Jag flyttar till ett annat land snart.

Jag tycker att jag har gjort tillräckligt mycket i mitt liv. Det finns inget jag tycker att jag måste få gjort innan jag dör.

Mats skrev:Jag tycker att jag har gjort tillräckligt mycket i mitt liv. Det finns inget jag tycker att jag måste få gjort innan jag dör.

Det där får alarmklockorna att ringa

Huggorm skrev:

Mats skrev:Jag tycker att jag har gjort tillräckligt mycket i mitt liv. Det finns inget jag tycker att jag måste få gjort innan jag dör.

Det där får alarmklockorna att ringa

Så jag borde ha något att sträva efter? Vet inte vad det skulle vara i så fall.

Mats skrev:

Huggorm skrev:

Mats skrev:Jag tycker att jag har gjort tillräckligt mycket i mitt liv. Det finns inget jag tycker att jag måste få gjort innan jag dör.

Det där får alarmklockorna att ringa

Så jag borde ha något att sträva efter? Vet inte vad det skulle vara i så fall.

Du e grym! Finns saker att pyssla med.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halla ... -i-halland

nomemorytoday skrev:Du e grym! Finns saker att pyssla med.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halla ... -i-halland

Tack för tipset, men det känns inte riktigt som att jag behöver fördjupa mig i personliga registreringsskyltar i Halland.

Mats skrev:

nomemorytoday skrev:Du e grym! Finns saker att pyssla med.
https://www.svt.se/nyheter/lokalt/halla ... -i-halland

Tack för tipset, men det känns inte riktigt som att jag behöver fördjupa mig i personliga registreringsskyltar i Halland.

Tack för tack!
Ok, förstår. Hm.

Nej men tycker jag haft ett bra liv ändå. Barndommen var fantastisk, uppvuxen i under det glada 80 och 90-talet.

Man är lixom den man är. Jag får ångest av att vara "ute i världen" och göra saker, trivs mer hemma. Är introvert så blir liksom inte av att man gör så mycket mer än pysslar med sina intressen och jobbar lite.
Egen familj har jag nog alltid vetat att det aldrig skulle bli. Har accepterat det.

Mammaspojke skrev:Nej men tycker jag haft ett bra liv ändå. Barndommen var fantastisk, uppvuxen i under det glada 80 och 90-talet.

Man är lixom den man är. Jag får ångest av att vara "ute i världen" och göra saker, trivs mer hemma. Är introvert så blir liksom inte av att man gör så mycket mer än pysslar med sina intressen och jobbar lite.
Egen familj har jag nog alltid vetat att det aldrig skulle bli. Har accepterat det.

Hm. Låter fint faktiskt. Att hitta, kanske skapa och därtill komma överens med och om en strategi, där syftet är att få lite lugn.

nomemorytoday skrev:

Mammaspojke skrev:Nej men tycker jag haft ett bra liv ändå. Barndommen var fantastisk, uppvuxen i under det glada 80 och 90-talet.

Man är lixom den man är. Jag får ångest av att vara "ute i världen" och göra saker, trivs mer hemma. Är introvert så blir liksom inte av att man gör så mycket mer än pysslar med sina intressen och jobbar lite.
Egen familj har jag nog alltid vetat att det aldrig skulle bli. Har accepterat det.

Hm. Låter fint faktiskt. Att hitta, kanske skapa och därtill komma överens med och om en strategi, där syftet är att få lite lugn.

Just inre lugn är alltid prio för mig nuförtiden. Heldre ett simpelt liv med lugn inombords än rikt och komplext liv med stress. Skulle inte byta inre lugn mot miljoner på banken om man säger så.

Jag skulle påstå att jag inte har gjort särskilt mycket i livet. Jag har aldrig haft ett jobb, aldrig åkt på semester, aldrig haft ett förhållande, aldrig bott själv och mycket mer. Jag är inte ens bra på datorspel. Verkligen förlorarnas förlorare.

Jag har ständigt ångest för att jag inte lyckas skaffa mig ett liv. Känns som kroppen är gjord av bly och tankarna bara snurrar.

Det är inte mitt liv för jag har inte makten att behålla det så det tillhör något större, en Gud enligt mig. Om man ska vara extrem-feminist får jag kalla henom för hen för han är varken man eller kvinna, hen är Gud... Ett supernaturligt väsen.

Detta väsen bestämmer ödesbestämt mitt öde. Jag har ingen kontroll hur länge jag lever och livet är en gåva, vartenda sekund jag har är en gåva, för jag har inte rättigheten att välja om jag ska få leva eller inte, det är utav nåd jag lever. Så länge jag lever så lever jag. När jag är dömd till att dö så dör jag.

Finns en stor ödmjukhet i att inte känna sig berättigad till att hävda att livet tillhör en. Det är inte något som ditt ego kan klämma sig fast vid och säga "det här är mitt"... men visst, det gör ju det ändå... Men det är inte sant egentligen.

Jag har gjort mycket, dumma saker som jag ångrar. Men jag har en del livserfarenheter. Jag har varit med om saker som andra inte ens kan börja till att förstå hur bisarra de är, och att jag är här, sund och förnuftig numera i skallen, är för mig ... liksom WHAT?!!?! Hur gick det till?

Må jag vara fattig inte ha ett jobb och så, jobbar på att arbetspröva mig till vad min funktionsnivå kan ligga någonstans så jag kan ta mig ut och arbeta... Men undrar om jag har så mycket arbetsfunktion. Nåväl blir väl bättre med tiden.

Varför måste man ha gjort mycket i livet egentligen? Är det inte för att man inte ska känna sig som en sopa? Det där eviga "tävla för att visa dig störst bäst och vackrast" ... här upphöjer vi attribut som makt, status, pengar... Ett liv där det händer mycket är ärofyllt.

Alla dör, även du, ditt liv är då ingenting mer än den som var en pundare och dog i heroinmissbruk (sorligt nog)...

Det finns ingen skillnad mellan världssjälen som manifesterar sig som ett enskilt liv i en kropp med ett eget personligt perspektiv och en annan kropp som har ett annat personligt perspektiv, där biologin skiljer, förutsättningar skiljer (familj, uppfostran, genetik, tur "flow" sådana faktorer) ... det är bara vilken kropp som den själen inkarnerades i... Uteliggaren är helig, för det är Gud som spelar en uteliggare, och han gör det bra med. Har till och med sig själv lurad.

Den rika mannen (eller Gud menar jag) med makt status och sånt gör också sin roll bra ... har mig helt övertygad om att han är en man med status... Nej det är Gud det med.

Även missbrukaren som dog var Gud som spelade en roll där.

Så Gud är en skådespelare och han är du och jag - (minus) våra personliga attribut (egot) ... han är i alla...

Även i djuren mind you ... därför ska jag bli vegan nu... Älskar Hinduism!

jag flummade iväg lite men det känns som det är okej här.

Relaterat till f.g. inlägg jag skrivit...

Tänk er buddhistmunkarna... Har de gjort mycket i sina liv? Samma sak var dag i flera år... Det handlar inte om att göra massor, egentligen... Eller det måste inte göra det... Det är bara vår kultur som förgyllar det som något "mervärdigt"... mina tankar i alla fall.

Jag är mest besviken på att jag inte klarat av högre studier.

Hettan skrev:Varför måste man ha gjort mycket i livet egentligen? Är det inte för att man inte ska känna sig som en sopa? Det där eviga "tävla för att visa dig störst bäst och vackrast" ... här upphöjer vi attribut som makt, status, pengar... Ett liv där det händer mycket är ärofyllt.

Enligt filosofen Alan Watts så inbillar vi oss att livet är en resa och att det finns ett mål som vi ska nå i slutet. Som framgång, himlen eller nåt annat.

Life is NOT a Journey - Alan Watts

https://www.youtube.com/watch?v=rBpaUICxEhk

Live Fully Now - Alan Watts

https://www.youtube.com/watch?v=Z_4W4vsEZRM

Namiderdus skrev:

Hettan skrev:Varför måste man ha gjort mycket i livet egentligen? Är det inte för att man inte ska känna sig som en sopa? Det där eviga "tävla för att visa dig störst bäst och vackrast" ... här upphöjer vi attribut som makt, status, pengar... Ett liv där det händer mycket är ärofyllt.

Enligt filosofen Alan Watts så inbillar vi oss att livet är en resa och att det finns ett mål som vi ska nå i slutet. Som framgång, himlen eller nåt annat.

Life is NOT a Journey - Alan Watts

https://www.youtube.com/watch?v=rBpaUICxEhk

Live Fully Now - Alan Watts

https://www.youtube.com/watch?v=Z_4W4vsEZRM

Jo jag känenr till Alan Watts... Det är lite det jag menar men jag beskriver det på mitt sätt

De mesta på nätet har skrivits av personer som är uppvuxna i en kultur som antropologer kallar WEIRD (Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic).

WEIRD ställer stora krav på individen att nå framgång i arbetslivet, vilket aspergare har svårt med.

Det är lätt att romantisera fjärran kulturers klosterliv. Men tittar man närmare så är det mindre trevligt, klosterliv har uppstått flera gånger i historien. Gemensamt för dessa situationer är överbefolkning. Munkar och nunnor får inte ha egna barn, så klosterlivet är ett sätt att hålla nere befolkningen. De första kristna klostren uppstod i Nordafrikas öknar. Med kollapsen av Romarrikets vägar och flotta blev det svårt att transportera mat. Katolicismen där inte bara munkar och nunnor lever i celibat utan det även finns en sträng syn på utomäktenskapliga barn blev populär. Det fanns ju inga preventivmedel så kyskhet var mer humant än att sätta ut oönskade barn i skogen.

Östasien har i tusentals år varit såpass tätbefolkat som jordbruksteknologin för stunden tillåter. Så även där har klosterlivet haft en barnbegränsande funktion. Tibet är mest berg så där levde folk hela tiden på svältgränsen innan det fanns moderna transporter.

Munkar och nunnor i klostren var inte där för att de var aspergare som hade svårt med det moderna livets alla intryck, utan de hade inga andra möjligheter att överleva. Deras filosofi ser jag därför som en form av eskapism. Lite som i sagan om "surt sa räven om rönnbären", vet man att man aldrig kan uppnå ett "normalt liv" förnekar man dess betydelse med religiösa referenser om att det kommer bli bättre i livet efter detta.

Fast du har ju haft det liv så många längtar efter. Du har levt som normal ute i den riktiga världen.

Jag önskar att jag gjort något av mitt liv, det hade varit helt OK att slappa och spela dataspel efter det.

Det är rätt intressant att se vad folks egna tolkningar ev deras liv är. För det verkar väldigt ofta som andras tankar inte stämmer med ens egna.

Min far tycker fortfarande att jag gjort mycket med mitt liv och främst tänker han då på hur otroligt frugalt jag levde som ung. Bara för att det är annorlunda är det inte att göra mycket.

Tycker inte det är ett deprimerande ämne, vi som är på forumet har börjat komma upp i åldern nu. Tror NT också tänker sådana tankar.

Hettan skrev:Varför måste man ha gjort mycket i livet egentligen? Är det inte för att man inte ska känna sig som en sopa? Det där eviga "tävla för att visa dig störst bäst och vackrast" ... här upphöjer vi attribut som makt, status, pengar... Ett liv där det händer mycket är ärofyllt.

Bra fråga. Det är ju vår värld som anser att man ska vara en kopia men ändå vara en framgångssaga.

Jag älskar att slappa mest av allt. Ofta blir det förstört för tankarna kommer på att jag borde fixa mitt liv bättre, framförallt vardagssaker som att hålla ordning.

Jag vill verkligen inte leva ett vanligt liv. Men jag har alltid känt att det var meningen att jag skulle skriva några böcker. Att jag kommer dö utan att folk ens läst något känns dumt. Tycker livet är grymt som gett mig en dröm samtidigt som jag inte har något driv.

Hade jag inte haft en grej jag velat göra hade jag varit mycket mer avslappnad. Iom att jag inte vill gifta mig, ha barn eller ett jobb. Mycket blev som det skulle i mitt liv, älskar att bo ensam med djuren, ha få men bra vänner, fortfarande lära mig saker, att ha ett sommarställe. Jag förstår inte folk som vill ha ett vanligt liv.

Hade velat jobb på zoo Kolmården eller Furuvik någon sorts jobb med djur på djurpark men det jobbet är det nog många som vill ha.

https://www.kolmarden.com/

https://www.furuvik.se/

Vildsvin skrev:De mesta på nätet har skrivits av personer som är uppvuxna i en kultur som antropologer kallar WEIRD (Western, Educated, Industrialized, Rich, Democratic).

WEIRD ställer stora krav på individen att nå framgång i arbetslivet, vilket aspergare har svårt med.

Det är lätt att romantisera fjärran kulturers klosterliv.<em class="Highlight" match="men" loopnumber="254090618" style="padding: 1px; box-shadow: rgb(229, 229, 229) 1px 1px; border-radius: 3px; -webkit-print-color-adjust: exact; background-color: rgb(0, 0, 0); color: rgb(255, 255, 255); font-style: inherit;"> Men </em>tittar man närmare så är det mindre trevligt, klosterliv har uppstått flera gånger i historien. Gemensamt för dessa situationer är överbefolkning. Munkar och nunnor får inte ha egna barn, så klosterlivet är ett sätt att hålla nere befolkningen. De första kristna klostren uppstod i Nordafrikas öknar. Med kollapsen av Romarrikets vägar och flotta blev det svårt att transportera mat. Katolicismen där inte bara munkar och nunnor lever i celibat utan det även finns en sträng syn på utomäktenskapliga barn blev populär. Det fanns ju inga preventivmedel så kyskhet var mer humant än att sätta ut oönskade barn i skogen.

Östasien har i tusentals år varit såpass tätbefolkat som jordbruksteknologin för stunden tillåter. Så även där har klosterlivet haft en barnbegränsande funktion. Tibet är mest berg så där levde folk hela tiden på svältgränsen innan det fanns moderna transporter.

Munkar och nunnor i klostren var inte där för att de var aspergare som hade svårt med det moderna livets alla intryck, utan de hade inga andra möjligheter att överleva. Deras filosofi ser jag därför som en form av eskapism. Lite som i sagan om "surt sa räven om rönnbären", vet man att man aldrig kan uppnå ett "normalt liv" förnekar man dess betydelse med religiösa referenser om att det kommer bli bättre i livet efter detta.

I call bullshit... Ledsen men du får faktiskt visa referenser på det där för det där tog du nyss ur röven.

Hettan skrev:I call bullshit... Ledsen men du får faktiskt visa referenser på det där för det där tog du nyss ur röven.

Se tex denna länk om munkar i Tibet: https://www.sciencealert.com/celibate-l ... -advantage


Föräldrarna kan inte säga att deras jordbruk är för litet för att alla söner ska kunna försörja sina familjer på det, och att därför kan bara en få ärva. För då blir bröderna ovänner.

Munkar ärver inte sina föräldrar så ett socialt accepterat sätt att lösa konflikten mellan bröderna är att äldste sonen ärver jordbruket och de yngre går i kloster.

Antropologen James L. Boone III skriver om Portugal 1380-1580 där 35% av adelsflickorna blev nunnor: https://anthrosource.onlinelibrary.wile ... 4.02a00050

Bland de fattiga kvinnorna var det enda sättet att klättra socialt (och därmed öka barns och barnbarns chans att överleva) att "gifta sig rikt". Det gjorde att många lågstatusmän blev över. De kunde klättra socialt i militären - de flesta misslyckades med det och dog unga. Eller så åkte de iväg som conquistadorer och kom aldrig tillbaka.

Det gjorde att högstatusmännen fick ett överskott på kvinnor och gifte sig flera gånger, utöver att få utomäktenskapliga barn. Det blev mindre intressant för högstatusfamiljer att investera i döttrarnas framtid (tex i form av hemgift). Så om föräldrarna kände att en dotter inte var giftasmaterial åt en man av samma status så skickade de iväg henne att bli nunna.

I dagens Sverige är det inte socialt accepterat att "de som blir över" går i kloster. Det finns betydligt fler möjligheter att klättra socialt än att "gifta sig rikt" eller en militär karriär. Fast vägarna är stängda om man har en funktionsnedsättning. Att neuropsykiatriska diagnoser uppfunnits först på 1900-talet tror jag är för att man i ett förindustriellt samhälle klarade sig väldigt långt på sin ärvda roll. Bönder hade sitt rutinmässiga arbete och adel levde på sina privilegier. Det gällde såklart inte dem med grövre NPF som gömdes undan av släkten och tynade bort och dog.

Kidzi skrev:Men jag har alltid känt att det var meningen att jag skulle skriva några böcker. Att jag kommer dö utan att folk ens läst något känns dumt. Tycker livet är grymt som gett mig en dröm samtidigt som jag inte har något driv.

Jag förstår att det är frustrerande att ha en dröm men inte ha de resurser som krävs för att uppnå den.

Själv har jag noll intresse av att skriva böcker. Jag hatade uppsatsskrivning i skolan. Visste typ aldrig vad jag skulle skriva om. Det hände ofta att jag satt och stirrare på ett tomt papper medan de andra i klassen satt och skrev. Det var hemskt. Och det har inte ändrats. Jag vet inte vad jag skulle skriva en bok om. Tycker det är väldigt bra att ingen längre tvingar mig att skriva uppsatser.