' (pommes de terre) fast det blivit 'jordpäron' istället?

Sen kan man ju vara en pär också.

(Jord)päron eller (jord)äpplen sade man nog i det mesta av Sverige, och potäter mindre allmänt, innan folkskolelärarna lyckades banka i barnen att "det hette" potatis. I Skånelandskapen sade man pantofflor, som återgår på tyskans Kartoffeln (som lär vara en förvrängning av ordet för "tryffel"). Liknelsen vid äpplen och päron kan komma från franskan, hög- och lågtyska mål, danskan, eller ha gjorts på nytt i Sverige.
Såvitt jag vet.

Kan någon förklara för mig betydelsen av den gamla verbformen mrd ett o på slutet? Hur ska (skulle) det användas?

De äro glada över....

Moggy skrev:Kan någon förklara för mig betydelsen av den gamla verbformen mrd ett o på slutet? Hur ska (skulle) det användas?

De äro glada över....

Det är en pluralform, helt enkelt. Så irriterande när folk tror att de skriver gammaldags och strösslar med o i slutet på verb, vare sig de skriver om en person eller flera.

Flertalsformerna kunde ha -a, -o eller bara uteblivet -r. Ibland ändrades stamvokalen också, ibland konsonanten före ändelsen. Till exempel:

jag är - vi äro
jag var - vi voro

jag har - vi ha(va)
jag hade - vi hade

jag går - vi gå
jag gick - vi gingo

jag talar - vi tala
jag talade - vi talade

Zombie skrev:Flertalsformerna kunde ha -a, -o eller bara uteblivet -r. Ibland ändrades stamvokalen också, ibland konsonanten före ändelsen. Till exempel:

jag är - vi äro
jag var - vi voro

jag har - vi ha(va)
jag hade - vi hade

jag går - vi gå
jag gick - vi gingo

jag talar - vi tala
jag talade - vi talade

Vara är det enda verb som har -o i presens indikativ pluralis. Hos så gott som alla andra verb är pres. ind. pl. lika med infinitiv:

Jag kan tala. (inf.)
De tala. (pres. ind. pl.)

Starka verb har -o i preteritum indikativ pluralis:

Hon gick.
De gingo
Hon fann.
De funno.

Går vi tillräckligt långt tillbaka hittar vi denna ändelse även hos svaga verb: the taladho och dylikt. O:et försvagades senare till e så att pluralis och singularis blev lika: han talade, de talade. Hos starka verb kvarstod de särskilda pluralformerna i pret. ind. betydligt längre.

Ursprungligen förekom ändelsen -o bara i tredje person pluralis: de äro, de gingo, däremot vi ärom, vi gingom, I ären, I gingen. Senare utsträcktes -o till första och delvis också till andra person: vi äro, ni äro, de äro (i 1917 års bibelöversättning: vi äro, I ären, de äro).

På motsvarande sätt förhöll det sig med -a i presens indikativ: de tala, men vi talom, I talen (i 1917 års bibelöversättning: vi tala, I talen, de tala).

HGJ skrev:

Zombie skrev:Flertalsformerna kunde ha -a, -o eller bara uteblivet -r. Ibland ändrades stamvokalen också, ibland konsonanten före ändelsen. Till exempel:

jag är - vi äro
jag var - vi voro

jag har - vi ha(va)
jag hade - vi hade

jag går - vi gå
jag gick - vi gingo

jag talar - vi tala
jag talade - vi talade

Vara är det enda verb som har -o i presens indikativ pluralis. Hos så gott som alla andra verb är pres. ind. pl. lika med infinitiv:

Jag kan tala. (inf.)
De tala. (pres. ind. pl.)

Starka verb har -o i preteritum indikativ pluralis:

Hon gick.
De gingo
Hon fann.
De funno.

Går vi tillräckligt långt tillbaka hittar vi denna ändelse även hos svaga verb: the taladho och dylikt. O:et försvagades senare till e så att pluralis och singularis blev lika: han talade, de talade. Hos starka verb kvarstod de särskilda pluralformerna i pret. ind. betydligt längre.

Ursprungligen förekom ändelsen -o bara i tredje person pluralis: de äro, de gingo, däremot vi ärom, vi gingom, I ären, I gingen. Senare utsträcktes -o till första och delvis också till andra person: vi äro, ni äro, de äro (i 1917 års bibelöversättning: vi äro, I ären, de äro).

På motsvarande sätt förhöll det sig med -a i presens indikativ: de tala, men vi talom, I talen (i 1917 års bibelöversättning: vi tala, I talen, de tala).

Jag kom att tänka på något jag läst i Norstedts svensk-isländska ordbok. Denna ordbok är avsedd för både svenskar och islänningar och innehåller därför en beskrivning av isländsk grammatik på svenska och en beskrivning av svensk grammatik på isländska. Om den svenska verbböjningen sägs bl.a. följande (på sidan XL):

Í nútímasænsku eru ekki hafðar sérstakar fleirtölumyndir sagna, en fram til loka síðari heimstyraldar voru oft hafðar í rituðu máli sérstakar fleirtölumyndir bæði af sterkum og veikum sögnum í nútíð (nútíð eins og nafnháttur). Sterkar sagnir höfðu einnig fleirtölumyndir í þátíð (þátíðarending -o og yfirleitt sérstakt hljóðskiptastig). Þessar beygingarmyndir eru gefnar í orðabókinni. Enn fyrr lagðist niður í sænsku að beygja sagnir eftir 1., 2. og 3. persónu, en kemur t d fyrir í biblíuþýðingunni frá 1917 (t d vi havom, I haven, de hava).

Översatt till svenska blir detta:

I nutida svenska används inte särskilda pluralformer av verb, men fram till slutet av andra världskriget användes i skriftspråket ofta särskilda pluralformer både av starka och svaga verb i presens (presens lika med nominativ). Starka verb hade också pluralformer i preteritum (preteritumändelsen -o och i regel ett särskilt avljudsstadium). Dessa böjningsformer ges i ordboken. Ännu tidigare upphörde man i svenskan att böja verb efter första, andra och tredje person, något som dock förekommer t.ex. i bibelöversättningen från 1917 (t.ex. vi havom, I haven, de hava).

Detta stämmer någorlunda. Det som sägs om 1917 års bibelöversättning är dock inte helt korrekt. Verbformer på -om var vid denna tid så föråldrade att de inte platsade i den nya bibelöversättningen. I stället användes i första person pluralis samma former som i tredje person pluralis. Det heter således i denna översättning inte vi havom, I haven, de hava utan vi hava, I haven, de hava.

(Med avljud — hljóðskipti på isländska — avses växlingar av typen a/o och a/å i han spann — de spunno, han gav — de gåvo.)

HGJ skrev:heimstyraldar

Jag skrev av fel. Det ska vara heimstyrjaldar (genitiv av heimstyrjöld = världskrig).

Jag kommer ihåg att min mor brukade säga till vid matdags: "Kommin och ät nu". Jag tror det var från "Kommen och ät". Hon sa alltså inte "Kom IN och ät". Helt konsekvent borde det förstås varit "Kommin och ätin" (det kanske hon sa?).

alfapetsmamma skrev:

Moggy skrev:Kan någon förklara för mig betydelsen av den gamla verbformen mrd ett o på slutet? Hur ska (skulle) det användas?

De äro glada över....

Det är en pluralform, helt enkelt. Så irriterande när folk tror att de skriver gammaldags och strösslar med o i slutet på verb, vare sig de skriver om en person eller flera.

"Tiden äro inne", sjöng någon i ett vit makt-band för några år sedan.

Alien skrev:Jag kommer ihåg att min mor brukade säga till vid matdags: "Kommin och ät nu". Jag tror det var från "Kommen och ät". Hon sa alltså inte "Kom IN och ät". Helt konsekvent borde det förstås varit "Kommin och ätin" (det kanske hon sa?).

Sa hon också "Gån ut och lekin"?

HGJ skrev:"Tiden äro inne", sjöng någon i ett vit makt-band för några år sedan.

...vilket återigen visar att en överdriven och missriktad stolthet över en löst definierad "svenskhet" kombinerad med en ständig klagan över hur utlandsfödda invånare i Sverige misshandlar svenskan, inte nödvändigtvis inbegriper några ingående kunskaper i svenska språket. Eller för den delen, från den klagande "patriotens" sida, inte heller ens en känsla för att leva upp till de ideal han eller hon förfäktar. De sjunger gärna om heder, plikt och ära, men lever näppeligen upp till någon av de tre.

HGJ skrev:

Alien skrev:Jag kommer ihåg att min mor brukade säga till vid matdags: "Kommin och ät nu". Jag tror det var från "Kommen och ät". Hon sa alltså inte "Kom IN och ät". Helt konsekvent borde det förstås varit "Kommin och ätin" (det kanske hon sa?).

Sa hon också "Gån ut och lekin"?

Själva uttryckssättet låter bekant men det använde hon inte i detta fall. Jag var ju bara en. När hon sa till om maten så gällde det både min far och mig.