Det där med att vänta på kompisens rum när familjen åt var ju mer eller mindre standard på nittiotalet. Fika och sånt var man ju med på ibland men ofta var det att man fick stanna på rummet och i vissa fall (väldigt sällan) fick man ringa och höra med föräldrarna om det var okej att äta om man blev tillfrågad. Då handlade nog dock mer om ens egna föräldrar påbörjat maten och hur mycket dom skulle göra

Vet inte riktigt hur det är nu för tiden. Det där fenomenet kanske hänger kvar. Men det känns som att det är mer vanligt att fråga barnens kompisar nu för tiden? Jag hoppas det iallafall, det är ju trots allt lite sniket. Sen fanns det förstås familjer som hade kvällsmaten som något heligt där dom gick igenom dagen och eventuell läxläsning och så. Men bortsett från det så är det ju rätt sniket i dom fall där avsikten med att inte bjuda in är ren snålhet

Det finns värre saker att kritisera i Sverige tycker en krönikör. Att sitta ensam på ett rum och vänta behöver inte alltid vara negativt. Enda chansen att få läsa Kamratposten!

UNT Kultur 23 JUNI 2022 skrev:Watergate var en politisk skandal, ett scoop som Washington Post avslöjade. Swedengate började som en fråga i en Reddittråd, om ovanliga kulturkrockar. Att svenskar inte alltid bjudit barnens kompisar på middag är ett outtömligt diskussionsämne. Men Swedengate-snacket är ofarligt. Inget stort scoop direkt.

Tidigt 90-tal. Min bästis i mitt rum i Uppsala. Hon läste Kamratposten, eller somnade på min säng. Hon hade tråkigt. Och jag skämdes lite, för hos henne brukade ju jag få mat… Men samtidigt så läste hon inte KP någonsin annars.

Spoiler: visa

Hon fick något annat hos mig än middag. En liten stund för sig själv, lite trist, men i fred med sina egna tankar. Men i dag kan vi väl inte tillåta att barn har tråkigt? Har min familj inte tillräckligt med mat till mina barns kompisar så skickar vi hem dem.

Min mammas middagar var ofta exakt planerade för fyra personer.

Går nog inte att jämföra hur det går till i t ex USA kontra Sverige med objudna matgäster, i norra Sverige så nästan tvingar dom in en på middag, om man råkar vara i närheten, för det är så sällan de ser en människa. Medan i de större städerna är det nog tvärt om. Hade själv få kompisar, var väl för aspig, så de få gånger det var någon på besök efter skolan, visste jag inte vad man skulle göra, så det var bara pinsamt. Var bara tacksamt med ett avbrott för middag, men minns egentligen inte om vi bjöd på mat.