Riksamiralen skrev:Att inte berätta är inte heller någon lösning, jag har provat det på flera arbetsplatser men jag har fått arga chefer och kollegor på grund av det, blivit kallad efterbliven av en kollega, jag tror det är bättre att säga som det är från början annars kan en del få förväntningar på dig som du inte kan leva upp till, de undrade till exempel varför jag inte följde min upplärning utan gjorde på mitt egna vis som jag ansåg vara effektivare, det ville de inte veta av, de blev jättearga och kallade mig trög. Från egna erfarenheter tror jag det är helt enkelt bättre för ens egna mentala hälsa att berätta annars får du alldeles för höga förväntningar på dig, det kan funka att verka normal ett tag men tillslut kommer uppgifter när chefer och kollegor kommer börja undra.

Under vissa jobb när jag inte berättade och höll det för mig själv mådde jag så dåligt att jag funderade ganska ofta på att ta livet av mig för ingen förstod mig, men sen berättade jag för flera och efter det har jag mått mycket bättre tack och lov, jag var också inbiten länge att berätta bara är ett hinder och dåligt men det är bättre för ens egen skull att tala om sina begränsningar så du inte måste slita ut dig fullständigt för att nå upp till någon annans bild av vem du är och hur du fungerar.

Tackar.
Det är nog bäst att man själv för bestämma om man ska berätta eller inte.

Dalaberger skrev:Det man får lära sig när man studerar till sjuksköterska, säkerligen andra vårdande yrken också är att inte dra alla över en kam. Man ska inte anta att ett beteende är för att någon är en viss kultur eller religion, att någon med viss diagnos är lik alla andra med den diagnosen, alla är individer med egna erfarenheter och förmågor. Här misslyckades man fullständigt med att göra en individuell bedömning utan fördomarna gick före. Ett korkat svartvitt tänkande som är skadligt.

Vet vi faktiskt att beslutet att Maria inte skulle få göra sin praktik på just den här vårdcentralen (som tydligen heter "hälsocentral" i Umeå) har att göra med att hon berättade diagnosen? Vet vi att där inte ingick en individuell bedömning? Nja. De kan ha fått ett dåligt intryck av henne. Hon tror att det handlar om att hon berättade om diagnosen. I filmen säger hon "Jag kan inte se någon annan anledning, för det var väl det enda jag egentligen berättade". Nu bedömer folk andra inte bara efter vad de säger med ord. Hon kan mycket väl ha rätt, men det är svårt att veta säkert. Formuleringen i SMS:et låter onekligen som att de tänker sig att aspergare är rigida och det kan inte funka, men det är återigen svårt att veta om det är något annat hos henne som givit dem ett knepigt intryck.

Att berätta om diagnosen under detta "hälsa på"-besök, som väl nästan måste ses som sista steget i anställningsförfarande i sommarvicket - inte sjutton brukar man göra så innan man påbörjar en praktik! - är ett bevis på bristande social kompetens. Det kan mycket väl vara detta bevis på bristande social kompetens som fällde avgörandet. Vi lär inte få veta, och inte hon heller.

Jag har aldrig hört talas om arbetsplatser som avvisar enskilda elever för LIA (dvs praktik, det heter så på yrkeshögskola). Det kan ju vara så att de i första hand var ute efter någon som kan jobba sommaren, och när de inte ville ge det jobbet till henne ville de inte ställa upp som praktikplats heller. Det är väl isåf en smula rävigt.

Jag undrar om vi kan enas om lärdomen, att det är osmart att berätta om diagnosen på anställningsintervjuer och motsvarande?

Riksamiralen skrev:Att inte berätta är inte heller någon lösning, jag har provat det på flera arbetsplatser men jag har fått arga chefer och kollegor på grund av det, blivit kallad efterbliven av en kollega, jag tror det är bättre att säga som det är från början annars kan en del få förväntningar på dig som du inte kan leva upp till, de undrade till exempel varför jag inte följde min upplärning utan gjorde på mitt egna vis som jag ansåg vara effektivare, det ville de inte veta av, de blev jättearga och kallade mig trög. Från egna erfarenheter tror jag det är helt enkelt bättre för ens egna mentala hälsa att berätta annars får du alldeles för höga förväntningar på dig, det kan funka att verka normal ett tag men tillslut kommer uppgifter när chefer och kollegor kommer börja undra.

Men om du sagt det redan på anställningsintervjun eller motsvarande, redan innan du börjat, kanske du inte hade fått jobbet. Så när är rätt tajming? När är lagom att berätta - om alls? Det är nog väldigt individuellt. Det där med tajming och "rätt läge" är vi aspiga oftast inte så bra på. Så ganska svårt att veta när. Men kanske det ibland kan funka att berätta när saker börjar kärva.

Berättade du för allihop, Riksamiralen. Eller för chefen. Eller för någon annan? Vilket som är bäst beror säkert på, men du får väldigt gärna berätta hur du tänkte.

Jag har snarare som mål att berätta det för arbetsgivare och jobb i fortsättningen, före detta arbetsplatser mobbades chefer/kollegor för mycket och sa elaka saker och då sa jag aldrig något till dem för jag vill inte bekräfta deras förutfattade meningar, bättre att vara rak med en gång och säga det från början istället, jag tror inget annat är möjligt för mig i fortsättningen, är trött på att fejka, för att ljuga gör alltid att det uppstår oförutsedda problem som man inte adekvat kan bemöta, åtminstone inte jag med mina förmågor, att leva med att ljuga fungerade inte för mig folk förväntade sig alldeles för mycket som jag inte klarade av, jag orkar inte, jag vill inte börja må så dåligt igen att jag får tankar på att avsluta mitt liv så det spelar ingen roll om det kommer gå bra eller dåligt i fortsättningen huvudsaken är att alla vet så får de helt enkelt acceptera mig som jag är eller vara utan mig, att hålla sig till sanningen är det bästa och blir man nekad får man bara försöka igen.

Jag tror vi känner och ser på det här helt olika det är inte säkert vi blivit behandlade/bemötta på samma sätt i arbetslivet, men bara en gissning, det kan bara du veta hur din upplevelse varit.

slackern skrev:

Dalaberger skrev:Det man får lära sig när man studerar till sjuksköterska, säkerligen andra vårdande yrken också är att inte dra alla över en kam.

Har du pluggat till sjuksköterska?

Ja, håller på. De dunkar in begreppet "personcentrerad vård" i huvudet på oss, så varför nu inte "personcentrerad anställning" skulle gälla vettefan. Man missar saker om man går in en situation med fördomar eller går efter en mall istället för att faktiskt se till personen rakt framför dig. Så den här chefen skulle ha varit en dålig sjuksköterska i min mening.

Som bonus, nej jag berättar inte, vill knappt erkänna att jag har en diagnos, det är känsligt. Förväntar mig att bli dåligt behandlad för det, att man ser ned på mig som mindre värd. Det kommer nog vara så tills folk förstår att det finns en väldigt stor bredd på Asperger/Autism och det går dåligt att generalisera. Särskilt om man kom hela vägen till högskolan är man inte så korkad ändå, då borde man få en chans.

Dalaberger skrev:Särskilt om man kom hela vägen till högskolan är man inte så korkad ändå, då borde man få en chans.

Jag har högskoleexamen men det spelade ingen roll om jag inget berättade blev kallad både efterbliven och korkad och trög. Högskole/Universitetsutbildning kan vem som helst ta i Sverige det verkar kvitta i hur de bemöter dig, till och med outbildade (typ högstadie/gymnasieutbildade) har varit på och ''läxat upp'' mig och kallat mig dum och liknande fast jag vet att min intelligens överstiger deras.

Har fått förklarat för mig att det kan bero på deras osäkerhet kring en intelligent person och då måste de hävda sig genom att dumförklara mina år på universitetet, attackera sina bättre utbildade arbetskamrater för de känner sig osäkra och inte på samma nivå.

Dalaberger skrev:

slackern skrev:

Dalaberger skrev:Det man får lära sig när man studerar till sjuksköterska, säkerligen andra vårdande yrken också är att inte dra alla över en kam.

Har du pluggat till sjuksköterska?

Ja, håller på.

Stort grattis att du kom in och ett hedervärt yrke.

RapeRegs skrev:Varför skulle det vara "bra att veta" för arbetskamraterna om det inte skulle påverka något? Hon säger emot sig själv.

Wintermute skrev:Jag vet inte vad hon trodde, vad ville hon få ut av att berätta, när hon samtidigt säger att det inte påverkar hennes arbete och hon inte är ute efter anpassningar och handikappinsatser?
Anar en viss gränslöshet, bristande konsekvenstänk och godtrogenhet. Sorgligt.

För mig påverkar inte min autism min arbetsinsats men jag klarar inte av att vara social på raster utan vill gå iväg och äta själv. Det tas ofta på fel sätt och därför är det bra att folk vet. Hon behöver alltså inte alls säga emot sig själv. Sedan ska man aldrig säga något innan man är fast anställd men det är en annan sak. Jag håller med om att hon var naiv.

Det tar ett tag innan man blir härdad mot andras ondska. Hon kommer lära sig.

Bästa att inte berätta har diagnos kanske
tror e oftast så

fast i mitt fall…när pratar konstigt e man får frågan va som fel på sig alltid så

Riksamiralen skrev:

Dalaberger skrev:Särskilt om man kom hela vägen till högskolan är man inte så korkad ändå, då borde man få en chans.

Jag har högskoleexamen men det spelade ingen roll om jag inget berättade blev kallad både efterbliven och korkad och trög. Högskole/Universitetsutbildning kan vem som helst ta i Sverige det verkar kvitta i hur de bemöter dig, till och med outbildade (typ högstadie/gymnasieutbildade) har varit på och ''läxat upp'' mig och kallat mig dum och liknande fast jag vet att min intelligens överstiger deras.

Har fått förklarat för mig att det kan bero på deras osäkerhet kring en intelligent person och då måste de hävda sig genom att dumförklara mina år på universitetet, attackera sina bättre utbildade arbetskamrater för de känner sig osäkra och inte på samma nivå.

Att ha högskoleutbildning men jobba i "knegaryrke" ses ofta som suspekt. Been there, done that. Jag håller mestadels tyst om det. När jag kan. När jag söker jobb står det ju med på mitt CV, och jag får frågor om det. Sen är det bättre att inte beröra ämnet.

Marjatta skrev:Att ha högskoleutbildning men jobba i "knegaryrke" ses ofta som suspekt. Been there, done that. Jag håller mestadels tyst om det. När jag kan. När jag söker jobb står det ju med på mitt CV, och jag får frågor om det. Sen är det bättre att inte beröra ämnet.

har också högskole utbildning

Bäst hålla tyst om..när man e mupp som behöver DV..å inte kan ta hand själv mig om

Annars kommer frågan….
varför inte du klarar av göra så å så…när du har högskole utbildning????

så ska man klara allt då

ja å atte…varför inte ja kan…inte vet varför ju?

"Stor vikt läggs vid personlig lämplighet" Den meningen får mig att må illa för den är formulerad så att den ska kunna betyda i princip vad som helst.

Högskoleutbildning är ingen fribiljett från alla jävligheter som nämns i den här tråden. Finns det inga arbetslösa med högskoleutbildning? Jo. Även långtidsarbetslösa, trots att de sänker sig till att söka "skitjobb".

Riksamiralen skrev:Har fått förklarat för mig att det kan bero på deras osäkerhet kring en intelligent person och då måste de hävda sig genom att dumförklara mina år på universitetet, attackera sina bättre utbildade arbetskamrater för de känner sig osäkra och inte på samma nivå.

Har ett liknande fall på mitt jobb, fast det omvända, med en som är akademiker men gjorde sig besvärlig och fick tillslut sparken från sin föra arbetsplats där han var tjänsteman. Så han fick kliva ner från sina höga hästar och ta ett skitjobb hos oss. Han är hatad av alla för han ska hela tiden skryta med att han egentligen har för hög kompetens för sina uppgifter, att ingen gett han på nöten är obegripligt. Men de är kanske rädd för hans aldrig sinade vokabulär, arroganta och nonchalanta uppträdande.

Han fuskar, myglar och vid flera tillfällen rent saboterat, när han varit på dåligt humör. Han är dessutom solklart inom spektrat och visar på sådana sidor att man kan inte fatta varför han anställdes överhuvettaget, men jag tror han fick sin anställning av en chef som just fick sparken och han anställde denna person som hämnd så att vi skulle få problem. Så jobbar vi, som jag brukar säga.

antonius skrev:Har ett liknande fall på mitt jobb, fast det omvända, med en som är akademiker men gjorde sig besvärlig och fick tillslut sparken från sin föra arbetsplats där han var tjänsteman. Så han fick kliva ner från sina höga hästar och ta ett skitjobb hos oss. Han är hatad av alla för han ska hela tiden skryta med att han egentligen har för hög kompetens för sina uppgifter, att ingen gett han på nöten är obegripligt. Men de är kanske rädd för hans aldrig sinade vokabulär, arroganta och nonchalanta uppträdande.

Han fuskar, myglar och vid flera tillfällen rent saboterat, när han varit på dåligt humör. Han är dessutom solklart inom spektrat och visar på sådana sidor att man kan inte fatta varför han anställdes överhuvettaget, men jag tror han fick sin anställning av en chef som just fick sparken och han anställde denna person som hämnd så att vi skulle få problem. Så jobbar vi, som jag brukar säga.

Jag tror absolut det finns många sådana där som du berättar om, men jag skröt inte eller ansåg mig vara bättre än mina kollegor, de frågade bara vad jag hade för utbildningsbakgrund och vad jag hade gjort innan, efter jag hade berättat det märkte jag en förändrad och ovänlig attityd växa fram, fast jag inte slänger min utbildning i ansiktet på folk, jag har familjemedlemmar som bara ska prata utbildning och akademi när de är på besök, det är det värsta jag vet det är typ det tråkigaste samtalsämnet att prata utbildning i mitt tycke, jag är lågmäld och bemötte alla vänligt så gott jag kunde. Men så fort jag hade sagt vad jag hade gjort innan så märkte jag ett helt annat bemötande, som att jag inte längre hörde dit.

antonius skrev:

Riksamiralen skrev:Har fått förklarat för mig att det kan bero på deras osäkerhet kring en intelligent person och då måste de hävda sig genom att dumförklara mina år på universitetet, attackera sina bättre utbildade arbetskamrater för de känner sig osäkra och inte på samma nivå.

Har ett liknande fall på mitt jobb, fast det omvända, med en som är akademiker men gjorde sig besvärlig och fick tillslut sparken från sin föra arbetsplats där han var tjänsteman. Så han fick kliva ner från sina höga hästar och ta ett skitjobb hos oss. Han är hatad av alla för han ska hela tiden skryta med att han egentligen har för hög kompetens för sina uppgifter, att ingen gett han på nöten är obegripligt. Men de är kanske rädd för hans aldrig sinade vokabulär, arroganta och nonchalanta uppträdande.

Han fuskar, myglar och vid flera tillfällen rent saboterat, när han varit på dåligt humör. Han är dessutom solklart inom spektrat och visar på sådana sidor att man kan inte fatta varför han anställdes överhuvettaget, men jag tror han fick sin anställning av en chef som just fick sparken och han anställde denna person som hämnd så att vi skulle få problem. Så jobbar vi, som jag brukar säga.

Det har nog mer med personlighet än akademisk bakgrund att göra om båda fallen förekommer. Det finns låg- som högutbildade som tror sig vara bättre än andra.

Viskositet skrev:Det har nog mer med personlighet än akademisk bakgrund att göra om båda fallen förekommer. Det finns låg- som högutbildade som tror sig vara bättre än andra.

Antagligen, en dålig attityd kan finnas på många nivåer, och det kan åxå växa fram om det är en inkompetent ledning som inte tar tag i "surdegar" som ligger och pyr i kollegiet.

Om folk beter sig så där på arbetsmarknaden, så ska ingen gnälla på oss som är sjukskrivna!

antonius skrev:

Viskositet skrev:Det har nog mer med personlighet än akademisk bakgrund att göra om båda fallen förekommer. Det finns låg- som högutbildade som tror sig vara bättre än andra.

Antagligen, en dålig attityd kan finnas på många nivåer, och det kan åxå växa fram om det är en inkompetent ledning som inte tar tag i "surdegar" som ligger och pyr i kollegiet.

Yes. Men det kan nog vara högutbildade som gjort sig omöjliga i sin egen bransch, som därför sökt sig neråt och var lika jobbiga där, som skapat ryktet att människor som är överkvalificerade är ena jobbiga typer.

För länge sen var jag i en hemtjänstgrupp där det började jobba en sjuksköterska. Ingen ungdom, hon var säkert 50. Vårdbiträdena (det var ganska ont om undersköterskor i hemtjänsten på den tiden) tisslade och tasslade sinsemellan, och undrade vad hon gjort. Om hon inte får jobb som sjuksköterska. Om hon stulit narkotikaklassade läkemedel, eller nåt annat. Ingen sade det rentut, förstås, men jag tror inte hon kände att gruppen var särskilt välkomnande. Nu är hemtjänst ett jobb där man har ovanligt lite att göra med sina arbetskamrater, men iaf.

Wintermute skrev:"Stor vikt läggs vid personlig lämplighet" Den meningen får mig att må illa för den är formulerad så att den ska kunna betyda i princip vad som helst.

I princip, ja. Dvs "vi förbehåller oss rätten att välja den vi helt enkelt känner för". De flesta ser nog till att skaffa sig arbetskamrater som de kan känna att de trivs med, när de har chansen. Att kollegor numera ofta får sitta med på anställningsintervjun är väl delvis därför. Om de känner "den där kan vi inte samarbeta med" är det bättre att någon annan får jobbet.

Men. När arbetsmarknaden är så god att det finns arbetsgivare i branschen som inte lyckas anställa så många som de eg. behöver - som det är i yrket jag utbildar mig till - lär man få jobb ändå.

På min första LIA (praktikperiod på YH-skola) kände jag efter ett tag att jag inte passade in bland de som jobbade där. Att de tyckte jag var lite konstig. Det var jobbigt. Jag har jättefina referenser därifrån men de ville nog inte ha mig som kollega. Ärligt talat: jag vill nog inte ha dem heller, trots att de var snälla och så. Men det kändes inte bra.

På min andra LIA var det bättre. Tyckte dock att mina kollegor där var ganska tråkiga. De pratade om filmer, TV-program inkl "Masked singer", charterresor, utförsåkning - ytligt, ytligt, ytligt. Inte om barn, men enda skälet till det var väl att deras barn redan var vuxna. En av dem gillade visst inte mig riktigt. De övriga två gick bra men vi hade väldigt lite gemensamt. Det är en liten tajt arbetsgrupp och jag vill nog faktiskt inte jobba där heller, inte i längden.

Det extrajobb jag har nu är socialt bättre, inte minst eftersom folket där inte är så frukansvärt sociala. Folk jobbar lite olika tider, och att folk ibland tar sina matraster & kortare fikapauser vid olika tillfällen, när man känner att man behöver, blir helt naturligt. Det är relativt många som jobbar där, kanske 15 personer? men det är alltid några som har ledig dag och andra som jobbar hemifrån. Chefen är en smula udda. Om hon faktiskt är aspig (fast säkerligen utan diagnos) blir jag inte förvånad alls. Och det är väldigt olika stil på folket som jobbar här också. Här verkar man få vara lite som man vill, bara man sköter jobbet. Det tror jag iaf så här långt. Visst kan det visa sig en snålare inställning längre fram, men jag tror att den här ständiga ruljangsen på folk (pga lediga dagar och att folk jobbar hemifrån) gör att det inte blir samma sociala press. Å andra sidan får jag anstränga mig för att lära mig namn, hujedamej. Är inte bra på det alls. Jag för små anteckningar, och insåg typ nu att jag borde skriva dem inte i jobb-blocket, som jag lämnar där, utan i min kalender ... så jag kan kika i dem hemma.

Jag har en praktikperiod kvar. Får se hur den blir.

Riksamiralen skrev:

antonius skrev:Har ett liknande fall på mitt jobb, fast det omvända, med en som är akademiker men gjorde sig besvärlig och fick tillslut sparken från sin föra arbetsplats där han var tjänsteman. Så han fick kliva ner från sina höga hästar och ta ett skitjobb hos oss. Han är hatad av alla för han ska hela tiden skryta med att han egentligen har för hög kompetens för sina uppgifter, att ingen gett han på nöten är obegripligt. Men de är kanske rädd för hans aldrig sinade vokabulär, arroganta och nonchalanta uppträdande.

Han fuskar, myglar och vid flera tillfällen rent saboterat, när han varit på dåligt humör. Han är dessutom solklart inom spektrat och visar på sådana sidor att man kan inte fatta varför han anställdes överhuvettaget, men jag tror han fick sin anställning av en chef som just fick sparken och han anställde denna person som hämnd så att vi skulle få problem. Så jobbar vi, som jag brukar säga.

Jag tror absolut det finns många sådana där som du berättar om, men jag skröt inte eller ansåg mig vara bättre än mina kollegor, de frågade bara vad jag hade för utbildningsbakgrund och vad jag hade gjort innan, efter jag hade berättat det märkte jag en förändrad och ovänlig attityd växa fram, fast jag inte slänger min utbildning i ansiktet på folk

Numera försöker jag säga nåt i stil med "jag har en massa avbrutna utbildningar bakom mig som jag inte fått någon användning för". Att jag faktiskt har examen från en av de där utbildningarna är inget jag går in på.

Det allra konstigaste i den historia som startade den här tråden, Maria som var lovad LIA-plats samt sommarjobb som medicinsk sekreterare, är att de tackade nej till henne som praktikant efter att ha träffat henne. Alltså jag har aldrig hört talas om att arbetsplatserna där vi gör LIA får välja och vraka! Skolan tilldelar en LIA-plats. Sen får man antingen ett mejl därifrån, eller så får man mejla själv för att fråga om arbetstider osv. Och så dyker man upp på första dagen.

Om någon elev tycker att praktikplatsen är alltför dålig hör man av sig till skolan, som då brukar kunna ordna nåt annat. Vanligaste klagomålet jag hört är att "där fanns inget att göra". Tror det eg. betyder att ingen tyckte sig ha tid att ta hand om praktikanten. Då har skolan som sagt ordnat nåt annat.

Kan det inte vara så att arbetsgivaren bedömt att aspisen inte kommer att klara av arbetsuppgifterna eller kan verka inom en fungerande kontext på arbetsplatsen utifrån sin autism/asperger .

Arbetsgivaren kan också ha bedömt att dom inte har tillräckliga resurser för att tillmötesgå aspisen på ett för aspisen bra sätt så att aspisen kan fungera på arbetsplatsen.

Jag tycker absolut inte det här är något konstigt alls.


Jag har blivit nekad lönebidragsanställning för att en arbetsplats inte hade resurser att anpassa anställningen utefter min funktionsnedsättning , det är inget konstigt alls . Anpassningar kostar pengar och resurser något som arbetsgivare inte vill bekosta.

Dalaberger skrev:Det man får lära sig när man studerar till sjuksköterska, säkerligen andra vårdande yrken också är att inte dra alla över en kam. Man ska inte anta att ett beteende är för att någon är en viss kultur eller religion, att någon med viss diagnos är lik alla andra med den diagnosen, alla är individer med egna erfarenheter och förmågor. Här misslyckades man fullständigt med att göra en individuell bedömning utan fördomarna gick före. Ett korkat svartvitt tänkande som är skadligt.

Det som ska tillämpas gentemot patienten, tillämpas inte nödvändigtvis gentemot varken folk i allmänhet eller arbetskamrater.

Jag har vårdat en tysk som i sin ungdom var soldat i Andra världskriget. Jag frågade inte vad han gjort, och bestämde mig för att det inte spelar någon roll. Ev. hade jag tänkt annorlunda vad gäller någon jag råkat på i andra sammanhang, men som personal gentemot patient eller motsvarande ska jag inte bry mig om det.