Alltså, jag ligger mina kompisar till last alldeles för mycket. Jag måste försöka bli friskare.

Men samtidigt så är jag jätterädd för att träffa en läkare.

Jag är ju redan utkastad och friskförklarad av en drogpåverkad galning. Har stått och haft fullkroppstremor och nästan skakat omkull samtidigt som han nekar till att han ser något speciellt. Har inte kunnat följa efter i korridoren men inte har han sett att jag går dåligt. Det känns så vidrigt att någon försöker gaslighta en fast helt öppet, han vet ju att jag inte blir lurad. Men känslomässigt blir jag ju det. Jag tror ju nu att jag är frisk och bara lat.

Jag ska dessutom ta det genom vårdlots. Man ringer dit så ringer de upp. Det ger sig väl hur det funkar. Men jag är rädd för dem med.

Jag antar att jag bör ha en lista på hur mina symptom utvecklat sig. Det är inget jag kommer klara av att sitta och säga där. Jag vet inte riktigt vad jag ska ta med eftersom så många symptom kommit och gått. Svårt att avgränsa.

Sedan kan jag inte få en tid än. Jag har inget sätt att ta mig till vårdcentralen. Kan ta bussen, men vågar inte gå dit själv så någon måste följa med. Vet inte om jag ska ta min kompis eller ett boendestöd.

Det kommer bli väldigt svårt att inte bli skickad till reumatologen igen, där jag är friskförklarad. Hur säger man ens att de inte bryr sig och bara vill att man försvinner. Utan att det låter som man attackerar läkaren som gjort fel. Och hur säger man att han hittat på att min höga sänka är ett falskt värde som han bortförklarar med att har man antikroppar får man en falskt hög sänka? Jag har kollat och finns ingenting om att man får falskt hög sänka. Men om det finns måste ju läkaren förstå det och inte gå på sänkan.

Jag vill inte bli skickad till en annan specialist, t ex neurolog. Då faller ju hela allt med att man ska ha samma vårdgivare. Då blir det ju nya där hela tiden. Och en behandling som inte är riktad till aspergare eller handikappade, eftersom vårdlotsen inte verkar gälla annat än vårdcentralen.

Så den på vårdcentralen måste kunna behandla mig.

Varför är du rädd för vårdlotsen? Tror du att de ska se dig som en hypokondriker?

Alien skrev:Varför är du rädd för vårdlotsen? Tror du att de ska se dig som en hypokondriker?

Nej. Bara att de också är involverad i vård. Och det brukar ju inte gå bra för mig i sådant. De säger väl att jag är dum och har gjort något fel som jag borde fattat. Jag förstår inte varför jag inte kan beställa tid själv, det måste vårdlotsen göra. De blir säkert arga för att jag inte kan komma tidigt på dagen.

Vet inte din historia men det verkar som om du har allvarliga problem. Neurolog är nog en bra idé.
Skickar styrka.

Kidzi skrev:Jag vill inte bli skickad till en annan specialist, t ex neurolog. Då faller ju hela allt med att man ska ha samma vårdgivare. Då blir det ju nya där hela tiden. Och en behandling som inte är riktad till aspergare eller handikappade, eftersom vårdlotsen inte verkar gälla annat än vårdcentralen.

Så den på vårdcentralen måste kunna behandla mig.

Olika typer av läkare hanterar olika typer av sjukdomar. Vissa saker är inte allmänläkares bord. Då ska de skicka vidare till specialist. Om specialisten säger att det här är inget neurologiskt hamnar patienten hos allmänläkaren igen.

Allmänläkaren är åtminstone rätt start.

Jag tycker man oftare får träffa samma läkare på specialistmottagning. På vårdcentralen kan det vara en väldig omsättning på läkare.

Marjatta skrev:

Kidzi skrev:Jag vill inte bli skickad till en annan specialist, t ex neurolog. Då faller ju hela allt med att man ska ha samma vårdgivare. Då blir det ju nya där hela tiden. Och en behandling som inte är riktad till aspergare eller handikappade, eftersom vårdlotsen inte verkar gälla annat än vårdcentralen.

Så den på vårdcentralen måste kunna behandla mig.

Olika typer av läkare hanterar olika typer av sjukdomar. Vissa saker är inte allmänläkares bord. Då ska de skicka vidare till specialist. Om specialisten säger att det här är inget neurologiskt hamnar patienten hos allmänläkaren igen.

Allmänläkaren är åtminstone rätt start.

Det som är jobbigt är ju att jag redan gjort detta en gång. Visst, jag hade samma läkare hos reumatologen, men det hjälpte ju inte eftersom han inte ville göra något jobb och dessutom uppträdde påverkat. Han lovade ju att remittera mig vidare. Sedan bara struntade han ju i allt och han vägrade remittera tillbaka till vårdcentralen. Han ansåg att jag inte skulle ha vård. Han kastade ut mig utan anledning och det står inget i journalen om det. För då kan han väl påstå att det aldrig hänt. Jag tror på allvar han bara slökollade patienter för sin lön för att hålla igång ett missbruk.

Att bli behandlad likadant igen orkar jag naturligtvis inte. Det räcker att jag är livrädd för alla inom vården pga vårdtrauma.

Om nu inte nångon på VC vill vårda mig kommer ju ingen göra det. De på min förra VC ville ju inte ha med mig att göra för att jag var alldeles för sjuk. Hur kan då en specialist bara kasta bort mig som en sopa?

Det krävs alldeles för mycket att först träffa en på VC och sedan bli remitterad. Två okända läkare som båda kan psykiskt misshandla mig. Usch, jag blir illamående.

Min boendestödjare "orosanmälde" mig till deras sköterska. Jag frågade vad det innebar men hon verkade inte själv veta. Antagligen att jag kan komma att kontaktas av sköterskan för att boendestödjaren anser att jag är för sjuk. Jag blir helt snurrig faktiskt hur den ena anser mig svårt sjuk och den andra att jag är fullt frisk.

Därför vet jag inte vad jag ska säga till en läkare vad jag har för symptom. Jag har ingen aning om vad som är på riktigt och vad som jag har hittat på. Tyvärr funkar jag så att säger någon att jag är frisk så tror jag på det och då minns jag inte ens vad jag har för problem. Det går inte riktigt att förklara.

Så det första jag behöver göra är att försöka bryta overklighetskänslan och dissociationen så att jag kan minnas vad jag har för problem och skriva en lista. Men när jag försöker sammanfatta försvinner de minnena direkt och blir luddiga.

Om det är något jag lärt mig så är det att det inte är smart att klaga på andra vårdgivare. Det är bättre att vara återhållsam och inget säga om att andra har betett sig dåligt mot en. Så skit i historiken. Berätta om dina symtom. Berätta om tidigare utredning - och avfärdande - bara om läkaren frågar. Och då återhållsamt.

Marjatta skrev:Om det är något jag lärt mig så är det att det inte är smart att klaga på andra vårdgivare. Det är bättre att vara återhållsam och inget säga om att andra har betett sig dåligt mot en. Så skit i historiken. Berätta om dina symtom. Berätta om tidigare utredning - och avfärdande - bara om läkaren frågar. Och då återhållsamt.

Jo, har tyvärr lärt mig det för länge sedan. Jag har redan formulerat vad jag ska säga om de frågar om mina turer inom vården. Jag kommer ljuga om vissa saker för annars måste jag säga saker som kan ses som kritik.

En fråga tror vårdgivarna att du är en hypokondriker eller vad beror det på att dom alltid avfärdar dig?

En sak jag lärt mig är att vara ganska kortfattad när man söker vård, blir man det minsta omständlig så brukar det gå sämre. Man svarar bara på deras frågor så enkelt som möjligt.

Antar att det beror på att de har att göra med så många som inte mår så bra och sovra bland alla vad som är verkligt vårdbehov och inte är förstås inte så lätt alltid.

Min egen erfarenhet är att vården hittar och fixar till problem vid årskontroller och skickar iväg mig till specialister eller sjukhus om jag behöver vård, förutom någongång då jag fick skoskav som övergick till att bli blodförgiftning då tog jag mig till närakuten efter att man dåvarande husläkare via ett telefonsamtal inte tyckte att jag behövde söka vård fast det var innan såret och därifrån började färgas svart.

slackern skrev:En fråga tror vårdgivarna att du är en hypokondriker eller vad beror det på att dom alltid avfärdar dig?

De gör inte det. VC tyckte jag var för sjuk och ville inte ha ansvar. Samma provresultat ljög specialistläkaren bort som normala. Han trodde inte heller att jag var hypokondriker. Han bara kastade ut mig utan förklaring.

antonius skrev:En sak jag lärt mig är att vara ganska kortfattad när man söker vård, blir man det minsta omständlig så brukar det gå sämre. Man svarar bara på deras frågor så enkelt som möjligt.

Antar att det beror på att de har att göra med så många som inte mår så bra och sovra bland alla vad som är verkligt vårdbehov och inte är förstås inte så lätt alltid.

Jo jag vet, men vad av mina problem ska jag ta upp då? Antar att man får ta upp vissa och skita i resten. Lite jobbigt om jag tar upp fel saker dock som är sådant som inte är typiskt för en sjukdom och jag inte talar om det som är typiskt.

slackern skrev:Min egen erfarenhet är att vården hittar och fixar till problem vid årskontroller och skickar iväg mig till specialister eller sjukhus om jag behöver vård, förutom någongång då jag fick skoskav som övergick till att bli blodförgiftning då tog jag mig till närakuten efter att man dåvarande husläkare via ett telefonsamtal inte tyckte att jag behövde söka vård fast det var innan såret och därifrån började färgas svart.

Jag får inga årskoller längre. Förr fick jag dem när jag bad om dem för jag ska ha dem. Men på senare år är de ba va årskoll varför dååå? Och jag måste förklara. En VC tyckte inte jag skulle ha någon. Kan iofs förstå, de måste spara pengar, min kompis får årskoller bara för att hon tar en farlig medicin.

Jag tog årskontroll på VC senast. De brukar nämna d på min mottagning varje år. Har tagit rätt mycket prover på senare tid. Iom att jag var delaktig i en kognitiv utredning, så togs d prover. Fick höra sen att d såg bra ut. Det var skönt.

Chrilleb skrev:Jag tog årskontroll på VC senast. De brukar nämna d på min mottagning varje år. Har tagit rätt mycket prover på senare tid. Iom att jag var delaktig i en kognitiv utredning, så togs d prover. Fick höra sen att d såg bra ut. Det var skönt.

Så var det här för kanske 20 år sedan. Att de kallade. Numera måste man själv se till att ringa, annars får man ingen tid. Min kompis blir kallad pga medicinen hon äter och den mottagningen som faktiskt är bra (internmed). Jag blir kallad till psykiatrin men det är i en annan region där de kallar folk. I min är vi så överbelastade att folk måste falla bort, annars hinner de inte. De har äntligen delat på min vårdcentral så nu ligger de bara på 200 % beläggning istf 400 %. Samtidigt var jag tvungen att lämna den för att få vårdlots.

Jag är frisk nu förutom tremor som jag haft hela tiden i 2 år och stel i ryggen krokig som en martall. Om det kommer tillbaka med tröttheten, pissproblem, värre tremor, stark smärta i hela kroppen så får jag gå då.

Nu har jag blivit inskriven på nya VC och denna gången har de inte tappat bort mig. Det ringde någon hem och sa att de bokat en tid. Tydligen vill de göra koller på alla nya de får som har vårdlots. Så nu kommer jag inte undan. Måste gå dit. Får väl se om någon tror att jag har någon sjukdom eller om jag blir avfärdad. Hoppas de inte frågar om sänkan för reumatologerna säger ju att jag har normal sänka, bara att min sänka visar fel. Vill helst inte dra in dem, samtidigt vill man ju säga vad de har sagt. Annars skickar de ju bara mig tillbaka dit pga sänkan.

Ska dit i morgon. Har lyckats inte tänka på det men nu tänker jag bara på elaka saker läkare har sagt. Kommer ju vara ett vrak innan jag ens kommer dit.

Kidzi skrev:Ska dit i morgon. Har lyckats inte tänka på det men nu tänker jag bara på elaka saker läkare har sagt. Kommer ju vara ett vrak innan jag ens kommer dit.

Zima33 skrev:

Kidzi skrev:Ska dit i morgon. Har lyckats inte tänka på det men nu tänker jag bara på elaka saker läkare har sagt. Kommer ju vara ett vrak innan jag ens kommer dit.

Jag insåg att jag ska byta taktik. Istället för att försöka övertyga dem. Om de säger vad gör jag här ska jag säga ni kallade mig och BS tvingade mig. Jag vill inte komma och jag är trött på att betala pengar för att bli avfärdad.

Sedan när hon frågar vad som är fel säger jag att det spelar ingen roll, det är ju alltid inbillning iallafall....

Kanske blir hon sur men vad spelar det för roll? Då får jag iallafall lite makt tillbaka istället för att de får göra vad de vill med mitt psyke och kropp och sedan bara gå och käka glass. Jag får känna att jag spelar roll för mig.

Som min reumatolog. Som sa att min höga sänka var fejk. Att min kropp fejkade den. Och att den inte kunde användas. Sedan när han satte mig på kortison så plötsligt Medicinen funkar jättebra för din sänka har gått från 75 till 70. Asså logik? Ska den användas bara när det passar honom? Hoppas han fastnar i en hiss.

Kommer säga till den nya läkaren om hon ser att jag är helt krokig och inte kan gå bra eller tremor ska jag säga att jag visade honom och han sa att det inte syntes något, och då är jag ändå mycket bättre nu.

Stackarn, hon kommer få äta upp allt han sagt. Spelar roll, hon kommer försvara honom. De försvarar alltid varandra.

Kan säga att min metod funkade. Lite sur och avmätt. Kommentarer. Inte dödselak eller något. Hon blev skittrevlig. Och hon sa inget om att jag fejkade. Hon gav mig en kroppslig undersökning, inte gjort på flera år eftersom man tydligen inte behöver känna på kroppsdelen som man har ont i. Hon höll med att smärtor i armar och ben troligen kom från ryggen även om jag upplever det från allmänt låg rygg men hon menade högre upp. Bra att hon kunde se och klämma.

Hon sa att min rygg var rätt deformerad och då förstod hon att jag alltid varit lite böjd naturligt och att det inte handlade om det. Detta var något nytt. Hon såg skillnaden.

Konstigt att ingen annan undersökt mig.

Hon ville inte säga vad det var men frågade om jag fått medicin mot benskörhet när jag hade kortison. Jag hade två olika. Hon sa det inte rätt ut men verkar tro att jag felbehandlats och fått flera krossade kotor i ryggen pga kortisonet och kanske ärftlighet eftersom min far har benskörhet när han inte borde.

De kan läkas men man blir aldrig helt bra. Dessutom har jag tappat 4 cm i längd som aldrig kommer tillbaka.

Jag behövde egentligen inte kortison eftersom dels diagnosen för användningen togs bort och dels hade jag andra problem och inte ett skov i den sjukdomen. Så det är en skada vården har åsamkat mig.

Som gör att jag ibland bara kan gå två steg och sedan spänner benen och kan inte gå.

Det finns viss medicin och viss sjukgympa.

Jag hoppas jag snart får veta vilka rörelser jag ska göra för när jag är bättre gör jag alla jag kan men jag vet inte om det är bra.

Sedan ska det bekräftas med DT med.

Det låter som ett stort framsteg att de äntligen verkar undersöka dig på riktigt (även om ”slutsatserna” låter dystra)
Kämpa på!