jonsch skrev:

Peter skrev:

jonsch skrev: Däremot är jag väldigt säker på vad som krävs för att bryta den onda cirkeln i första stycket.

Vad krävs?

Om du säger "en känsla av att lyckas" är detta knappast svar på frågan, eftersom följdfrågan blir "men vad krävs för att få denna känsla?". Det räcker uppenbarligen inte med att lyckas för vissa individer för att känslan av att lyckas skall infinna sig.

Nej inte nu, kanske men från början tror jag att det inte behövdes mer för dig heller. Före 10 års ålder, åtminstone. Om jag har rätt så finns väl hoppet att det kan komma att räcka med det igen.

Tills dess kanske det "räcker" ("räcker brukar man säga om små och sannolika saker) med att världen rör sig väldigt fort runt en så att man både har möjlighet och tvingas till handling. Nånting sånt hollywoodaktigt kanske får en att få balans på kemin igen, om det är tillräckligt långvarigt.

I brist på sånt så är det väl något medicinskåp som innehåller lösningen, kanske i kombination med ljusterapi och jag vet inte vad.

För min egen del hoppas jag att det fortfarande räcker med känsla av att lyckas och innan du skrev förra inlägget hoppades jag att det verkade gälla dig också.

/ J

Jag förstår ingenting. Det är naturligtvis helt ointressant vad som orsakade problemen från början. Jag tror inte som du verkar tro, att Asperger är oberoende av genetiska dispositioner, men detta spelar knappast någon roll. Vi har alla här passerat tio års ålder, så det enda som betyder något är vad man gör för att få sina problem att bli mindre eller försvinna.

För övrigt så är mina igångsättningsproblem endast beroende av känslan av att misslyckas (snarare än känslan av att lyckas), men jag tror fortfarande detta aldrig hade utvecklats till den nivå det har utvecklats till utan en viss typ av genuppsättning.

Även om du har helt rätt att det räcker med "att få en känsla av att lyckas", så är den "lösningen" inte mycket mer upplysande än att det räcker med "att sluta tjura och sätta igång". Det kanske är sant på något plan, men det tillför inget.

Aspkvinna skrev:Peter, en del av dina svar ger en känsla av att du inte riktigt tror på dom eller att du har testat delar av dom men för att ingen kan garantera att det fungerar så vill du inte ens prova för du har ett argument emot.

Själv har jag under 12 år provat en sak i taget och kommit att må hundra gånger bättre än innan. Men det har krävt mycket arbete och framför allt uthållighet, tillit till att det olika saker hjälper även om det har behövts två års uthållighet i vissa fall och framför allt många tårar och smärta att bryta mönster. Den grundläggande depresiva känslan gav sig inte förrän efter 10 år och mycket förändringar.

De rent medicinska förslagen som docfrasse föreslår ser jag som mycket genomtänkta och vore jag dig skulle jag helt hänfört ägna mig åt detta en längre tid för jag lovar att det kommer att ge resultat.

Vilka förslag? Att få ADHD-medicin är inte möjligt eftersom jag saknar ADHD-diagnos och alla antidepressiva du kan tänka dig har jag redan prövat. Åtminstone så många jag orkat med under den fyraårsperiod jag prövade antidepressiva. Jag har också haft kognitiv beteendeterapi, som i perioder definitvt påverkat mitt känsloläge, men sällan eller aldrig mina igångsättningssvårigheter.

Jag har i många fall inte den grundläggande depressiva känslan, utan det är igångsättningen som är problemet, inte huruvida jag "mår bra" eller inte. Dessa två saker är inte, såvitt jag kan uppfatta det, relaterade till varandra (eller snarare, när igångsättningen fungerar mår jag bra, men inte tvärtom). Min misstro till "lösningar" kommer sig av att jag har prövat dem och misslyckats. Att pröva samma sak om och om igen utan att det ger någon effekt är inte produktivt. Det tar bara tid.

Jag är en tjurskallig människa. Detta gör att jag fortfarande prövar saker 20 år efter att problemen började. Detta gör att jag fortfarande söker psykiatriker, psykologer, diagnoser och så vidare efter att redan ha haft dessa i 15 år. Men inget av det fungerar för att jag är tjurskallig. Ingen förändring har skett i grundproblematiken sedan 10-årsåldern (även om mina humörlägen gått upp och ner under tiden), så så konstigt att jag inte tror att nästa lösning skall fungera tycker jag inte det är.

Glimma skrev:Kanske terpeut skulle vara bättre? Jag hamnade hos en jättebra rörelseterpeut. Det finns ju olika inriktningar på detta och de kan hjälpa på flera sätt.

Ja, det är fullt möjligt. Hur kan de hjälpa till? Jag är inte tillräckligt insatt i alla terapimetoder. Jag har mest sökt mig till sådana som betonar fokus på beteende (som kognitiv beteendeterapi) för att jag spontant tror dessa har störst chans att lyckas för något så beteenderelaterat som igångsättningsproblem, men i den mån jag kan få beskrivet hur en annan terapimetod skulle kunna fungera mot dessa problem är jag fullt öppen att pröva.

Här blev det totalt missförstånd.

Peter skrev:Jag tror inte som du verkar tro, att Asperger är oberoende av genetiska dispositioner, men detta spelar knappast någon roll.

Det är klart att asperger hos dem flesta sitter i generna och visst spelar det roll. Det spelar all roll att veta om det är en skada eller defekta gener eller extrema men normala gener soom orsakat en avvikelse, när man letar efter boten mot något problem som hänger ihop med avvikelsen.

Peter skrev:Jag förstår ingenting. Det är naturligtvis helt ointressant vad som orsakade problemen från början.

Nej. Som sagt, om man vet att man var frisk från början så kan det vara lönt att försöka komma tillbaka dit. Om man inte var det så ska man nog försöka något annat.

Peter skrev:Även om du har helt rätt att det räcker med "att få en känsla av att lyckas", så är den "lösningen" inte mycket mer upplysande än att det räcker med "att sluta tjura och sätta igång". Det kanske är sant på något plan, men det tillför inget.

Jag skrev mer än så, jag vet inte hur jag ska kunna skriva samma sak tydligare.

Vi får se om jag kommer på något mer konkret att skriva till dig nu, annars torde ämnet i vilket fall förbli aktuellt litet här och var.

[EDIT]

Ingen förändring har skett i grundproblematiken sedan 10-årsåldern

Se där, exakt som hos mig, det tyder på att jag kan ha gissat rätt. Våra respektive, faktiska lösningar måste nog vara individanpassade men jag tror att vi delar vissa principiella lösningar - vilka de nu är och kanske är exempelvis din och min likhet skenbar. Kanske har jag alltså gissat fel.

jonsch skrev:Nej. Som sagt, om man vet att man var frisk från början så kan det vara lönt att försöka komma tillbaka dit. Om man inte var det så ska man nog försöka något annat.

Men detta innebär att du måste förutsätta att Asperger uppkommer (eller kan uppkomma) utan genetiska dispositioner. En genetisk disposition skulle mycket väl kunna finnas från födseln, men inte synas eller ge upphov till funktionshindren förrän vid tio års ålder, och den skulle i sådana fall inte på något enkelt sätt kunna gå att ta tillbaka, eftersom generna fortsätter vara desamma. Dessutom, bara för att hjärnan är plastisk under dina första levnadsår innebär det ju inte att den är det när du är äldre (åtminstone inte lika mycket), så till och med om det INTE handlar om en genetisk disposition behöver det inte vara möjligt att kunna "gå tillbaka".

Peter skrev:

jonsch skrev:Nej. Som sagt, om man vet att man var frisk från början så kan det vara lönt att försöka komma tillbaka dit. Om man inte var det så ska man nog försöka något annat.

Men detta innebär att du måste förutsätta att Asperger uppkommer (eller kan uppkomma) utan genetiska dispositioner. En genetisk disposition skulle mycket väl kunna finnas från födseln, men inte synas eller ge upphov till funktionshindren förrän vid tio års ålder, och den skulle i sådana fall inte på något enkelt sätt kunna gå att ta tillbaka, eftersom generna fortsätter vara desamma. Dessutom, bara för att hjärnan är plastisk under dina första levnadsår innebär det ju inte att den är det när du är äldre (åtminstone inte lika mycket), så till och med om det INTE handlar om en genetisk disposition behöver det inte vara möjligt att kunna "gå tillbaka".

Aha. Jag menar att du kanske var en frisk aspergare från början och att det är en frisk aspergare som du kanske i så fall kan bli igen. Jag begrep inte vad du trodde jag menade, hoppas jag beggriper bättre nu.

Du verkar tro att jag menade att man blir defekt på något vis när man blir aspergare och du verkar tro att jag menade att det var den defekten som slog till när du var 10? Så menade jag alltså i vilket fall inte.

Visst kan det hur som helst vara så att man inte kan få tillbaka den "hjärnkemiska" hälsan manhade när man var 10, eftersom man som sagt blir mindre plastisk med åren. Så illa kanske det är men låt oss hoppas på det bästa.

jonsch skrev:Aha. Jag menar att du kanske var en frisk aspergare från början och att det är en frisk aspergare som du kanske i så fall kan bli igen. Jag begrep inte vad du trodde jag menade, hoppas jag beggriper bättre nu.

Aha, då förstår jag dig helt annorlunda. Då tror jag du missuppfattat mig också. De problem jag beskriver ÄR min Asperger. Igångsättningssvårigheterna är i princip vad som gav mig diagnosen, så att att de startade vid tio års ålder är helt förenligt med vad man normalt säger om Asperger.

OK. Kanske inte som jag ändå, i så fall. Kanske faktiskt i ditt fall något slags åkomma du har predisposition för?

Säg, för att återgå till konkreta idéer, om du inte har gjort det så kanske det kunde löna sig att kräva ut namnen på några läkare med stor kunskap om npf, från sjukvården. Du kanske ska säga att du vet att såna finns. Problemet är förstås att resor torde tillkomma om de ska kunna träffa dig och min gissning är att du behöver träffa flera för att hitta någon som har goda idéer om vad just du kunde behöva.

Jag fick det till att extrakunniga läkare var det råd du trodde mest på av dem i tråden.

Jag har en son på 22 år som nyligen fått diagnosen AS, han hade tidigare ADD och den ligger s a s kvar. Han har också extremt svårt med igångsättning. Detta problem finns i så gott som allt!
Han har nu i höst fått hjälp av en arbetsterapeut från Habiliteringen och det verkar bli bättre och bättre. Han har också i höst börjat med Rittalin och det verkar funka bra. Så bägge dessa insatser av hjälp ska nog bli en vändning för honom. Det kommer säkert att ta sin lilla tid, men så länge man kan se att det går åt rätt håll, så är det bra!
Min son behöver fortfarande igångsättningshjälp, men i mindre och mindre skala. Jag är övertygad om att det kommer att bli bra!
Så mitt råd till dig är att fråga på habiliteringen om du kan få hjälp av en arbetsterapeut!
Lycka till!

Arbetsterapeuter tror jag inte kan ge så mycket hjälp i denna fråga. Innan jag hade fått diagnosen så träffade jag en arbetsterapeut regelbundet i ungefär tre år. Det var när hon till slut gav upp att försöka hjälpa mig med just igångsättningsproblemen som hon började misstänka någon form av NPF, vilket ledde till en utredningsremiss och så, slutligen, AS-diagnosen.

Peter skrev:Det är bara så att de mediciner som skrivs ut för ADHD kräver en ADHD-diagnos, så som det ser ut just nu. Jag tror det är ganska svårt att få metylfenidat eller ens strattera utskrivet med bara en Asperger-diagnos, oavsett eventuell positiv effekt. I själva verket sökte jag själv diagnos bland annat för att få pröva dessa mediciner, men det visade sig att jag endast uppfyllde diagnoskriterierna för Asperger, och då har man inte kommit någon vart på den punkten.

Fick du genomgå ADHD-utredning eller blev du nekad?

Jag blev nekad med hänvisning till mina resultat från AS-utredningen. Inte så mycket som ett TOVA-test fick jag göra. Ja, utredningsansvariga hade inte ens hört talas om TOVA.

[WikiSve]Modiodal[/WikiSve] och ett litet självskattningsformulär med farliga änden av skalan väl markerad, så man visste hur man borde kryssa, var vad de motvilligt kunde erbjuda. När jag provat en sommar och sedan avbrutit var deras logik: Modiodal hjälpte inte så du har inte ADHD.

Men jag har privat provat licensbelagd, vedertagen ADHD-medicin och funnit att sådan inte endast har biverkningar. Därför och för att kunniga privatpersoner jag träffar tror på ADD har jag försökt ta mig samman och göra en självanmälan till någon annanstans. Vilket år som helst nu, vänta bara.

Inte för medicinerna så mycket som för arbetsminnesträning, KBT och arbetsterapi. Och man får väl akta sig för att träna bort svårigheterna innan utredningen.

linek skrev:
Inte för medicinerna så mycket som för arbetsminnesträning, KBT och arbetsterapi. Och man får väl akta sig för att träna bort svårigheterna innan utredningen.

Ska bli spännande att se vad som går att få i verkligheten och inte bara i teorin, med en ADHD-diagnosen i handen alltså. (Jag fick det för några veckor sen.)

jonsch skrev:OK. Kanske inte som jag ändå, i så fall. Kanske faktiskt i ditt fall något slags åkomma du har predisposition för?

Säg, för att återgå till konkreta idéer, om du inte har gjort det så kanske det kunde löna sig att kräva ut namnen på några läkare med stor kunskap om npf, från sjukvården. Du kanske ska säga att du vet att såna finns. Problemet är förstås att resor torde tillkomma om de ska kunna träffa dig och min gissning är att du behöver träffa flera för att hitta någon som har goda idéer om vad just du kunde behöva.

Jag fick det till att extrakunniga läkare var det råd du trodde mest på av dem i tråden.

Nu är du tillbaka till att kalla Asperger en åkomma. Kanske jag inte riktigt förstår vad du menar i alla fall. Jag har Asperger, eller åtminstone problem som är förenliga med att ge den diagnosen. Jag har inte beskrivit något annat än de funktionshinder som är direkt relaterade till detta.

Vad gäller extrakunnika läkare vet jag inte alls att de finns. Jag antar att de finns, för alla säger att det är så, men ingen vet vem eller har några namn, så det är inget råd, endast en förhoppning.

Kvasir skrev:Arbetsterapeuter tror jag inte kan ge så mycket hjälp i denna fråga. Innan jag hade fått diagnosen så träffade jag en arbetsterapeut regelbundet i ungefär tre år. Det var när hon till slut gav upp att försöka hjälpa mig med just igångsättningsproblemen som hon började misstänka någon form av NPF, vilket ledde till en utredningsremiss och så, slutligen, AS-diagnosen.

I habiliteringsteamet ingår bland annat arbetsterapeuter enligt kutym. Huruvida de kan hjälpa till eller inte är ju en annan fråga...

linek skrev:

Peter skrev:Det är bara så att de mediciner som skrivs ut för ADHD kräver en ADHD-diagnos, så som det ser ut just nu. Jag tror det är ganska svårt att få metylfenidat eller ens strattera utskrivet med bara en Asperger-diagnos, oavsett eventuell positiv effekt. I själva verket sökte jag själv diagnos bland annat för att få pröva dessa mediciner, men det visade sig att jag endast uppfyllde diagnoskriterierna för Asperger, och då har man inte kommit någon vart på den punkten.

Fick du genomgå ADHD-utredning eller blev du nekad?

Jag blev nekad med hänvisning till mina resultat från AS-utredningen. Inte så mycket som ett TOVA-test fick jag göra. Ja, utredningsansvariga hade inte ens hört talas om TOVA.

[WikiSve]Modiodal[/WikiSve] och ett litet självskattningsformulär med farliga änden av skalan väl markerad, så man visste hur man borde kryssa, var vad de motvilligt kunde erbjuda. När jag provat en sommar och sedan avbrutit var deras logik: Modiodal hjälpte inte så du har inte ADHD.

Men jag har privat provat licensbelagd, vedertagen ADHD-medicin och funnit att sådan inte endast har biverkningar. Därför och för att kunniga privatpersoner jag träffar tror på ADD har jag försökt ta mig samman och göra en självanmälan till någon annanstans. Vilket år som helst nu, vänta bara.

Inte för medicinerna så mycket som för arbetsminnesträning, KBT och arbetsterapi. Och man får väl akta sig för att träna bort svårigheterna innan utredningen.

Nog för att många och mycket i svängen behöver ryckas upp (med rötterna och planteras om) - men något såhär okunnigt!... Tio år eller mera sedan?

linek skrev:Fick du genomgå ADHD-utredning eller blev du nekad?

Jag blev nekad med hänvisning till mina resultat från AS-utredningen. Inte så mycket som ett TOVA-test fick jag göra. Ja, utredningsansvariga hade inte ens hört talas om TOVA.

[WikiSve]Modiodal[/WikiSve] och ett litet självskattningsformulär med farliga änden av skalan väl markerad, så man visste hur man borde kryssa, var vad de motvilligt kunde erbjuda. När jag provat en sommar och sedan avbrutit var deras logik: Modiodal hjälpte inte så du har inte ADHD.

Men jag har privat provat licensbelagd, vedertagen ADHD-medicin och funnit att sådan inte endast har biverkningar. Därför och för att kunniga privatpersoner jag träffar tror på ADD har jag försökt ta mig samman och göra en självanmälan till någon annanstans. Vilket år som helst nu, vänta bara.

Inte för medicinerna så mycket som för arbetsminnesträning, KBT och arbetsterapi. Och man får väl akta sig för att träna bort svårigheterna innan utredningen.

Ok. För mig var det aldrig frågan om separata utredningar, utan jag gjorde alla de tester som skulle kunna leda till såväl den ena som den andra (och möjligtvis bägge) diagnosen. Det var framförallt att jag inte hade påvisbart nedsatt arbetsminne (bland annat) som gjorde att jag inte uppfyllde diagnoskriterierna för ADHD.

Peter skrev:

Kvasir skrev:Arbetsterapeuter tror jag inte kan ge så mycket hjälp i denna fråga. Innan jag hade fått diagnosen så träffade jag en arbetsterapeut regelbundet i ungefär tre år. Det var när hon till slut gav upp att försöka hjälpa mig med just igångsättningsproblemen som hon började misstänka någon form av NPF, vilket ledde till en utredningsremiss och så, slutligen, AS-diagnosen.

I habiliteringsteamet ingår bland annat arbetsterapeuter enligt kutym. Huruvida de kan hjälpa till eller inte är ju en annan fråga...

Jo det förstås. Den jag träffade jobbade bara allmänt på psyk, och då hade jag ju ännu inte fått någon diagnos. LSS har erbjudit mig hjälp av arbetsterapeuter som är vana vid just AS, men det har inte nämnts något om att de skulle kunna hjälpa till med detta problem, utan det har handlat mer om rent praktiska problem som hur man ska organisera hemma och så.

morsan skrev:Jag har en son på 22 år som nyligen fått diagnosen AS, han hade tidigare ADD och den ligger s a s kvar. Han har också extremt svårt med igångsättning. Detta problem finns i så gott som allt!
Han har nu i höst fått hjälp av en arbetsterapeut från Habiliteringen och det verkar bli bättre och bättre. Han har också i höst börjat med Rittalin och det verkar funka bra. Så bägge dessa insatser av hjälp ska nog bli en vändning för honom. Det kommer säkert att ta sin lilla tid, men så länge man kan se att det går åt rätt håll, så är det bra!
Min son behöver fortfarande igångsättningshjälp, men i mindre och mindre skala. Jag är övertygad om att det kommer att bli bra!
Så mitt råd till dig är att fråga på habiliteringen om du kan få hjälp av en arbetsterapeut!
Lycka till!

För mig låter det som om Ritalin kanske är ännu viktigare än arbetsterapeuten? Jag skulle gissa att kombinerat med en medicin som ger effekt så räcker det nog med att den man pratar med är någon man är beredd att lyssna på, oavsett vad det råkar stå på arbetsbeskrivningen.

Jag har en arbetsterapeut i habiliteringen och jag har visst förtroende för henne (till skillnad från vissa andra av de jag har haft kontakt med), men jag tvivlar starkt att hon faktiskt kan göra så mycket skillnad, om hon inte har ess i rockfickan hon ännu inte visat.

alfapetsmamma skrev:Ska bli spännande att se vad som går att få i verkligheten och inte bara i teorin, med en ADHD-diagnosen i handen alltså. (Jag fick det för några veckor sen.)

Har du funderat på BOSSE och Cogmed? Folket bakom Minneslek har jag också hört gott om.

Från mitt senaste och avslutande psykologsamtal
- Rutiner kan vi inte hjälpa dig med. Du får vända dig till Aspergercenter.
- Tack, jag kan tvätta, diska och handla. De verkar aldrig ha sett en akademiker förr.
- Då får du väl bli den förste. De kan lära sig på dig.
- Men de är ju så sega i kolan.
- Du får väl ligga på.
- Får jag gratulera till din inträngande observation? Ja, ligga på är något jag behöver träna på.

Ok, känner du att du har harvat runt i vården i oändlighet och inte fått till det så skulle jag råda dig att ringa ditt Landstings "Patientförening" för att få bli slussad till den bästa specialisten i ditt Landsting för att en gång för alla få ordning på det hela.

linek skrev:

alfapetsmamma skrev:Ska bli spännande att se vad som går att få i verkligheten och inte bara i teorin, med en ADHD-diagnosen i handen alltså. (Jag fick det för några veckor sen.)

Har du funderat på BOSSE och Cogmed? Folket bakom Minneslek har jag också hört gott om.

Från mitt senaste och avslutande psykologsamtal
- Rutiner kan vi inte hjälpa dig med. Du får vända dig till Aspergercenter.
- Tack, jag kan tvätta, diska och handla. De verkar aldrig ha sett en akademiker förr.
- Då får du väl bli den förste. De kan lära sig på dig.
- Men de är ju så sega i kolan.
- Du får väl ligga på.
- Får jag gratulera till din inträngande observation? Ja, ligga på är något jag behöver träna på.

När jag fick utredningsresultatet och frågade vad som händer nu och insåg att inget händer om inte jag får det att hända sjönk modet. Det har varit ganska tröstlöst med LSS-handläggarkontakt gällande barnen, det känns som stället skapats för att några damer ska få jobb. Jobbet går ut på att sitta och tjyvhålla på pengarna så gott det går. Kanske de har procent t o m?

På vanliga psyk fick jag höra att problem kan vidmakthållas om man ältar dem, så det kanske vore en bra idé att inse se kuratorn, istället för att ses var åttonde (!) vecka. Hon är inte ens psykeplåga, hon är socionom och är helt mindfulness-frälst och jag kan inte med såna som ska lösa allt med en och samma lösning för alla. (Nu är jag något orättvis, men jag är sur på dem.)

Som jag sa till de som gjorde utredningen, jag vill bara ha nån att bolla sånt jag insett är bokstavsrelaterat med, som problem med exekutiva funktioner osv. Nån som kan hjälpa mig hjälpa mig själv med metoder för att strukturera upp, prioritera, få mig tillbaks på spåret när jag fastnar eller försvinner i egna tankar osv. Kanske lite arbetsminnesträning också, om det går att få.

Inte gå och prata för pratandets skull, Jag är genomteraperad efter fem år i vanlig terapi (som förstås inte hjälpte på det jag nu förstått är det aspiga och bokstaviga) och inte särskilt länge, bara medan jag försöker omorientera mig från att ha varit Alfapetsmamma som är lite egen och sällan lagom men jaja folk är väl olika till Alfapetsmamma som har svårigheter varav ett gäng hör till nåt som har ett namn (eller två, för jag fick dubbeldiagnos).

Ska det vara så svårt?

Utredningsläkaren sa att jag antagligen kunde mer om mina tillstånd än många på haben (men att han visste en arbetsterapeut som var bra där). Utredningspapperen går nu till de där jag ställde mig i kö för utredning (vanliga psyk) och så ska det bli nåt möte med haben och LSS... Låt mig snälla inte bli behandlad som om jag var efterbliven, bara för att jag har svårt med somligt... Suck.

Ska kolla in dina länkar. Tack!

Peter skrev:

jonsch skrev:OK. Kanske inte som jag ändå, i så fall. Kanske faktiskt i ditt fall något slags åkomma du har predisposition för?

Säg, för att återgå till konkreta idéer, om du inte har gjort det så kanske det kunde löna sig att kräva ut namnen på några läkare med stor kunskap om npf, från sjukvården. Du kanske ska säga att du vet att såna finns. Problemet är förstås att resor torde tillkomma om de ska kunna träffa dig och min gissning är att du behöver träffa flera för att hitta någon som har goda idéer om vad just du kunde behöva.

Jag fick det till att extrakunniga läkare var det råd du trodde mest på av dem i tråden.

Nu är du tillbaka till att kalla Asperger en åkomma. Kanske jag inte riktigt förstår vad du menar i alla fall. Jag har Asperger, eller åtminstone problem som är förenliga med att ge den diagnosen. Jag har inte beskrivit något annat än de funktionshinder som är direkt relaterade till detta.

Hm jo jag råkade visst kalla din AS för en åkomma, eftersom jag hade i tanken att du sätter ekvivalens mellan din AS och dina svårigheter. För somliga av oss diagnosticerade är det ju åkommor/skador som orsakar avvikelserna så, även om jag inte vill tro att det är något fel på dig så använde jag uttrycket åkomma för att visa mig öppen för tanken. Somliga "föredrar" faktiskt att se sig som, typ, skadade.

Peter skrev:[Vad gäller extrakunnika läkare vet jag inte alls att de finns.

Nej men du kanske lättare får folk att leta upp dem åt dig om du säger att du vet att de finns. Om de inte skulle finnas så torde ändå knappast någon kunna beslå dig med lögn och jag kan inte komma på något annat heller som du skulle förlora på den lögnen.

alfapetsmamma skrev:Kanske de har procent t o m?

Hade detta varit en amerikansk TV-serie, hade publiken tjutit »Oooooooo« där. Riktigt mean!

alfapetsmamma skrev:hon är socionom och är helt mindfulness-frälst

Pratade med en psykopomp i förrgår, som jag faktiskt kan kalla »min« nu, eftersom det var andra gången. Mellan gula och vita årstiderna har jag konsekvent varit grönsak i några veckor sedan snart ett decennium tillbaka, så det är på tiden att jag ger upp mitt björnstora integritetsbehov och inser att jag inte klarar mig på egen hand. (Annars syns vi i februari igen...)

Men nåväl, vi kom fram till att jag lider av alldeles för mycket mindfulness, som hon dessutom beskrev (avskrev, typ) med ordet »trendigt«. Å lycka! Nuet och inget annat existerar, en sak åt gången, och helst samma som nyss. Alldeles för mycket så, och där är kopplingen till trådens ämne. Har visserligen inte någon god lösning på ogörandeproblem, men jag vill skriva lite ändå för att också vara med och famla.

Jag klarar inte av att skifta fokus till det jag måste göra (om det inte redan är vad jag håller på med, då kan jag inte sluta istället). Det känns helt bra att göra vad jag känner för, men att inte få gjort de där viktiga sakerna förstör glädjen totalt. Jag blir ett ångestmos.

Håller på att spara ihop initiativkraft för att nu i helgen pröva något annat: En arbetsyta per del av livet. Soffa och soffbord för fritiden, sekretären för löpande skolarbete och skrivbordet för större uppgifter. Fåtöljen blir avlastningsplats, för läsning samt tomt stirrande i golvet.

Den andra delen av försöket är att inte söka strukturera vardagen alls, utan enbart välja ut små pytte-delmoment som ska genomföras, skriva ned dem på Pappret, och sedan genomföra dem dagen därpå. Saker som att skaka en matta eller gå ut med en sopa.

Har ingen aning om huruvida det kommer göra någon skillnad. Någonting kan definitivt göra skillnad, det är jag helt säker på eftersom jag hittat strategier förut som tagit mig en bit framåt. Men när det gäller ogörandet famlar jag fortfarande efter varför?.

apkonstapel skrev:Men nåväl, vi kom fram till att jag lider av alldeles för mycket mindfulness, som hon dessutom beskrev (avskrev, typ) med ordet »trendigt«. Å lycka! Nuet och inget annat existerar, en sak åt gången, och helst samma som nyss. Alldeles för mycket så, och där är kopplingen till trådens ämne. Har visserligen inte någon god lösning på ogörandeproblem, men jag vill skriva lite ändå för att också vara med och famla.

Intressant inlägg, som får mig att tänka på en anledning till att jag är irro på den där psykeplågarn. Hon talade om mindfullness och jag sa att när jag läst i Hälsa, Må bra, Energivågen och andra liknande tidningar och där läst om att fånga dagen, leva i nuet, inte älta det förgångna eller vänta på framtiden och att bli lycklig bara man får X eller Y så har jag ofta ofta tänkt att Shit, det där är jag skitbra på, ju! Så himla bra på det att varken igår eller i morgon existerar och DET skapar faktiskt också problem.

Vidare sa jag att jag är skitbra på att uppskatta småsaker och kan väldigt ofta vara alldeles jättenöjd över att automatkaffet på psyk var okej och solen sken så jag kunde sitta ute medan jag väntade på den jag skulle se. Och detta trots att en massa annat är pissjobbigt om inte skitjobbigt.

Du har nog missuppfattat mindfulness sa hon, med vad jag tyckte var ett lite nedlåtande fniss, för du sa ju att du är så rädd. Om man gör det på rätt sätt är man inte rädd serru! Jag är inte Så Rädd sa jag, jag berättade bara för dig att min man säger att det läskigaste med mitt mående är att jag är ängslig och orolig över saker som kan gå åt skogen, som kontakter med FK, BUP, soc och annat som jag har i mitt liv och som ofta faktiskt inte går som jag skulle vilja.

Jag är faktiskt befogat orolig, inte paranoid. Och det där med rädd, det är min mans uttryck, jag säger att jag är väldigt trött, lättuttröttad och inte orkar med andras dåligtskötande av sina uppgifter och att regler olika myndigheter emellan krockar och jag hamnar i kläm.. Är man diskvalificerad som mindful för den skull? Orka bry mig om din trend-panacé i så fall! (Fast det sista sa jag inte.) Efter det pratet tappade jag all lust att prata med henne.