Jag som är nydiagnosticerad, hur vanligt är det med ett högre röstläge och svårigheter med att betona rätt och As? Har hört att Aspie:s har en högre rösthöjd och svårt att understryka det viktiga när de pratar. Har jag fel ?

Har själv ganska hög och ansträngd röst som mina föräldrar ofta klagat på. Var dock ett större problem när jag var yngre då jag nästan alltid var hes pga detta.

"Det som är viktigt" är ju subjektivt. Jag tror att alla kan ändra tonläge ifall de vill men ifall personen inte tänker på det så är det förmodligen inget den prioriterar. Alltså är det inte viktigt.

Jag kompenserar genom att prata extra konstigt ibland, så att folk tror att det är med flit. Men ja, folk har sagt att jag inte kan betona rätt. Tror jag oftast pratar lägre än normalt dock.

Själv har jag lägre röst än kvinnor har i allmänhet (alt alltså). Samma sak med mina döttrar.

Däremot har vi högre röstvolym alla tre.

Vet inte riktigt vilket du syftade på, men jag har läst att såväl högre som lägre volym är vanligt bland aspisar.

Ok, då vet jag mera. Jag kom till insikt för några dagar sen att när jag svarade på en fråga i den butik jag jobbar i sa en medarbetare "-schh..", senare på dagen förstod jag att jag hade en för hög volym på rösten, sen kan jag prata för fort och betona fel i vissa lägen, tror det har att göra med stressen i den miljön till viss del.

Jag har fått höra att jag pratar för högt ibland. Händer särskilt när jag blir ivrig el upprörd.

Alien skrev:Jag har fått höra att jag pratar för högt ibland. Händer särskilt när jag blir ivrig el upprörd.

Samma här "skrik inte" är en vanlig kommentar från min fru. som å andra sidan kommer från en högljudd och väldigt pratsam NT-släkt. När hennes mostrar träffas och jag har alltid fått höra ett en av mostrarnas man var tystlåten men när jag träffade honom så pratade han oavbrutet nästan dock med lite lägre röststyrka

Jag vet ofta inte hur högt min röst låter. Ibland blir det så tyst så ingen hör, och andra gånger blir det för högt "Skrik inte!" har jag fått höra hur många gånger som helst. Och ibland lyckas jag prata riktigt normalt...

Men nu är jag i alla fall medveten ommin tendens att skrika, så när jag tänker på det försöker jag dämpa mig, men det är inte alltid jag lyckas...

Jag får ibland säga till en "aspergare" jag känner att dämpa sin röst. Jag får ont i öronen av den personens höga röstläge, och då är jag ändå inte kännslig för höga ljud...

Jag får ofta höra att jag pratar för tyst, och/eller otydligt.

Ja, i många fall stämmer det. Jag har i hela mitt liv fått höra "sssh!" och "skrik inte!" I mellanstadiet var jag övertygad om att det berodde på en hörselskada (min mamma är vuxendöv), men än så länge hör jag utmärkt. Det är svårt, det där, för jag hör inte själv hur hemskt det låter. Tidigare hade jag också en tendens att "tala uppe i halsen", alltså väldigt ansträngt, men det har blivit bättre efter att jag gick hos en sångpedagog som sade "du är mezzosopran, ned med rösten i magen!" Jag försöker också att tänka på att inte skrika och bli högljudd, men när jag blir upprörd eller ivrig blir det likadant igen... *Skitjobbigt.
Flera av mina aspergerpolare (dock inte alla) har också udda röster - styltiga, skrikiga, ansträngda, tysta, etc.
Jag kan inte ens höra hur jobbig jag själv låter om jag hör min röst på band. Dessutom förvrängs ju rösten en aning på band.
Någon som har några tips på hur man blir mindre skrikig?

Oftast talar jag normalt, tror jag. Men ibland kan jag komma på mig själv med att antingen tala så lågt att folk knappt hör vad jag säger eller så vrider jag upp volymen. Omgivningen kan se förskräckta ut när jag står och ropar ngn meter ifrån dem.

Är det någon som provat talpedagog?

Kan vi reda ut vad som menas med 'röstläge'? Jag tolkade det som hög frekvens, men av kommentarerna verkar det som att det kanske var hög volym som avsågs?

Inger skrev:Kan vi reda ut vad som menas med 'röstläge'? Jag tolkade det som hög frekvens, men av kommentarerna verkar det som att det kanske var hög volym som avsågs?

Och jag har fattat det som en mix av båda

Jag talar normalt tror jag, ingen har kommenterat på annat. Däremot kan jag prata för mycket eller för lite för omgivningens smak ibland, särskilt om saker som intresserar mig mycket för tillfället.

Oj, det här känner jag igen mig i. Väldigt ofta får jag höra: "Men vad du skriker!", utan att jag själv tycker det. Och när jag har försökt att ändra på det blir det för tyst i stället. och väldigt ofta har jag svårt att uttala vissa ord, som t.ex. intuition eller ord med ch-ljud i. Men framförallt är jag dålig på att återberätta händelser, då jag inte lägger tyngden på det viktiga i det hela, något som jag tror någon annan på den här tråden skrev.

MsTibbs skrev:Jag talar normalt tror jag, ingen har kommenterat på annat. Däremot kan jag prata för mycket eller för lite för omgivningens smak ibland, särskilt om saker som intresserar mig mycket för tillfället.

Ha, det får mig att tänka på vad min man sa igår. Jag frågade om han ville ha nåt att läsa om AS och ADHD, nu när jag fått diagnos. Han sa att Tack men nej tack, han kanske skulle kunna skriva om bok om det bara utifrån allt jag sagt medans jag läst allt jag läst. Han hade visserligen inte alltid lyssnat till hundra procent, för det kan man ju inte när nån pratar om en och samma sak konstant (eller hur han nu uttryckte det), men tillräckligt mycket för att ha snappat upp en massa.

Oj då. Har jag verkligen pratat SÅ mycket tänkte jag, och så tyckte jag att han kunde säga till mig att Idag är fel dag, jag är för trött, vi kan väl prata om det i morgon istället, men det funkade inte att göra med mig sa han. Nähä. Oj då. Som sagt. Han kanske tycker han kan komma ut ur garderoben med Hur det är att vara gift med en verbalt hyperaktiv, nu när det är belagt att det är så?

Hej ,tbx på forumet igen : ), Tack för allas åsikter om detta med As och röstläge, alltså frkevens på rösten om personen talar i ett högt register.
Detta blev en intressant tråd. Tack


Mvh

pointblank skrev:Jag får ofta höra att jag pratar för tyst, och/eller otydligt.

Mm. Du tar ingen stor plats i rummet. Sa min lärare när vi hade lite samtal om utbildningens fortskridande.

Man hör inte på min röst eller mitt tonläge att jag är aspergare, vill jag påstå. Jag har inga av de drag som ibland blir till lyten, vilket jag måste vara tacksam för. Möjligtvis kan man ana asperger i mitt ordval. Beroende på sinnesstämning kan det också bli växlande bildat medelklasspråk och ren kåkfararslang. Men det är en fördel, behöver jag förklara varför det kan vara praktiskt att använda sociolekter?

Vet inte vilka som är jobbigast, de som pratar med gäll, skrikig röst eller mumlarna. Nej, mitt språkproblem består enbart i att jag stör mig väldigt mycket på talfel, vissa dialekter och bristande ordförråd. Jag tycker inte att jag kan kommunicera vettigt med folk som nätt och jämnt är talkunniga.

Jag har nu insett att min självbild sällan är med verkligheten överensstämmande, så det är svårt att säga om min röst är "normal" eller ej. Däremot pratar jag ofta. Och mycket. Folk har ibland svårt för att få komma till tals när jag väl sätter igång. Och precis som KrigarSjäl kan jag ibland växla mellan ett mer städat och sofistikerat språk till ett...

... ja typ värsta feta pundartugget.

Jag pratar oftast väldigt lågt och med monoton röst. Men inte för att jag inte vet vilka ord som kan behöva annorlunda ton. Det handlar snarare om att jag inte gör det när det kommer till kritan. Jag vet inte varför dock. Jag kanske inte bryr mig tillräckligt för att anstränga mig eller är för blyg för att försöka.